Memories In A Diary [Sv][PG]

Okej

---

Kapitel 20
Something ends and another starts…
16 juni 2017


Sommaren hade kommit med sina värmandevindar och sitt ösanderegn. Det var avslutningsdagen och Daves sista dag på Hogwarts, det grämde honom. Han ville inte att det skulle ta slut, quidditchen, kompisarna och hemmet. Dave skulle åka hem till ett hem som aldrig varit och aldrig skulle bli lika hemma som Hogwarts varit. Han minns hur stolt han hade varit när han hamnade i Slytherin och nu var det över. När han idag skulle åka med tåget hem så skulle han inte återvända. Klockan var tidigt och Dave hade inte klarat av att äta någon frukost. Han satt ute under ett tak i de långa gångarna som fanns på utsidan av slottet. Utanför regnade så han kände doften av våttgräs. Han hörde steg eka mot stengolvet och han tittade ner i marken. Varför skulle de kännas så svårt? Stegen kom närmare och de saktade in i närheten av honom. Han insåg att personen stod bredvid honom så han tittade upp.
”Eh, hej Victoire” sa han dämpat.
”Hej, Dave… Jag har letat efter dig, du var inte vid frukosten… Hur är det fatt?” frågade hon och satte sig ner bredvid honom.
”Sådär, jag vill inte att Hogwarts ska ta slut bara…” sa Dave lågt.
”Gubben då” sa Victoire och kramade honom lätt.
”Sen kommer jag ju knappt kunna träffa dig nästa år, när du är i skolan och inte jag” sa Dave tungt.

Victoire svalde hårt, hon hade inte haft tid att berätta vad som hänt i sjukhusflygeln innan Dave åkt till Paris. Daves FUTT- examensprov hade tagit så mycket tid och hon hade inte riktigt vågat berätta. Hon tog ett djupt andetag.
”Dave… Jag vet inte om jag kommer gå kvar på Hogwarts nästa år…” sa Victoire lågt.
”Varför inte? Har det hänt något? Det är väl klart du ska gå klart!” sa Dave lite smått chockad.
”Man kan väl säga att något hänt. Dave… Bli inte rädd och få inte spel nu…” sa hon nervöst. Skulle hon göra slut? Hade någon dött? Dave visste inte vad han skulle tro.
”Den där dagen du åkte till Paris så var jag till sjukhusflygen…” sa hon lågt.
”Är du sjuk? Är du döende?” frågade Dave ansträngt.
”Nej, inte alls… Lyssna Dave”. Hade hon träffat någon annan och inte sagt något förens nu? Han nickade osäkert.
”Jag var hos Madam Abbot eftersom jag inte mådde så bra, det minns du ju? Det var för att jag är gravid” sa Victoire sakligt. Dave svalde och kollade på henne.
”Gravid som i med barn?” frågade han osäkert. Victoire nickade instämmande.
”Ja, vi ska bli föräldrar Dave… Du ska bli pappa…” sa hon och log försiktigt.
”Är du helt säker?” undrade han.
”Jag skulle inte ljuga om något som det Dave, jag är nästan inne i tredje månaden…” sa hon och tog hans hand. Dave kollade på henne och höll den tillbaka.
”Varför har du inte sagt något?” frågade han smått chockad men lite osäker och orolig.
”För jag inte visste hur du skulle reagera och du har varit så upptagen med alla dina prov också…” sa hon och kollade smått skamset i marken. Dave tog armarna om henne och kramade om henne. Han kollade ut på regnet medan han smekte henne över håret.

Dagen gick och den stora avslutningslunchen kom. Dave satte sig bland sina Slytherinvänner. Ariana var glad, Will och Mell var överlyckliga. Jenny såg ganska neutral ut, Dave hade inte fått tillfälle att fråga ut henne om varför hon varit i Paris, fast just nu slukades hans tankar av de Victoire berätta för honom. Att han skulle bli pappa. Han tyckte de var helt sjukt, men det var något han fick acceptera. Hur skulle hans mamma reagera? Hur skulle ”den store” Alexis Dolohov ta att bli farmor till en halv Weasley. Dave blev nästan rädd över vad hon skulle kunna ta sig till och hans pappa var inte ens att tala om. Andreas skulle få ett utbrott så de sjung om det och Dave skulle få ett helvete. Han suckade, han skulle fråga Victoire om han inte kunde följa med henne hem för att åka hem till Dolder huset skulle inte bli en roande historia.

