Borttagen
|
Skrivet av Borttagen:
Här kommer min (förvänta er inte bra läsning). Spoiler:
Tryck här för att visa!Martin suckade djupt och tog upp den fult beige kaffekoppen som någon slarvig gäst hade glömt att ta bort från det smulbeströdda bordet som inte hade torkats av någon gång under dagen. Koppen ställdes under hinken med diskvattnet på den lilla vagnkonstruktionen, och han tog upp trasan för att med den ösa ner skräpet på bordet i handen varpå han slängde ner det i vattnet.
-Bara femton bord kvar! tänkte Martin med en ironisk glädje, för han hade jobbat hårt under dagen, tillströmningen av kunder hade varit stor på det lilla caféet, och nu ville han bara hem. Han fortsatte torka med hög frenesi för att bli färdig så snabbt som möjligt.
När alla bord till slut var rena och när det enda som återstod, innan han kunde låsa dörren till den lilla salen och ta sig hem, var att stänga av diskmaskinen och släcka ner belysningen, gick han bakom försäljningsdisken och in i köket. Där var det rent och vitt, och lamporna spred ett behagligt varmt sken och han tömde ur hinken i slasken och tryckte på den lilla knappen som man stängde ner disksystemet med. Ännu en dag förrättad på cafét som var hans arbetsplats.
När han gick på väg ut i den lilla korta gången mellan köket och kassan släcktes lyset plötsligt ner, utan att han hade stängt av det någonstans.
-Konstigt, tänkte Martin högt. Här är det ju ingen. Alla kunder gick ju för länge sedan. Det kanske är strömavbrott?
Ett ljud kom ut från köket och i mörkret gick han dit. Mörkerseende var inte något han kunde skryta med, och han var nära att snubbla flera gånger, trots att det inte stod något i vägen. När han kom ut i köket såg han först inte mycket men på andra sidan den stora köksön såg han en silhuett mot väggen. Personen som kastade skuggan rörde sig långsamt åt höger och gick bredvid alla bakmaskiner mot Martin.
Han visste inte vad han skulle tro, men en mörk skugga som befinner sig i köket när det inte borde vara någon där och som dessutom rör sig på ett hotfullt sätt kunde inte vara bra, så han blev som paralyserad och stod bara och glodde, utan att förmå sig att röra sig någonvart. Personen stod precis framme vid Martin, och han såg att det var en helt svartklädd och maskerad person med långt ljust hår som hängde ut bakom masken. Martins puls höjdes när han såg att den maskerade hotfullt lyfte upp händerna, och det gjorde han rätt i, för den maskerade satte dem som klovar runt Martins hals och släpade honom genom rummet.
Han kunde inte andas och han fick panik. Benen sparkade i högt och lågt i desperation och han slog ner både koppar och tvålflaskor från bänkarna. Med händerna försökte han bända bort den andras händer från halsen, men det var lönlöst, för han kunde inte rå på det hårda greppet som han var kopplad i.
Det började bli jobbigt att koncentrera sig på något och till slut kände han hur allt blev svartare och svartare, som om det hade lagts en filt över hans synfält, och slutligen svartnade allt.
Jag gillade verkligen din berättelse. Dont be so hard on yourself because you are pretty amazing!
Ni alla tycker jag är otroligt duktiga. 
24 mar, 2015 15:39
|
matten107
Elev
|
Första gången jag var med i en novelltävling så vet inte riktigt vad alla tycker om mina noveller, men aja, här är den.
Spoiler:
Tryck här för att visa!
I min lilla värld
De säger att man ska använda sin fantasi, det gör jag. I alla fall för det mesta. Då och då
stänger jag in mig i mitt huvud. Jag bygger min egen värld. Ibland så vill jag vara där för evigt. Där bygger jag egna platser och djur, egna vänner. Alla tycker jag är barnslig. De tolkar det som om jag bara har låtsasvänner. Okej, visst, det är låtsasvänner, men det är också mer än så. Det är en värld, min HELT egna värld, där bara jag får bestämma. Jag är drottning där, en väldigt snäll drottning som bara tillåter godhet. Det är en fantastisk plats.
