George Weasley - When I'm gone

OMH! inte George oxå!
p.s I ♥ this ff

Super!
Mer när du orkar/har tid. ♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Du är så sjukt bra på att skriva så att det inte är sant!! Denna FF är bättre en vissa böcker jag har läst! Hoppas du förstår att du är sjukt begåvad ♥

THIS SOOOOOO MUCH ♥
Merlin vad du är duktig ! Du är en av mina favorit FF-skrivare ! Längtar efter mer, det är så spännande

Tack så mycket. :3 Det är alltid lika kul att få läsa era kommentarer ♥
-----------------------


19.
"So far away, but still so near"

George blinkade till. Det tog en stund för honom att komma till helt medvetande igen. Han uppfattade att han låg på något mjukt, med huvudet lätt höjt mot en aningen hårdare kant. Han kände igen det, ett obehagligt minne som hjärnan inte var tillräckligt stark för att definiera. Hans ögon möttes av ett varmt ljus, inte alls lika farligt som han kom att minnas det precis då. Det stack inte i ögonen som solljuset hade gjort, det fladdrade inte vilt som elden hade gjort. Då vaknade minnena till liv igen. Han mindes klart hur han kämpat sig fram genom elden, hur han hittat Ron och Harry långt inne i butiken... Men Fred? Hade det bara varit en dröm? Han var osäker, och kunde verkligen inte komma fram till någon slutsats om saken. Hans tankar var lika klara när han tänkte på det och han kom ihåg varenda liten detalj som om det faktiskt hade hänt. Han kom ihåg varenda liten, ynka detalj som fick hans redan värkande hjärta att slå fortare, fick svettdropparna att pärla sig i pannan. Han stönade tyst. Hela hans kropp gjorde ont som i protest. Den verkade inte vilja lyda honom. Benen låg rakt utsträckta, men värkte som om de var åtklämda mellan två stenväggar. Armarna svek honom när han försökte flytta på dem och istället tog en smärta tag i hans axlar och fortsatte att sprida sig ner för ryggen. Han kände att han var för ovetande för att kunna vara lugn. Det enda han kunde se i den ställning han befann sig i var ett mörkt tak i trä. Det räckte inte. Han förstod att han var i Kråkboet, men kunde fortfarande inte anmärka något annat. Han vred på sig, men musklerna skrek åt honom att sluta. Han fick nöja sig med att vrida på huvudet, som bultade i en extrem huvudvärk. Inte nog med det så frös han, trots den värme som spreds från pannan ner till hans kinder. Han fick genast en större blick på var han befann sig, men överraskades att vardagsrummet var så tomt. Det var inte som han mindes det. Han låg på en soffa, så välbekant att han förväntade sig att hans tvilling skulle finnas där jämte honom, fråga om han var okej. Han var inte okej. Han mådde allt annat än bra. Hans finger snuddade vid bandaget han hade runt sitt så kallade öra. Han hade vant sig vid att inte ha något där. Han hade vant sig så pass mycket så att han inte tänkte på det längre, men nu var det så uppenbart, så hotfullt och smärtsamt att tänka på. Ögonen ville spela honom ett spratt. De ville att han skulle tro att det fortfarande var den dag då de förflyttat Harry från Privet Drive, att det fanns människor runtomkring honom som ville se till så att han mådde bra. Framförallt hans tvilling. Men det var inte den dagen längre och det fanns inga människor runtomkring honom som då. George visste inte om det var samma dag som branden skett, eller om det var dagar efter. Solen sken in genom ett fönster längre bort. Det verkade mer vara förmiddag än eftermiddag. Hur länge hade han varit medvetslös? Vad hade egentligen hänt med honom? Inte förrän hans tankar och hans medvetande ville få reda på mer - få en förklaring till vad som hänt - hörde han röster längre bort. De var svaga, men tydliga, kvinnliga röster som kom från kökets håll. Antagligen trodde de som samtalade att han fortfarande var medvetslös, eller sov.
"Det är som om han utsatts för en stark, magisk energi. Det är rätt osannolikt att denna energivåg kunde komma från branden..." Det var en okänd röst som spelade i rummet. En mjuk och lugnande stämma. "Men var inte orolig, Mrs Weasley, han kommer att bli helt återställd."
"Tack så mycket för din hjälp, Madame Gelliu", sa den varma stämman från Georges mamma - en röst han skulle känna igen när som helst. Till och med i det skicket han var i vid just det tillfället.
"Ingen orsak." Han kunde även uppfatta ljudet från när en dörr öppnades. Med tanke på hur hans mamma och denna okända kvinna pratade med varandra så var det en botare som var på väg ut från huset. "Det är alltid skönt att kunna vara till hjälp."
