Find It For Me (SV)

Snabb feedback är det bästa man kan få! ♥ ♥
Älskar er!

Såååå sjuuuukt braaaaa

(Finnsingaordförmonakänslorochjagärsåtröttattjaghållerpåattdööööö)

Nu brukar det ju inte vara så här kort tid mellan kapitel men ni so LÄSER är VERKLIGEN värda att få ytterligare ett nu! Så sluta inte kommentera för det gör ni SÅ bra ♥ Ni håller mitt mod uppe ♥
Men jag undrar lite hur det är med de som sagt att de bevakar men inte kommenterat... har jag några tysta läsare? mandragora läser du fortfarande? Saga Lovegood?

PS. Detta kapitel är inspererat av en del i Eragon

Kap. 11

På Mikes läppar leker ett farligt leende. Han vet själv hur lite han klarat, att det egentligen är det farligaste som återstår. Men att inte vara nöjd över sin bedrift i den här situationen vore, mer eller mindre, kriminellt. Han sitter på golvet i sitt eget rum. Helt oskadd, utan en enda skråma. Han är inte bunden och har ingen munkavle.
Inte en enda säkerhetsanordning har de ordnat åt honom.
Presidenten måste verkligen känna sig oerhört korkad just nu. Om Mike nu velat kunde han ha stuckit härifrån. Han har hjärnan och redskapen för att göra det. Men hur frestande det än låter har han en bättre plan. En som inte kommer sluta med att de hittar honom och ha ihjäl honom… precis som de hade ihjäl…
Nej!
Mike får inte tänka på det nu! Nu måste han koncentrera sig. Han går åter igenom planens steg i huvudet:
Steg ett: Nyss genomfört.
Steg två: Nu ska han tänka ut ett sätt att resa i tiden. Han ska bygga den där dumma tidsmaskinen och så ska minsann presidenten få den! Om den ska funka? Nej, nej! Skulle Mike vara så generös? Skulle inte tro det… Han ska minsann sticka så fort presidenten fått apparaten! Möjligen skulle han kunna bygga något som stänger in presidenten i maskinen? Ljudisolera den?
Steg tre: Vid steg tre sticker han. Han bryr sig inte om hur. Han behöver bara komma bort härifrån… på något sätt. Springa och hoppa ut genom ett fönster om det är vad han måste. Vad som helst, för att försvinna från det här hemska fängelset.
Steg fyra: Härifrån borde det inte bli några problem. Han tar sig hem och hämtar hjälp. Sedan ska de slåss. Strida och tampas mot presidenten!
Nu är det bara att köra.

Mike sliter upp alla lådor, medveten om hur lite tid han har på sig. Han säker igenom de efter något att skriva ner sina tankar på. Materialet får han bekymra sig för sedan. Kanske låtsas han att han sovit över natten, och kommer på morgonen till labbet med alla sina ideer.
Det skulle visserligen fördröja planen lite, men det är nog bättre att hämnas Chris grundligt.
Grundlura presidenten vore mycket mer förnedrande för denne. Mike måste nu göra någonting som faktiskt liknar en tidsmaskin. Han räknar med att han ska behöva förklara alla dess funktioner för presidenten.

Sedan är det ju det här med ljudisoleringen så att presidenten inte ska höras så mycket när han försöker komma ut. Mike hittar äntligen en minidator och slår på den. Den är mycket snabb och anteckningsprogrammet är igång efter mindre än fem sekunder. Mike lär sig snabbt datorns funktioner och öppnar också upp ett ritprogram bredvid sina anteckningar. Han har endast ett litet hum om var i utvecklingen av det här projektet han ska starta. Ganska så direkt öppnar han upp nätet. Han söker runt, runt efter andra forskares tankar och uttalanden om det, men det verkar som att presidenten raderat en del från nätet. Mike hackar sig in på några få sidor som faktiskt är till hjälp och utifrån de räknar han ut hur en ungefär tidsmaskin skulle kunna se ut. Han får väl lägga till några knappar för att det ska se äkta ut. Sedan måste han ju…
Mikes hjärta börjar slå så snabbt att det känns som att det ska sluta slå inom kort. Han får svårt att andas och strupen snörs ihop av panik. Han börjar nästan gråta och skrika när han hör stegen. Stegen som inte verkar försvinna.
De verkar komma närmare.

Mikes panik lägger sig inte snabbt alls. Han har ju jobbat så mycket på det här! Ingen kunde förstöra det nu. Tårarna började rinna ner för kinderna när han sjönk ihop i en hög på golvet. Kinderna bli snabbt blöta och Mikes andning börjar låta hackig. Han försöker att lugna ner sig. Så här kan han inte se ut när de kommer! Då kommer det verka som att de vunnit.
Men det tänker Mike inte låta de göra.
De ska… ska aldrig någonsin få tro det…

Åååååh, känner mig så klantig! Har suttit och väntat på att något skulle hända i den här tråden, och märkte nu att jag glömt bevaka...
Men jag för se till att läsa ikapp så snart som möjligt...

Jättebra!!

AWESOMEEEE ♥

gud, när jag läser dina ff's så känner jag mig sämst på att skriva

Åh! Alltså vill inte att du ska känna något tng på att läsa... Var mest nyfiken hur många läsare jag har...
♥

Jamen, något så här bra måste man ju läsa! ♥

Bra!