Erik, min Erik [SV]

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHH HUR. KAN. MAN. SKRIVA. SÅ. BRA?

*Bevakar* Du skriver superbra, jag önskar jag kunde skriva lika bra som dig!

Hehe, man tackar så mycket ♥

Bra att du tyckte om det! Det vore ju tråkigt om min ff bara var till besvär för någon...

Du får peppa mig Haha, jag längtar faktiskt också efter att få veta vad som händer, för inte ens jag har minsta lilla aning...

Gaaaaaaaah hur kan man ha så fantastiskt fina läsare? Looooveee yaaah ♥

Haha, det kan du säkert Lovar! Men tack

---

Så, det jag skulle säga (förutom att svara på kommentarer) var att just nu sitter jag med datorn i knäet och skrivdokumentet framme och flödande fingrar, så förbered er på ett kapitel innan veckan är slut! (Lovar dock INGENTING. Skrivinspirationen kommer och går yah know) Love you guys ♥

EDIT: Skrev faktiskt klart det idag :3 Så, enjoy the journey and love me forever!

Cookie the WizardXD Du kommenterade endast att du tyckte att det var bra, läser du och ska jag lägga till dig i taggningsrutan?



Kapitel 9
Strafftjänst

Minna kände sig helt förstummad. En av anledningarna till det var kanske att hon faktiskt var förstummad bokstavligen. Den där förtrollningen som Draco kastat på henne satt fortfarande kvar, den kliade i halsen på henne och hennes tunga hade åkt bak i strupen. Kändes det som i alla fall.
Hon tittade skräckslaget på när McGonagall klampade in i scenen. Hon ryckte ur både Harrys och Dracos trollstavar, höll ett långt föredrag om Hogwarts regler som var så långt att jag aldrig skulle få plats med det i den här texten och drog tjugo poäng från bådas elevhem.
”Men va?” protesterade Harry.
”Din jävla kärring!” skrek Draco.
”Och ytterligare tio poäng från Slytherin för ditt ovårdade språk, Malfoy”, sade McGonagall sakligt och vände sig mot Minna. ”Kan du förklara vad som hände?”
Minna försökte öppna munnen för att säga något, och hon lyckades, men fick inte fram ett ljud. Hon försökte mima, men det gick inget vidare bra det heller. McGonagall tittade bara oförstående på henne och sade sedan:
”Nåja, vill du inte samarbeta med mig så räknas du som medskyldig till händelsen.” Hon puttade upp sina glasögon som halkat ner något och vände sig mot de båda pojkarna igen. ”Och ni två får strafftjänst hela terminen ända fram till jullovet, förstått?”
Harry såg ut att vilja säga något men Minna gav honom en skarp blick som betydde ungefär ”Håll käften om livet är dig kärt.” Han lydde och stängde den snabbt. Draco såg helt förtvivlad ut. Hans rykte skulle förstöras helt om det kom ut att han åkt fast av Gryffindors elevhemsföreståndare. Det vore en total katastrof! Äsch, han fick väl muta alla i Slytherins quidditchlag om att ljuga om att det kommit nya quidditchträningar vid den tiden. Det räckte med att han sade åt dem så blev de skräckslagna och lydde.
”Och vad gäller dig, miss Jones, så förväntade jag mig mer av dig än det här.” McGonagall såg uppriktigt besviken ut och Minna kände hur det skavde i bröstet på henne av skam. ”Jag måste även dra av fem poäng från Ravenclaw på grund av ditt bristande samarbete.” Minna svalde och kastade en ilsken blick på Draco, som gav en ursäktande blick tillbaka. McGonagall vände sig mot Harry och Draco, som båda skrapade i marken när de märkte att Minna hamnat i trubbel. ”Följ med nu, alla tre”, sade hon bara och vände på klacken. Minna och Harry gav varandra varsin