Maten serverades och den var underbart god som alltid. Det fanns pajer, kyckling, puddingar, sallader och olika typer av kött. Dave tog för sig av lite paj och lite kyckling. Han hade inte så jätte god aptit, hans värld hade snurrat runt för mycket de senaste timmarna. Ariana såg på honom och tyckte han såg deprimerad ut.
”Du Dave, vad är det? Du ser så ledsen ut” sa hon och kollade på honom.
”Det är inget Ia, tycker det är lite jobbigt att åka här ifrån… Det är mer hemma här än hemma” sa Dave lågt.
”Okej… Men du, om du vill får du säkert komma och hälsa på mamma och mig i sommar” sa Ariana leende.
”Tack, vi får väl se” sa Dave lågt. De klirrade i glaset från lärarbordet och eleverna blev plötsligt knäppt tysta. Rektorn McGonagall reste sig upp och kollade mot skaran elever.
”Kära elever! Jag ska försöka att inte vara långrandig men det finns ett par ord jag vill säga er innan vi skiljs åt för sommaren eller för kanske alltid. Visa av er kommer inte återvända till Hogwarts i höst och er vill jag önska lycka till på er fortsatta färd. Jag hoppas att ni kan se tillbaka på er tid på Hogwarts med glädje, visdom och minnas allt ni lärt er här. Att släppa ut er i världen känns stort och vi lärare gör det med stolthet för vi vet att ni är unga kvinnor och män som vet att göra rätt. Jag vill också gratulera Slytherin ännu en gång för deras fina insatser i Europa cupen och att de tagit hem både skolans Quidditchpokal och elevhemspokalen. Det har helt klart varit Slytherins år i år… Från mig nu önskar jag er alla en trevlig sommar” sa rektorn och satte sig ner till ljudet av applåder. Speciellt Dave och de andra slytherinarna hurrade ordentligt åt sina egna bravader.

Någon timme senare så hade Dave tagit farväl av slottet och klivit på Hogwarts Expressen för sista gången. Han satte sig tungt ner i kupén och Victoire satte sig ner bredvid honom, hon lutade huvudet lätt mot hans axel. Medans de fortfarande var ensamma i kupén tog Dave tillfälle i akt att fråga.
”Jo, Victoire. Tror du det är okej om jag följer med dig hem? Jag tror inte de riktigt är läge för mig att åka hem” sa Dave försiktigt.
”Jag vet inte, det kanske är en bra idé så får du träffa mina föräldrar och så, då kan vi berätta tillsammans. Jag vet inte hur de kommer reagera, men vi kommer ju i alla fall ha varandra, eller hur?” sa Victoire och kollade på honom. Dave nickade instämmande.
”Vad som än händer har vi varandra” sa han och kysste henne mjukt. Victoire besvarade kyssen och sen lutade hon sitt huvud mot hans axel igen.
”Jag tror att det är pappa som hämtar oss, men de borde gå. Han är inte omöjligt.” sa Victoire tankspritt.

Tåget började rulla och Will kom in tät följt av Mell i kupén.
”Hej på er, kan vi sitta här?” frågade Will och log.
”Ja, visst absolut” sa Dave bara och höll om Victoire.
”Känns lite knepigt vi inte ska åka tillbaka i september” sa Will och satte sig ner vid fönstret. Mell la sig ner med huvudet i hans knä.
”Håller med, jag kommer sakna Hogwarts” sa Dave tungt.
”Ja, men vi fick ju vara med om Slytherins bästa år i alla fall” sa Will malligt.
”Jo, helt klart…” instämde Dave.
”Visst ska du med till Jennys bröllop? Det är ju i Transsylvanien, men det går ju att ta sig dit” sa Mell och kollade på Dave.
”Jo, jag hade väl tänkt det” sa Dave och kom att tänka på hur han sätt Jennie och Vladimir i Paris.
”Vet ni vart Jenny är?” undrade Dave sen.
”Jo, tydligen hämtade Vladimir henne i Hogsmead och tog med henne direkt till Transsylvanien…” sa Mell lite fundersamt.
”Han är skum, helt klart…” sa Will
”Han är verkligen ett kontrollfreak. Tänk vad mycket pengar han måste ha lagt ner på hennes ring och de hade knappt träffats” fortsatte Will.
”Har man resurser så har man” sa Dave och rykte på axlarna. Tanken slog honom, en dag, kanske snart skulle han köpa en ring till Victoire också. Det var ju vilket fall ingen omöjlighet.

