Från helvetet och tillbaka

jag vet det egentligen men jag bestämde mig för att inte skriva det.. nedå.. men jag glömmer bort mig ibland. ibland blandar jag ihop saker

Jag har läst ikapp nu och det är helt amazing! Det är så sorgligt att det finns sådana som har det som dig, potterflicka

KÄNN MIN INRE SMÄRTA!!!
F*** första dagen med tandställning ;_;
Men aja - SÅÅÅÅÅ BRAAA!!!

Har sträckläst hela! Jättebra!

Superrrr! c:

Jag har faktiskt väldigt lätt med att redovisa inför klassen..


Men min mamma och pappa bråkade nyss, sen blev ögat rött, ett nytt kapitel. Jag började som vanligt läsa det awesomeiga kapitlet du skrivit och glömde helt bort omvärlden. Nu slutade jag läsa, och de har slutat bråka? De märkte säkert att världens bästa självbiografi hade uppdaterats.
VAR TOG KAPITLET VÄGEN?! DET VAR NYSS ETT JU

....så himla bra skrivet, tårarna bara rinner just nu, har sträckläst hela nu och du skriver så himla bra, du uträcker dg så man känner verkligen hur du känner. Superbra!

VAR TOG KAPITLET VÄGEN JAG SVÄR ATT DET NYSS VAR UPPE ÄR DET NÅGOT FEL PÅ MIG ELLER

TACK FÖR KOMMENTARERNA. ♥

Fairy Tale: DET ÄR INGET FEL PÅ DIG. Men jag tänkte vara snäll och ladda upp ett kapitel till, samtidigt! ♥ :-D

♥ Kaptiel 22 ♥
Men rädslan för att förlora allt jag har sitter
hugget som sten i mitt hjärta.


Har du någon gång mått riktigt dåligt över någonting du absolut inte kan slingra dig undan?
Soarén var en grej. Jag ville inte, men jag kunde slingra mig undan, men då skulle de flesta i klassen bli besvikna, och mina lärare skulle tycka att jag var självisk.
Men, nu är det en sak jag verkligen inte kan komma undan.

Nationella prov är hemska.
Jag vet det.
Jag vill aldrig göra ett nationellt prov.
Men, nästa vecka börjar de där äckliga proven.
Igen.
Jag kommer bli tvungen att göra en muntlig grej. Jag hatar det redan, och jag får handsvett av att bara tänka på det.
Okej, det är inte för hela klassen, men ändå. Det kommer verkligen bli hemskt.

Ni som läser det här vet hur dåligt jag mår av att prata inför andra människor.
Det som gör det mest jobbigt nu är att jag inte vet vilka jag ska snacka med - jag vet inte vilka jag ska redovisa en uppgift för.
Om det skulle bli några vänner så skulle jag inte vara nervös längre, men att redovisa inför folk som inte vet något alls om mig blir bara skumt och obehagligt.
Det kanske verkar som en småsak, men för mig är det verkligen extremt jobbigt.
Finns det verkligen någon som blir så nervös som jag?
Det känns inte så.

Jag vet vad som händer med mig, och jag kan inte stoppa det.
Jag kommer stå som en idiot, svettas, darra, mumla, prata snabbt och dessutom få F.
Lärarna kommer inte vara så schysta att man får redovisa inför vänner. Visst, de kanske inte placerar mig med folk jag aldrig pratar med, men jag slår vad om att de kommer sätta ihop mig med några bekantskaper - och det är ändå jobbigt.

Och, en ännu värre grej - jag ska berätta om ett barndomsminne.
Ingen som inte känner mig kommer förstå vilket stort minne det är. Jag ska berätta om när jag vågade visa mig inför folk, då jag kunde prata inför en främling.

För att kort sammanfatta vad jag är riktigt rädd för - det kommer vara personer jag inte känner och jag kommer få världens scenskräck, och det är ändå i en otroligt liten grupp.

