Draco Memoraid

Men omg VAR FAR DU ALLT IFRAN. bUHUHUHU vill ha nasta kapitel

wä :'(( hoppas nästa kommer innan ja åker imon iaf

Snälla, jag MÅSTE få MEEER!!!! Detta kapitel var jättebra ♥ Fast jag skulle uppskatta mer Drelli moments.....

Skulle inte Harry fråga om de skulle gå på balen? O.

Mr Weasleys som är alltid störtskön xD Gör nästan så Elli missar tåget också xD
Måste vara skönt att träffa sin familj för Elli :3 Längtar till dess, för antigen dör mamman och Draco tycker synd om Elli, eller så får vi se hur familjen är!

Är Elli sexton, snart sjutton? O.o jag hade för mig att de var 15..... xD Vet du vad Elzyii?? Jag drömde typ om Drelli, fast att det var Draco som var mer Lucius och Draco som var hans son, Scorpius och jag typ var en blandning mellan Rose och Elli xD helt sant! Detär en av mina favoritdrömmar.....

Finns inga ord för detta kapitel heller! ♥ DET VAR UNDERBART!!!!!!!♥

Men, men, men... OMG!!! DU... MÅSTE... LÄGGAUPPNÄSTAKAPITELINNANJAGDÖRFÖRDUSKRIVERSÅJÄVLABRAOCHJAGÄLSKARDINFFJAGVETINTEVADJAGSKAGÖRALÄÄÄNGREEEEJAGDÖÖÖÖÖR

(Och jag älskar Mr. Weasley Han är så cool när det Gäller mugglar-saker )

Draco...!!!! ()= Formellt tonfall. (Jag tror personligen att) Draco gräääät i regnet Draco... ♥

xx

MEEEEER!!!!!!!
AAAAAAAA!!

*svimmar och mitt finger trillar på svara knappen så att du kan läsa det här VÄRLDENS BÄSTA EZZY*

Du ljög för oss! Det blev inget kapitel igår! ♡(alltså, det är ett tomt hjärta)

Som alla andra tror jag att Draco grät i regnet också... ♥♥Stackarn </3

Det kanske är hennes usla internet? Det har ju strulat för henne (många gånger) förut. Det skulle inte förvåna mig.

Om det nu är hennes internet hoppas jag att det blir bra snart ♥

Hoppas ditt internet fungerar snart igen så du
kan lägga upp kapitlet, vi längtar!

HEJ MINA SÖTNOSAR!
Sry att ni fått vänta, mitt internet ni vet...
Har inte alls rättat det här, så det är säkert massa fel överallt och så, men hoppas det duger iallafall.
Tack för alla era kommentarer, ni ska veta att det värmer oerhört ♥ Jag är så glad att ni uppskattar mig och den här ff:n, ni ger mig möjligheter som jag aldrig tidigare haft ♥
Nu ska jag fortsätta skriva på Bal kapitlet och make lite kyssar, bland vilka säger jag dock inte...
EnjoY!