Träden är gröna på sommaren, färgglada på hösten, snöiga på vintern och knoppiga på
våren. Regnet kommer då och då, men solen är nästan alltid framme. Regnbågen är stark och vid slutet finns såklart en kista, men den söker ingen efter. Kanske för att mynten inte är riktiga, de är gjorda av choklad! Vattnet är alltid klart och blått, och frukterna på träden söta och goda. Vackra blommor sprider sig på ängarna och där lever alla djur, tillsammans.
Jag har ett eget djur som jag rider på. Han heter Krako och ser ut som ren med ett smalt
vargansikte. Han har långa horn och mjuka tassar med klor. Hans svans ser ut som en drakes och om det någonsin kommer en fara så ser vi till att faran försvinner. Jag känner då vinden fläkta i mitt hår. Jag har alltid en grön klänning med en tyllkjol och korta ärmar. Mitt röda hår är alltid utsläppt och där sitter en grön rosett.
Det är dags att sova. Jag drar över täcket och låter mig flyga omkring på Krako. Ett slags
grönt sommarljus omger honom. Jag klappar hans päls. Den är mjuk och len. Jag tar ett djupt andetag. Allt är så verkligt, jag skulle nästan säga att det är verkligt. Jag VILL att det ska vara verkligt. Efter varje natt känns det också mer verkligt, som om jag SUGS in i världen. Långsamt, men ändå. Inatt känner jag stor skillnad, jag är verkligen med.
Jag rider med Karko i flera timmar, men tills slut blir jag trött. Jag låter Karko gå fritt på en
äng och jag själv glider ner bredvid ett träd. Det är skönt, även om trädet är hårt. Bara naturen är nära går allt bra.
Solen väcker mig när den håller på att gå upp igen. Först tror jag att jag ligger i sängen, men jag
märker att jag fortfarande är vid trädet. Jag blir förvånad. Förut har jag somnat, men aldrig vaknat i min värld. Jag blir inte rädd, bara glad. Kanske kan jag stanna här. För evigt. Hemma gör jag ändå ingen nytta. Här är jag drottning och har en värld att beskydda. Fast det kanske bara är en tillfällighet att jag även vaknar här, det kanske fortfarande är min dröm. Jag ser mig omkring. Krako är inte här längre. Han har nog gått iväg en stund och kommer säkert tillbaka. Ett fint klätterträd ropar på mig och jag springer dit. Trädet är stort och har stora röda äpplen på sig. Jag ser ett väldigt vackert äpple högst upp. Dit upp tar jag mig lätt. Jag häver mig upp från gren till gren och till slut får jag tag i äpplet och jag väljer ut en gren som jag kan sitta på medan jag äter äpplet. Därifrån har jag utsikt mot himlen. Himlen är ljusblå och små lätta moln glider runt. Här skulle jag kunna sitta i en evighet, men jag måste faktiskt leta reda på Karko. Han är lite smått busig, så han kanske leker kurragömma. Jag klättrar snabbt ner från trädet och börjar leta, han är ju ganska stor.
Efter ett tag blir jag lite orolig, vart kan han vara egentligen? En kvist bryts bakom mig. Det är en
gammal man. Han har säckiga byxor, en blå tröja, en brun hatt, mossgröna stövlar och en röd halsduk. En svart hund står bredvid honom. Han ler snällt åt mig.
’Varför använder du inte vingarna?’ frågar han.
Vingarna? Vilka vingar? Jag har inga vingar… Eller? Jag kollar på min rygg. Alldeles riktigt. Där
sitter två vackra vingar med slingrande mönster. De är lite genomskinliga men det är som om de har olja i sig; de blänker i olika färger.
’De där hade jag aldrig i mina drömmar…’ börjar jag.
’Vilka drömmar? Det här är riktigt.’ säger den gamle mannen och sträcker ut armarna.
Jag tvekar, är det här verklighet? Allt jag önskat är att komma hit, men det är för konstigt. Varför
kommer jag hit nu, varför kom jag inte hit för länge sedan? Kanske för att världen inte fanns då, jag hade inte skapat den. Men den gamle mannen? Han skapade jag aldrig, och han är inte ett dugg fantasifull, han är bara en gammal gubbe. Jag gräver i mitt minne. Ett svagt minne ser jag. En gammal man vinkar från en bänk med sin get. Jag skapade honom, så då finns han. Han var bara något jag tänkte på. En snäll gubbe, det ville jag ha för länge sedan.
