Smutsskallarnas beskyddare

Ny läsare!
Jättebra!

yes


jag instämmer, bäst

Bästa någonsin! När kommer nästa del?

Tack alla!! ♥ Ja, nu kommer nästa kapitel, sorry för att ni har fått vänta, men det blir extra långt den här gången!
Kapitel 16
Jag känner hur mina kläder blir våta, en helt annan känsla än den långsamt rinnande disslussioneringsförtrollningen. En stark, sur doft letar sig in i min näsa .Vinäger sprutar över hela rummet.
- Förlåt, förlåt! ropar jag när jag inser att det är mitt fel. Fel tunna ...
Jag tittar på alla de andra, täckta i vinäger, försöker torka av sig och hoppande undgå vätskan som rinner ut och täcker hela golvet. Den är ljust genomskinlig och är säkert minst lika gammal som slottet, vilket har förstärkt lukten på ett otrevligt vis.
Allt vinäger verkar ha runnit ut nu och en sjätteårselev slår på den rätta tunnan med en blick som visar vad personen tycker om "småungar". Jag drar snabbt över pölen med trollstaven och det torkar upp en del av det, i alla fall. Samma elev som gav mig den ohyggliga blicken svänger sin trollstav igen och vinägern sugs upp på fläcken. Jag kan inte låta bli att stirra lite beundrande. Sen skuttar jag snabbt in genom porten och lägger min blöta mantel i tvätten. Det luktar surt av vinäger och jag känner mig lite skamsen.
Det är mörkt ute och jag ser en stjärna falla utanför det stora, massiva fönstret som ger en vacker utsikt över det månbelysta växthuset utanför när jag har lagt mig i min nybäddade säng med kanariegult överkast. Jag kan se mandragororna och bubotuberplantorna snarka med slutna ögon när jag önskar:
- Att vi ska få fast vem som nu har kastat förbannelsen över McGonagall, säger jag tyst. Att få stopp på det här.
Sen somnar jag till ljudet av sovsalskompisarnas snarkande och sover en sömn full av drömmar. Men drömmarna ändras snabbt till mardrömmar.
Jag sitter på Hogwartsstranden. Då ser jag McGonagall flyta ut i en båt, bort ifrån mig. Hennes blick är tom men jag känner ändå en stark lust att hindra henne från att glida ner i sjöns mörka hål. Jag springer, men det tar emot och jag kommer ingenstans. McGonagall. Måste hitta .. hindra, stoppa McGo .. Jag halkar och faller igenom ett mörkt hål. Längre och längre ner. Kvistar river mig på axeln, samtidigt som jag försöker kämpa för att komma upp ur ett djupt hav, men vågorna, som luktar starkt av vinäger hindrar mig.
Då vaknar jag och inser att jag är svettig på halsen och att jag plötsligt har ställt mig rakt upp i rummet, med täcket på golvet. Förvirrad slänger jag en blick på klockan och ryser över minnet av mardrömmen. Klockan är halv sju och jag bestämmer mig för att gå upp, trots att de andra kommer att sova minst en timme till.
Jag drar snabbt på mig uniformskjolen, på med skjortan och koftan över det, knyter slarvigt den kanariegula slipsen och går ner till frukost. Jag har nämligen kommit på något - uttagningen till det nya Hufflepufflaget är ikväll och de saknar bland annat en jagare. Snabbt stannar jag vid anslagstavlan och läser:
Quidditchuttagning kl. 11.30 Lördag
Lagkapten Sol Longbottom håller uttagningen till årets Hufflepufflag på Quidditchplanen. Hon söker en jagare och två nya slagmän, men även andra kan förnyas om miss Longbottom hittar någon bättre.
Jag hade rätt. Snabbt joggar jag uppför Hogwarts alla trappor och undviker med nöd och näppe den osynliga trappfällan, där man kan sjunka ner och sitta fast i timtal om inte någon kommer på idén att dra upp en. När jag väl är framme vid Stora Salen så ser jag att jag är den första att komma dit och sätter mig vid mitt elevhemsbord medan jag ser maten dyka upp på bordet.
Egentligen är jag inte speciellt sugen, men jag vill vara väl förberedd på uttagningen, så jag häller i mig två glas apelsinjuice, en skål fil med blåbär, två ostsmörgåsar och en pannkaka innan jag beger mig till planen för att öva.
Jag småspringer genom korridorerna och ut i solljuset, bort mot den stora Quidditchplanen med dess färgglada flaggor och höga målringar.
Jag bryter mig snabbt in i skolans kvastbod med ett enkelt "alohomora" och tar ut det minst slitna Stjärnskottet. Skaftet är ändå obekvämt att hålla i, då det ser ut som att kvasten har råkat ut för en ordentlig olycka. Men det är åtminstone en kvast, och jag går beslutsamt ut med den på planen för lite sista minuten-träning.
Det känns ovant och stelt att flyga igen, efter att min kära pappa gav min Nimbus till Gemma istället, som vad jag vet aldrig har intresserat sig för Quidditch. Men jag är snabbt kvar i mina gamla banor och flyger runt lite planlöst. Det känns oerhört roligt att sätta sig på en kvast igen och jag känner mig som en fågel som har fått tillbaka sina vingar. Jag sveper över den grästäckta planen, upp över åskådarplatsen och högre upp bland molnen. Det är helt enkelt här jag hör hemma. Hoppas bara att Sol också tycker det.
- Hej, kan du träna med mig? frågar en killröst bakom mig och jag vänder mig om. Det är han som torkade upp vinägern igår och jag blir genast generad. Minnet kommer tillbaka till mig som en hård dunkare och jag svarar stelt:
- Ja visst, jag testar för jagarrollen.
- Jag är reservvaktare för nuvarande, tänkte knipa platsen från Bones.
Till min förvåning så ler han och jag börjar lite tafatt att släppa ut klonken. Men så fort som den är i mina händer så blir jag mig själv igen. Jag tar snabbt sikte på den solbelysta andra delen av planen och flyger sicksack för att avleda vad-han-nu-heters koncentration och gör ett skickligt mål utan att han hinner uppfatta det. Egentligen känner jag mig ganska stolt över mig själv och jag gör en munter segergest när jag virvlar iväg mot motståndarsidans planhalva för att göra mig redo att ta emot klonken som "vad-han-nu-heter" skjuter iväg mot mig.
- Det där var bra, säger han nästan lite för förvånat. Du borde vara med i laget. Testa igen, vet jag!
Jag försöker några gånger till och träffar nästan alla. När jag ser hans imponerade blick så rodnar jag och tittar ner i marken, där jag sitter på "mitt" Stjärnskott, vilket inte har en så bra effekt - jag sjunker flera meter neråt och känner en ilande känsla i magen innan jag hinner räta upp kvastskaftet.
- Det är nog dags nu, säger han och vi flyger ner till marken.
Mycket riktigt, där står en grupp med elever i kanariegula klädnader.
Jag kan sammanfatta uttagningen såhär: HALELUJA! Även om jag gjorde några onödiga missar - jag var trots allt helt ovan vid kvasten - så bestämde sig Sol för att ha med mig i laget. Jag springer och letar upp Anthony direkt, där han sitter och käkar Droobles bästa bubbelgum på en bänk utanför slottet med några av sina Ravenclawkompisar. Jag sätter mig på gräsmattan framför för att berätta nyheterna.
- Jag har blivit uttagen till laget! ropar jag och bokstavligen slänger mig i hans famn.
- Vadå, Quidditch? frågar han misstroget, men han ser glad ut över överraskningen. Jag visste inte att du kunde spela!
- Hmm, jo, jag kom upp på kvasten, sparkade upp i luften, flög runt och gjorde lite mål. Är det rätt?
- Jag tror det, säger Anthony fundersamt. Förresten, DA, kl. 16.00 ikväll.
- Just det! säger jag när det slår mig att jag har blivit utvald till spion. Men vi har väl inte henne idag, det är ju lördag!
- Nej, jag har henne i övermorgon i alla fall, säger Anthony.
Vi går tillsammans in i salen, tuggande på varsit tuggummi. Solen skiner starkt och jag är lycklig. Jag tänker till och med skicka Piccaboo till mina föräldrar.

Bäst!!!! Du skriver så himla bra!!

Aww tack! ♥ Det är så himla kul att få sån härlig feedback!

Har läst nu! Bra!

Tack!

Jättebra!

Bra