Kapitel 53
Hemma fast ändå så långt bort

”Jag går inte in i det där!”
Draco hade tvärstannat och lagt armarna i kors över bröstet.
”Det här är löjligt!”
Jag följde hans blick och såg hur han stirrade på det stora flygplanet framför oss.
”Draco, det är mycket säkrare än att flyga på en kvast”, försökte jag men han skakade bara bestämt på huvudet.
”Jag gör det inte, jag har fått nog av det här!”
Demonstrativt satte han sig ner i en av sofforna borta vid gaten och stirrade hypnotiserat ut genom fönstret där ett av planen hade börjat rulla.
Jag kände hur irritationen började krypa inuti mig och jag försökte intensivt tänka bort den.
Det här var självklart hur konstigt som helst för honom och det var inte ett dugg märkligt att han blev lite skeptisk, många mugglare var ju också flygrädda.
Och han som dessutom avskydde allt som hade med mugglare att göra, självklart trodde han inte på att de kunde få en sådan där stor tung apparat att hålla sig kvar i luften utan magi!
Snabbt började jag förklara för honom hur det var möjligt att ett flygplan kunde hålla sig kvar i luften samtidigt som jag försäkrade honom om att vi bara skulle vara i luften i en och en halvtimme, det var en mycket kort resa och vi hade ju med oss våra trollstavar ifall någonting skulle hända
(Jag struntade i att nämna att vi inte skulle kunna använda oss av någon magi ifall planet störtade) och efter lite övertalning reste han sig upp och följde motvilligt efter mig in i flygplanet.
Vi visade upp våra boardingkort och blev visade till våra platser längst bak i flyget.
Draco tvärvägrade att sitta vid fönstret så jag skuttade tacksamt längst in och han satte sig på yttersidan.
När planet började brumma och långsamt började glida längs landningsbanan så
kramade han sätet så hårt att hans fingrar blev alldeles vita.
”Draco, ta det lugnt”, sa jag och tog honom i handen. ”Det är inte farligt, du behöver inte... Draco!”
Han snurrade runt åt alla hål (Tack och lov för säkerhetsbältet) och stirrade vilt ut genom fönstret.
Hans hjärta slog så fort att jag var rädd för att han skulle få hjärtslag, och när planet lyfte slet han åt sig sin hand och slog båda händerna för ögonen.
Jag lät honom vara och roade mig istället med att titta ut genom fönstret.
Det var fascinerande att se hur London blev allt mindre och mindre under oss; snart såg den stora staden ut som en liten leksaksstad med höga hus av lego och radiostyrda bilar som rusade fram längs vägarna långt under oss.
Snart var vi omgivna av fluffiga vita moln och jag lutade mig tillbaka mot sätet och kastade en blick på Draco som fortfarande satt med händerna pressade över ansiktet.
”Jag tror att du kan titta nu”, sa jag retsamt, ”Vi är uppe i luften.”
Långsamt tog han bort händerna för ögonen och såg med en rysning ut genom det lilla fönstret.
”Jag hatar mugglare.”
”Bara dem eller deras konstiga uppfinningar också?”
Han sneglade på mig, ”Både och.”
Jag skrattade och fortsatte att titta ut genom fönstret.
Det kändes så konstigt att efter den här långa tiden vara påväg tillbaka hem igen.
Det kändes som en annan demission, en annan världstid.
Samtidigt pirrade det förväntansfullt i magen.
Äntligen skulle jag få träffa alla dem som jag hatat så att behöva lämna.
Men skulle allting vara sig likt? Skulle jag kunna känna samhörighet med dem längre?
Jag var en annan person nu, jag levde ett helt annat liv.
I ett annat land med annat folk.
I en annan världstid.
Skulle någonting kunna bli detsamma igen?
Jag tittade fundersamt på Draco och blev varm inombords.
Han hade inte bara följt med för sin egen skull, utan också för min.
Hur det än skulle bli att komma hem igen så skulle jag åtminstone ha honom vid min sida.
Det kändes tryggt trots att han var den mest oberäkneliga vän jag haft.

När vi äntligen fick stiga av planet efter en enligt Draco, mycket obehaglig landning så var det mörkt ute.
Eftersom Sverige låg en timme före i tiden så var klockan redan halv tolv här.
Det skulle dröja ytterligare ett par timmar med tåg innan vi kom fram till min hemstad, Söderfors.
Min farbror, Troy hade lovat att hämta upp oss på stationen och köra oss hem till mitt barndomshem.
Mamma var så pass dålig att hon låg inne på Obotliga sjukdomar och mystiska åkommor, palliativ vård i livets slutskede, och Troy och Malissa hade rest hem från Amerika för att kunna finnas vid hennes sida dygnet runt.
Plötsligt knuffade Draco till mig hårt i sidan och jag såg förvirrat upp.
En konduktör stod framför oss och pekade frågande mot tåget.
”Ska ni med det här? Det avgår om bara någon minut så det är bäst att ni skyndar er på.”
Att få höra svenska efter en sådan lång tid gjorde mig mållös, huvudet kändes som en vätskefylld bubbla och jag var tvungen att tänka till ett ögonblick för att kunna sätta ihop en mening på mitt hemspråk.
”Ja, tack. Vi har biljetterna här.”
Jag vände mig om mot Draco och slogs av ännu en tanke.
Han kunde ju inte språket så han hade inte förstått någonting när konduktören kommit fram till oss.
Stackars Draco! Jag skulle bli tvungen att skärpa mig.

