Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Ja, förlåt för att det är så sent kapitel idag, men jag har en JÄTTEBRA anledning (typ xD)!
Jag har varit på en bågskyttetävling hela dagen, och jag hann inte lägga upp det i morse! Så nu vill jag bara få ut det här, jag har inte läst igenom det eller något, så om det är skitknäppt så får ni leva med det!
Kram♥

Sarima älskade att rida.
Det var en helt annan känsla än att gå, springa eller ens svinga sig fram mellan träden eller forspaddla i en urholkad trädstam, även om de erfarenheterna inte gick av för hackor dom heller.
Men det var någonting speciellt med att rida. Man satt på en annan varelse, men den kändes som en del av sig själv. Hon rörde sig snabbare genom träden än hon någonsin kunnat göra på något annat sätt, även om den här hästen inte var lika snabb som vildhästarna hon brukat rida. Den bruna kroppen blixtrade fram genom snön och den svarta manen fladdrade i vinden. Sarima kunde nästan glömma alla bekymmer hon hade och bara gå helt upp i ridandet.
Nästan.
Men man glömmer inte lätt att man har lämnat sitt hem. Man glömmer inte lätt att man är på flykt undan allt och man glömmer inte lätt sin förföljares onskefulla leende när han riktar ett vinande hugg mot ens huvud.
Sarima visste att dom behövde bege sig till floden för att komma till De fördömdas skog. Och floden skulle de inte komma fram till förrens vid gryningen om dom behöll samma fart hela tiden.
Medans hon satt på hästen så öppnade hon sin ryggsäck och tittade i den. Ja, det var rätt idiotiskt, men hon litade på hästen. Förresten så hade hon hållit sig fast vid hästens man väldigt länge utan att hon varit ens nära att falla av, så hon tyckte att det nog skulle vara säkert. Så säkert det nu kan bli när man är jagad av döden.
I ryggsäcken så låg inte mycket, men Sarima blev ändå tårögd av glädje när hon tittade ner den. Det låg en varm filt, en tjock rulle älvspunnet rep - tunt som spindelväv men skulle inte gå av för en elefants tyngd - en brödlimpa och en flaska varm mjölk. Både mjölken och limpan låg inneslutna i ett sorts djurskinn som Sarima sett Sima använda tusentals gånger för att isolerna värme. Längst ner i väskan låg också ett elddon och en liten dolk i ett fodral av renskinn. Sarima drog försiktigt ut den och flämtade till. Bladet var gjort av dvärgsmitt stål med mystiska runor i som hon inte tänkte särskilt mycket och handtaget av vackert polerat trä. Hon kunde inte ens gissa sig till vad den dolken kunde ha kostat, och hennes inre brände av glädje och dåligt samvete för att Wall och Sima bestämt sig för att ge den till henne.
Hon stoppade varsamt in alltihop i ryggsäcken och stängde den noga. Sen tittade hon upp igen.
Hon hann precis se grenen innan den slog henne i huvudet och hon ramlade av hästen.

