Allt för popularitet

Så himla bra!♥

Jag älskar verkligen denna fanfiction, sluta aldrig skriva på den Emmadora!

jättebra

Jättebra!

Kapitel nio: Nästa dag

Nästa dag var lika illa som Erica hade befarat, om inte värre. Ingen hade ännu talat med Annie om att Erica hade erkänt och hon hade inte mage att göra det själv. Samtidigt betedde sig alla som om Terence, som nu var ute ur sjukhusflygeln, och Annie var två borttappade valpar i behov av nöd. Alla fanns plötsligt där för dem mer än någonsin förut. De var verkligen de två mest populära och eleverna ville mer än gärna höra lite skvaller (ofta mycket förvrängt sådant) om Erica.

Erica var inte med gänget längre. Hur det hade kunnat gå så snabbt för folk att få reda på vad som hade hänt och dessutom hur de hade kunnat låta Erica gå från toppen till botten av statusskalan över en natt var för henne helt oförståeligt, men så var det. Erica var tillbaka precis där hon började. Det fanns dock en stor skillnad- innan var Erica bortglömd och osynlig. Nu var hon hatad. Innan hade ingen kommit ihåg henne. Nu kom alla ihåg henne som den där bitchen som förstörde sin första och bästa vänskap för en kille som var för bra för henne.

Erica pratade dock allt mer med Randal Davies, den enda som verkade bry sig om henne. Han ville fortfarande vara med henne och lät henne prata om allt hon ville. Erica hade nu tagit tillbaka sina glasögon och orkade inte längre bry sig om att gå rakt. Vad spelade det för roll när ändå ingen brydde sig om henne? Det var lika bra att gå tillbaka till att inte bry sig. Hon behövde inte längre förändras för någon annans skull.

Efter dagens sista lektion i spådomskonst vacklade Erica ut, snurrig i huvudet och med en dov känsla från röken i tornet. Det var alltid lika jobbigt för henne att vara därinne med den tokiga professor Trelawney . Randal höll försiktigt i henne för att hon inte skulle svimma då Erica fick in riktig luft genom lungorna. Hon såg sig dock omkring, eftersom hon visste att hon hade bråttom. Hon fick inte låta Annie försvinna ännu en gång. Erica såg Annie en bit bort och gav Randal en vänlig klapp på axeln. Hon visste att han skulle förstå.

Erica gick fram till Annie, som vägrade att se på henne. Erica nickade och försökte pressa fram ett leende trots att det blev mycket anmsträngt och inte såg särskilt äkta ut.
"Annie, jag måste prata med dig."
Annie gav en gest till sina vänner att gå före henne mot uppehållsrummet. Hon såg fortfarande inte på Erica, utan sade bara kyligt:
"Prata på."
"Jag har berättat allt för Dumbledore, och han tänker ge ditt prefektmärke tillbaka. Du ska bara gå till hans arbetsrum så får du det."
Annie såg fortfarande inte på Erica, och tårar började komma i hennes ögon. Var hon ledsen eller glad, eller kanske både och? Erica kliade sig i bakhuvudet.
"Jag har pratat med Terence och berättat allt." Nu såg Annie på henne.
"Det var modigt gjort. Hur reagerade han?"
"Jag vet inte", sade Erica. "Jag gick innan jag fick reda på det."
"Jag kommer inte att förlåta dig. Det kommer iallafall ta lång tid. Dessutom vill jag också be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt för det där med ditt ansikte och för allt annat jag har gjort för att förstöra för dig. Jag var bara så van vid att ha en given plats i gänget att jag inte ville förlora den. Jag var retad när jag var liten, och inte alls populär. Jag vet inte om du kommer i håg det, men ingen tyckte om mig när jag gick i första och andra årskursen. Sedan började jag vara med Terence och de andra. Då började folk lägga märke till mig. Jag antar att jag var rädd att komma tillbaka där jag tidigare var." Annie såg på Erica och fick henne att inse att Annie talade sanning. Erica nickade.
"Folk brukar säga att de förstår vad man menar. Jag förstår verkligen vad du menar."
"Mm, det vet jag att du gör", sade Annie. Sedan satt de båda bara och såg på varandra en lång stund. Sedan kramades dem. De var försonade.

Erica träffade Randal och de gick till uppehållsrummet. Erica var nu mycket gladare än vanligt, vilket också fick Randal att må bättre. De satte sig i soffan i det förvånansvärt tomma rummet. De flesta var nog nere och åt middag nu. Erica hade tagit för vana att äta senare än de andra. Erica kände magen röra sig, inte för att hon var hungrig. Hon sneglade på Randal och visste att det hade med honom att göra. Hon kunde väl inte vara kär i den som alltid hade funnits där? Hon kunde väl inte sluta vara kär i den som alltid hade varit hennes drömprins bara så där? Det funkade inte så. Eller? Erica kände sig generad då Randal log mot henne.
"Vad tänker du på?"
"Ingenting", sade Erica lyckligt och tittade in i brasan. Hon behövde tid att tänka igenom sina känslor.

Jättebra!

Jätteeeeee bra som vanligt!

Men jag tror du har skrivit fel, du skrev bet inte istället för vet inte

Som vanligt, som jag vet att denna alltid kommer att vara, så var den helt otroligt fantastiskt bra!

superbra !

Super!!!!! ♥

Jättebra!