Mitt första Mugglisgame!

jättebra, jag hejar på Ice hittinntills

Awsome

Anne Potter
Vill du kanske läsa/ vara med? c'x

Läser gärna c:

Mall:
Namn på karaktär : Jacko Trickson
Ålder ( 12 - 18 ) : 16
Kön: Kille
Distrikt: 8
Familj: Död mamma, deprimerad pappa och 5 småsyskon
Styrka (max 4) : Mod, tapperhet, stark, yxa
Svaghet (minst 3) : pilbåge, klättra i träd och yngre barn (han vågar inte döda dom för dom är så små)
Bakgrund: Pappas syster dog i spelen, därför är han deprimerad. + Jackos mors död.
Frivillig? (Om frivillig, Varför?) : Skyddade sitt småsyskon John 14 år.
Utseende : Muskulös, Bruna ögon, chokladbrunt hår, mörkhyad. Heting.
Övrigt: -

När kommer. Mer? Denna mugglisgame är bäst ever

Elinaey tack och varsågod, för här kommer Distrikt 6!

Distrikt 6
Hannah Nubbrit (j-k heap)
Hon står på en scen. Ser ut över klungorna av människor. De applåderar. Hon vänder sig om, där står en leende kvinna som inte verkar se henne. Applåderna blir högre och högre, och till slut är de så öronbedövande att hon vill hålla för öronen. Men det fungerar inte, vad hon än gör kan hon inte stänga ute odjudet. Hon skriker.

Hannah vaknar av att någon ruskar henne ovarsamt. Hon blinkar bort ett par tårar i ögonvrån och öppnar ögonen. Det är mörkt, men Hannah kan urskilja sin lillasyster Lis ansikte i skuggorna.
"Hannah?" ekar Lis röst.
Hannah sätter sig upp.
"Vad gör du vaken...?" suckar hon, men tystnar tvärt när hon ser tårarna på Lis kinder.
"Li..."

Li slänger sig plötsligt om Hannahs hals. Hon håller hårt, hårt och Hannah kramar tillbaka.
"Jag vill inte att du ska dö" säger Li och Hannahs strupe snörps ihop. Hon stryker Li över det blonda håret och viskar:
"Jag kommer inte att lämna dig, jag lovar." Li snyftar till och Hannah känner en tår rinna nedför hennes egen kind. Li är lika rädd som hon för Slåttern. Och Hannah vet lika väl som Li att den som blir dragen kommer att leda till en säker död.
"Gå och lägg dig igen" viskar Hannah och försöker hålla rösten stadig.
"Det kommer att gå bra."
Li nickar och släpper Hannah.
"Godnatt" säger hon tyst och kryper ner i sängen bredvid, som är identisk med Hannahs. Identisk med alla andra barns på barnhemmet.
"Godnatt" svarar Hannah, men hon är säker på att Li inte hör.

Colex Redinhs (Weasleyy)
Colex ser osäkert på sig själv i spegeln. Hans korta, blonda hår är ordentligt kammat men spretar ändå ut med envisa tussar här och var. Hans ärrade ansikte ler mot honom i spegeln som har en lång spricka i glaset. Det längsta, tjockaste ärret, det som löper från ögonbrynet till mungipan, fick han i en träning med Richard.

Richard blev dragen till Mugglisgames när han var 15 år. Han vann, tack vare sin råa styrka han burit med sig livet igenom. Sedan Richard vann har det inte riktigt stått rätt till i hans huvud. Han vill att Colex ska anmäla sig frivillig och tränar med riktiga svärd varje dag. Nu är Colex 17 år, och han har fortfarande inte anmält sig frivillig. Och han tänker inte göra det heller, inte ens för Richards skull. Han vill inte dö. Han vill inte dö. Han vill inte dö.

Slåttern
Colex knyter händerna, låter smärtan från blodprovet genomsyra hela honom. Han är rädd. Han tänker på de ord Richard sa innan han lämnade det lilla huset som de övertog från sina föräldrar när de dog i den där bilolyckan. Colex, det är dags att vakna nu. Mugglisgames är så hemskt som alla säger, men det är vårt liv. Och man kan ju inte leva utan lite risker, eller hur? Colex kan inte släppa Richards ord. Det är dags att vakna nu. Men det övertygar honom inte. Han tänker inte anmäla sig. Nej. Han kommer inte att göra det.

Hannah suckar darrigt där hon står med knutna händer bland de andra 12-åringarna. Hennes första Slåtter, men det känns som om hon varit under dödshot hela livet. Hon tänker på Li, hur rädd hon såg ut, och hur hon grät. Hannah tänker på hur många gånger hon har tänkt att barnhemmet och deras föräldrars död var det värsta som kunde hända. Nu inser hon att det inte är det värsta.
"Välkooomnaaaaaa!" ljuder en röst från podiet och Hannah rycker till. Amanda Poyler, årets dragare har barnhemmet informerat de om, kommer upp på scenen med ett brett leende på läpparna.

