Rollspel, från olika världar

Jezebel nickade ich log roat när Marian tystnade Robin. Han tyckte det var ytterst skönt. De gick till den hemligagången och tryckte in tegelstenen och dörren svängde lätt upp
"de använder den" sa Cassian och Jezebel nickade och de gick in i gången och stannade sedan när den tog slut
"varför stannar du?" sa Marian men Jezebel tystnade henne och hörde efter om det var någon i rummet men det var tyst och han öppnade försikigt men rummet var tomt
"det ser nästan lika dant ut som det gjorde när du hade det" sa Cassian och Jezebel log
"ja de gör det" sa han lite ointressant och såg på papprena som låg på skrivbordet och skuggade igenom det
"de har fått ordning på dockorna" sa han nyfiket och de gick sen ut ur rummet och till vänster och mot salen där de brukade ha mötena. Jezebel hörde steg och tog fram skalpellen och Cassian sina knivar och snart stod två personer framför dem och de stelnade till
"döden" stammade killen fram och de bugade och Jezebel såg på förvånat på dem
"hur vet ni vem han är?" sa Cassian hotfullt
"Cassian" sa tjejen och bugade och Jezebel såg på Cassian och log roat
"ögat sa att ni skulle komma tillbaka" sa killen och mötte deras blickar "vilka är de? Vilka spelning är de?"
Jzebel såg på Robin och Marian
"de är inga spelkort! De är mina expriment så låt dem vara" sa han vasst ochs bugade genast
"kortmästaren vill möta er" sa tjejen och Jezebel nickade och de började gå igen och han undrade vem som var kortmästare

Robin gillade inte det här stället inte det minsta, det gav konstiga vibbar. Som om en fälla eller något väntade på dem. På grund av det hade han fortfarande huvan för ansiktet och diskret hade han pilbågen innanför manteln med en pil i. Det var något i görningen, något stort.
Snabbt kom han upp bredvid Jezebel.
"Jag gillar inte det här, inte det minsta och det har inte att göra med att alla uppför sig som robotar!"viskade han allvarligt. För en gångs skull skämtade han verkligen inte, han hade en mycket stark känsla över att de blev iakttagna.

Jezebel såg på Robin och log lite
"klart du inte gillar det här stället, det är för att det inte är ett ställa man gillar" sa han men log sen lugnande "om det är som det ska så kommer de inte våga göra något mot mig och om de nu är så, hittar jag ut. Jag har varit led och byggt det här stället" sa han och de svängde runt ett hörn och Jezebel stannade
"jag skulle inte gå in där om jag var ni" sa Jezebel
"men de borde vara egen genväg" sa tjejen
"ni har inte varit här så länge va?" sa Cassian
"nej" sa tjejen försiktigt
"ni får gå där om ni vill men jag går runt" sa Jezebel
"äh de är ju bara en korridor" sa killen och gick ut i den och golve försvann under honom och han ramlade ner i ett mörkt hål med spikar
"jag varnade honom" sa Jezebel och gick runt korridoren och kom fram till acrarummet och gick sen in. Cassian drog en kniv och de såg på människorna som tittade upp
"döden" viskade de och Jezebel sa iget utan väntade på kortmästaren och de behövde inte vänta länge snart kom en man fram och han hade Heragevs gröna ögon. Det syntes att han var släkt med Alexis och Cain
"Jezebel Disraeli, döden" sa han och bugade och såg sen på Cassian "och Cassian"
"du är?" sa Jezebel lugnt
"kortmästaren. Oscar Heragaves. Du undrar vem av dem det är eller hur?" sa han roat "Alexis" sa han bara och Jezebel nickade. Han borde vetat de. Jezebel var inte säker på hur många syskon han haft "jag antar att du är nyfiken på vad vi gör? Vinbär inte lika brutala som Alexis var eller du själv. Det är inte lika lätt att döda folk nu för tiden. Men du ska ha et stort tack, du la grunden till organisationen" sa Oscar och Jezebel nickade "vill ni äta med oss?" sa han och Jezebel såg på de andra
"en annan dag kanske. Vad sägs om i morgon? Jag har lite annat för mig idag. Du förstår säkert?" sa han enkelt
"självklart. Jag är intresserad av att höra allt om hur Dublin vara här. Men jag tänker låta dig återgå till dina expriment nu" sa han och skrattade tort
"ugglan följer er ut" sa han och en ung man kom fram och bugade
"på återseende" sa kortmästaren och de lämnade rummet och Ugglan såg nervöst på Jezebel
"jag hittar ut själv! Nej jag vill inte ha nån följeslagare" sa han kallt och Ugglan försvann in bland skuggorna och Jezebel visade vägen ut och undrade om folk visste var Dehlila höll på med? Och hur organisationen kunnat fortsätta
"är du okej?" frågade Cassian långt bort och Jezebel bara nickade och undrade hur nära släkt han var med Oscar? De gick mot kyrkogården

Robin pustade lättat ut då de hade kommit ut därifrån, kanske var det sant att det endast var stället som gjorde allting så osäkert. men det var ändå något som sade att det inte bara hade med det att göra, det måste vara något annat i görningen, men den här gången hade säkert den där byggnaden Voldemort involverad. Hur mäktiga än de var så visste Robin att Voldemort hade ännu mer makt, fast han inte ens levde fullkomligt.
Robin tittade på Marian, hon hade samma känsla som Robin. En känsla som endast de två kunde ha, förstås så skulle inte Jezebel eller Cassian tro på dem. Varför skulle de? De visste ju det där stället, men det gjorde inte RObin. Han var ändå säker på att allting inte var som det skulle, inte på långa vägar.
Kyrkogården var i alla fall bättre, Robin struntade i vart de andra gick han själv började gå mot de mörkare hörnen. Marian hade stannat upp och tittade vid ingången till kyrkogården. Robin satte sig på huk framför en insnöad gravsten, föriktigt lät han handen putsa bort snön för att kunna tyda bokstäverna.
"Potter", viskade han och beskådade namnen. Det var här som Harrys föräldrar var begravda, Harry hade säkert aldrig fått besöka graven.