Vi gick ombord på tåget och letade oss fram till våra platser.
Den här gången protesterade han inte, tågen i mugglarvärlden var densamma som Hogwartsexpressen.
När vi ett par timmar senare steg av tåget på Söderfors station
och jag såg hur Troy stod och väntade borta vid parkeringen så fylldes mitt hjärta av ett enda stort lugn.
Jag var hemma igen.
Min älskade farbror vände sig om när han hörde våra mot den framskottade betongen och jag gav honom en lång kram.
Han rufsade om mig i håret och vände sig sedan mot Draco som hade stått lite avsides och betraktat oss.
”Och du måste vara Lucius grabb.” Han såg forskande på Draco som nickade kort.
”Du är väldigt lik din mamma.”
Draco ryckte på axlarna, han såg lika oberörd ut som om han hade pratat om vädret.
Troy hade fått en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och skakade lite på huvudet innan han återigen vände sig mot mig.
”Ni kan kasta in allting i bilen. Malissa kommer imorgon bitti, hon lämnar ungarna hos fru Petrell.
De får stanna där tills... Ja tills vi ser hur det blir.”
Jag nickade och svalde ner klumpen i halsen
och satte mig ner bredvid Draco i baksätet.

Med Troy bakom ratten körde vi igenom den lilla staden som till skillnad från hetsiga London var sömnig och lugn såhär fram på småtimmarna.
Färden fortsatte över Säderstorg och in på en gropig landsväg, förbi den gamla herrgården som är övergiven sedan många år, en hastig sväng till vänster och sedan raka spåret fram.
Jag hade kunnat hitta hit i sömnen.
Vi körde in genom alen och fram till det stora röda huset där jag hade bott så länge som jag kunde minnas.
Det såg mörkt och dystert ut i den vita snön och jag kände ett visst vemod.
Hur längesen hade det varit som någon brytt sig om att se över huset?
”Ni måste vara trötta.”
Troy låste upp dörren med en knyck på sin trollstav och vi gick in.
Jag strök med handen över väggarna när vi smög uppför den knarrande trappan och log för mig själv.
Darrande sträckte jag mig efter lysknappen.
Mitt rum var sig likt.
De blommiga tapeterna som jag valt själv för så många år sedan, skrivbordet som såg nästan ödsligt ut under allt damm, hyllan över sängen som pryddes av mina älskade gosedjur, garderoben, tavlorna, den stora spegeln... Var det verkligen så länge sedan jag varit här?
Jag märkte inte att Draco kom upp bakom mig och hoppade till när hans axel snuddade vid min skuldra.
Nyfiket såg han sig omkring i rummet innan hans blick fastnade på den ålderstigna spegeln som satt ordentligt fastnaglad ovanför byrån.
Han stirrade in i den och spegeln stirrade tillbaka på honom med sin glasartade blick.
”Hur gör ni med sovplatser? Vill du att jag ska...?” Han gjorde en gest upp mot vinden och jag skakade på huvudet. ”Vi har sovit tillsammans förut, en natt går bra.”
”Är ni...?”
”Bara vänner”, skyndade jag mig att säga, ”Bra vänner.”
Troy såg forskande på mig ett ögonblick innan han vände på klacken och gick mot dörren.
”Ja, sov så gott då. Jag är här nere om ni behöver något.”
Han stängde tyst dörren bakom sig och jag torkade ansiktet med baksidan av handen.
”Ska vi lägga oss?”
Hastigt gick jag fram till sängen och drog av överkastet.
Kroppen skälvde av trötthet och jag kände hur det snurrade till i huvudet.
Det hade varit en lång dag.
Allt jag ville nu var att få somna in i min sköna varma säng och vaggas av tystnaden.
Draco gick långsamt fram och satte sig på sängen.
Han såg fundersam ut och jag kände en orolig stöt i magen.
”Ska du inte lägga dig?”
”Snart”, sa han svävande med blicken fortfarande fastklistrad på spegeln.
”Sov du så länge.”
Jag högg tag i hans arm och han vred förvånat på huvudet.
”Du går väl ingenstans?”
Han flinade retsamt innan han gjorde sig fri.
”Vart skulle det vara? Jag hittar inte här.”
Jag log matt tillbaka, vände mig på sidan och slöt ögonen.
Efter en stund hörde jag hur han reste sig upp och började gå runt i rummet.
Jag undrade vagt vad han höll på med men var alldeles för trött för att se efter.
När jag för tredje gången vaknat till ur min halvslummer såg jag honom ligga bredvid mig och stirra upp i taket.
Jag tog hans hand i min och han vände på huvudet och tittade på mig.
Jag undrade vad han tänkte på.