Tåget rullade in på perrong 9 ¾ och de reste sig upp.
”Jaha, då var det slut på det roliga 7åren… Vi hörs av via uggla” sa Mell och tog Will hand och gick. Victoire och Dave stod kvar ett slag.
”Är du säker på det här?” frågade Dave Victoire en sista gång, Victoire nickade.
”Helt säker… Jag vill det här Dave, jag älskar dig” sa hon och tittade upp, in i hans ögon. Dave svalde, ingen hade någonsin sagt de orden till honom. Han ansåg sig vara den mest oälskade personen i denna värld. I alla fall innan han träffade Victoire. Han kollade in i hennes ögon och tog in henne i en kram.
”Älskar dig med” viskade han hest och pussade henne på pannan. De var som om jorden stod still medan de stod där och kramade om varandra.
”Vi måste nog gå ut, jag tror pappa väntat på oss…” sa Victoire nästan viskande.
”Du har rätt, kom!” sa Dave och tog hennes hand.

Sen tog de sina koffertar och tog sig ut bland folk vimlet på perrongen. Dave såg Pancy stå längre bort och vänta in Scorpius och antagligen väntade hon väl på honom också. Dave följde efter Victoire mot hennes pappa och två bröder. Han kände sig lite nervös och osäker, hur skulle hennes pappa reagera? De kom fram till dem och Bill såg mot dem med en förbryllad min.
”Pappa, det här är min pojkvän Dave och jag vill att han ska följa med oss hem nu” sa Victoire rätt fram. Bill såg misstänksamt mot Dave.
”Mr Weasley…” sa Dave artigt och gjorde en bugandenickning.
”Okej, han får följa med, men blir det några som helt PROBLEM Victoire så får han åka hem” sa Bill strängt. Dave kunde känna att Bill inte var förtjust av tanken men att han vill ge sin dotters omdöme en chans.

På kvällen satt de i det lilla vardagsrummet i Snäckstugan. Dave satt bredvid Victoire och var nervös. Bill satt mitt emot honom och hennes mamma Fleur kom in med te. Fleur log lite och serverade teet.
”Så, hur träffades ni två egentligen?” undrade Fleur och Dave hade reagerat lite på henne franska brytning.
”Jo mamma, det var en dag i våras i biblioteket så tappade Dave en bok och jag såg det. Sen när jag skulle lämna tillbaka boken till honom så började vi prata” förklarade Victoire enkelt. Fleur nickade gillande och drack lite av teet. Victoire tog också lite te och då vågade Dave stäcka sig efter en kopp också.
”Det finns en sak som ni borde veta…” sa Victoire sen och tog Daves hand.
”Ja?” frågade Bill en aning stelt.
”Ni vet att Dave är son till Alexis Dolohov, eller hur?” försäkrade sig Victoire. Fleur och Bill nickade, det visste de.
”Bra… Jag har inte dömt honom för det hans mamma gjort och det tycker jag heller inte ni ska. Ge honom en chans, okej?”
Bill och Fleur nickade igen. Victoire kollade på en lättade Dave som tog en klunk av teet. Victoire gjorde en lite paus i allt och drack lite te hon också.
”Jaha, okej… Är det något mer om er två vi missat? Jag får en känsla av att vi missat något” sa Bill och kollade på sin förstfödda.
”Jo det finns en grej till” sa Victoire och mötte sin pappas blick. Bill var osäker om han ville höra det egentligen.
”Jag är med barn” sa Victoire en aning nervöst.