’Nå? Hur är det? Välkommen tillbaka.’ säger mannen.
’Eh, det är bra. Så, jag har varit här förut?’
’Visst har du det! Du har kommit hit då och då och skapat saker. Men det händer konstiga saker. ’Djur försvinner.’
’Varför?’
’Jag kan bara säga att du är i stor fara.’ säger mannen dystert. ’Saker och ting är inte som det har
varit.
’Då måste vi stoppa vad det än är som gör sånt här!’ säger jag.
’Det är nog svårare än du tror. Och det är nog något, inte någon. Hejdå, måste tillbaka till gården.’
säger mannen och vinkar hejdå.
Jag vinkar tillbaka och går ungefär hundra meter, men kommer sedan på att jag har vingar. Kan det
som tagit barnen även tagit Karko? Och lever barnen? Varför vill någon ha barnen. Det är något konstigt med det hela, men inte konstigare än att jag verkar vara här, på RIKTIGT!
I flera timmar flyger jag omkring. Jag upptäcker en konstig dimma i väst och skogen i öst verkar
övergiven. Fjällen i norr verkar vara ungefär som vanligt och i syd så är ängarna tomma. I väst finns skogar och ängar, men man ser knappt tre meter framåt med den täta dimman som ligger i hela området. Den stora ek- och björkskogen är helt övergiven och bladen på träden har fått gråa fläckar. Fjällen i norr verkar vara precis som det ska vara, men en konstig känsla sprider sig inom mig när jag är där, och kalla kårar får jag också. I syd brukar ängarna vara fulla med djur, men de är övergivna. En liten björkskog i närheten verkar darra. Där gömmer sig säkert djuren, det är nog inte säkert på ängarna. När jag flyger över ängarna tycker jag mig alltid se något mörkt som glider över ängarna, men jag brukar alltid komma fram till att det nog bara är min skugga.
När jag är klar glider jag ner mellan träden i björkskogen, där ska min stuga finnas. Den är gjord av
sten och taket är av träd. Stugan består av två rum, ett kök med matrum och ett vardagsrum. Det finns även ett loft, där ligger en madrass med ett pälstäcke och en kudde. Nu är det bara att se om stugan verkligen finns.
Det tar ett tag, men till slut hittar jag den. Träden står tätt omkring den som det ska och några ’
fönster ser till att stugan blir upplyst. På vägen till stugan stötte jag på flera djur. Flera av dem följer efter mig än. De vet vem jag är. De större djuren får lov att stanna ute, men de mindre får lov att komma in. En färgglad fågel sätter sig på en pinne jag inte tänkt på innan. Fågeln verkar känna sig hemma där. Jag fixar en säng av björkris och mossa som djuren kan sova på. En harfamilj tränger ihop sig. En av ungarna tittar på mig. Jag klappar den på huvudet.
’Sov sött.’ viskar jag. Själv klättrar jag upp till min säng och lägger mig till rätta. Först tittar jag på
djuren och sedan ut genom fönstret. Där ute är det mörkt och lukten av fara tränger sig in. Rädd kryper jag ihop under mitt täcke och undrar vad jag ska göra åt detta.
När jag vaknar är det ännu kallare än när jag skulle sova. Jag huttrar och hackar tänder. De små
djuren ligger tätt bredvid varandra och försöker sova, men de försöker förgäves. Iskall klättrar jag ner från stegen och kikar i min garderob. I mina drömmar brukar jag ha allt möjligt där, så därför vet jag inte riktigt vad jag kommer finna. Jag har tur. En brun kappa hänger längst ut och en ullmössa med en tofs längst ut ligger på en hylla. Efter en stund hittar jag även ett par varma vantar. Jag hittar även en stor filt, och den lägger jag över djuren.
När jag går ut ser jag en alldeles öde skog utan något liv, men ingen död heller. Den är bara helt
tom. Gräset och alla blommor har försvunnit, bara hård jord finns kvar på marken, och träden är kala. En dimma ligger över skogen och gör det svårt att se längre fram än tio meter, men jag fortsätter envist. En ondska ligger hela tiden i luften, den viskar ord, ord som vill att jag ska härifrån. Men jag tänker inte gå härifrån, jag ska stanna så länge som det går.
