Oblivion [SV]

Är superdålig på att hitta på "shipsnames" och kommer därför inte på något just nu, men de som har skrivits innan har varit väldigt bra. Längtar såklart efter ett nytt kapitel i denna underbara fanfiction.

JÄTTEBRA SKRIVET!
- som du sa, det är ju bara så att man inte kan använda caps för mycket :3

Ojojoj! Jag kom på mitt första shipnamn!
Det är väldigt likt de andras, men Willorge?

När kommer nästa kapitel? *Längtar*

Moa G:
Willorge låter bra också Om man skulle ta den sortens hopslagning (oj vad konstigt det lät) så skulle Willow + Fred bli typ Wilfred , vilket jag bara skulle älska

Haha, Willow & Fred!;D Det första jag tänkte på var Frillow, haha (alltså, detta var inte seriöst)

Åh, herregud vad bra du skriver :33
*bevakar*

Åh vilket mysigt och bra kapitel ♥

Bra x10000000

Det här kapitlet blev 2703 ord... heh
Hoppas ni gillar det!

____

Kapitel 12
Flera dagar gick utan att mycket egentligen hände. Gabriel släpptes från sjukhusflygeln och snart visste hela skolan om honom. Det enda ryktet som gick runt var dock lögnen Alicia hade sagt till de andra tjejerna, vilket var att han hade kommit hit med en hög feber och därför inte kunde delta på festen. Både jag (och Gabriel) var väldigt tacksamma över det. Jag var ganska så säker på att George hade berättat för Fred och säkert Lee också, men jag orkade inte bry mig särskilt mycket om han hade berättat en förvrängt version av historien eller sanningen. Under de dagarna som hade gått hade jag börjat vara mycket mer med tvillingarna och Lee, fastän jag oftast satt med mina rumskamrater på middagarna så satt jag ofta med Fred och George på lunchen och ibland även på frukosten.
Jag såg Gabriel flera gånger i korridorerna också. Efter han hade kommit ut ur sjukhusflygeln hade han blivit skickad till McGonagalls kontor där han blev sorterad in i Hufflepuff av sorteringshatten. Han verkade ha fått många vänner, vilket inte förvånade mig, han hade alltid varit en väldigt utgående person som snabbt blev populär hos människor. Han verkade ha blivit bra vän med Cedric, då de gick i samma årskurs och delade sovsal. På tal om Cedric så hade jag inte pratat med honom sedan incidenten innan trolldryckskonsten, om man inte räknar med att vi hade hejat på varandra ett fåtal gånger i korridorerna. Fred och George fnyste åt mig första gången de var med mig när det hände, jag fick senare reda på att Cedric hade slagit dem i en Quiddichmatch året innan och att de troligen aldrig skulle förlåta honom för det. Allt jag gjorde var att himla med ögonen åt dem och fortsätta gå mot salen vi skulle ha förvar mot svartkonster i. Professor Moody – läraren i försvar mot svartkonster – var en väldigt annorlunda person. Jag hade haft mycket lektioner om svartkonster på Durmstrang, så lektionerna var i övrigt ganska så enkla för mig, men det var Moody, med sitt udda beteende och sitt speciella utseende, som gjorde lektionerna både mer intressanta och lite obehagliga.


”Jag ger upp! Den kommer aldrig ens likna en blomkruka, varför behöver vi ens göra det här?” frågade Angelina bedrövat medan hon ilsket stirrade på sin tvättbjörn. Jag skrattade lätt åt hennes frustration.
”Det har inte ens gått en kvart av lektionen, Angelina.” Hon brydde sig inte om min kommentar, utan började istället försöka förvandla sin tvättbjörn igen.

Resten av lektionen gick sådär. Efter ungefär en fyrtio minuter av skrik, rop på hjälp av McGonagall, skrämda tvättbjörnar och tvättbjörnsbajs på bänkarna hade både jag, Angelina och flera andra i klassen lyckats förvandla våra djur till blomkrukor, och sedan lyckats förvandla tillbaks dem till sina naturliga former igen.
McGonagall hade sagt åt oss som var klara att läsa i boken, men jag hade riktigt svårt att koncentrera mig. Min blick fastnade istället på George, som satt i mitten av klassrummet någon rad framför mig. Han hade lyckats förvandla sin tvättbjörn till en blomkruka, men hade det svårare att förvandla tillbaks den. Tillslut la han sin trollstav på bänken och suckade.
”Professor McGonagall?” McGonagall tittade upp från sin kateder.
”Ja, Mr. Weasley?”
”Hur kommer deltagarna att väljas ut i den magiska trekampen?” ljudnivån i klassrummet sjönk omedelbart en aning när han hade ställt frågan.
”Det kommer du få reda på så småningom.”
”Men professorn – ”
”Inga men! Håll nu tyst och förvandla tillbaka din tvättbjörn.” Jag såg hur George gav upp på att försöka få ut henne svaret, och suckade istället samtidigt som han tog upp sitt trollspö igen.