Vad Victoire inte sätt var att hennes farfar Arthur kommit in i huset och stod i dörr öppningen till vardagsrummet. Arthur tog ett par bestämda steg in i rummet och höjde rösten.
”Vad är det du säger?” Victoire och Dave tittade genast upp åt de håll rösten kommit ifrån.
”Farfar, hej” sa Victoire och Dave svalde av obehag.
”Var är det som händer här?” undrade han och gick fram. Bill reste sig upp och kollade på sin pappa, sen kollade han på Victoire med en allvarlig blick.
”Victoire berättade precis för oss om hennes nya pojkvän, Dave Dolohov…” sa Bill lite ansträngt.
”DEN, Dave Dolohov?” frågade Arthur sin son. Bill nickade och sen kollade de båda två på Victoire.
”Ja, Dave och jag älskar varandra och vi ska ha ett barn ihop, jag är gravid” sa Victoire en aning ansträngt och hon klämde hårt Daves hand. Arthur vände sig genast mot det unga paret.
”VAD HAR DU GJORT MED MITT BARNBARN?” fräste han argt mot Dave. Dave svalde och reste sig upp.
”Mr Weasley… Jag har inte gjort henne något ont, det skulle jag aldrig göra…”
”Du ljuger” avbröt Arthur fräsande. Bill satte sig ner och bara såg på sin pappa. Bill skulle nästan vilja skälla ut Dave själv. Han visste inte hur de skulle fixa det här.
”Jag älskar Vic, jag vill inte göra henne illa…” fortsatte Dave.
”DU HAR FÖR I HELVETE GJORT HENNE MED BARN DIN… DIN… DIN LÖGNAKTIGA BEDRAGARE!”
”FARFAR, SLUTA” skrek Victoire som rest sig upp. Alla stirrade på henne inklusive Dave.
”DAVE HAR INTE GJORT NÅGOT FEL, GE HONOM EN CHANS! PRECIS SOM NI GAV ADRIAN DOLDER” skrek Victoire argt.

Sen sjunk hon ner i soffan och började stor gråta.
”Men lilla gumman” sa Fleur och såg på sin dotter. Hon flyttade sig över andra soffan och kramade om henne. Victoire snyftade in i hennes famn.
”JAG ÄR INGEN LITEN GUMMA LÄNRE, Varför kan ingen av er bara lyssna och ge Dave en chans…? Det är mitt val!” snyftade hon. Fleur kramade om henne och Dave kände sig minst sagt klämd i mitten. Arthur hade svårt att acceptera det faktum att Daves mamma dödat en av hans söner och stulit hans hjärta. Arthur vände på klacken och gick ut ur rummet.
”BILL, kom hit!” ropade han och Bill skyndade efter sin pappa. De satte sig i köket och kollade på varandra. Dave visste inte riktigt vad han skulle göra. Han satt där han satt och kollade på Victoire som tröstades av sin mamma.

Jätte bra ♥ mer

guuuuuuuud! Meeeer!

Oh, så fint.

KOnstigt att jag inte sätt att ni skrev i Mars. Måste ha glömt bort. Men nu kommer kapitel 21 ^^

