När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Nytt kapitel för att ja, typ, precis så.

Kapitel 14


Victoire

Vic
Allting är som vanligt här i London, fast tråkigare utan dig, såklart. Jag saknar dig för mycket, vi måste ses snart!
Hur går det med lektionerna? Jag hörde att Professor Sinatra har gått i pension. Synd på en bra lärare.
Jag saknar dig. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, och jag längtar efter att träffa dig igen.
Kyssar och kramar.
-Teddy

Jag ler lite svagt när jag läser brevet igen, men biter mig oroligt i läppen. Är det inte mycket kortare än vanligt? Kan det vara så att han ljuger, att han egentligen är otrogen? Kan det vara så?
”Vem har skrivit till dig?”
Jag tittar upp och ler när jag ser James. Sedan rodnar jag lite och lägger ned brevet i kuvertet igen.
”Åh, ingen särskild”, säger jag, men ser att James inte tror mig.
”Hur är det med dig, då?” Frågar jag, bara för att byta samtalsämne.
James tittar misstänksamt på mig innan han rycker på axlarna. ”Bra, antar jag. Men vem skrev till dig?”
Jag ler och skakar på huvudet. ”Har inte du några förstaårselever att busa med?”
Han fnyser, men vänder sig om och går iväg, och lämnar mig själv, leendes men döende på insidan.

Louis

Jag tvekar när jag ser drycken som står på bordet, men tar emot den när jag ser McGonnagals bestämda blick. Victoire sitter med armarna i kort och tittar allvarligt på mig, och jag suckar.
När jag sveper innehållet så försöker jag ignorera den fräna smaken som bränner ända ner i halsen på mig.
Efter ett par minuter så reser sig McGonnagal, nickar kort mot mig och min syster och går ut från rummet och lämnar mig kvar.
Jag sitter på stolen fortfarande, och försöker ta lugna, djupa andetag. Jag kastar en snabb blick på klockan och ser att den är halv åtta. När som helst kommer månen komma upp, det känner jag.
”Är du okej?” Frågar Victoire, och jag skakar på huvudet utan att säga någonting.
”Vet du att Milou ville ta en promenad med mig ikväll?” Frågar jag henne, och hon ler lite svagt.
”Jag kan tänka mig det. Det låter som en grej han skulle göra”.
Jag öppnar munnen för att svara med någon sarkastisk kommentar, men sedan händer det. Jag hinner inte ens se månen innan jag känner hur varenda muskel i min kropp börjar värka, och hur svetten rinner ned för min rygg. En krypande, gnagande känsla äter nästan upp mig inifrån, och mina tänder gnisslar när jag spänner käkarna.
Jag försöker andas lugnt och stadigt, men smärtan som far igenom min kropp är för hemsk för att jag ska kunna lugna ner mig.
Och sedan är det över. Än en gång är jag förundrad över hur snabbt smärtan går över. Fast den här gången så lämnar den efter en bultande värk som känns i hela min kropp.
Jag kastar en snabb blick på mina armar, och rycker till även fast jag visste vad som väntade. Sedan kollar jag upp, och ser Victoire sitta ungefär tre meter ifrån mig.
Varg-delen av min hjärna skriker "attack!", medan en annan del berättar lugnande att det är min syster som sitter där, inget byte.
Jag stretar i mot, men för ett ögonblick är det som om jag inte har någon kontroll över min kropp. Min kropp går fram ett steg, mot Victoire, mot min syster, och morrar.
Jag ser hur Victoires kropp stelnar till och hennes ögon fylls med tårar när hon ser mig.
"Louis..." Mumlar hon och reser sig. Vad är det hon gör?! Hon borde springa, inte gå närmare!
"Louis, det är jag, okej? Det är Vic. Vic, din storasyster som älskar dig och bara vill skydda dig mot allt ont i världen. Det är jag, Louis, och det är det jag vill, jag vill skydda dig och Domi från all ondska, men jag har redan misslyckats. Jag misslyckades, okej? Och jag är ledsen! Jag är så, så ledsen!"
Tårarna rinner nedför hennes kinder, och hon sluter ögonen, redo för mitt anfall, men ingenting händer. Jag känner hur jag får kontroll över min kropp igen och jag backar snabbt och stöter i McGonnagals skrivbord och stöter ned ett bläckhorn.
Jag kvider till, och jag ser hur Victoire andas ut när jag drar mig tillbaka.
Men jag behöver fortfarande koncentrera mig för att fortsätta ha kontroll över min egen kropp, och jag känner hur det blir svårare och svårare för varje sekund.
Så jag tar upp en av mina armar och börjar bita på den, för att få mig att inte tappa kontrollen och anfalla min syster och massor av andra oskyldiga människor på den här skolan.
Monster. Du är ett monster, Louis.
Smärtan stinger genom min kropp, men jag slutar inte förrän jag är helt säker på att jag inte kommer löpa amok och döda folk.
Då sjunker jag ned på golvet. Min andning blir lugnare när jag fokuserar min ovanligt skarpa syn på en punkt på väggen mittemot, bredvid Victoire som fortfarande gråter och kollar på mig mellan tårarna, och sedan så sluter jag ögonen och tänker mig bort till månskenspromenaden med Milou som jag så gärna ville gå på.