Eftersom jag har på mig kappan kan jag inte flyga, så jag får gå, I tre timmar går jag, sedan
kommer jag till fjällen i nord. Allt ser ut som vanligt, men allt känns inte som vanligt. Ondskan är starkast här och en liten bit rädsla tränger sig in i min hjärna. Här är ondskans bas, här är alla djur.
Efter en stund börjar mörkret falla och jag letar upp en grotta. Den grotta jag hittar är stor, och
ovanligt varm. Jag är tvungen att ta av mig kappan. I grottan är det väldigt mörkt, men längst bort ser jag ett ljussken. Först tvekar jag. Vad kan finnas där? Till slut besegrar mitt hjältemodiga jag. Bestämt börjar jag gå mot ljuset, men kommer sedan på att det är bättre att flyga.
När jag kommit fram till ljusskenet ser jag att det är en fackla. Elden dansar i det kalla vinddraget
från öppningen. En gång leder längre in i grottan och ungefär var tionde meter sitter det en fackla på väggen. Stämningen är mystisk, rädslan är borta och ondskan verkar bara lura i de mörkaste hörnen. Jag känner endast något som försöker ta ifrån mig mitt hopp, men mitt hopp vill inte lämna mig.
Efter minst en timmes vandring och flygning kommer jag fram till ett stort hål. Det är slutet av
grottan. I hålet slingrar sig en repstege, den verkar opålitlig. Jag sätter mig på knä vid kanten och kollar ner. Ingen botten syns. Jag testar att kasta ner en liten sten. Ljudet blir ganska högt så antagligen är det långt ner. Jag börjar att flyga, och om jag skulle bli trött i vingarna så finns ju alltid repstegen. Medans jag försiktigt tar mig ner så tänker jag på vad denna ondska är för något. Den ödelägger natur och tillfångatar djur. Skapar tjocka dimmor och sprider kyla.
Efter det som känns som en evighet så hör jag gnissel och andra konstiga ljud. Precis innan hålet
tar slut så finns det en liten grotta åt sidan. Jag kryper in där för att vila mina vingar. I början tror jag att jag är själv men efter en liten stund kan jag urskilja en siluett av en människa. Personen sitter helt stilla och jag har en känsla av att den stirrar på mig. Jag försöker hitta något att lysa med men precis när jag rört mig så hyschar personen.
’Vem är du?’ viskar jag.
’Det är inte läge nu, vi får ta det sen. Först måste vi ta oss ut härifrån.’ svarar personen som verkar
vara en pojke.
’Okej, men vi måste rädda djuren, och besegra ondskan!’ säger jag, lite högt.
’Schh! Om du nu vill rädda djuren, och besegra denna ondska, måste vi komma åt kärnan.’
’Har du sett ondskan?’
’Sett och sett, det är något man känner. Det gömmer sig nämligen, i dimman.’ säger han.
’Okej, ska vi göra en plan?’ frågar jag.
’Ja, men inte här, vi kan inte se någonting.’
’Jag tror jag kan leta upp något ljus, eller göra.’
’Göra? Man kan inte göra ljus utan material, vem tror du att du är?!’ säger han och skrattar till lite.
’Jag? Jag tror jag är drottningen här.’ säger jag och han tystnar direkt.
’Drottning Elvira? Ers nåd, förlåt om ni tagit illa upp.’
’Ehh, nej det gjorde jag inte.’
’Du låter väldigt ung, får man fråga om din ålder, jag har aldrig sett er förut, bara hört alla goda
ord.’
’För det första, prata inte med mig sådär, jag är en vanlig människa, med vingar dock, och jag är
fjorton år. Jag kanske kan göra eld, vi får se.’ säger jag, kanske lite väl hårt, till honom.
’Okej, förresten, testa att gnugga dina fingrar mot varandra för att göra eld.’
Jag vet inte varför jag gör det, han verkar ju inte särskilt smart. Fast det funkar, så kanske
är han lite smart. Ett ljussken från min hand lyser upp den lilla grottan. Nu kan jag se hur pojken ser ut. Han har svart hår och ganska mörka blanka ögon och han verkar vara i samma ålder som mig. Det svarta håret hänger ner i hans ögon. Ganska sött. Fast det ska jag inte tänka på nu, nu ska vi rädda min lilla värld.
