Mikaela120 och Selma...'s mugglisgame

Det var så bra! Ser fram emot slåttern för mitt distrikt!

Ska bli spännande att se mitt distrikt

Aha! Det förklarar saken ^^
Men det var jättebra annars, fortsätt så

Tack

Distrikt 2

Sandy potter var inte beredd på det. Inte egentligen. År efter år hade gått men ännu fruktade hon mugglisgamen. Hennes lillebror hade trots allt dött.
Mardrömmarna hemsökte henne om nätterna. Hon såg hur kniven genomborrade hans stackars bröst och hur han ramlade ner mot marken. Rakt in i ravinens hjärta. Hon kunde inte rädda honom, det kunde hon aldrig. Det var just därför det var mardrömmar.
Hon hade sett sin lillebror dö. Hon hade upplevt smärtan tillsammans med hennes mor och far. Hon visste inte vad hon skulle göra. Det visste inte någon av dem.
Men, med åren så blev det lättare. De kunde åtminstone gå ut utanför huset utan att börja leta efter hennes lillebror med blicken, som om alla nästan hade verkat hoppas på att han skulle dyka upp runt hörnet. Men det hände aldrig. Det var väl därför de gav upp och lät honom löpa. Han kom inte tillbaka och skulle inte det. Till slut blev hans namn förbjudet. Till och med blotta tanken verkade nästan förbjuden.
Det var därför Sandy potter inte skulle klara av slåttern som skulle äga rum lite senare den dagen.
Hennes mor och far såg på henne över skålen med rykande varm gröt. Hennes lillasyster hade övernattat hos en vän, inte för att Sandy potter förstod hur de hade låtit henne.
År efter år hade de ätit gröt på slåtterdagen för att hedra hennes lillebror och deras son. Trots att tanken på honom var som en oskriven förbjuden regel så bröt nog de alla emot det. Kanske inte dagligen, men då och då.
“Oroa er inte”, sade Sandy potter till sina föräldrar. “Jag har klarat mig några år, jag klarar mig säkert i år också”, sade hon likt ett löfte.
Hennes mor nickade men verkade vara nära tårarna. Hennes far likaså. Men, det fanns även styrka i deras ansiktet, styrka som får henne att le och äta upp det sista av den smaklösa gröten. Hon skulle precis resa på sig när hennes far mötte hennes blick. “Hur många gånger har du ditt namn med?” undrade han.
“Tjugotvå gånger”, log hon bittert. Hennes föräldrar nickade.
“Din svarta klänning ligger framme på sängen. Jag lade den där medan du tog ett bad”, sade hennes mor.
Sandy potter log och nickade tacksamt innan hon sprang uppför trapporna, mot sitt rum. Det visade sig att det var en ny svart klänning, inte den vanliga. Trots att hennes mor hade talat om den i bestämd form så var det inte alls den klänningen hon hade förväntat sig.
Hon drog på sig den och kammade sedan sitt halvt fuktiga hår. Hennes blonda hår reflekterade lampornas ljus och fick det att likna änglahår, till och med i hennes ögon.
Hon log prövande mot spegeln hon hade ställt sig vid. Hon hade inte kunnat sova ordentligt speciellt med tanke på att hennes lillebrors dödsdag närmade sig.