Sarima stönade och reste sig upp. Hon förde handen till pannan, men hon kände inget blod så hon utgick från att hon klarat sig hyfsat.
Men hästen var borta.
Hade hon inte varit kristen så hade hon svurit för sig själv. Nu så skrek hon bara av frustration och såg sig omkring. Sedan stannade hon upp.
Mellan träden, långt, långt där borta så såg hon vatten. Och över det en klippavsats. Det var floden som hade spärrat av människornas och alvernas territorium under den mörka tiden, och någon stans där borta låg De fördömdas skog.
Hur i hela världen tog hon sig hit? Antingen så var hästen mycket snabbare än hon hade trott eller så hade hon missbedömt avståndet grovt. Men hon var nära att hoppa av lycka då hon satte på sig mössan igen som hon hade tappat i fallet.
Men sedan frös hon till igen, för hon kunde inte missa hornstötarna som ljöd genom skogen.
Dom hade hittat henne.
Sarima vände sig om och såg förskräckt ett tiotal ryttare komma mot henne genom träden. Mot dom kunde hon inte slåss, inte ens med sin dolk - speciellt inte med bara en dolk. Hon vände sig om och började springa.
Det var en gles del av skogen, så träden var inte i vägen för henne - eller för ryttarna. Men snön var djupare än någonsin och hon halvt sprang, halvt pulsade sig genom snön. Hon hörde hästarna gnägga bakom sig i protest för att springa i den djupa snön, men ryttarna drev på dom och dom närmade sig henne snabbt.
Hon sprang, sprang som hon aldrig sprungit förut, för om dom tog henne var allting över, inte bara för henne utan för alla alver.
Jag ska ta mig över floden tänkte hon utmattat för sig själv. Ryttarna är rädda för de fördömdas skog. Tar jag mig dit kommer de inte att följa efter. Tar jag mig dit är jag räddad.
Men hon skulle inte kunna ta sig dit. Det visste hon, men trots det så sprang hon på. Även om hon inte orkade så skulle hon inte ge upp nu, hon fick inte … hon kunde inte.
Plötsligt, innan hon ens hunnit reflektera över hur snabbt hon sprungit så var hon framme vid vattnet. Hon plumsade ut i det och en sekund så var hon rädd att hon skulle förfrysa fötterna av kyla, men sedan mindes hon vem som hade gjort hennes kläder. Sima var expert på att göra kläder vattentäta.
Hon vadade över, och när hon kom fram så var hon helt torr under kläderna. Hon använde sina sista krafter och sprang upp för den lilla backen till skogsbrynet där hon vände sig om och flämtade till av förvåning.
Hon var säker på att ryttarna hade varit precis bakom henne, men när hon såg tillbaka över skogen på den andra sidan så såg hon att alla inte ens var framme vid vattnet än. Hur i hela världen hade hon sprungit så fort? Och hur hade hästen kunnat springa ända fram till floden på bara någon timme? Det var något mystiskt som hände här.
Ryttarna såg upp mot henne och ropade någonting hon inte hörde. Sedan så vände de om och började gallopera bort från floden igen. Och Sarima vände sig om och sprang in i De fördömdas skog.
Hon förstog varför folk var så rädda för den.
Det var en helt annan känsla än alla andra skogar hon någonsin varit i. Träden var så täta att deras grenar nuddade varandra och hon skulle ha behövt bryta av många för att ta sig fram mellan träden om hon hade haft bråttom. Men hon hade inte bråttom att ta sig framåt, för ju längre in i skogen hon kom desto mörkare blev det. Träden släppte nästan inte in något ljus alls, och fastän det var helt vindstilla så vajade dom olycksbådande.
Ge dig av tycktes de säga. Du hör inte hemma här. Ge dig iväg.
Inne i skogen så stod tiden stilla. Det var så mörkt att hon inte kunde avgöra om det fortfarande var natt eller gryning. Hon snubblade fram i en oändlighet medans hennes händer fick fler och fler rivsår av träden. Ibland så tyckte hon sig se lysande, kalla ögon i mörkret men dom försvann så snabbt att hon inte kunde avgöra om dom var verkliga eller bara frukten av hennes fantasi. Träden stod så nära varandra att de inte låg någon snö alls på marken, den hade inte fått komma in.
Tillslut så tog den täta skogen slut och hon snubblade ut i en cirkelrund glänta. Bakom henne var skogen tätare än hon insett när hon gick i den, men framför henne var det en vanlig, ljus skog. Hon såg upp och såg på himmelens färg att det var gryning. Det var kallare än det varit under hela natten. Ungefär i mitten av gläntan så stod det ett snöövertäckt stenaltare.
Konungarna offerplats.

SÅ BRAAAA!!!
Gissar att du inte rider men du har beskrivit det bra ändå

Ptff, jag har ridit många gånger (typ xD)! Men jag har en väldigt nära kompis som rider (förutom du) så jag bara pratar med henne, och vipps så är jag en expert

Hahha de e bra xD
ooooohhh jag är Hannas vän officiellt 0.o

Basically hur jag kände jag och Hanna typ blev vänner! xD

*tummar xD*

Hahhaha xD
Thx! ♥

Bäst ju!♥

Jättebra! Det fanns lite stavfel som du kan ändra när du orkar och det blir ju extra mycket då du inte hinner läsa igenom först. Men iallafall, jättebra!

Är jag så populär? O.o
#FeelSpeciellAndCool!

Hahha såklart xD