osäker blick, men följde med. Draco valde att gå lite bakom. Han tittade på Minnas brun-blonda hår. Det var uppsatt i två flätor som dinglade vackert när hon gick. Hennes höstkappa såg söt ut, trots att den var likadan som alla andras. Han hade aldrig riktigt märkt det förut, men hela Minna var nog rätt söt egentligen. Men hon gillade säkert Harry. Det märktes på sättet hon talade med honom på. Och varför skulle hon tycka om Draco? En Slytherinare som bokstavligen hade varit elak mot henne? Men det var liksom Dracos sätt att tala med folk på. Han kunde inte hjälpa det. Det liksom bara satt där, orubbligt och stabilt. Ungefär som en tvångstanke.
Minna märkte dock ingenting av Dracos stirrande på hennes flätor. Hon sade ingenting, inte ens till Harry, hon bara tittade ner i marken. Hon kände sig skamsen. En känsla hon inte hade känt på länge. Inte sedan Erik dog. Hon visste att det var helt galet att tro att det var hennes fel, men känslan gick inte att få bort. Som att man får skuldkänslor för att ha ätit upp den sista kakan på ett fat ungefär. Man vet att det inte går att få den tillbaka, så ingen annan kan aldrig någonsin njuta av fler kakor från det fatet. Ungefär så kändes det, fast mycket allvarligare. Hennes ögon tårades vid tanken på Erik. Nu var det längesedan hon grät över det. Sörjer gjorde hon alltid, men gråta … Det kändes mer som något fysiskt. Hon saknade Erik så mycket att hon inte kunde gråta. Även om hon ville.
Men nu. Nu flydde alla tårar från de tio meter höga murarna i hennes ögon. De föll, droppade ner till marken medan hon gick och rann nerför hennes kinder och in i hennes mun. De smakade salt. Hon grät tyst, inga snyftanden, bara tårar. Det hade varit väldigt genant om McGonagall kom på henne med att gråta. Då hade hon fått slippa mötet på grund av sympati, och det hade varit orättvist.
Harry gick närmare henne när han såg henne gråta. Han ställde sig framför henne, grep tag i hennes axlar och tvingade henne att se honom rakt i ögonen.
”Vill du att vi ska rymma? Det var faktiskt Malfoys fel att du fick följa med, och jag kan lätt skaffa fler strafftjänster för din skull”, sade han och kastade ilskna blickar, först på Draco för att han kastat tunglåsförtrollningen och en på McGonagall för att hon hade hans egen trollstav. ”Vi kan prata om det här vet du.”
Minna skakade på huvudet. Hon ville inte slippa undan från det straff hon förtjänade. Och hon ville heller inte belasta Harry med hennes egna tunga, deprimerande känslor. Det skulle förstöra hans glada känslor just nu. Hon mimade ”Det är inte det.” och tittade ner i marken.
”Vad det än är så vill jag hjälpa dig med det”, svarade Harry och torkade bort en tår från hennes kind. ”Vi kan följa med nu, men jag finns här, det vet du.”
Minna nickade och kastade sig framåt för att krama honom. Han kramade förvånat tillbaka, det var inte så att han inte gillade det, han var inte beredd bara. Minna kände hur hans trollkarlskappa blev våt och drog sig undan.
”Förlåt”, mimade hon och blundade.
Harry såg ut att vara på väg att svara, men McGonagall avbröt dem.
”Mr Potter och miss Jones, om ni inte kommer nu blir det ytterligare avdrag!” ropade hon och vände sig om igen. Harry tog tag i Minnas hand och ledde henne framåt, inte ett ont anande om att Draco kastade ilskna blickar bakom ryggen på dem, även om Harry bara tog Minnas hand för att stötta henne. Men det kunde ju inte Draco veta.

