The Fluffy Games

Här kommer distrikt 6!
Yay, nytt kapitel! c:
Njut av Louise Gerny, Kim Potters, och Levi Herrick, delete.s, karaktärer!

6
Ett distrikt. En gata. Ett hus. Ett rum. En flicka.
Louise Gerny står och tittar in i den stora, mönstrade, nyputsade helfigursspegeln som står lutad mot den blommiga väggen i hennes rum.
Hennes korta, mörkbruna hår är lockat, lägger sig mjukt längs huvudet och ramar in hennes bleka ansikte. Mitt i ansiktet sitter två stora, djupblå ögon.
Hon betraktar resultatet av 4 månaders jobb från mammas sida - en knälång, himmelsk blå klänning med vita spetsar som matchar hennes ögon perfekt och som nästan inte väger någonting. Den är så lätt. Så obeskrivligt lätt. På benen har hon vita strumpbyxor och runt halsen har hon ett guldigt kedjehalsband.
Guld möter blått. Det ser perfekt ut.

Louise går ner för trappan till köket. På bordet ligger två lappar, en från mamma och en från pappa. På mammas står det:

Lilla gumman, jag har ett dussin kavajer och klänningar som måste bli klara och hinner tyvärr inte vara hos dig, även om jag vill det. Du vet att det här är en viktig dag för mig. Jag kommer hem till middagen. Då ska vi fira ordentligt. Vi ses.
Puss, mamma
P.S. Glöm inte att äta en ordentlig frukost

Mamma kallar henne fortfarande ”lilla gumman”, vilket Louise inte alls gillar. Pappas är lite resonligare;

Min söta Louise, Mr. Walenberg behövde mig på jobbet, så jag hinner inte hem förrän till middag. Ses då!
Saknar dig redan. Kram, pappa

Louise tycker både det är skönt och synd att hennes föräldrar inte kan komma. Hon vill både vara “Barn – Louise” som kryper upp i pappas famn, håller i handen och sådant, och “Vuxen – Louise” som går själv, stör sig på föräldrarna och så.
Men hon är i alla fall inte hungrig.
Hon tittar på klockan. 30 minuter tills det börjar.
Slåttern ligger på andra sidan distriktet. Det tar 20 minuter att gå dit.
Louise vill inte gå. Vill inte bli dragen. Men hon vet att hon måste i alla fall gå dit. Hon drar på sig sin speciella slåtterjacka, som i själva verket är en rosaröd finjacka, ungefär lika lång som klänningen, och sina små, svarta finskor.
Sen går hon ut.

Levi Herrick står i badrummet och kammar sitt hår. Det är ofattbart – han har äntligen fått det annars så rufsiga håret att lägga sig.
Det plingar på dörren. Levi rättar till sin mörkgröna kostym och sina kolsvarta, tillhörande byxor, ser sig om i spegeln en sista gång och går sedan ut för att öppna.

»Levi!« ropar Ashlee och slänger sig i hans famn när han öppnar ytterdörren.
»Hej«, säger han och kysser henne, »får jag se hur du ser ut?«
Hon backar och han ser på henne. Hon har en tight, silvrig klänning med massor av glittrande, bländande paljetter och en matchande silvrig rosett i det långa, bruna, lockiga håret.
»Wow«, är allt han kan säga, »du är så vacker.« Ashlee ler mot honom.
»Ditt hår är jättefint«, säger hon, »och kavajen matchar dina fina ögon.«
Hon kysser honom. Hon får sträcka på sig lite, för han är ganska lång. Jag har verkligen världens bästa liv, tänker Levi. Jag har en snäll, hyfsat rik familj och världens vackraste flickvän.

De äter lite frukost tillsammans, perfekt rostat bröd, perfekt varm choklad, allt måste vara perfekt när Ashlee är här, eftersom hon är perfekt.
»Vi måste fira ordentligt när slåttern är över«, säger Ashlee och de börjar prata om vad de ska äta och vad de ska tillbringa kvällen till.

