Kiss me [LE/JP] [SV]

Romantiken bara flööööödar. Förra kapitlet var helt underbart, älskade att de satt i kylan och picnickade(*), det lät väldigt mysigt. Tycker du skriver så himla bra. Detta kapitlet var dock omöjligt mycket bättre. Första jag flippade över var.

"Han kysste henne hastigt på kinden" haha åh det bara var inte så himla vänskapligt eller hur james, kontrollera dig din lilla wannabe christan grey-typ. men det gillade vi.. ehrm.. jag. Sen att hon verkligen följde med honom ut för att spela quidditch i det kalla regnet var ju bara helt underbart. Sen att hon krockade i målstolpen. Hur stor är chansen för det? Haha! Hon måste verkligen vara en urusel flygare. Älskar att hon läspar, blir en sådan karaktär i skrivandet då. Istället för att bara skriva normalt och efteråt skriva 'läspade hon', så det var underbart. ♥ Kan bara tänka mig hur hon sett ut, förfärlig men kära James, kärleken är väl blind? Alla komplimanger var så oerhört gulliga och så tacky på något vis haha!

""Försök inte flirta med mig nu, va, när jag säkerligen har fått en hjärnskakning eller två."
"Jag tror man bara kan få en åt gången." Log James. "

Din humor är så klockren, älskar det. Så du får gärna fortsätta skriva frekvent så jag får ta mer del av det! (Frågade min mamma häromdagen vad hon tycker mest om när hon läser/lyssnar på ljudböcker och då berättade hon att hon tycker om just humorn! Pluspoäng Elin, pluspoäng!) Du skriver onekligen oerhört bra, precis rätt stil för en författarinna. En touch av varje, humor, kärlek, emellanåt det lite dystra. Men för mycket av det bra är ju inte heller dåligt så det är bara att fortsätta skriva!

Kvalificerad uppsyn, pft. James Potter är en riktig duktig en på att ta hand om 'Lilyisar' tror nog att du kan gå Madam Pomfrey. Men men, tror att James blir väldigt uppspelt (helt fantastiskt hur han kan hålla sina känslor i styr) av alla småsaker Lily får för sig att säga, just som när hon ber om lov att låta James få stanna kvar en stund till. Sedan pratet om att hon ska hallucinera, han måste ju själv trott att det var så i hans fall eftersom det enda han kan tänka på är Lily. Men så är det ju om kärlek, haha nu började jag tänka på min one and only som aldrig vill bli min.

Nåja. Får tänka på JAMES OCH LILYS SNUDDANDE KYSS ISTÄLLET. KÄNDE DU DET. JA KANSKE, PRÖVA ATT SKRIV DET IGEN I NÄSTA KAPITEL SÅ SER VI. Ok. Bra. ♥ Nej men, kände han också att det brändes när de kysste? Trodde först det var det han frågade om men mhmja justeja hallucinationer och hur man motverkar dem handlade det tydligen om. Åååh. Du är bäst. Detta kapitlet var bäst. ♥

(förlåt skriver alldeles för långa kommentarer, kan inte stoppa mig själv)

*död*

Alltså, den lilla snuddande kyssen. Dog lite. Tror jag seriös kände det där pirret man får när man kysser någon man gillar för första gången, bara av att läsa James och Lily göra det. Du är en så otrolig författare!

Och alla små detaljer som verkligen förgyller historien, utan att de direkt tillför något. Typ som att Peter är färgbild, haha. De bara är och det ger ett sådant djup till historien än om man bara skulle skriva om det som är relevant och för historien framåt.

Du är bäst ♥

JAAAAA!!! Bästa kapitlet! Så sjukt bra är det, älskar hur du skriver och hur äkta det blir! AHHHH, har inga mer kommentarer - det är helt enkelt skitbra

Nejmen guud nu händer det grejer!