”Elli!”
”Elli... Vakna!”
Jag öppnade motvilligt ögonen och upptäckte till min förvåning att det fortfarande var mörkt ute.
Stönande vände jag mig om på sidan för att somna om igen, men Draco drog fortfarande i mig.
Jag kisade mot honom i mörkret och såg att han satt upp och stirrade ut mot fönstret.
”Elli vakna! Det står någon där ute.”
”Du drömmer bara”, mumlade jag och gäspade stort, ”Lägg dig...”
”Nej!” sa han envist och fortsatte att dra i mig. ”Det står någon flicka där ute och stirrar upp mot ditt fönster. Är det din syster?”
Jag satte mig hastigt upp och snubblade fram till fönstret och lutade mig fram för att titta.
Hjärtat snörpte ihop sig i en liten knut och jag drog efter andan.
Alldeles nedanför fönstret stod den lilla flickan och stirrade upp på mig.
Hennes ansikte var vitt som snö och håret böljade rakt och svart ända ner till midjan på henne.
De svarta ögonen såg onaturligt stora ut i det bleka ansiktet och klänningen rörde sig rytmiskt runt hennes nakna fötter.
Bakom henne syntes ännu en gestalt som kom framglidandes genom snön.
Hon hade det långa blonda håret fastsatt i en knut i nacken och hennes fötter rörde sig så lätt så att det såg ut som om hon svävade fram över backen.
Jag drog hastigt för gardinerna och famlade mig tillbaka i sängen och drog täcket över huvudet.
”Vem var det? Varför står hon därute?”
Hans röst var gäll och upprörd. ”Vad var det där för något?”
”Ingenting”, svarade jag snabbt och drog ner honom i sängen.
”Du drömde, det var ingen där. Sov nu.”
Han var tyst så länge att jag nästan trodde att han somnat, men så hörde jag hans viskande andetag alldeles intill mitt öra.
”Elli, jag tror att jag såg min mamma.”
Jag lät hans ord sjunka in i tystnaden innan jag svarade: ”Jag med.”
Han snodde runt ett varv i sängen och iaktog mig med sina stora silvergråa ögon.
”Tror du på spöken, Elli?”
”Ja”, sa jag fundersamt och blinkade mot honom. ”Gör du?”
”Nej”, svarade han och kvävde en gäspning. ”Jag tror inte på några vidskepligheter.”
”Då har du missat något”, sa jag tyst och tänkte på den gången då jag berättat för Draco om änglar.
Om han inte vågade tro på något, hur skulle han då våga tro på sig själv?
”God natt”, sa han och vände sig om. ”Sov sött.”
”God natt”, viskade jag blundade.
Jag undrar om flickan också sov.