Slåttern ligger nära, nästan alldeles bredvid familjen Herricks hus, och 10 minuter innan starten börjar de göra sig i ordning. Levi hjälper Ashlee på med sin svarta kappa och själv drar han på sig en mörkblå vårjacka.
De går hand i hand i det vackra solskenet den korta vägen till Den Stora Scenen, där slåttern ska hållas.

Louise kommer fram till Den Stora Scenen i god tid och ställer sig längst fram bland de andra 14: åriga tjejerna i distrikt 6. Hon försöker se självsäker och kaxig ut, vilket hon är van vid, men nu är det extra svårt. Även om hon inte vill erkänna det så är hon riktigt orolig. De olika ålderskategorierna fylls på efter hand som tiden går och tillslut är det bokstavligen smockfullt, alla knuffas och lyssnar efter ljud och Lou känner sig som värsta pingvinen.
Då börjar nationalsången spela. En lång stund står alla bara där, knäpptysta, men sedan tonar musiken bort och borgmästarinnan Rita Mayer, en lång, smal, blond kvinna, stiger elegant fram på scenen. Hon har en chockrosa klänning på sig som räcker ända ner till de blanka, vita högklackaskorna och runt midjan har hon ett brett, vitt skärp.
I det blonda håret sitter en stor, rosa rosett och i hennes pyttesmå öron hänger två rosa – och – vit – rutiga örhängen i form av cirklar som räcker ända ner till hennes avrundade axlar.
»Hej allihopa!« säger hon med omänskligt hög röst (säkert fixad i huvudstaden) och ler ett brett leende med sina perfekta tänder medan hon sveper blicken över dem.
»Hej«, mumlar några utspridda röster från publiken.
»Min man fick… så att säga hinder i vägen och kan inte komma hit idag, och därför ska jag ersätta honom!« fortsätter borgmästarinnan och slår ihop händerna.
»Och som jag har förstått, så tycker ni att historia är tråkigt?« säger hon, som om det var den obetydligaste frågan i världen. Alla ser förvånade ut. Vissa mumlar instämmande.
»Så därför skippar vi talet!« ropar Rita och fnittrar flickaktigt. Alla applåderar – inklusive Louise. Hon har alltid tyckt att talet är supertråkigt.
»Lämna plats åt Rose White!«

Deras nya eskort (deras gamla fick en hjärtattack och dog när de förra deltagarna tände eld på hennes skor) träder fram på scenen.
Hon har en vit blus med rosa rosor på och en kort, rosa kjol. Någon har klämt ner ett diadem med vita rosor som knappt syns bakom allt det fluffiga, chockrosa håret som ramar in hennes bokstavligen vita ansikte. I ansiktet sitter två stora, översminkade ögon som glittrar ikapp med de skyhöga, paljettklädda klackskorna. Hennes vänsterhands naglar är rosa och hennes högerhands vita. Kort sagt - ”Rose White” är verkligen ett passande namn.

Louise tror inte sina ögon. Är det här ett karnevalsskämt eller vadå? Är det typ bestämt att alla ska vara klädda i rosa och vitt och fixa till sig så att de ser ut som glitterbomber? Tydligen.

»Hej, alla glada och spända människor och välkomna till The Fluffy Games!«, börjar Rose. Hon har en konstig klang i rösten som gör så att det låter som om hon går upp i falsett efter varje mening. Wow, ”glada och spända”, det stämmer ju så himla bra på oss, tänker Louise föraktfullt. Eskorten tar till orda igen:
»Väntar ni på att väljas, vilket ni säkert gör«, (inte precis, tänker Louise) »så ska ni inte behöva vänta särskilt länge! Jag ska bara berätta lite speciella regler i år!« Rose avslutar meningen med spänning i rösten. Louise vänder sig om för att se om någon ser förstående ut. Ingen. Alla ser bara förvånade ut.
»Ja, först och främst så kommer vi att ha två spelledare«, säger Rose enkelt, »och så kommer det vara 25 deltagare i år, tre från distrikt 8!«
Louise fnyser. 2 spelledare? 25 deltagare? Vad ska det vara bra för?
»Och våra två spelledare«, Rose betonar starkt ordet ”två”, »har tänkt ut en mycket, mycket ovanlig arena.« Mumlande hörs från alla håll: 25 deltagare? Varför det? Hur tror du arenan ser ut?