Efter vad som kändes som en evighet fick vi tillslut gå från förvandlingskonsten. Jag gick från lektionen med Angelina och Olivia, som pratade om allting från hårborstar till läxor, när jag kände hur hela jag flög bakåt, ner på det hårda stengolvet, när en annan kropp träffade min.
”Oh shit, förlåt!” utbrast den bekanta rösten. Jag öppnade mina ögon som hade stängts i fallet och började småskratta så fort jag såg vem personen var, och personen började skratta med mig. Angelina och Olivia, som hade tvärstannat när de hade hört skriket jag hade gett ut tittade förvirrat på.
”Det är lugnt, Cedric.” Han sträckte fram sin hand, jag tog ett fast tag om den, och lyckades komma upp på fötter igen med hjälp av Cedrics styrka.
”Förlåt, jag menade det inte. Det är dock ganska ironiskt hur vi alltid möts såhär.” jag skrattade till samt nickade medstämmande. ”Gick det bra?”
”Jag lever fortfarande, så jag antar att jag är okej.”
”Bra, vad har – ”
”Cedric! Kom, du måste se det hä –” Gabriel kom mer eller mindre rusande förbi alla elever i korridoren för att komma fram till sin kompis, men han stoppade sig själv mitt i meningen när han fick syn på mig. ”Will! Vad gör du här?”
”Jo, jag vet inte om du vet det, men jag går liksom i den här skolan.”
”Oh.” jag himlade med ögonen åt hans enkla svar. ”Men i alla fall, kom, du – ni måste se det här!” och så rusade han iväg igen.
”Är han alltid såhär?” frågade Cedric skrattande. Jag ryckte på axlarna.
”Man vänjer sig.” Jag vände mig mot Olivia och Angelina som såg ut som två stora frågetecken. Jag vinkade till mig dem, de kom direkt, och vi började gå efter Gabriel – som nu hade saktat ner och gick bredvid Cedric någon meter framför oss.
”Cedric Diggory?” utbrast Angelina i en ganska så hög viskning. ”Hur fan känner du honom?”
”Vi råkade gå in i varandra förut.”
”Hur många gånger är förut?” jag hann inte svara innan Olivia avbröt mig.
”Vänta, killen bredvid Cedric, är det Gabriel? Din bror?” Jag nickade som svar och hon var tyst i någon sekund innan hon utbrast; ”Tack gode gud för hans gener.” Angelina började skratta och jag slog lätt till Olivia på axeln.
”Jag håller med.” Jag rös till.
”Det där är min bror! Sluta, jag är så äcklad.” de skrattade bara åt mig, och återgick sedan till en av deras konversationer om gud vet vad.

Vi kom snart fram till entréhallen, som var helt fylld med elever, som alla läste av en skylt som var placerad precis nedanför marmortrappan.
”Vad händer?” hörde jag Cedric fråga Gabriel.
”Läs!” Jag vände mig mot skylten.

TURNERINGEN I MAGISK TREKAMP
Delegationerna från Beauxbatons och Durmstrang anländer fredagen den 30 oktober klockan 18:00.
Lektionerna kommer därför avslutas en halvtimme tidigare.
Eleverna ombeds att lägga tillbaka sina väskor och böcker i sovsalarna och samlas framför slottet för att ta emot gästerna före välkomstfesten.

”Det är bara en vecka dit.” påpekade jag när jag hade läst klart. Gabriel nickade ivrigt på huvudet.
”En vecka, sedan får vi träffa massa gamla kompisar igen!” han såg riktigt lycklig ut, och jag log åt hans entusiasm.
”Du får träffa gamla kompisar igen. Eftersom man måste vara minst sjutton år för att delta kommer antagligen eleverna vara minst sjutton år.”
”Äh kom igen Will, du och jag hade många gemensamma vänner som gick i min årskurs!”
”Gabriel, du hade vänner, jag hade personer som jag visste namnet på.” Gabriel ryckte bara på axlarna som svar.
”Cedric! Där är du ju, jag tänkte informera dig om det här, men det ser ut som att du redan vet om det.” En blond kille från Hufflepuff hade knuffat sig fram mellan eleverna i hallen. Cedric skrattade till.
”Ja, tyvärr Ernie, Gabriel hann före dig.” sa han och nickade mot Gabriel. Ernie ryckte på axlarna.
”Så hur kommer du göra för att anmäla dig?” frågade Ernie Cedric och tittade imponerat upp på honom medan vi började trycka oss igenom eleverna upp för den stora marmortrappan igen.
”Ja, eftersom jag inte vet hur man anmäler sig än, så vet jag inte.” Ernie skrattade generat.
”Justfan…” hörde jag honom mumla, men jag tänkte inte särskilt mycket på det då Ernies fråga fortfarande satt fast i mitt huvud.
”Ska du anmäla dig till turneringen?” frågade jag förvånat. Cedric log stort mot mig.
”Tänkte det, vadåra? ”
”Jag vet inte, jag trodde bara inte att du skulle vara en av dem som faktiskt ska anmäla sig.” Cedric ryckte bekymmerslöst på axlarna.
”Det verkar roligt, utmanande. Dessutom kommer jag bara få en sån här chans en gång i livet, så varför inte ta den?” (((bc u will die u perfect moderfuker)))