Efter att ha registrerat sig hos fredsväktarna så försökte Sandy potter hitta sina vänner med blicken. Hennes föräldrar brukade lämna henne ensam efter registreringen men befann sig alltid i närheten ifall något skulle ske. Hon hittade dem snabbt då de var en av få grupper med tjejer som fnittrade, helt självsäkra med att inget skulle hända dem. De flesta andra tittade på varandra med utmanande blickar och vissa flinade. För en dag så var vänner inte vänner utan fiender som mätte varandras styrka med blicken.
“Sandy potter!” ropade hennes vänner och hon gick mot dem med ett leende. I hennes huvud så for det lugnande tankar runt, tankar som försökte övertyga henne om att allt skulle ordna sig, och att hon kunde slappna av och gå till sina vänner. Hennes grupp med vänner var en liten grupp på fyra personer, bortsett från henne. Alla hade de klätt sig i något finare än vad de brukade bära i vanliga fall.
“Vad tycker ni om honom?” undrade Lily när Sandy potter kom fram till sina vänner. “Sophie och Caroline tycker han ser snygg ut… Själv vet jag inte vad jag ska tycka, fast det är väl för att jag har en pojkvän nu mera”, fortsatte Lily skrattande. Sandy potter tittade snabbt på killen som stod på podiet och blinkade chockat. Det var verkligen en kille och inte en man. Eller, kanske var det en ung man ändå. Han kan dock inte vara så mycket äldre än Sandy potter. Men, jämfört med Lily så visste hon vad hon skulle tycka. Den unga mannen som stod på podiet såg bra ut med sitt svarta hår, lätt solbrända hy och ett leende som lekte på hans läppar när han tittade ut över folkmassan då och då.
“Han ser väl helt okej ut, liksom alla människor”, svarade Sandy potter men kunde inte låta bli att le lite.
“Det där var det vettigaste någon har sagt under hela dagen!” utbrast Nathalie leende. Sandy potter log endast lite svagt tillbaka medan hon betraktade den unga mannen igen. Det var han som kunde bli någons död. Det var ganska sorgligt.
“Lystring! Lystring!” sade han plötsligt och alla tystnade. Till och med Sandy potters vänner som hade börjat diskutera något hon inte riktigt hann med i. Den unga mannen fortsatte att tala tills det kom till lottdragningen.
“Så… Får jag presentera distrikt tvås första deltagare?” började han och log smått innan han lät handen gräva sig ner i skålen där alla namnen fanns. Han tog med snabb hand upp en lott och vecklade ut den. “Sandy potter!” ropade han upp högt och såg ut över alla ungdomar som hade samlats där vid den stunden, för just det där ögonblicket.
I ögonvrån kunde Sandy potter se hur hennes vänner bleknade. Själv så bleknade hon inte. Hon tittade endast på mannen som för att fråga ifall han skämtade. Hon hade inte förväntat sig det här. Inte alls.
Hon tog prövande ett steg framåt men benen verkade inte vilja bära henne ordentligt.
“Kom här, lilla vän”, skrattade den unga mannen. “Du var ju riktigt söt. Kom upp nu”, ropade han i mikrofonen. Sandy potter svalde tappert och började gå. Hon försökte dölja sitt ansikte bakom sitt blonda hår medan hon började gå mot podiet. Varför hade hon valt att stå så långt bak? De andras blickar var outhärdliga. Men, på en och samma gång så väntade hon sig halvt och halvt att någon skulle ropa att de var frivilliga. Det var många som gjorde det, nästan varje år. Så varför inte i år? Men ingen gjorde det. Hon fortsatte att gå men ingen verkade vilja göra något, det kändes nästan som om hela folkmassan höll andan.
“Kom här, sötnos”, sade mannen igen och hon mötte hans blick när hon närmade sig podiet. Den var ofokuserad. Han är berusad, tänkte Sandy potter innan hon kastade en sista blick bakåt. Hon mötte sina föräldrars. Hennes mamma och pappa verkade helt handlingsförlamade och chockade. Deras ögon var uppspärrade och deras ansikten bleka.
Hon vände bort blicken igen och gick upp på podiet med tårfyllda ögon.
Mannen framför henne skulle ha blivit någons död, men varför i hela fridens namn valde han att bli hennes? För, hon var så gott som död. Hon var inte en av många som tränade i smyg till mugglisgamen. Nej… Mannen framför henne hade precis gjort i ordning hennes grav.
Men, ändå, när han räckte fram handen mot henne hade han inget annat val än att ta tag i den och skaka den.
Inne i sitt huvud önskade hon att hon hade hunnit träffa sin lillasyster tidigare den dagen. Hennes syster var förmodligen med sina vänner, speciellt med tanke på att hon inte var med hennes föräldrar.
Hennes lillasyster skulle få se henne dö. Hon skulle hinna ta farväl av sina föräldrar och sin lillasyster, men hennes syster skulle få se Sandy potter dö, liksom hon hade sett sin bror dö. Det var inget hon ville att hennes lillasyster skulle uppleva. Hon ville inte att hennes lillasyster skulle behöva genomlida samma sorg, men nu skulle hon bli tvungen att göra det. Och hennes föräldrar skulle ännu en gång få uppleva smärtan att få en av sina barn bortslitna från dem.
Det var därför en ilska blossade upp i Sandy potters bröst när hon mötte mannens berusade blick.
“Sandy potter!” hörde hon sin lillasyster skrika gällt. Hon kunde inte titta utan fortsatte bara stirra på mannen medan tårarna trängde fram.
“Nästa person!” flinade han.












I Balders dröm är hans far vid liv. Han är glad och skrattar medan han leker med Balders lillebror. Plötsligt vänder sig fadern om mot honom-
“Rädda dig själv”, viskar han, nu helt seriös. Balder rynkar på ögonbrynen. Plötsligt befinner de sig mitt i en eldsvåda. Balder ser hur hans far förtvivlat kämpar för att överleva. Han ropar på Balder, om och om igen. Samma ord. “Rädda dig själv” hör han som en klar viskning alldeles intill örat. Balder rycker till och vaknar.

Det är inte första gången han drömmer om sin far, absolut inte. Det var ingenting som skrämde honom längre. Men det finns någonting med drömmarna som skrämmer honom, och det är att samma tre ord upprepas.”Rädda dig själv”. De tre orden hemsöker hans drömmar. Vad de nu skulle betyda. Balder funderar på det medan han går upp ur sängen.