Rose höjer rösten så att den hörs över mumlandet.
»Vi börjar väl med herrarna… eftersom det är jubileum.«, tillägger hon när förvånade blickar vänds mot henne. Levi håller andan. Tänk om det blir han? Rose går i slowmotion fram till kupolen där pojkarnas namn finns. Hon låter den vänstra handen med de rosamålade naglarna långsamt sjunka ner bland alla de vita lapparna. Ett tag gräver hon bara runt bland de och känner efter. Vilken är hårdast? Vilken är mjukast? Vilken är minst? Vilken är störst? Tillslut tar hon upp en liten, vit lapp som glänser i solskenet. Långsamt vecklar hon upp den. Sen tittar hon länge på den och ropar till sist:
»Levi Herrick!« Levi är som förlamad. Förmår inte röra sig. Inom sig tänker han bara: Nej, Nej, NEJ! Han känner armbågar som puttar på honom och när han öppnar ögonen är hela publiken vänd mot honom. Rose stirrar på honom med en orolig mamma – blick, som om han var hennes kattunge och har blivit anfallen av en hund. Levi håller bestämt inne tårarna medan han långsamt börjar röra sig upp mot scenen. Alla blickar fastnar likt häftstift på hans ansikte medan han går upp på scenen, bort mot mikrofonen och Rose.
»Hej, lilla vän«, säger hon och han känner sig återigen som en kattunge. Därför sträcker han ut sig i sin fulla längd och tittar ut mot publiken, sveper med blicken över alla invånare i distrikt 6, tills han hittar Ashlee. Hennes ögon är vända mot honom. Hon gråter. Då bestämmer sig Levi. Han ska vinna. För Ashlees skull. Han måste komma hem till henne igen. Han måste.

Louise tittar på den långa, magra pojken – Levi Herrick – som blev vald. Sen dras hennes blick mot Rose igen, för hon har ljudlöst börjat svepa över scenen, bort mot flickornas kupol. Hon gör precis som med pojkarnas, känner på lapparna, låter de glida mellan fingrarna, och tar tillslut upp en.
»Louise Gerny!« Louise vill inte tro det. Men hon vet att det är sant. Hon blev vald. Hon sluter ögonen. Inget hörs. Ingen är frivillig. Såklart. Ingen bryr sig. Hon går automatiskt upp på scenen, där hon skakar hand med Levi Herrick. Det sista hon tänker innan hon och Levi förs bort är mammas ord på lappen;
Jag kommer hem till middagen. Då ska vi fira ordentligt.

Är det ledigt i 8:an??
isf..

Namn på karaktär: Noah Sweetwine
Ålder (12-18 ) : 16
Distrikt: 8
Kön: Kille
Utseende (helst inte bild) : Tydlig käklinje, lite buskiga ögonbryn, blå ögon, röd mun, ursnygg.
Personlighet: Kallt skal men var inuti om man lyckas öppna skalet.
Familj och bakgrund: Tvillingsyster som han inte är så tajt med (längre)
Styrkor (högst 4) : Har lätt att få vänner, modig, smidig, är bra på att kasta.
Svagheter (minst 3) : Offrar sig för de han älskar, lite för modig (dumdristig) ibland, häftigt temperament.
Frivillig? Isåfall varför?:
Övrigt: Älskar sin tvillingsyster innerst inne.

OMR KVINNA
DU SKRIVER FÖRBASKAT BRA
LOUISE ÄR SÅ SJUKT UNDERBAR ;^;
Hoppas att hon inte dör, bara :c

Cho123: Underbart! Skriver upp dig! En fråga bara: Är han frivillig?

Kim Potter: Tack tack tack! Du anar inte hur mycket sådana här kommentarer betyder för mig!

snivillinus Ingen orsak :3

ASSÅ WOW

Jättebra, jag är SÅ nyfiken på hur det går!

Varför är du så bra???? Jag vill veta hemligheten så att jag också kan bli bra...

Tack, tack, tack, ni är alldeles för snälla mot mig!

Nja... Inte frivillig, men bröt inte ihop når han valdes och accepterade det.