Alltså, ni är fantastiska ♥

17

"Jag kysste henne."
"Du gjorde vad?!"
"Jag kysste henne. På munnen."
"Det var underförstått." Sade Remus.
"Hur var det, Tagghorn?" Frågade Sirius uppspelt som stod med skjortan öppen och blottade sitt bröst.
"Det var som om hon är den enda tjej jag någonsin vill kyssa i hela mitt liv." Suckade James som inte hade kunnat sluta tänka på hennes svala, mjuka läppar... hur kyssen hade varit lättare en luft, men kittlat varenda nerv i James kropp.
"Så vad är problemet?" Frågade Sirius som om han hade läst James tankar.
"Jag älskar henne." Sade James och stirrade rätt in i sängstolpen utan att möta sina vänners blickar.
"Du... älskar henne?" Sade Peter försiktigt och verkade låta förvånad.
"Jag visste inte ens om det själv." Sade James och såg nästan lite sammanbiten ut. "Jag visste inte att mina känslor hade djupnat så."
"Men varför är det en dålig sak?" Frågade Remus oförstående.
"Jag skulle verkligen göra vad som helst för henne, och att älska någon så mycket gör verkligen ont. Att vara hennes vän gör ont. Och jag trodde verkligen att vår nya vänskap skulle fungera, men så kysste jag henne och allt bara..."
"Kaboom?"
"Ja, Kaboom, Peter." Sade James.
"Och du tror verkligen inte Lily känner samma sak för dig?" Frågade Remus sakligt. James ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, och jag vet inte om jag vågar ta reda på det."
"Då var ju den där kyssen en ganska dålig idé." Sade Peter.
"Jag tror han kanske insåg det själv." Sade Remus försiktigt till Peter som genast blev röd om öronen.
"Det handlar inte om att Lily inte har några känslor för mig, för det tror jag hon har... Jag vet inte hur romantiska de är, men känslor har hon definitivt, men det handlar snarare om hur mycket jag älskar henne. Jag tror aldrig hon kan besvara dem känslorna, och det gör mig rädd. Jag är livrädd, killar. Jag vet inte om jag vågar ta reda på det, för det skulle göra så ont. Och det går ut över vår vänskap, för medan Lily öppnar upp sig allt mer, så gör inte jag det. Det är alltid Lilys känslor vi pratar om, Lilys problem, Lilys allting. Och jag lyssnar mer än gärna, för jag gör vad som helst för att se ett leende i det ansiktet, men jag vågar inte öppna upp mig för henne. Jag älskar henne för mycket. Jag skulle bokstavligt talat gå sönder då om det visade sig att... att... ja."
"James, jag hade ingen aning att du kände så här." Sade Sirius och satte sig bredvid honom på James säng.
"Ni har era egna problem ju, och jag har inte varit så angelägen om att prata om det. Jag försökte ju ignorera mina känslor, som ni kanske minns... och det funkade... ett tag."
"Vad har vi för problem?" Frågade Sirius och lät nästan förolämpad. James gav ifrån sig en leende suck.
"Remus förvandlas till en blodtörstande best varje månad, du har alla problem med din familj, för att inte tala om din nya Haylie-situation, och Peter-" James stannade upp och såg på sin bästa vän som undvek hans blick. "Peter tvingad bara stå ut med all vår skit."
"Så vad hände egentligen efter kyssen?" Frågade Remus. "Tramptass, knäpp din skjorta."
"Oj." Sade Sirius och började genast knäppa knapparna på den uppknäppa skjortan samtidigt som han gick tillbaka till sin egen säng.
"Det var vad han sa när Serena Ashwood påstod att hon väntade hans barn." Sade James.
"Men hon var ju aldrig med barn, eller hur?"
"Kyssen - James - vad hände efter den?" Frågade Remus igen och gav inte Sirius någon större notis.
"Jag låtsades som ingenting." Sade James.
"Och du tänker fortsätta göra det, eller?"
"Tror ni jag kan göra det?"
"Självklart kan du göra det, men om du borde göra det är en annan knuting." Sade Remus förståndigt och iakttog James.
"Jag är ledsen, men jag är inte redo för att utsätta mig för den smärtan än." Sade James uppgivet. "Om jag pratar med henne om det så kanske det går ut över vår vänskap, och det vill jag verkligen inte. Och om jag berättar för henne hur jag känner, så är jag rädd att... att hon aldrig kommer känna det jag kän- jag ser hur ni tittar på mig killar. Jag förstår att ni tycker jag är feg, men just nu är min prio ett att vara Lilys vän. Att kunna vara där för henne, och det kan jag inte om jag blir ett känslomässigt vrak."
"Och vad är du nu då..." Muttrade Sirius tyst för sig själv och fick en väntad mördande blick från James.
"Men kan du berätta lite mer om hur den kyssen gick till egentligen?" Sade Peter och såg med spända ögon på James.
"Det var kanske inte mitt bästa, valda ögonblick om man säger så." Sade James, och nu skrattade han lite.
"Jag har kysst dig Tagghorn, och det är aldrig fel tidpunkt för det." Sade Sirius uppmuntrande.
"Har du kysst mig?" Frågade James misstroget.
"Kysst och kysst, men visst har vi haft det lite mysigt i min hundskepnad." James kastade en sko på Sirius. "Jag uppskattade det i alla fall, och sluta kasta saker på mig, tack. Bara för jag är ett djur betyder det inte att jag inte har känslor."
"Tror ni vi kan fortsätta vara vänner?" Frågade James sina vänner allvarligt.
"Tagghorn, självklart kan vi fortsätta vara vänner." Sade Sirius och duckade för ännu en sko som kom flygandes emot honom.
"Det är svårt att säga." Sade Peter och låtsades inte om Sirius. "I vilket sammanhang kysste du henne?"
"Vi var i sjukhusflygeln eftersom att hon... ja, skadat sig lite efter vår lilla quidditchträning." Sade James generat.
"Skadat sig lite?" Frågade Sirius.
"Hon bröt benet, spräckte läppen, fick ett djupt jack i pannan, näsblod och hjärnskakning."
"Aouchh..."
"Oavsett så fick hon en trolldryck av Madam Pomfrey mot hjärnskakningen som tydligen skulle ha lite skumma biverkningar. Hallucinationer var tydligen en av dem, och Lily började helt plötsligt spekulera vare sig om jag var verklig eller om jag bara var en hallucination. Jag vet inte vad som flög i mig, men plötsligt så kysste jag henne. Helt oväntat, och sen låtsades vi båda som om ingenting hänt tills Madam Pomfrey kastade ut mig.
"Var Lily konstig efter kyssen då?" Frågade Remus.
"Inte vad jag märkte."
"Hon kanske bara tog det vänskapligt." Föreslog Sirius. "Du kanske överanalyserar hela situationen."
"Jag brukar inte kyssa mina kompisar- Nej, Sirius, du och jag har inte kysst varand-" Sirius hade skyndat sig från sin säng tillbaka till James, och tryckt sina läppar mot hans. "Okej, jag får väl ta tillbaka det nu. Tack för det, Tramptass."
"Om vi ändå ska börja gå runt och kyssa våra kompisar så. Du är näst, måntand."