Han ser sig själv i spegeln. I spegeln står en lång figur med mörkt, rufsigt hår och mörkt blåa ögon, sådana ögon som får vilken tjej som helst på fall. Han tar en borste och kammar igenom det ett par gånger innan han bäddar sängen. Efter det så går han och väcker sin lillebror.

Balder går ner till köket för att äta frukost. Han brer ett par smörgåsar åt sig och sin lillebror. Han bestämmer sig för att inte väcka sin mor, hon behöver sin sömn. När Balders far hade dött så hade Balders mor gått in i väggen. Hon har berättat för honom att hon inte har några mardrömmar, men Balder är inte dum. Han hade hört henne på nätterna. Hur hon mumlade i sömnen.

Balder går och tar på sig sina finkläder utan att ha ätit. Hans aptit är som bortblåst. Han vet inte vad han ska göra i väntan på att slåttern ska börja. Han går och väcker sin mor. Hennes blick är tom, och hon äter ytterst lite. Balder misstänker att hon bara äter för att han är där, hon verkar helst av allt vilja dö. Precis som han själv. Han skakar bort tanken. Han får inte tänka så, inte nu. För sin mors skull hoppas han att han inte blir vald. Hon skulle inte klara av att förlora ännu en familjemedlem.

Balder tar sin mor och bror i hand och går ner till torget, precis i tid för registreringen Hans bror är fortfarande för ung för att vara med i slåttern. Han går fram till registreringen tillsammans med sin familj. Det är en kvinna med hård blick som tar blodprover. Balder känner knappt av sticket. Han vinkar till sin mor och bror innan han går och ställer sig i sin grupp. Han ler mot dem som för att säga att allt kommer ordna sig.

På podiet står en stilig man med svart hår och solbränd hy. “Lystring, lystring”, säger han i mikrofonen och alla tystnar. Han babblar på en stund innan han till slut tar till orda. “Så, får jag presentera distrikt tvås första deltagare”, säger han och ler. Han går med raska steg till klotet och tar upp en lott utan att tveka. Han vecklar ut den och harklar sig. “Sandy potter”, ropar han högt. Balder ser hur en flicka i hans egen ålder prövande tar ett steg fram. “Kom här, lilla vän”, hör Balder hur han skrattar och ryser till. “Du var ju riktigt söt, kom upp nu”, ropar han till henne. Balder känner en ilska blossar upp inom honom. Han hatar sättet som han hade sagt “Du var ju riktigt söt” till Sandy potter som hon uppenbarligen hette.

Hon går skakigt upp till podiet. “Kom här, sötnos” säger mannen skrattande. Han går till det andra klotet, och stoppar ner handen i klotet. Han vecklar förtjust upp lappen innan han än en gång harklar sig och ropar ut ett namn. “Balder”, säger han med glädje i rösten. Människorna omkring mig blänger dystert på mig. Balderär kanske inte den mest populära personen, men folk vet vem han är. Balder ser sig förvirrat omkring för att se vem som blivit vald innan det slår honom att Balder är han själv. Nej. Det är omöjligt.

Balder kastar en blick på sin familj. De verkar handlingsförlamade. Han tittar på sin lillebror som kommer bli tvungen att se på när han dör. Balder ser på sin mor. Hon som precis börjat återhämta sig efter sin makes död. Nu skulle hon förlora ännu en familjemedlem. “Komsi komsi, det finns inget att vara rädd för”, hör han hur mannen på podiet säger. Men han har fel. Balder har allt att frukta. Trots det så går han långsamt upp mot podiet.

Balder skakar långsamt Sandy potters hand och ler. Hon ler tillbaks mot honom och mannen ropar ut deras namn. De var årets deltagare. Plötsligt blir allt för mycket för Balder. Han är årets deltagare. Han ser sin mors blick, och i den här stunden vill han bara dö. Plötsligt börjar allt snurra i huvudet på Balder. “Distrikt tvås deltagare” ekar om och om igen i hans huvud. Det känns som att han kommer explodera vilken sekund som helst. Han verkar ha glömt hur man andas. Innan allt svartnar så hör han hur tre ord ekar i hans huvud så att det gör ont. Om och om igen. Samma ord som han hört nästan varje dag i flera månader. Det är alltid samma. Varje gång. “Rädda dig själv”.

Awesome. 8D

Konstruktiv kritik mottages med öppna armar

Alltså, det enda jag väntar på är i princip på att få dyka upp jag med. XD But that's gonna take a while.. xD

Gud vad bra!!! Mer nuuuuuuuuuuuuuuuuu!!!!

Woho! Grymt, ge oss meeeeeeeeeeer! ♥