Colex lyssnar spänt på allt Amanda säger. Vartenda ord tar han in, och varje ord gör honom säker på att han inte kommer att göra som Richard vill. Han kommer inte att göra det.
"Då så" skrattar Amanda och Colex försöker andas lugnt.
"Vi här i Distrikt 6 brukar ju faktiskt börja med pojkarna, så... Herrarna först!" fnissar Amanda och börjar gräva bland pojkarnas namnlappar. Hon tar upp en och vecklar sakta upp den. Colex börjar nästan gråta. Det ska inte stå hans namn på den, det får inte...
"Colex Redinhs!" ropar Amanda och Colex hjärta sjunker. Han tror inte det är sant, vill inte tro det, hoppas att han hört fel. Men han förstår att han bara inbillar sig när Amanda upprepar hans namn:
"Colex Redinhs?"
Colex känner tårarna bränna men vägrar släppa fram dem. Han går med raska steg mot podiet, trots att han bara vill skjunka genom marken.

Hannah borrar in naglarna i handflatorna när Amanda ler ännu bredare och greppar en lapp med ett flicknamn på. Det kommer inte att stå Hannah Nubbrit, intalar sig Hannah. Det kommer att gå bra.
"Maya Seinen!" säger Amanda och Hannahs hjärta tar ett glädjeskutt. Hon klarade sig! Men så hörs ett skrik, högt och ljudligt, från 16-årskategorin. Ett långt, utdraget skrik som sedan tynar bort. Hannah sträcker på sig, men hon kan inte se någonting. Fler skrik hörs nu. Hannah kan uppfatta en gäll flickröst ropa:
"Maya! Maya! Tala till mig! Maya!" flickans skrik övergår i snyftningar och Hannah förstår att det är något som inte stämmer.

Några fredsväktare banar en väg mellan alla människor, och Hannah får en skymt av en lång, blek flicka som ligger med slutna ögon på marken och en annan flicka som sitter böjd över henne och gråter. En av fredsväktarna lyfter upp den livlösa flickan, och den andra klänger sig fast.
"Hon...hon andas inte!" hulkar flickan och kramar den medvetslösas hand.
"Maya! Maya!"
Fredsväktarna bär iväg flickan, och den andra flickan blir liggande på marken, snyftande och stönande.
"Maya..." mumlar hon mellan snyftningarna.

Hannah blir iskall. Den medvetslösa flickan...hon var inte medvetslös. Hon var död. Död. Maya, Maya hade den andra flickan kallat henne. Den dragna flickan är död. Hannah ser för sin inre syn den döda 16-åringens bleka ansikte, och hon vet att hon aldrig kommer att kunna sudda ut minnet. Minnet av att ha sett en person död. Hon såg aldrig sin mamma och pappa när de var döda, fick bara ett plötsligt besked innan de blev inburade på barnhemmet. Hon och Li.

Colex ser ingenting i den totala förvirringen, och står för långt bort för att kunna se vad som pågår i 16-årskategorin. Men skriken och gråten är svar nog. Colex vill inte se. Men hans egen smärta känns så mycket starkare.
"TYSTNAD!" ekar en röst så att det skär i öronen och alla tystnar omedelbart. Bara en ensam flickas snyftningar hörs i fjärran. Colex ser ut över klungorna av människor och Amanda tar till orda:
"På grund av omständigheterna är vi tvungna att dra en ny deltagare bland flickorna! Det är första gången i historien något sådant har hänt!" säger Amanda och Colex ser en ensam svettdroppe rinna längs hennes kind.
Amanda gräver stressat i kupolen med flickornas namn och tar upp en liten lapp, vecklar upp den och läser namnet på den nya deltagaren:
"Hannah Nubbrit!"

Hannah har lust att skrika, skrika och dö, som Maya gjorde. Hon hörde vad fredsväktarna sa, om Mayas dåliga hjärta, men tyvärr har Hannah ett fullt fungerande hjärta som slår, även om det känns som om det ska riva upp hennes bröstkorg nu. Hon vet att hon inte kan förändra något, så hon försöker ignorera Lis skrikande röst när hon vacklar upp på podiet. Plötsligt hatar hon flickan Maya. Om inte hon hade dött hade Hannah inte behövt göra det här. Men hon ångrar genast att hon tänkte det, man ska inte ens tänka illa om de döda. Och Hannah vet att hon snart kommer att vara en av dem. De döda.

Efterlängtat och bra!
Wow, det va grymt bra skrivet med Maya osv. Lite mer dramatiskt

Tack så mycket!
Ja, jag kände att det började bli lite långtråkigt med alla slåttrar, så jag kände mig tvungen att göra något annorlunda den här gången så att det inte ska bli tråkigt att läsa

Mest spännande slåttern hittills Jag älskar hur Colex brorsa är galen