Rykten spreds som en skogsbrand mellan alla elever i skolan den följande veckan, både om vem av eleverna som skulle bli förkämpe, vilka grenar som skulle dyka upp i turneringen, och även om hur eleverna från Beauxbatons och Durmstrang var, hur de skilde sig från de på Hogwarts.
(”Ja, efter att ha lärt känna Willow kan jag ju inte påstå att jag förväntar mig så mycket av de andra eleverna från Durmstrang.” sa Fred en dag när de satt och åt lunch, vilket resulterade i att jag kastade en potatis på honom så hårt att han fick en bula i pannan som inte gick bort på två dagar.)

När jag kom ner till stora salen för att äta frukost den trettionde oktober med blev jag chockad över hur pyntad salen var till festen över natten. Enorma sidenbaner hängde på väggarna, ett för vare elevhem på Hogwarts. Bakom huvudbordet hängde det största baneret med Hogwarts vapensköld; lejon, örn, grävling och orm som var förenade till ett stort ”H”.
Jag fick direkt syn på Fred och George som satt ensamma vid Gryffindors bord och började direkt gå mot dem. Angelina, Alicia, Olivia och Maddie satt längst bort, och de hade inte sett mig än. Men även om de gjorde det skulle de nog inte ha brytt sig så mycket, de var vana med att jag ibland satt med tvillingarna istället för dem.
”Hej killar, vad gör ni?” frågade när jag kom fram, och la ner böckerna till min första lektion – spådomskonst – på bordet. Spådomskonst var riktigt tråkigt, och jag önskade att lektionen skulle bli inställd, men jag gissade på att det var väldigt otroligt.
”En sak, tyst nu, låt oss prata.” sa Fred och jag himlade med ögonen åt honom. Jag förstod direkt att de pratade om hur de skulle göra för att lyckas anmäla sig till turneringen, det var det enda de hade pratat om i nästan två dagar och jag började irritera mig på det. Jag åt upp min frukost snabbt, medan jag halvt lyssnade på Fred och Georges många försök till att komma på en idé. Vissa lät ganska logiska, och skulle kanske ha funkat om de skulle ha ändrat vissa detaljer, men hur stort det här än var skulle jag inte uppmuntra dem ännu mer till att anmäla sig.