McGonagalls kontor hade en stark kattlukt som trängde sig in i Minnas näsborrar när McGonagall öppnade dörren till kontoret. Det såg inte mer ovanligt ut än ett vanligt kontor hos en mugglare i England – bortsett från att det låg trollstavar, uggleburar och magiböcker överallt. Och förstås; kattlukten.
McGonagall satte sig ner vid sitt träskrivbord och gjorde en gest mot alla tre som visade att de skulle sätta sig ner. Stolar trollades fram från tomma intet och ställde sig i en rak linje framför skrivbordet. Minna satte sig i mitten; hon visste att om Draco och Harry satt bredvid varandra skulle det ta cirka tjugo sekunder innan de hade mördat varandra. Och mycket riktigt såg det ut som om de nästan blev sura över att Minna satt sig i mitten, för de såg ut att längta efter att få hoppa på varandra. Minna kvävde en suck. Killar. Fiender.
”Nåväl, låt oss gå till saken”, började McGonagall och tog fram pergament och började skriva något. ”Mr Potter och mr Malfoy, professor Snape behöver några som kan göra rent alla kittlar efter dagens lektioner. Eftersom kittlarna blir väldigt många har inte han tid med att göra allt själv. Ni får ta ansvaret för dem i fortsättningen, och … Mr Potter!”
När McGonagall nämnde ordet ”Snape” for Harry upp ur stolen så hastigt att glasögonen for av. De landade på golvet med ett klirr. Han plockade generat upp dem och utbrast:
”Inte Snape! Snälla, professor McGonagall, inte Snape!”
”Gode gud, mr Potter, du måste verkligen lära dig att han heter professor Snape”, suckade McGonagall. ”Det finns tyvärr inget jag kan göra åt saken utan du och mr Malfoy här får ta det straffet ni har gjort er förtjänta av.”
Harry stönade och satte sig ner igen. Draco däremot log belåtet. Han var definitivt Snapes favoritelev, ingen tvekan om det. Det här skulle bli lätt för honom.
”Och vad gäller dig, miss Jones …” Minna svalde när hon hörde McGonagall uttala hennes namn. ”… så går du härifrån med en varning. Men jag skulle vilja tala med dig i enrum. Kan ni andra två lämna rummet?”
Draco reste sig upp direkt och smög ut ur rummet efter att ha kastat en sista blick på Minna. Harry gjorde detsamma, efter att ha gett Minna en klapp på axeln. Hon var glad över deras stöd. Ärligt talat visste hon inte om hon skulle kunna klara sig utan det. Hon hade väl antagligen brutit ihop för längesedan annars. Och Lunas stöd betydde lika mycket också. Hon och mrs Weasley var de enda som visste om att Erik var död. Luna hade inte reagerat som de flesta säkert skulle göra. Hon sade ingenting, bara satte sig bredvid Minna, gav henne sin hand och log framför sin bästa vän. Hennes blonda hår hade fladdrat och hennes leende liksom värmde inuti Minna. Det kan verka okänsligt att le när man talar om någons död, men i det fallet var det exakt vad Minna behövde. Ett varmt leende i hennes mörka och dystra värld.
”Minna, jag vet vad som hände med din bror och jag är hemskt ledsen för det.” Minna reagerade lite på att hon plötsligt bytt till att kalla henne vid förnamn, men det spelade ingen roll just nu. ”Men det är ingen ursäkt till att låta vänner skapa kalabalik. Du förstår det, eller hur?” Minna nickade åt McGonagall, försökte att inte se professorn i ögonen för då skulle hon antagligen börja gråta. Hon visste inte om det var på grund av Erik hon inte hade försökt hindra pojkarna. Hon kanske kände att hon inte orkade.
Eriks död hade verkligen förändrat henne. På alla sätt.
”Kan du förklara vad som verkligen hände?” frågade McGonagall och nu tvingade Minna att se henne i ögonen. Minna skakade på huvudet, och tog tag i ett pergamentpapper och en fjäderpenna på skrivbordet. McGonagall hindrade henne inte, men såg frågande på henne när hon gav henne lappen.

Kan inte. Tunglåsförtrollning. Draco kastade den för att jag inte skulle skrika. Men snälla, relegera honom inte! Eller ge ännu mer strafftjänst! Jag ber er! Snälla?