---------


Kapitel 21
Let’s get this rock rolling!
20 juni 2017

”Mr Weasley…” sa Dave en aning osäkert när han kom ner i köket den morgonen. Kvällen innan hade han fått ett argt skrikande illvrål från sin mamma. Det kanske var dags att tänka på om han överhuvudtaget skulle åka hem?
”Dave, om du ändå ska bli pappa till mitt barnbarn får du vänja dig vid att kalla mig Bill. Det finns så många Mr Weasleys i vår släkt att det blir svårt att hålla skillnad på oss” sa Bill och log försiktigt.
”Tack , Mr Wea… Jag menar tack Bill” sa Dave och satte sig ner vid bordet. Han kände att de började acceptera honom mer och mer efter de dagar han varit där.
”Var det något speciellt du vill? Ta lite te” sa Bill och gjorde en gest mot tekannan som stod på bordet. Dave tog lite te och kollade sedan på Bill.
”Jo, jag fick ett illvrål av min mor igår, hon var inte speciellt glad att jag inte kommit hem…” sa Dave och såg smått deprimerad ut.
”Men du vill inte åka hem?” frågade Bill och såg på honom. Dave nickade instämmande.
”Du kan ju bara inbilla dig hur det är att leva som son till mina föräldrar, det finns inget annat än förtryck och slagord… Vad man än gör så finns det något fel i det…” sa Dave suckande och tog en försiktig klunk av teet.
”Jag förstår, det kan inte vara så kul. Jag har börjat tro att du faktiskt är annorlunda än den bilden vi fått av dina föräldrar. Även om det känns svårt och konstigt eftersom din mamma dödade min bror bara nått år efter att vi varit beredda att släppa in henne i vår familj, i tron på att hon var annorlunda än din morfar. Det var helt fel… Jag vill inte att samma ska hända min Victoire du förstår det eller hur?” sa Bill och kollade alvarligt på Dave. Dave nickade mer än väl förstående.
”Jag förstår det Bill och jag lovar att jag aldrig avsiktligt skulle göra något som skadar henne… Minst av allt döda henne, jag kan inte se mig döda en enda människa för någon anledning i världen…” sa Dave och Bill nickade något så när nöjd och de tog båda två en klunk av teet.
En kort stund senare kom en trött Victoire in i köket gäspande.
”God morgon” sa hon och satte sig bredvid Dave.
”Morgon” sa Dave och Bill nästan i kör.
”Vad pratar ni om då?” sa hon gäspande och hällde upp lite te till sig själv.
”Lite om våra familjers förflutna historia” sa Bill och gav Victoire brödkrogen. Victoire kollade lite oroat mellan dem.
”Pappa… Kan vi inte låta Dave vara utanför det hans mamma gjort. Det är ju hon som gjort det inte han…” suckade hon och kollade på sin pappa.
”Ja, det var precis det vi sa. Det blir lite underligt, men vi ska för din skull gumman göra vårt bästa för att acceptera Dave som en del av vår familj. Farfar är inte speciellt glad, men farmor kommer prata med honom, han kommer lugna ner sig” sa Bill och drack mer te.

Senare under eftermiddagen låg Dave ner på Victoires säng och hon pysslade med lite grejer.
”Det är rätt konstigt egentligen, att vi blivit kära i varandra och allt… Vi är ju inget drömpar från våra familjers sida…” sa Dave lågt.
”Vet Dave, men jag tycker fortfarande inte de ska hindra oss…” sa hon och kollade på honom med bestämd blick.
”Jag vet och det är inte det jag säger. Jag menar bara att det inte blir lätt och att det är en ironisk sak att vi ska bli kära och våra familjer är någon typ av ärkefiende tillvarandra...” sa Dave och kollade upp ur en Quidditch tidning han läste.
”Ja… Det är sant, men jag vill vara med dig och jag vill ha vårt barn. Jag skiter i vad din mamma eller min pappa tycker och jag bryr mig inte så mycket om farfar heller. Om han fick välja skulle jag gifta mig med en ren mugglare utan magiska krafter alls…” sa Victoire trött.
”Vem har sagt något om att gifta sig?” undrade Dave och släppte helt tidning. Victoire sjunk med en suck ner i sin fåtölj hon hade vid fönstret.
”Pappa, mamma, farmor och farfar. Jag hörde dem prata igår om hur olämpligt det var att få barn utanför äktenskap, men att det kanske var lika bra om jag ändå ville behålla ditt barn, men dem vill inte gärna se mig som Mrs Dolohov… Hade de varit någon annan än du hade de tjatat om ett bröllop innan sommaren var slut” sa Victoire och såg skeptiskt på Dave. Dave svalde obekvämt och han kollade på Victoire.
”Vi älskar varandra, men vi har inte känt varandra så länge och vi är unga. Gifta oss redan nu känns fel” sa Dave och kollade ner i golvet.
”Ja, jag vill inte gifta mig nu heller… Det är att gå alldeles för fort, att jag blev gravid lika så, men det är försent att ändra nu…” sa Victoire suckande.
Dave visste inte vad han skulle säga så han räddades av att en uggla knackade på Victoires fönster. Hon släppte in ugglan och den hade ett brev från Trolldomsministern. Victoire satt sig bredvid Dave och gav han brevet.
”Från Amanda… Undra vad hon skriver!” säger hon. Dave nickade och öppnade brevet. Detta skulle bli spännande.

