Du vet inte allt (3:e generationen)

Super

Underbart!!

Underbart!!!!

Tack för taggningen hälsar min gamla använader! (GinnyWeaslyy xD) Jag har läst lite här och var och denna är ett MÅSTE att läsa för mig!!!

Yass äntligen börjar de förstå att Bradley är en dum översittare!!

Åh, både James och Scarlett har varit alltför snabba med att döma varandra. Scarlett tror att James är korkad medan James tror att hon är som Bradley, suck.
Hoppas de fattar att de missförstår varandra snart...

Kul att få veta lite mer om Leia hon verkar vara rätt schyst!

Glad Påsk! Det här är mitt påskägg till er

_______________________________________
Kapitel 16
James
April har gått runt som på nålar sedan jag sa att jag skulle överraska henne. Och nu när maskeraden bara är tre dagar bort börjar hon bli extra nervös. Inte för att hon berättar det här för mig men jag kan se det på henne. Ju närmare Alla Helgona desto mer orolig blir hon. Och jag tycker självklart att det är riktigt roligt. Men nu är det dags. Vi har precis lämnat växthusen efter en lektion i örtlära. Hela klassen går i en samlad klunga upp mot slottet. Jag kan inte låta bli att gå runt med ett brett leende. Ingen vet vad som kommer hända när de kliver in i entrén. Eller ja, ingen förutom jag.
- Vad ler du åt? frågar Zach.
Men jag säger ingenting utan rycker bara på axlarna. Han himlar med ögonen. Trots att Zach är min bästa vän så har jag inte berättat om mina planer för honom. Jag tänkte att det blir roligare om så få som möjligt vet vad som kommer hända. I samma ögonblick som vi öppnar den stora dörren kan vi höra hur klockan slår. Inombords ger jag mig själv en high five. Perfekt tajming. Inne i entrén stannar alla och tittar sig förvånat omkring. Runt omkring i hela entrén står det tända stearinljus och i den breda trappan står Hogwarts kör och sjunger Aprils favoritlåt ”You charmed the heart right out of me”.

”Oh, my poor heart, where has it gone?
It's left me for a spell
But I don't mind, 'cause with you I find
I'm always feeling well...

— two, three, four!
You charmed the heart right out of me
Don't need no broom, I'm flying free
I think by now it's plain to see
I'm nothing without you

Your every wish is my command
My fragile heart is in your hand
And now, at last, I understand
The magic about you!

I'm losing all control
My chest is one big hole
Inside you'll see my soul
Happy as can be
'Cause, babe, you charmed the heart right out of me!”.

Jag vänder mig mot April, som står och tittar storögt på det som händer. Jag knäpper med mina fingrar och stor vit banderoll dyker upp över kören.
- ”April, vill du gå på maskeradbalen med mig?” läser April tyst.
När hon tittar på mig kan jag se att hon till min förvåning till och med har tårar i ögonen.
- Du tog tid på dig! säger hon och skrockar samtidigt som hon torkar ögonen.
Jag ler.
- Nå, vad säger du? Är det här tillräckligt storslaget? frågar jag.
April skrockar igen.
- Det är perfekt. Och ja, jag vill gå på maskeradbalen med dig, säger hon och ställer sig på tå för att kunna ge mig en puss.
Men jag vill ha mer än så. Jag lägger mina armar runt hennes midja och lyfter upp henne och ger henne en riktig kyss. Våra klasskamrater applåderar och jag kan även höra hur någon busvisslar, jag gissar att det är Zach. Jag släpper taget om April och sakta skingras gruppen av elever. Ett par av dem ger mig en klapp på ryggen eller något liknande. Men jag kan även se hur ett gäng inte ser särskilt imponerade ut. Besserwissern, eller ja Bradley som han tydligen heter, ser snarare irriterad ut. Hans flickvän tittar däremot på April med en blick som lyser av avundsjuka. Inte sådan där avundsjuka när hon skulle kunna attackera April utan det känns mer som en sorgsen avundsjuka. Jag antar att Bradley aldrig har gjort något sådant här för Scarlett. Vilket inte förvånar mig om jag ska vara ärlig. Han verkar helt klart inte vara killen som visar någon sorts tillgivenhet. De visar ju inte ens att de är tillsammans. April lutar sig mot mig.
- Nu vill jag att det ska bli lördag, suckar hon.
- Vi har fortfarande det där provet i förvandlingskonst kvar att göra innan det kan bli helg, påminner Roxie.
Mitt leende försvinner. Fan. Jag hade ju helt glömt bort att det där provet är på fredag. Vilket innebär om jag ska ha någon chans så måste jag göra det i natt. Som tur är så är det min tur att patrullera, det ger mig ett bra alibi. Zach tittar på mig. Han kan se att mina tankar har fört mig någon annanstans men han säger ingetingen.
- Jag vet inte hur det är med er men jag skulle inte säga nej till att få sätta mig i en skön fåtölj innan det är dags för middag. Ska vi gå upp till sällskapsrummet? frågar April.
- Det låter som en bra idé. På vägen kanske James kan avslöja hur han lyckades fixa det här? säger Zach.
Jag skrockar.
- Jag kan inte ta på mig hela äran. Det är min idé men själva utförandet har husalferna gjort. När jag gick dit för att be om stearinljus så slutade det med att jag blev övertalad att låta dem sköta allt. Hur jag än försökte så gick det inte att övertala dem, säger jag.
- De är verkligen söta, säger Roxie. Farbror Ron pratar ofta om Dobby. Det är synd att vi inte fick träffa honom.
Jag nickar. Även pappa har nämt Dobby ett par gånger. Men när han gör det så är det med gråten i halsen och varje gång vi är hemma hos morbror Bill och moster Fleur på middag så försvinner han till Dobbys grav och kommer tillbaka med röda ögon som avslöjar att han gråtit ett par tårar. Uppe i sällskapsrummet slår vi oss ner framför den öppna eldstaden och suckar ut.
- Jag är trött. Jag vill ha lov, suckar Zach.
- Än så är det långt kvar till jullovet. Nästan två månader, suckar jag.
- Men vi har i alla fall maskeradbalen att se fram emot, säger April och försöker tillföra lite optimism till gruppen.
- Men först har vi som sagt professor Blacks prov kvar, upprepar Roxie.
Hennes ord krossar den lilla optimism som April skapat och Zach kastar till och med en kudde på henne.
- Sluta påminna oss om det där provet. Vi har ångest så att det räcker, muttrar han.
Roxie himlar med ögonen.
- Någon som inte behöver ha ångest är i alla fall James. Han kommer som vanligt få Utomordentligt, säger hon.
- Ja, Förvandlingskonst är verkligen ditt ämne, säger April.
Jag ler någonting som jag försöker få att likna ett leende och tittar in i elden. Om de bara visste varför.