Dominique

”Dominique?”
Jag tittar upp från alla anteckningar och böcker som ligger utspridda över bordet och möter en liten flickas blick. Hennes bruna hår är uppsatt i två tofsar på var sida om huvudet, och hon har stora, bruna ögon. Hon ser väldigt rädd ut, och jag spänner käkarna hårt.
”Vad?” Undrar jag, och jag ser hur hon tar ett djupt andetag.
”Jo”, Börjar hon försiktigt. ”Jag hörde ett ljud förut, som ett ylande, och då berättade några äldre elever om att det finns varulvar i den förbjudna skogen. Är det sant?”
Jag stirrar på henne en sekund, eftersom jag inte förstår varför hon berättar det här för mig. Har det på något sätt kommigt ut att Louis är en varulv? Nej, inte en chans. Eller?
Sedan slår det mig: Jag är en prefekt. Jag förväntas ta ansvar, lugna ner och hjälpa de yngre eleverna.
Inuti mitt huvud så svär jag över McGonnagal och hennes envisa sätt att få folk att göra saker de inte vill.
Jag suckar, men lägger ifrån mig min bok och vänder mig mot tjejen.
”Du heter Jane, eller hur?” Frågar jag, och hon nickar.
”Jane McLare”, Säger hon tyst.
”Okej, Jane, jag ska vara ärlig med dig: Jag har ingen aning om det finns varulvar i den förbjudna skogen. Det ända jag vet om det är att du inte behöver oroa dig för det, okej?”
Jane nickar lite tveksamt.
”Vilka var det som berättade om varulven?” Undrar jag, förhoppningsvis vänligt, och låter min blick glida över rummet.
”Det var Sam Parkinson”, mumlar hon, och jag ser genast tredjeårseleven Sam Parkinson stå borta med hans vänner och skratta om någonting.
Med en tyst suck så reser jag mig och går fram till gruppen av människor. Så fort jag kommer fram till dem så tystnar gruppen, och det är bara Sam som fortsätter skratta, med ryggen vänd mot mig.
”Ursäkta”, Säger jag, och han tystnar tvärt och vänder sig mot mig. Jag ler mot honom, och han ler lite osäkert tillbaka.
”Jag hörde att du lärde en förstaårselev om vilka varelser som finns i den Förbjudna skogen”.
Sam öppnar munnen för att säga emot, men jag avbryter honom.
”Jag bryr mig inte om varför, men gör det inte igen om du vill slippa straffkommendering”.
Sedan vänder jag mig om och går tillbaka till Jane, som stirrar storögt på mig.
”Vad sa han?”
Jag ler lite. ”Han kommer nog inte störa dig igen”.
Sedan så sätter jag mig ner i fåtöljen och sträcker mig efter min bok igen.

Superbra! ♥

Awesome!

Varför så perfekt? Typ dör här hemma av fangirling 83
Längtar efter mer, kämpa Louis ♥

Superbra!♥
Stackars Louis, kämpa på!
Längtar tills nästa kapitel!

Super!

Helt fantastiskt!! Stackars Louis! Och jag älskar domi!!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!Och nej ska iväg under hela helgen...fan

Ja!