”Kära Dave!
Jag minns Clowes och min skoltid väldigt tydligt. Vi var de bästa vänner du kan tänka dig, vek aldrig från varandras sida. I alla fall trodde jag det tills julen vårt sjunde år. Clowe kom tillbaka efter jul och var inte riktigt sig själv. Hon var rädd och osäker. Hon burkade annars hålla huvudet högt, men nu var hon verkligen tillbaka dragen. Hon drog sig undan från alla, till och med från mig. Hon vågade först inte berätta om det, men tillslut bröt hon ihop och berättade om att hon skulle tvingas gifta sig med Tom Dolder, din morfar. Jag kände en djup sorg för henne, men jag visste aldrig hur illa det skulle bli. Du lärde aldrig känna din mormor sa du? Det var tråkigt. Hon hade en fin humor och i alla fall så under skoltiden var hon en snäll och omtänksam människa. Det är så tragiskt att hon tvingades till det och de betydde att vår kontakt bröts totalt efter skolan.
Mvh Amanda”
Dave läste brevet en gång till, ”bästa vänner” så de var bara vänner? Dave kollade på Victoire.
”Vad tror du? Jag tror inte hon berättar allt, vågar jag fråga mer specifikt vad jag vill veta?” frågade Dave.
”Ja vet inte, du kan ju alltid prova. Hon borde ju säga ifrån i fall hon inte ville svara på det, tror du inte?” sa Victoire och rykte på axlarna.
”Jo… Du har nog rätt”. Dave skummade ihop ett brev med några frågor om deras relation och så skickade han tillbaka det med ugglan.
Victoires mamma kom och knackade på dörren.
”Det är mat nu och sen ska Dave åka hem…” ropade hon genom dörren och gick tillbaka ner till köket. Dave suckade lite och sen la han en hand om Victoires nacke och kysste henne ömt. Victoire besvarade kyssen och de kramade om varandra innan de reste sig upp från sängen och gick ner till köket. Middagen förflöt under tystnad. Inte ens småbörderna Dominique och Louis pratade, de som brukade prata i ett mest hela tiden. Efter middagen så samlade Dave ihop sina saker, han var tvungen att åka hem, Bill hade sagt så. Han fick komma tillbaka, men han var tvungen att reda ut visa saker med hans mamma för Bill ville inte hon skulle komma dit och spränga upp deras hus. Dave sa ett artigt adjö till Victoires familj och hon följde med honom ut på gården.
”Jag vill inte att du ska åka…” sa Victoire lågt.
”jag vill inte åka heller och ja måste prata med mina föräldrar…”
”Jag vill följa med dig…” sa hon och kollade upp i hans ögon.
”NEJ!” sa Dave skarpt.
”Det är för farligt för dig och jag tänker inte ta det på mitt ansvar. Stanna här där du är säker. Jag kommer tillbaka, jag lovar!” fortsatte Dave och kramade om henne. Victoire lutade sitt huvud in i hans bröstkorg och Dave strök henne över håret.
”Det ordnar sig…”
”När kommer du tillbaka då?” frågade hon lite ynkligt.
”Det vet jag inte, men så snart jag kan. Jag hör av mig, okej!” sa han och så kysste han henne djupt. Victoire besvarade kyssen och sen bakade hon tårögd iväg. Dave log mot henne och sen transfererade han sig iväg.