Ett par timmar senare står vi utanför entrén till Stora Salen, mätta och långt nere i matkoman.
- God natt då. Försök att inte somna på patrulleringen, säger April och ger mig en puss.
- Jag lovar, säger jag och sedan skiljs vi åt.
Egentligen vill jag inte att det ska bli natt. Och det beror inte på att det är patrullering utan på vad jag måste göra. Uppe i mitt torn slänger jag in min väska i mitt rum och lägger mig sedan i soffan och stirrar väntande upp på stentaket. Ifrån Scarletts rum kan jag höra hur hon då och då ger ifrån sig en hostning. Det verkar som att hon kanske har åkt på en förkylning. Efter en stund är det helt tyst och ifrån den lilla springan under dörren kan jag se att det är mörkt i hennes rum, vilket innebär att hon har somnat och att klockan är patrulleringdags. Men innan jag går ner för trappan går jag in i mitt rum och knäar framför min koffert. Jag stoppar ner ena armen och börjar leta reda på det jag söker. En efter en plockar jag först upp det ihopvikta pappret och sedan osynlighetsmanteln. Pappret stoppar jag i backfickan och drar min skjorta över den så att den inte syns. Manteln hänger jag över axeln. Nu är jag redo för både patrullering och det jag måste göra. Om nätterna är Hogwarts lugna men ikväll är det faktiskt lite extra kusligt att gå runt i de ensamma korridorerna då det utanför blivit storm, trots att himlen under dagen var nästan helt molnfri. Det hårda regnet slår mot fönstren och jag kan även höra det dova mullrandet av åskan. Jag skyndar på mina steg mot Sirius kontor. Jag plockar fram pappret och slår med min trollstav på den och säger lågt ”Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg för mig”. På pappret börjar svarta linjer dyka upp och snart håller jag en karta över Hogwarts i min hand. Precis som jag trodde kan jag se att Sirius håller till hos Remus och ingen annan syns till i närheten av hans kontor. Jag tar på mig manteln. Även fast jag vet att det inte ska vara någon elev uppe och gåendes i korridorerna så här dags är det lika bra att vara på den säkra sidan. Jag är inte alls stolt över det här och om jag kunde så skulle jag inte göra det. Men nu är det alldeles för sent för att sluta.

Framme vid kontoret tittar jag mig över axeln både en och två gånger innan jag går in. Det var redan under mitt första år här på Hogwarts som jag insåg att jag inte var särskilt bra på den teoretiska delen. Trolldryckskonst och att svänga med min trollstav var inga som helst problem, men prov och inlämningar blev allt jobbigare. Jag glömmer aldrig när vi fick tillbaka vårt första prov i Förvandlingskonst och hur det var ett stort svart D i hörnet på pappret som Sirius, min pappas gudfar och mannen som jag i princip ser som någon sorts variant av en farfar, gav mig. Jag har nog aldrig skämts så mycket och jag lovade Sirius att skärpa mig till nästa prov. Men hur mycket jag än försökte så gick det inte att få in det i mitt huvud, så jag insåg att det bara fanns en utväg. Att fuska. Jag går fram till skrivbordet och drar ut lådan där jag vet att Sirius förvarar sina prov. Så lågt jag kan mumlar jag ”Geminio” och provet blir till två. När jag plockar upp provet och stänger igen lådan ser jag hur det rör sig i ögonvrån. Där. Borta vid dörren. En skugga. Det var någon där. Jag stoppar ner kopian i bakfickan och skyndar snabbt ut ur kontoret. Korridoren är tom och jag tittar på kartan. Inte ett enda namn i närheten. Men jag kan svära på att jag såg en skugga.
_______________________________
Hoppas att ni gillar! Kommentera gärna!

Så himla bra!!

( som vanligt )

Jättebra! Det enda jag har att säga är styckindelning. Det blir oftast (för mig iallafall) jobbigt att läsa när texten är så pass "ihoptryckt". Annars är det som sagt jättebra skrivet!

Så bra! Känner att James har blivit en liten kopia av vad jag föreställer mig att Sirius var i skolan, haha. Iaf det där med April, det var väldigt sött!

Och undrar vem skuggan var, ska bli spännande att se! Och vilken plot-twist att James fuskar, det hade jag inte väntat mig. Längtar till nästa kapitel ^^

Wow