"JAMES GJORDE VAD?!" Utbrast Haylie och Mary med en mun när de hade kommit för att besöka Lily i sjukhusflygeln med filmen de spelat in av Lily tidigare den dagen.
"Han... Han kysste mig." Sade Lily igen som knappt kunde tro det själv.
"Är det något på gång mellan er nu då?" Frågade Mary.
"Jag... tror inte det." Sade Lily och förvånades över besvikelsen som sköljde över henne när hon svarade Mary.
"Men varför kysste han dig då?" Frågade Mary oförstående.
"Jag vet verkligen inte. Uppenbarligen är det ju något mellan mig och James. Det är snarare som att jag och James har någon... något..."
"Något som sprakar helt villt mellan er?" Föreslog Haylie.
"Typ." Sade Lily. "Det är som att det finns någon laddning emellan oss. Jag har känt det sen efter den första Hogsmeadehelgen, när jag fortfarande trodde att James var... ja, ni vet... James. Det var som om min magkänsla visste något som inte jag visste och att den talade till mig... Okej, jag förstår om tycker jag låter helknäpp..."
"Det du beskriver för oss, tja... det låter som något alla tjejer drömmer om." Sade Mary avundande och klappade Lily över axeln.
"Vem hade kunnat tro det, va? Att James Potter skulle kunna få mig att tappa allt vad som kallas kontroll. Att hans blotta närvaro gör mig alldeles... alldeles..." Lily hittade inga ord för det.
"Det låter verkligen som att det är något mellan er..." Sade Haylie.
"Inte på det viset." Sade Lily snabbt.
"Men skulle du vilja det?"
"Alltså, Mary, Hay, jag vet inte. Det är ju James Potter vi pratar om för sjutton tomtenissar."
"James Potter som på senare tiden har varit en väldigt bra vän till dig." Sade Haylie.
"Fast har han det? Han var ju den som inte ville vara min vän."
"Tanken slog dig inte att det kanske var för att han kände mer för dig?" Sade Haylie försiktigt och såg vaktande på Lily. Lily gav ifrån sig en djup suck och gömde sitt ansikte i sina händer. Hon satt så en stund innan hon tittade upp från sina händer på sina vänner igen.
"Självklart har tanken slagit mig, men jag är inte säker. Det var som att han ångrade sig när han kysste mig."
"Hur var kyssen då?" Frågade Mary.
"Jag vill helst inte prata om det." Sade Lily och kände hur ett oroligt frö slog rot i botten på hennes mage; tanken på att James inte skulle ha känt det hon kände när hans läppar så ömt kysst hennes...