Dave hamnade precis där han tänkt sig utan för tomten till Dolder Huset. Med ett stort, långt och djupt andetag började han gå släpandes på sin koffert mot huset.
”DAVE DOLOHOV, VAR I ALLA ORMARS GÖMMOR HAR DU VARIT?” hörde han sin mammas ilska röst skrika mot honom. Dave tittade upp och utan för porten till huset stod en mörkhårig kvinna i en lång svart klänning med ett rasande ansiktsutryck.
”Hej Mor” sa Dave enkelt utan att förklara något. Han fortsatte gå mot henne.
”DU SVARAR NÄR JAG FRÅGAR DIG NÅGOT! Vart har du varit?” det första skrek hon och sen väste hon fräsande mot honom.
”Jag har varit hos min flickvän…” sa Dave lite surt och klev förbi henne och in i huset. Han ställde kofferten i hallen och han hörde hur hans mammas steg kom efter honom.
”FLICKVÄN! Vem har sagt något om en flickvän? Och VEM har sagt att du får ha en flickvän utan MIN vetskap” skrek Alexis argt. Dave vände sig om och kollade på sin mamma igen.
”Ingen… Och jag tänker inte be om din tillåtelse till det heller… Vi älskar varandra och det är mer än vad du och far gör” sa Dave snäsigt.
”HUR VÅGAR DU!” fräste Alexis argt.
”Ja, hur vågar DU mor? Du båda älskade och mördade samma Weasley… Hur lågt kan man sjunka?” sa Dave käftigt. Alexis blev så rasande att hon nästan sprang ut ur rummet och in i biblioteket.
Dave andades ut, det var den första smällen. Nu hörde han steg från vardagsrummet och han suckade, var det nästas tur? Tänkte han för sig själv.
”Dave!” sa en överraskad röst. Dave vart lite paff och vände sig om.
”Mrs Malfoy” sa Dave och tvingade fram ett leende.
”Kalla mig Pancy Dave! Hälsa på lilla Evyn! ”
”Evyn?” dubbelkollade Dave och smekte den lilla flickans kind.
”Ja, hon är knappt två månader gammal… Draco blev faktiskt glad, trotts att hon är en flicka” sa Pancy och log stolt. Dave log, bebisen var verkligen jätte söt. De förde hans tankar till de barn han och Victoire skulle få.
”Det kan ja tro, hon är ju nästan en kopia av honom, fast hon är så lite kan jag se likheterna till min mors kusin” sa Dave artigt. Pancy nickade.
”Ja, och hon kommer bli riktigt vacker tror jag…” sa hon lättsamt.
”Jag måste skynda mig hem innan männen där hemma tar livet av varandra. Inget är sig likt sedan Nyår. Draco verkligen avskyr synen av Scorpius och ja, mig har han väl så när förlåtit efter att Evyn fötts… Är verkligen ledsen att du behövde se det Dave.” sa Pancy och la en hand på Daves axel.
”Det är jag som är ledsen att du behöver ha det som du har det. Kunde jag skulle jag hjälpa dig…” sa han och kollade på henne.
”Det vet jag Dave, du är en hedersam ung man nu. Jag är stolt över dig och det borde dina föräldrar också vara” sa hon och log smalt.
”Tack… Men kan du behålla en hemlighet för ett litet slag?” sa Dave och kollade på henne. Pancy nickade och de gick in i köket.
”Jo, jag har fått en flickvän och jag älskar henne…” sa Dave och Pancy nickade.
”Låter otroligt, vem är det?”
”Victoire Weasley…”
”Herre gud, Dave! Scorpius sa att han trodde ni hade något, men jag visste om jag skulle tro det. Det kommer ta hus i helvete kan jag tro... ” sa Pancy lite chockat.
”Mmmh, men det är inte allt…”
”Inte?”
”Nej, vi ska han barn i vinter” sa Dave och såg nervöst mot sin gamla barnjungfru.
”Nej Dave!”
”Jo… Det är sant… Hon är typ i tredje månaden eller något sådant. Det bara hände och vi tanker behålla det. Vi är myndiga båda två och jag ska lösa det…” sa Dave
”Andreas kommer att slå ihjäl dig!” sa Pancy oroat.
”Ska försöka undvika det, så önska mig lycka till…”
”Ja, lycka till Dave. Jag lider med dig och hoppas för din skull att det blir värt det du kommer gå igenom…” sa Hon och sen sa dem hejdå. Pancy hade brottom hem så att Draco inte skulle spåra ur igen.
Dave gick upp till sitt rum och kofferten var redan uppburen av husalfen Vera. Han sjunk ner på sängen med en suck och kollade mot fönstret. De hade börjat regna utanför. Han suckade tungt, varför skulle hans föräldrar vara sådana idioter? tänkte han för sig själv där han satt. Plötsligt slogs dörren till hans rum upp.
”Dave! Så det passar att komma hem nu VA!”
”Hej, Far!”