McGonagall såg förfärat på henne.
”Men oh gud, ursäkta mig! Jag hjälper dig!” Hon tog tag i sin trollstav, riktade den mot Minna och förtrollningen släppte. Hon kände hur hon bara ville babbla på om allting på grund av lättnaden från att ha blivit räddad, men det skulle vara opassande i den här situationen.
”Så, kan du berätta nu?” frågade McGonagall igen och lutade sig mot skrivbordet.
Minna bet sig i läppen. Hon ville inte att någon skulle bryta mot Hogwarts regler, men samtidigt vore det att förråda hennes vänner om hon berättade. En absurd tanke kom upp i hennes huvud om att hon kunde ha snott deras trollstavar innan de började duellera, men det hade varit rent praktiskt omöjligt. Hon måste berätta, men hon kanske kunde vrida på historien lite … ”Jag och Harry satt och pratade utomhus. Då kom Draco dit och han och Harry började bråka. Jag antar att jag provocerade dem också, för jag ställde mig på Dracos sida och … ja … kastade en formel mot Harry. Draco knuffade iväg mig för att skydda mig, kastade tunglåsförtrollningen så att jag inte skulle skrika när Harry kastade en formel tillbaka. Jag … jag är så ledsen för det jag gjorde, professor McGonagall.” Minna tittade ner i marken, låtsades vara ledsen när hon i själva verket kvävde en fnissning. Inte för att hon tyckte att det här var det minsta roligt, men ni vet att när man blir nervös kan man plötsligt börja fnissa, helt utan anledning? Det var så Minna kände sig.
McGonagall såg en aning tveksam ut till Minnas historia, men såg inte ut att se några anledningar till att inte tro på den, så hon nickade och fortsatte prata.
”Det är modigt av dig att berätta din roll i det hela. Jag är ledsen, men jag måste nog ge dig strafftjänst tillsammans med pojkarna också.”
Minna ryckte bara på axlarna. Det spelade ingen roll för henne. Bara det inte kommer synas i Hogwarts-betygen senare.
”Du, ibland undrar jag varför du inte hamnade i mitt elevhem.” McGonagall log och ställde sig upp.
”Men … sorteringshatten placerade mig i Ravenclaw, professorn, har inte den rätt då?” undrade Minna förvånat.
”Ska jag berätta en hemlighet?” McGonagall såg nästan fnissig ut när hon berättade, en syn Minna trodde att hon aldrig skulle få se. ”Det tog sorteringshatten fem och en halv minut att bestämma sig för om jag skulle hamna i Gryffindor eller Ravenclaw. Och till och med lärarna blev tveksamma. Så jag tvivlar inte en sekund på att du tillhör båda två innerst inne.”
Minna log. Det där kunde tolkas som beröm från McGonagalls sida. Och hon brydde sig inte om att hon fick strafftjänst egentligen. Det räddade ju hennes vänner från mycket långa, tråkiga, ensamma, fientliga samtal med Snape. Åtminstone borde arbetet gå fortare när hon är där.
Bara nu inte Snape får reda på Erik.

Superbra! Blev överlycklig när jag loggade in på mugglis och såg att det hade kommit ett nytt kapitel

OOOOOOOOHDUÄRBÄST♥

I början av den här ff:en var det flera som berättade att de grät när de läste dina kapitel. Jag tyckte istället att den var spännande och annorlunda. Detta kapitlet fick mig att känna mig som Minna (vilket är målet). Det var sorgligt, spännande, annorlunda och helt enkelt underbart.

Det där blev väldigt rörigt, förstår inte ens själv vad jag skrev xD
Det var iallafall superbt skrivit och det bästa kapitlet hittills. Super!

Jätte bra kapitel vännen!
Riktigt kul att få se den där fnissiga sidan utav McGonagall ^^ Har alltid gillat den sidan hos henne.

(Det enda som var liiiiite jobbigt var att du inte använder styckeindelning. Blir väldigt jobbigt för ögonen att läsa då om man inte delar upp texten lite. )

Ny läsare!

Så bra! Du är jättebra, sluta inte skriv!

Haha, glad att jag kunde göra dig lycklig! En härlig känsla, eller hur?

Fel. DU är bäst.

Nemen vad fint ♥ Det är så kul att höra sådant här!

Haha, mee too Ska tänka på det där med sytckesindelning, men kommer nog inte använda det alltför ofta...

Vad kul!

Jodå, jag kommer sluta skriva. När världen går under.

---

Vill bara fråga om Inez*Malfoy, Melody Malfoy, H@nna eller Bullen1 vill läsa? (SORRY OM NI INTE VILL BLI TAGGADE DÅ BER JAG SÅ HEMSKT MYCKET OM URSÄKT)