Vår plan blir att fråga en bok. Ganska lustigt, men boken innehåller tydligen allt mellan himmel
och jord, och lite till. Problemet är att den nog är ganska bevakad av ondskan. Pojken som tydligen heter Grim har vaktat den flera gånger, och var på väg för att se till den när han såg dimmor sluta sig tätt intill den största eken där boken ligger. Ondskan kan varken flytta eller förstöra boken (min idé), så därför måste den ändå finnas kvar. Vi har också tänkt på hur vi ska komma förbi dimman. Vi tror att dimman kommer göra oss galna om vi går in i den, eftersom Grim har känt dimman dra ut hopp och få honom att se hallucinationer. Eken ligger i ek- och björkskogen i väst. Vi har tänkt att jag ska flyga till den lilla björkskogen i syd och se om Grims örn är där. Örnen är tydligen ungefär lika stor som Karko och ser bara ut som en riktigt stor örn. Ååh, Karko! Jag saknar honom så mitt hjärta håller på att gå sönder. Vad kan ha hänt med honom? Hoppas bara han inte är död…
Grims örn, som heter Fjällklo, fanns i björkskogen, och nu håller jag på och leder honom till det
ställe där vi bestämde att mötas. Allt verkar ha gått bra med Grim och vi flyger vidare mot den stora skogen. Eken sticker upp lite över alla träd men eftersom dimma täcker den är det ändå väldigt svårt att se den. Vi väljer ut ett träd lagom långt borta och funderar lite hur vi ska ta oss förbi dimman.
Den flyger närmare och närmare. Jag följer den lilla fågeln med blicken. Fågeln ser dimman och
viker av och flyger lite åt sidan. Dimman sträcker ut sig, fångar fågeln i ett litet ryck och fågeln finns inte mer.
’Hörru, Grim, jag tror jag vet hur man ska ta sig förbi dimman.’ säger jag och knuffar till honom med armbågen.
’Aj, vad var det där bra för?!’ säger han surt till mig.
Jag ger honom en sur blick.
’Såg du fågeln? Dimman fångade in den, men den behövde lämna trädet lite, så vi behöver ett lockbete!’
’Vem skulle det va?’ frågar han.
Det hade jag inte tänkt på, någon av oss måste offra sig.
’Jag gör det.’ säger jag.
’Nej du får inte!’
’Jag är drottning och bestämmer. Lyd.’
Utan att vänta på ett svar så flyger jag upp för att sedan landa på marken. Jag tar ett djupt andetag
och går sedan mot dimman. När jag är tio meter ifrån den ser den mig. Även om den inte har några ögon. Den vänder sig mot mig och åker långsamt mot mig. Jag blundar, men känner något hoppa in framför mig. Jag tittar. Karko! Men vad gör han? Karko lockar bort dimman. Jag börjar gråta, men jag får inte spilla någon tid. Så fort dimman lämnat trädet springer jag in i en öppning vid stammen. Så fort jag kommer in så känner jag doften av frisk luft. Hit kommer inte dimman, men jag vet inte vad jag ska göra nu, så jag gör det jag tror är det dummaste man kan göra… Eller inte.
’Hjälp, hjälp oss!’
Det där säger jag, men det verkar fungera. Bladen flaxar i boken och blir plötsligt helt stilla.
Försiktigt kikar jag vad som står.
Ett mörkerväsen, det är vad som gömmer sig bakom dimman.
’Keera des manis orpulensa divensa!’
Så står det att jag ska säga, och det säger jag. Ett hopp slukar mig.
Jag ser honom över bergstoppen. Han är stor och ett grönt ljus lyser omkring honom. Jag flyger
runt berget och ser även gubben. Han står där med sin hund. Men det är Karko som fångar min uppmärksamhet. Så fin och vacker. Och modig. Jag saknar honom hela tiden, men utan honom skulle ondskan vara kvar, alla djuren fortfarande tillfångatagna och få arbeta som slavar. Nu är de lyckliga, även jag. Jag står och betraktar Karko där han springer över sjön, så lycklig är han. När han försvinner så försvinner han bara ur min syn, jag kan fortfarande känna honom.