När Haylie och Mary blivit tvungna att lämna Lily några timmar senare, kände hon hur ångesten sakta börjde växa inuti henne igen. Insikten om sina känslor för James hade inte heller hjälpt, det gjorde det nästan bara värre. Allt hon kunde tänka på var de tre sekunder hon upplevt tidigare den dagen tillsammans med James. Tre sekunder då hans läppar bara snuddat vid hennes, men känts mer än något annat... Tre sekunder hon skulle vara tvungen att glömma. För skulle hon fortfarande klara av att bara vara James vän när allt hon kunde tänka på var hans läppar mot hennes? Och vad betydde ens alla dessa känslor? Vad ville hon egentligen? Hon ville att han skulle vara där, berätta att hon var vacker trots att hon hade papper uppstoppat i näsan och läspade som en sjuåring som precis tappat sina framtänder. Hon ville att han skulle få henne att skratta som bara han kunde få henne att göra. Hon ville bara låta sig distraheras av hans närvaro som han alltid gjorde, som gjorde det alldeles luddigt i hennes hjärna och fick alla hennes känslor att löpa amok. Så som han gjort enda sedan hennes första dejt med John... Men trots deras uppenbara band, var hon ändå inte säker på James, och hur skulle hon ens våga tänka tanken om att bli något mer om hon inte ens visste vart hon hade honom? För det visste hon inte. Verkligen inte. Och förutom hur James fick henne att känna, så skulle hon vara ärlig visste hon inte särskilt mycket om honom. Alla de gånger de hade träffats hade det alltid varit hon som varit i fokus. Det hade alltid varit han som tröstat eller uppmuntrat henne. Vad mer hade de egentligen pratat om James, förutom att han hade sommarjobbat på sin fasters hippogriffarm? Nej, hon skulle allt få tvinga tillbaka alla de känslor hon kände för James. Hon såg ingen anledning att utsätta sig för den smärtan i onödan. Vad hon än kände för James, så var det inte relevant.
Ett plötsligt ljud hördes från dörren till sjukhusflygeln. Lilys huvud vändes med ens i den riktningen, och hon blev arg på sig själv för att ha hoppats att se James stå där, men det var tomt.
"Nu börjar hallucinationerna..." Mumlade hon tyst för sig själv.
"Nej, det är jag." Lily hoppade till av rädsla när James drog av sig osynlighetsmanteln alldeles framför henne. Han vek ihop den och stoppade ner den i väskan han bar över axeln. Han satte sig ner vid fotändan av hennes säng och strök henne försiktigt över smalbenet. Hon kunde känna värmen från honom genom täcket och visste genast att det inte var huvudet som spelade henne ett spratt. "Hur är det med dig?"
"Jag mår bara lite illa." Svarade hon uppriktigt och satte sig upp i sängen. James skyndade sig fram till henne och hjälpte henne att lägga rätt kuddarna. "Du behöver verkligen inte göra det där."
"Det är trots allt mitt fel att du ligger här." Sade James, och nu log han.
"Lite ditt fel är det nog." Sade Lily och flinade lite tillbaka.
"Jag tar på mig hela skulden."
"Vad gör du här?" James såg besvärad ut över den ställda frågan.
"Jag... eh..." Han stannade upp och såg ut som att han var på väg att säga något, men han verkade ångra sig i sista sekunden. "Jag ville bara se hur du mådde." Lily ignorerade den sjunkande känslan i bröstet.
"Aha, okej." Svarade hon och pressade fram ett leende. "Det är verkligen lugnt med mig, du behöver inte oroa dig."
"Klart jag oroar mig, du är ju min vän." Ordet skar igenom som en vass kniv.
"Jag är dock väldigt trött, James." Sade Lily i ett försök att avvisa James.
"Vill du att jag ska gå?" Frågade han. "Annars stannar jag kvar. Madam Pomfrey behöver inte få veta något. Jag stannar hela natten om du vill."
"Jag skulle faktiskt vilja vara ensam, om det är okej. Men tack, det betyder jättemycket att veta att jag alltid kan räkna med dig." Sade Lily.
"Okej." Sade James och såg lite förbryllad ut. "Jag kommer förbi imorgonbitti innan frukosten." Sade han.
"Okej." Svarade Lily leende. James böjde sig över henne och placerade en kyss på hennes svala kind.
"Godnatt, Lily."
Lily såg hur James försvann ännu en gång under osynlighetsmanteln och hörde när dörren återigen stängdes bakom honom. Hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Det hade tagit henne all viljestyrka att skicka iväg honom tillbaka till gryffindortornet, men hon hade varit tvungen. Om han bara ville vara vänner, då skulle de också vara det. Det fanns inget mittemellan.

Nejmen hallååå can u get married already

Du är också fantastisk

Assssssååååå !!! LILY DU ÄLSKAR JAMES OCKSÅ BARA UT MED DET. Jag älskar detta. ÄLSKAR. Så sjukt bra.

Kan inte vänta tills nästa kapitel (;

Jejj, så bra!!

Super!!!

Underbart att få läsa när man jobbar 14h pass, du är grym fastän jag blir ledsen när James och Lily gör såhär
Rädda mig från jobbet med fler underbara kapitel please. ♥