Dörren stängdes och en tung tystnad slöt sig kring husets väggar. George kände sig otroligt ensam, även ifall han visste att hans mamma stod i rummet bredvid. Det var som om han var täckt i en slöja av trötthet. Det kändes fortfarande som om verkligheten var så långt borta. När han kände efter så var han faktiskt insvept i något, men det var inte någon slöja. Det var lager efter lager med filtar. Det var en av anledningarna till varför han kände sig så varm, förstod han. Han fick höra de bekanta stegen från när Mrs Weasley rörde sig över golvet. Bara en liten stund senare dök hon upp inom synhåll och när George mötte hennes blick släppte hon sitt stränga tag om den sammanpressade minen hon bar på. Hon log svagt, men George hade inte kraft nog att le tillbaka, eller viljan till det. Kvinnan skyndade bort till sin son och hukade sig lätt över honom.
"Hur är det?" viskade hon fram. Just då gladdes George av hennes försiktighet. Han ville inte ha för mycket ljud runtomkring sig. "Du har feber. En kraftig sådan."
Han svarade inte. Han visste att han inte skulle ha klarat det även ifall han försökte. Hans röst skulle svika honom, om han ens fick isär läpparna. Mrs Weasley sträckte sig mot ett litet bord som stod jämte soffan och greppade tag i något som låg utom synhåll för Georges ögon. En våt trasa lades på hans panna och den plötsliga kylan fick honom att flämta till. Det var inte mycket till en flämtning egentligen, han hörde den knappt själv, men hans mamma tog den som något mycket allvarligt.
"Förlåt", ursäktade hon sig och log skyldigt. George började nästan irritera sig på de där leendena.
Mrs Weasley lät trasan ligga kvar på hans panna och det kändes som om kalla droppar av vatten rann ner för hans huvud, ner till ryggraden och vidare mot benen. Inte uppe på hans kropp, utan inuti. Han slöt ögonen och försökte samla tankarna. Han hade alltså feber, men av vilken anledning? Han hade inte direkt hoppat ner i en isvak. Han frös, men var olidligt varm på samma gång. Det kalla vattnet som smekte hans panna gjorde inte saken bättre, men den dämpade värmen som innan spridit sig mot hans kinder. Vad var det som botaren sagt om en magisk energivåg? Han hade sina aningar om vart den skulle ha kunnat komma från, men tvivlade ändå på att han blivit utsatt för något som hade påverkat honom negativt - mer än röken. Han hade inte kommit att tänka på det en sekund sedan han vaknat upp. Röken fanns inte kvar i hans lungor. Hans luftstrupe var helt fri från giftiga kemikalier. Detta fick honom att obemärkt ta ett djupt andetag - som såklart var tvunget att fånga Mrs Weasleys uppmärksamhet.
"Du måste vara trött..." började hon kort, "efter att ha räddat din bror och hans vän från en väldig brand. Du har blivit en hjälte bland dem som var där."
En hjälte? Om George hade kunnat så hade han fnyst åt tanken direkt, men det gjorde han inte. Han gillade inte ordet. Det smakade klibbigt på hans tunga genom att bara tänka på det. Han hade inte gett sig in i elden för att bli en hjälte, utan för att inte förlora en till bror. Han bestämde sig för att direkt slå bort detta ärenamn, så fort han kunde komma ur sängen.
"Ron är okej, förresten", sa Mrs Weasley plötsligt, som om hon suttit och drömt ett tag. "Han har fått sin fot fixad och han är så gott som ny." Hon gav ifrån sig ett kort skratt. "Nu är det dig alla är oroliga för, och det är jag med."
George slog ovilligt upp ögonen, sakta men säkert, och tittade på sin mor. Hon mötte genast hans blick och hade fortfarande det där varma, aningen sorgsna leendet på läpparna. Han ville säga åt henne att inte vara så orolig för honom. Botaren hade sagt att han skulle bli bra, och så farligt var det inte med lite feber. Lite kraftig feber, rättare sagt.
"Du förstår... Jag var rädd att förlora en son till." Kvinnan fortsatte att torka George panna och efter varje nytt tag rös den unge mannen obehagligt till. Hans mamma blev tyst efter sin mening och när George såg upp mot henne så tittade hon på väggen bakom soffan istället för på honom.
Han borde ha förstått från första början varför hon var så orolig. Han var i vilket fall hennes son, och hon hade redan förlorat ett av sina barn. En som var precis som han. Skulle Mrs Weasley inte klara av att förlora George, såsom George kände att han inte skulle klara av att förlora någon av hans andra syskon? Kanske. Den nya tystnaden fick honom att bli sömnig igen. Utan förvarning slöt han ögonen på nytt och försökte den här gången medvetet kasta sig in i den lugna världen som verkade ligga mellan verkligheten och döden.

Jättebra ska *bevaka*

Du är så duktig på att skriva om och beskriva jobbiga situationer och ämnen. Verkligen! Jag har själv gått igenom jobbiga förluster och även om det känns bättre nu så är det skönt att kunna läsa det som någon annan lyckas sätta ord på som man själv inte klarar av

Hat's of for you!