Jag vet nu att detta är riktigt. Jag såg mina föräldrar gråta över min kropp, jag led tydligen av en
sjukdom och dog av den när jag sov. Jag somnade in för alltid, så nu kommer jag alltid vara här.
  
24 mar, 2015 16:30
|
Borttagen
|
Alla era noveller var superbra!c:
Här är min, om någon skulle vilja läsa.
Spoiler:
Tryck här för att visa!”Marcus!” flämtar jag fram mellan mina andfådda andetag. Det bränner i halsen av tårar och den tunna klänningens förut blekrosa kanter är brunfläckiga av smuts och vatten efter den långa springturen genom de smutsiga gränderna. Tunga, kallat regndroppar faller ner från den gråmulna himmelen och jag känner hur jag darrar i hela kroppen, både av köld och av rädsla.
Marcus stannar och vänder sig sakta om. Jag kan knappt urskilja hans ansikte under hatten han bär, men jag kan se på hans hållning att han är arg. Mycket arg.
”Vad vill du? Varför följer du efter mig?” fräser han fram så lågt att jag knappt kan höra honom, så som han brukar göra efter ett av sina utbrott. Jag hatar när han gör så. Det får mig att känna mig så liten och otillräcklig, som en liten flicka som blir utskälld av sin far. Jag slår ner blicken och stirrar som hypnotiserad på regndropparna som krossas mot den hårda stenbeläggningen.
”Jag...” börjar jag men vet inte hur jag ska fortsätta. Hur ska jag få honom att förstå rädslan, sorgen och allting annat som jag just nu känner inom mig med bara några ord? Jag ser upp i han ansikte som är förvridet av ilska och förakt.
”Snälla, stanna. Allting kommer att ordna sig, vi behöver bara komma på ett sätt att...”
”Få ihop pengar?” avbryter han mig tvärt. ”Det är omöjligt. Tre dagar, Alice, bara tre dagar gav de oss att få ihop åtta tusen kronor.”
Jag drar häftigt efter andan. Han har rätt. Det är omöjligt.
När jag inte kommer på någonting mer att säga vänder han om igen och börjar gå bort längs gatan. Jag kan inte längre hålla tillbaka tårarna som nu väller ner över mina bleka kinder och blandar sig med regnet innan det droppar ner på marken. Jag kan inte fatta hur han kan göra det. Bara gå iväg och lämna alla problem och skulder bakom sig. Lämna sina hungrande barn, sina stora skulder efter alla lån, huset som vi köpte tillsammans för så många år sedan, bara låta allt det sköta sig själv när han är borta. Och lämna mig, som en trasig leksak ensam ute på gatan, någonting smutsigt utan värde. Det blev för mycket för honom, han var för svag för att klara av att stå ut tills eländet var över så då går han.
”Du kan inte lämna mig här! Jag klarar det inte ensam!” skriker jag till honom. Min röst ekar gång på gång genom stadens öde gator, och när det slutar är det ända som hörs regnet som nu har börjat ösa ner över staden och Marcus allt mer avlägsna steg.
Jag vet inte om han hörde mig. Han vände sig iallafall aldrig om igen.
24 mar, 2015 21:10
|
illusionofcool
Elev
|
Wow! Jättebra matten107 och agneStina!!! Ni skriver jättebra!!!!!!
"It's not over until the mockingjay sings." // "Something unexpected happens. I begin to sing."
24 mar, 2015 21:49
|
Borttagen
|
Hej alla härliga Deltagare, Domare och alla andra som hittat hit.
Som ni kanske förstår har inlämningsdatumet kommit och gått och vi har fått in fem bidragen den här gången. Yay!
Resultatet kommer att komma ut om två dagar den 7:de april.
Simma lugnt. B)
5 apr, 2015 08:10
|
Selma...
Elev
|
6 apr, 2015 17:25
|
Borttagen
|
Resultaten är inne. 
Åter igen måste jag säga att det var svårt att bestämma en vinnare bland de fem bidragen som kommit in den här omgången.
Och tillslut blev det oavgjort mellan Roger Davies och illusionofcool. Ni får vardera 9 poäng den här omgången. Grattis.