Dagen gick förvånansvärt nog väldigt snabbt, kan ha varit för att vi knappt gjorde någonting på lektionerna då ingen var så särskilt uppmärksam. Det enda alla kunde tänka på var delegationerna som skulle anlända senare på dagen.
När klockan ringde tidigare än vanligt rusade jag och Alicia upp till Gryffindortornet för att lägga ifrån oss vårt material och sätta på oss våra mantlar. Vi skyndade oss sedan ner till trapporna vid entréhallen. Föreståndarna för de olika elevhemmen beordrade sina elever att ställa upp sig på led.
”Weasley, rätta till din hatt!” fräste Professor McGonagall åt Fred och Georges yngre bror. ”Patil, ta ut den där löjliga saken från ditt hår.” En flicka som var i Rons ålder gjorde en grimas och tog ut en prydnadsfjäril från änden av sin fläta. ”Och var nu snälla och följ efter mig” sa professorn. ”Förstaårseleverna först. Knuffas inte!”
Vi gick i en lång rad ner för trappan och ställde upp oss framför slottet. Kvällen var kall och klar, och jag började nästan direkt frysa.
Allt var stilla, och det var helt tyst förutom viskningarna från eleverna runt omkring. Jag började nästan tro att delegationerna från Beauxbatons och Durmstrang aldrig skulle komma, när Dumbledore utbrast från den bakersta raden där alla lärare stod:
”Aha! Om jag inte missar mig helt, är det delegationen från Beauxbaton som närmar sig!”
”Va! Var?” utbrast många elever ivrigt och tittade runt åt alla möjliga håll.
”Där!” skrek Kenneth Towler, som var rumskamrat med Fred, George och Lee, och pekade bort mot skogen.
Ett enormt föremål kom susande över den mörkblå himlen i riktning mot slottet.
”Det är en drake!” utbrast en förstaårselev förskräckt.
”Var inte fånig… det är ett flygande hus!” utbrast en liten kille, som jag kände igen som förstaårseleven som hade ramlat i sjön och hade på sig Hagrids stora kappa på ceremonin. Hans gissning var närmare. När det stora föremålet hade kommit närmare och ljuset från slottets fönster föll över det, såg man klart och tydligt att det var en enorm, ljusblå hästvagn. Vagnen var lika stort som ett hus, och var draget av tolv hästar som alla var guldfärgade och lika stora som elefanter.
Eleverna i de främsta raderna drog sig snabbt bakåt när vagnen med en snabb fart flög ner mot marken för att landa. Hästarnas hovar, som var stora som tallrikar, slog i marken med ett högljutt brak – som fick Angelina att hoppa till och nästan ramla in i George, som tog tag i Lee för att få balans vilket gjorde att Lee lyckades trampa på min högra fot – landade vagnen. Dörren öppnades direkt och en pojke i en ljusblå klädnad hoppade ner från vagnen. Han fumlade med någonting på vagnens golv innan han drog ut en gyllene trappa, och ställde sig sedan åt sidan. Alla elever tittade på när en enorm, högklackad, svart sko dyka fram inifrån vagnen – nästan omedelbart följd av den största kvinnan jag någonsin hade sett. Vissa elever flämtade förvånat till.
”Det förklarar vagnens storlek.” hörde jag någon äldre elev mumla bakom mig.
”Hon är nästan större än Hagrid!” utbrast en annan.
När den enorma kvinnan steg in i ljuset från entréhallen såg jag att hon hade ett vackert, olivhyat ansikte. Hennes glänsande hår var uppsatt i en knut bak på huvudet. Hon hade på sig en svart sidesklänning och hade flera gyllene halsband, ringar och andra smycken.
Dumbledore började applådera, och eleverna följde hans exempel. Kvinnan log och gick fram till Dumbledore med en utsträckt hand. Dumbledore behövde knappt böja sig ner för att kyssa den.
”Min käre madame Maxime” sa han ”Välkommen till Hogwarts.”
”Dumbly-dorr” sa madame Maxime med en djup röst. ”Jag ’oppas ni mår bra?”
”Alldeles utmärkt, tack.” svarade Dumbledore.
”Mina elever.” sa madame Maxime och viftade bakom sig med en av sina stora händer. Jag hade varit så fokuserad på madame Maxime att jag inte hade märkt de tio, tolv flickorna och pojkarna som hade klivit ur vagnen. Det såg ut som att de frös, de hade inga mantlar på sig, utan bara tunna silkeskläder. Några av dem hade svept halsdukar och sjalar om huvudet.
”Har Karkaroff kommit än?” frågade madame Maxime. Min blick flög snabbt bort till de två rektorerna igen när jag hörde Karkaroffs namn.
”Han bör vara här när som helst.” svarade Dumbledore. ”Föredrar ni att vänta här ute och ta emot honom, eller vill ni hellre stiga in och värma er en smula?”
”Värma oss, tror jag. Men ’ästarna…”
”Vår lärare i skötsel och vård av magiska djur kommer med glädje att ta hand om dem så snart han kommer tillbaka. Han måste bara rätta till en liten besvärlig situation först, som har uppstått i samband med några av hans andra... Öh… skyddslingar.” Jag gissade på att det var skrabborna, fula varelser som Hagrid använde i sina lektioner med fjärdeårseleverna. Jag hade hört hur Ron Weasley klagade på dem med sina vänner när jag hade ätit lunch dagen innan.
”Mina ’ästar kräver en mycket fast be’andling.” sa Madame Maxime, det såg ut som att hon tvivlade på att någon alls på Hogwarts kunde ta hand om hennes hästar. ”De är mycket starka…”
”Jag kan försäkra er, madame, att Hagrid kommer klara uppgiften mer än väl.” sa Dumbledore med ett leende.
”Ytmärkt. Vill ni då vara så vänlig att ypplysa den där ’agrid om att ’ästarna bara dricker maltwhisky?”
”Ska ske.” sa Dumbledore.
”Kom.” sa madame Maxime befallande till sina elever. De församlade från Hogwarts gick åt sidan för att låta henne stiga uppför stentrappan med eleverna tätt i häl.
Jag vände mig om och fångade direkt Gabriels blick.
Durmstrang nästa.
_____

ni är bäst puss och kram

Jättebra!
Finns inte så mycket mer att säga...

Super