Det finns folk som läser som tänker att '' gud vad hon är känslig '', men det känns inte som om någon kan sätta sig in i den situationen då man faktiskt inte vågar prata och visa vem man är.






( Jag skulle uppskatta om du skrev en kommentar. Jag vill gärna att du berättar om du är orolig för att prata inför folk eller om du ser det som något lätt. Om du är orolig, vad händer med dig? Har du några knep för att komma undan det? )
Jag släpper även ett till kapitel.



♥ Kapitel 23 ♥
Snälla, spara ditt förlåt.


Jag är trött och irriterad på en sak.
Folk som klagar på mig, STÄNDIGT.
Folk som kommenterar varenda sak jag gör, varenda sak jag vägrar.

Jag får höra i princip VARJE DAG hur lite jag kämpar och hur egoistisk jag är.
Häromdagen till exempel så kommenterade folk att jag vägrade spela innebandy. Hur orkar man ens bry sig om att en person inte gillar sport?
'' Ååååh, du kämpar ju så mycket! ''
'' Gör något då! ''
Vet ni varför jag vägrade?
Det var för att vissa fick slippa att spela, för de ljög om att de hade så ont överallt. Det var ju uppenbart för alla att de ljög.
Och när jag tänker sticka, så får jag inte det.

Så, jag stod och klängde på min innebandyklubba, och folk ska direkt börja kommentera hur lite jag bryr mig om laget, som förövrigt består av mig och två andra personer.
Alltså, va?

Ett annat exempel var när jag inte ville gå på ett äckligt, töntigt disco, som min klass skulle hålla i.
Jag har säkert berättat det här, men jag berättar det igen.
Genast skulle folk komma fram till mig, se mig i ögonen och säga:
- Det är faktiskt självisk av dig att inte komma dit, du får inte följa med på klassresan om du inte kommer till discot.
Det var exakt samma sak med soarén.

Vet ni vad min familj var tvungna att göra för att folk skulle sluta kalla mig egoistisk?
Mina föräldrar skänkte otroligt mycket, mest av alla föräldrar i hela klassen. Då slutade folk hålla på.

Jag förstår inte varför folk ska lägga sig i mitt liv, och försöka tvinga mig till evenemang eller liknande när jag varken har lust eller tid. Om jag hade gått på det där discot så hade jag suttit på en stol och haft rent ut sagt jävligt tråkigt.
Då hade folk blivit nöjda.
Men istället var mina föräldrar tvungna att skänka massvis.

Helt ärligt, varför vill man tvinga folk till saker sådär?
Jag kan se i vissa personers ansikten att de njuter av att klaga på mig.

Men jag börjar bli riktigt trött på att folk inte vet ett skit om mig eller mitt privatliv, för om alla visste så skulle de kanske lämna mig ifred.

Hur många vet att jag har varit totalt förstörd i flera månaders tid för att jag förlorat min bästa vän, den enda som någonsin lyssnat på mig?
Den kvällen discot skulle äga rum att jag och Emelie tjafsat, och jag ville reda ut det.

Hur många vet att jag har en extrem rädsla för att göra saker inför stora folkmassor, och mår dåligt både före och efter uppträdandet?
Då soarén kommer vara så kommer jag må dåligt hela dagen och förmodligen dagen efter, men jag är ändå med för att slippa folks kommentarer.

Hur många vet att jag skäms över hur värdelös jag är på många skolämnen, till exempel idrott, och när jag får reda på att jag tvingas göra något som andra slipper så känner jag mig orättvist behandlad?
Då sa jag '' nej, jag vill inte '' men då skulle folk säga att jag var egoistisk.

Säg inte att jag inte kämpar för andra när jag varenda jävla dag gör saker jag inte vill, men jag gör dem ändå för folk jag älskar.

Puh jag hade inte typ varit phsychic -.-" ibland tror jag att jag är knäpp. Men det är jag så skitsamma. I'm crazy and I'm proud of it.