Ondskans sjö av illusionofcool
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag stod i den mörka och kalla skogen och hörde hur avlägsna fåglar kvittrade. Fullmånen lyste igenom lövverket, och den verkade ovanligt stor. Min magkänsla varnade mig för att något var fel och jag började smyga mot fågelkvittret, ivrig att komma därifrån. Skogen förändrades runt omkring mig när långsamt tog sikte på fåglarna, som verkade som min enda ljuspunkt. Jag tänkte att om jag kom dit, skulle allt vara över, för fåglarna var någonting levande, något som höll det onda borta. För varje steg jag tog blev lövträden allt färre och barrväxterna dominerade. Efter flera minuters tyst gångmarsch skymtade jag en klar sjö, så när som på flera cirklar runt den, som verkade mer upplysta än resten av sjön som reflekterade den svarta himlen som för tillfället inte visade mig några stjärnorbilder. I de ljusare områdena steg bubblor upp ur vattnet, och sedan, rakt framför mina ögon, rann små rännilar av bubblor mot cirkeln precis i mitten av sjön, som växte sig större och större. Men det slutade inte där, mitten på cirkeln verkade pressas utåt, som om en borrmaskin som tryckte bort träet istället för att få små flisor av det att lossna. Cirkeln var nu ihålig, som en rund pepparkaksform när man bakar julgodis, och jag tyckte att jag kände en svag bris svepa mot mitten av cirkeln. När allt verkade ha avstannat, ljöd plötsligt ett ohyggligt skrik genom luften, och inne i cirkeln började människor framträda ur tomma luften. Jag betraktade skräckslaget de skrikande gestalterna som långsamt uppenbarade sig, men när de verkade vara helt synliga skymtade jag ett par vingar på dem och slogs av en tanke. Det här var inte människor, det här var älvor.
Skriken fortsatte, ännu högre och gällare, och nu steg någonting upp ur vattnet, men inte i hela sjön, utan bara där det bubblade. Och ett efter ett såg jag huvuden stiga upp ur vattnet, men de kunde knappast vara, levande. Huden var vit och såg ut att vara iskall, håret var blekt och ögonhålorna var mörka, jag drog efter andan, det satt inga ögon i dem. Alldeles förlamad stod jag kvar, med håret fladdrande bakom mig.
Då hörde jag fåglarna igen, men nu lät de inte hoppfulla eller vänliga, nu kraxade de obehagligt och ljudet från de flaxande vingarna lät vinande, som när två ben på regnbyxor dras mot varandra, skärande och otrevligt. Alla de ruskigt många fåglarna samlade sig, ungeför tio meter över liken och fem meter över älvorna, bortsett från att älvorna var i mitten av cirkeln. Fast det stämde inte riktigt, en örn, troligen flickans ledare, hade stannat upp i luften, precis över älvorna och högre upp än resten av fåglarna. Men nu hade min förlamning släppt, och jag var alldeles för rädd för att tänka på någon annan än mig själv. Darrande sprang jag så snabbt och tyst jag kunde i mitt chockade tillstånd. Silvermånens ljus blänkte på vattenytan medan skriken blev allt svagare ju längre bort jag kom.
Efter en lång stund stannade jag, flämtande och med håll i sidan. Hela jag skakade av utmattning, men jag kunde inte vila länge, jag ville inte riskera att möta fåglarna igen. Då hördes ett skrik, fruktansvärdare och gällare än alla de föregående, och med ens var jag igång igen, fast besluten att ta mig så långt bort från sjön som möjligt. Allt var som i ett dis, och när jag väl stupade hade jag ingen aning om hur lång tid jag hade sprungit. Så låg jag ett tag, slumrade till, och var vaken, om vartannat och när jag vaknade till på riktigt och tittade upp såg jag, ett par ögon. De var djupa och mörkt lila, och tillhörde, en varg. Han nosade på mig och jag låg stilla, men inte av rädsla, på något sätt visste jag att han inte var farlig. Eller inte farligare än en vanlig varg. Sedan, utan någon som helst förvarning, sprang han iväg genom den dunkla skogen och lämnade mig begrundande över vad som hade hänt.