Jezebel gick utan att se vart han var på väg. Han var fortfarande förvånad över att organisationen existerade och han undrade varför ingen hade stoppat dem?
"är du okej? JEZEBEL" sa Cassian och doktorn vaknade ur tankarna och log lite
"ingen fara. Jag bara tänkte och undrade hur Delilha kan existera" sa han och de gick mot stället som låg utanför kyrkogården där han var begravd och de stannade och Jezebel kunde inte låta bli att le när det satt några djur vid graven
"det är konstigt att se på sin egna grav" sa Jezebel till Cassian som tog hans hand
"lova att det här inte händer!! Jag vill inte tvingas begrava dig. Inte än i alla fall" sa han och Jezebel såg på honom och log
"jag lovar" sa han och kysste honom och kände den här härliga känslan och den härliga värmen
"kom så letar vi upp de andra" sa han och de gick tillbaka till kyrkogården och fann dem framför en grav och de såg konstigt på varandra.
"vems grav?" frågade Jezebel Robin

"Harrys föräldrar."svarade Robin kort och ställde sig upp, konstigt nog samlades snön genast på gravstenen och gömde undan de ingraverade bokstäverna.
"Robin, vad är det med dig?"frågade Marian tyst så att de andra två inte kunde höra.
"Det är ingenting."svarade han och tittade sig omkring, det hade börjat snöa en aning.
"Vill du vara ifred?"ville hon veta. Robin nickade, klart han ville det. Han behövde tänka.
"Jag kommer senare, jag hittar er nog."sade han övertygande innan han började gå längs gången mellan gravarna. Han lade händerna djupt ner i fickorna medan han gick, varför hade han en känsla av att något skulle hända och varför visste han att det fanns något på kyrkogården som skulle kunna hjälpa dem? Han förstod inte, inte det minsta.

Jezebel såg på graven men sa inget och såg honom försvinna
"kände ni inte den där konstiga känslan i byggnaden?" frågade Marian
"inte mer än vanligt. Men de var en aning för trevliga för att vara Delilha, de var därför jag inte ville ha hjälp ut" sa Jezebel fundersamt och såg på byggnaderna "borde inte Heragves herrgård ligga ditåt?" sa han och pekade åt de hållet
"ja det borde de. Fast i andra ändan av London." sa Cassian och Jezebel nickade
"är det något särskilt med det stället?" undrade Marian
"Cain bodde där och ja det var Alexis hus och jag skulle väll fått de från början eller de var vad jag trodde" sa Jezebel och tystnade sedan och undrade vem som hade det nu
"ska vi röra på oss? Jag gillar inte att vara ute i det öppna" sa Cassian och Jezebel nickade och de drog sig genast mot skuggorna och drog med sig Marian medans de vågade på Robin

Robin stannade vid den östraste delen av gravgården, kylan hade verkligen lagt sig över kvarteret. Som om hela stället hade en mörk hemlighet eller något, kanske han bara hade börjat bli virrig? Robin skakade vilt på huvudet och tittade upp mot en hög gravsten, varför hade egentligen de kommit hit? de alla var från england, vilket gjorde saken ännu konstigare. Vad ifall det egentligen inte hade varit den goda sidan som hade tagit hit dem, vad ifall de endast hade hamnat fel?
Han hitttade en mindre gravsten bredvid den stora och spärrade upp ögonen då han såg vad där stod.
"Ariana Dumbledore."viskade han och lade huvudet på sned.
Robin ställde sig upp igen och lämnade snabbt kyskogården, han kunde inte vistas där längre den här kvällen. Men det fanns något där, något stort som vilade under snön. Robin tittade på husen som uppenbarats på hans högra sida, han hade visst kommit in i en helt annan del av London.

"nu har Robin vari borta länge" sa Marian lite oroligt och Jezebel såg på henne
"oroa dig inte, han klarar sig men jag tycker vi lämnar den här platsen nu" sa Jezebel och de gick ut från kyrkogården och de kom fram till Towernbridge
"här har vi gått många gånger" sa Cassian och såg ner på Themsen
"ja, men det känns konstig att gå här utan att ha ett uppdrag" sa han och Marian såg otåligt på dem
"lugna ner dig. Du behöver inte oroa dig han klarar sig men om du vill gå vilse medans du letar efter honom tänker jag inte hindra dig" sa han och Marian suckade och de började gå tillbaka mot huset

Robin stannade upp framför ett av husen, han gick fram till staketet och tittade på gården. den var övervuxen av ogräs, som om ingen hade varit där i flera år. ena sidan av husets tak var bortsprängt. Robin rynkade pannan och tittade sig över axeln för att få fram var han befann sig. Godric's Hollow stod det på en av skyltarna. Harry hade berättat om det, hans föräldrar hade bott där. Huset såg verkligen fallfärdigt ut, men eftersom det hade med magi att göra så litade Robin på det.
Han lade försiktigt en hand på staketet och hoppade till av förvåning då en plötslig skylt växte fram ur marken. Han tittade på skylten ett tag innan han vände sig mot grinden, han kunde inte bestämma sig ifall han skulle våga träda in i gården eller inte. Det var ändå inte hans sak att träda in där heller, han borde inte göra det. Men med tanke på hur nyfiken han var så hade han svårt att låta bli. förmodligen skulle det se ut precis som det hade gjort då explosionen hände.