Roger Davies novell:
Spoiler:
Tryck här för att visa! Att leva att har i grunden alltid varit den största utmaningen. För alla. Även för mig, i allra högsta grad. För mig har utmaningen alltid funnits där, stundtals har livet varit lätt och den har inte varit något att bry sig om, men stundtals har livet varit svårare och jag har inte kunnat fokusera på något annat än den. Den utmaning som för många andra kan tyckas som något som inte är något att bry sig om och inte hör till det väsentliga i livet. Men för mig har det ofta varit svårt att göra något så enkelt som att bara titta framåt mot en morgondag, skratta, känna glädje över mig – eller någon annan för den delen – , för det går inte när livet är en enda röra av negativa tankar, känslor, personer som ser sig som mästare över en och undertrycker en. När man får ständiga kommentarer om allt som är fel med en börjar man till sist tro på dem, och de tankarna kan begrava en djupare än någon kyrkovaktmästares spade och dränka en värre än det stormigaste hav.
Men alltid har han funnits där. Min vän som har hjälpt mig. Oavsett om ingen har gillat mig, om jag har slängts in i en taggbuske för att sedan bli liggande där, oavsett om alla har pikat mig till dess att jag har sprungit hem och gråtande stängt in mig på rummet, har han funnits där. Han har lyssnat när jag har klagat, låtit mig gråta ut över alla som inte vetat bättre än att trycka ner mig, de som tyckt det var kul att plåga mig, de som inte fattat att man kan ta illa upp av elaka kommentarer.
Redan på dagistid när vi var två små ungar, som inte visste någonting om hur världen utanför huset, trädgården, förskolans lekrum, gården och mataffären fungerade, lekte vi och med tiden har bara vår vänskap blivit starkare. Han har hjälpt mig när jag har behövt hjälp, och när han har behövt hjälp, vilket förvisso inte har varit speciellt ofta, har jag hjälpt honom. Vi har alltid funnits där för varandra, eller snarare bestämt har han alltid funnits där för mig, för som den värdelösa vän jag är har jag inte kunnat hjälpa honom särskilt bra, utan det har alltid varit han som har backat upp mig och gett mig stöd.
Genom livet har jag inte haft så många vänner. Andra har tryckt ut mig men han har accepterat mig. Några få vänner har jag haft men inte speciellt nära, och det har alltid varit lite stelt med dem. Men med honom har jag inte behövt vara någon annan, inte behövt göra om mig som person och ändra för att bli omtyckt utan han har hjälpt mig i alla lägen, vad som än hänt. Vi har kunnat göra allt ihop. Eller egentligen inget också. Vänner är sådana du kan göra allting med men bästa vänner är sådana du kan göra ingenting med.
Grattis åter igen.
Återstående resultat:
agnestina 5p
matten107 3p
Minerva Snape 3p
Nästa uppgift kommer att komma ut senare ikväll.
Godkväll till er alla.
7 apr, 2015 21:26
|
Borttagen
|
Jag vann alltså!!! Wohooo!
Din novell var jättebra illusionofcool! Grattis till dig! Och till alla er andra med! Får man se era också?
Nu är det krig mellan mig och illusionofcool. Krig! Och jag kommer vinna (självförtroendet på topp idag xD)!
7 apr, 2015 21:45
|
Ella01
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Jag vann alltså!!! Wohooo!
Din novell var jättebra illusionofcool! Grattis till dig! Och till alla er andra med! Får man se era också?
Nu är det krig mellan mig och illusionofcool. Krig! Och jag kommer vinna (självförtroendet på topp idag xD)!
Jag har läst alla noveller och måste erkänna att ni alla skriver jättebra. Grattis till förstaplats!
✩✩✩
7 apr, 2015 22:05
|
Borttagen
|
Tiden går fort och vi har kommit fram till den tredje omgången.
Den tredje uppiften ska vara inlämnad senast 17 April kl. 24.00. Och som vanligt är det helt okej att skicka in bidragen tidigare ifall någon skulle vilja det.
Tredje uppgiften kommer inte riktigt vara som de andra två då ni fått välja bland fyra olika alternativ.
Istället ska ni skriva om är något vardagligt som att sitta och äta middag med familjen, vara ute med vännerna, plugga, jobba eller något liknande. Hämta gärna inspiration ifrån era egna liv och gör det till något unikt. Försök att sätta er egna prägel på bidraget.
Som vanligt finns det en maxgräns på 3 164 ord men ingen minimum.
Lycka till!
7 apr, 2015 22:34
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen