Skuggans födelse (DEK 2)

Då jag för tillfället är övertrött så tänkte jag att jag skulle lägga ut ett kapitel innan jag glömmer det helt och hållet... x)

Lellilola, tack! ♥

•••

Kapitel 14


”Snälla, Laurina”, ber Dominick. Angel och Patrick gick ifrån mitt rum för någon timme sedan.
”Få se på bilden igen”, säger jag och räcker fram handen utan att släppa taket med blicken. Angel skickade bilden till Dominicks mobil innan hon och Patrick gick till hennes rum. Jag känner hans mobil i handen och låser upp den innan jag bläddrar fram till bilden.
På bilden syns entrén i Rättenshus, den röda mattan är inte bara naturligt röd längre utan blod pryder golvet såsom väggar. Kroppar ligger överallt. Kroppar från änglar, personer som verkar goda, demonkroppar, och personer vars kroppar jag inte kan bedöma vad de är. Den röda mattan är noggrant röjd från kroppar och på den står ett meddelande i vita och svartvita fjädrar. Ifall det finns röda fjädrar så syns de inte nu.

’Tick, tack.
Klockan slår, era hjärtan slår.
Blod spills tillsammans med era krafter.
Era vänner är dödsdömda men ändå så ler ni.
Säg mig, hur lång tid tror ni att era fyra vänner har kvar?
Hur lång tid tror ni att er kära utvalda har?
Jag räknar andetagen hon tar, stegen hon tar, hur hennes blödiga hjärta slår i hopp om att överleva.
Jag räknar hennes strategiska drag, vilket är lika med noll.
Så tala om för mig hur ni ens för en sekund tror att ni kommer vinna och hon rädda er.
Hennes krafter är döende, Elementen är döende…
… Liksom ert hopp om överlevnad.
– Ashley. ’


Jag läser det om och om igen, och varje gång känner jag mig ännu dummare. ’Jag räknar hennes strategiska drag, vilket är lika med noll.’
Hur kunde jag vara så dum? Jag visste att ett krig var på väg men ändå struntade jag i det, helt ovetande om konsekvenserna. Jag rustade inte för det, jag varnade inte ens min faster, jag sade inte ett ord om allt Ashley hade gjort mot mig, alla hennes hot.
”Hon är ingen jävla mobbare. Hon kan lika gärna vara överbefälhavare över någon armé som försöker döda alla på Ljus sida”, muttrar jag förbannat för mig själv. ”Jag borde inte ha hållit tyst, jag borde ha ringt henne, eller tvingat Dominick att ta mig till Änglarnas stad. Det finns så mycket jag kunde ha gjort. Skickat ett enkelt sms och hon hade varit förberedd… Men nu…” Min röst skär sig mitt i muttrandet och jag börjar gråta ohindrat igen.
Och mamma är borta, pappa är praktiskt taget drogad på grund av mig. Jag vet inte om faster Cynthia lever eller inte. Jag vet inte om Mörkers utvalda är på väg mot mig för att döda mig, och därmed döda vårt sista hopp. Jag önskar jag hade insett hur allvarligt det här var innan det var för sent. Änglarnas stad är under attack… Mörker anfaller oss! Jag kunde ha förberett oss! Jag kunde ha tagit mig i kragen och tvingat mig att inte krypa ihop och nästan darra av skräck när hon hade skickat ett meddelande! Vad tänkte jag med?!
Jag vrider mig om och snyftar för mig själv när en person sätter sig bredvid. Jag vägrar se honom i ansiktet.
”Det är mitt fel lika mycket som ditt. Mer till och med”, säger Dominick. ”Fast jag måste skydda dig. Det betyder att du inte ens ska behöva tänka på kriget.” Jag fnyser.
”Slipper jag skolan, eller?” säger jag sarkastiskt. Det här är sjukt. Han låter mig inte delta i en strid där jag kan vara den avgörande personen! Personen som antingen räddar liv och därmed kriget eller personen som sitter fängslad hemma och får inte göra någonting. Jag är egentligen det förstnämnda men Dominick gör så att jag blir den sistnämnda.
”Nej. Vi kan inte väcka för mycket uppmärksamhet”, säger han, ”men jag följer med i exakt samma syfte som innan kriget började.”
”Och vilket syfte är det?” frågar jag istället för att börja skrika på honom. Min röst är helt känslokall och jag vet att han inte vill se mig så här, inte så här tom, livlös och stridslysten.
”Att beskydda dig, mitt hjärta. Skydda dig för att jag älskar dig. Tack vare att jag är skyddsängel så blev det möjligt att komma in på samma skola som dig, och vara vid din sida hela tiden”, säger han lågt och lägger sig bredvid mig. ”Jag kommer följa dig till världens ände för att skydda dig och kommer utnyttja allt jag kan för att kunna vara vid din sida. Mitt hjärta, snälla, du måste förstå, det är ett krig vi talar om. Världens största krig genom tiderna.”
Jag spänner mig och vägrar slappna av när han börjar dra handen över min arm.
”Om jag går till skolan imorgon, lova mig då att ta mig till Änglarnas stad”, säger jag lågt.
”Laurina…”
Jag avbryter honom redan. ”Ni säger att ni skyddar mig. Men det enda ni gör är att hålla mig fångad. Ni hindrar mig att använda mina krafter i det syfte som jag fick de i. Jag ska skydda dem på Ljus sida och vinna det här fördömda kriget. . Jag bryr mig inte ifall jag ville ha den här uppgiften innan eller inte. Jag vägrar krypa ihop och gömma mig medan min faster slåss i en strid där jag borde finnas vid hennes sida. Jag borde vara där ute på slagfältet! Jag borde få låta min ilska ta över vädret och förstöra demoner med enkla blixtar! För, vare sig du gillar det eller inte, är jag utvald. För första gången på flera århundraden föddes en utvald och du låter mig inte ens delta i kriget jag är född till!” Jag skriker utan att vara medveten om det. Jag har massor att tala om för honom men han griper tag i mina armar på ett sätt som inte gör ont men man är ändå medveten om att man inte kommer loss.
”Tänk inte, inte ens för en sekund, att du är född för att gå ut i det största kriget genom tiderna bara för att dö”, väser han och jag hör till min förskräckelse att han gråter. Jag börjar långsamt vrida på mig och hans släpper taget så att jag kan se honom i ansiktet.
”Lova”, säger jag hårt. Han nickar bistert.
”Jag vill höra dig säga det”, fortsätter jag och låter inte mina känslor höras.
”Jag lovar att föra dig till Änglarnas stad om du går till skolan imorgon”, säger han lågt som om han kommer ångra sig i vilken sekund som helst – vilken har förmodligen kommer att göra.
Jag slappnar av och skjuter undan stridslysten tills vidare.
”Jag är rädd”, viskar jag så lågt som jag vågar. För även om jag vill ut i kriget är jag rädd för det jag kommer möta.
”Jag vet… Och jag är ännu räddare. Laurina Lea Breakow, lova att du ska finnas vid min sida när slaget är över imorgon, och när kriget är över. Och du ska vara levande, lova mig det”, säger han och en ton av desperation hörs. Han kramar om mig hårdare och jag vet att det inte är kriget han är rädd för, utan för att förlora mig.
Jag är både rädd för kriget och för att förlora dig, tänker jag till honom men högt säger jag ”Bara du kan lova mig samma sak.”
”Jag lovar”, säger han högre än nyss.
”Jag lovar…” Mina ord är blott en viskning som vindarna kan höra förutom min älskade. Ord som betyder så mycket och innehåller en så laddad glöd med känslor att inte ens jordens undergång skulle kunna sudda ut dem och endast göra dem till ett minne.
Ord som jag kommer försöka hålla ända intill slutet.

•••
I hope you enjoy it, och givetvis gillar det ♥

Selma..., you have done it again.
Du är så fruktansvärt duktig att jag bara vill slänga mig i en vägg och gråta en stund. Sedan känner jag mig väldigt protective när det gäller Laurina. Seriöst.

Och en massa Laurick action (kan inte du ge oss shipnamnet???)! I love them so freaking much. Herregud alltså ♥♥♥

Jag ÄLSKAR den här berättelsen till den milda grad att jag börjat fundera på allting om Dominick och Laurina, hur det kommer sluta, Änglarnas stad... Allt!

You are a Goddess when it comes to writing. Seriously.

Lellilola, måste säga att jag är helt röd i ansiktet xD ♥

Det första ship-namnet jag någonsin hörde var Laurnick av Molly evans, men jag vet verkligen inte vilket som är "rätt" D: x) Båda funkar nog skulle jag tro (Måste nog dock ta "Larunick" på grund av n:et så att man vet att man parar ihop Dominick och Laurina och inte Patrick och Laurina xD )

Du ska vara glad att du inte var författaren xD Det är som att oroa sig över sina barn medan man råkade skapa den perfekta drömkillen och gjorde honom till sitt barn istället... (-.-') Seriöst, jag är en sådan galning att jag till och med själv shippar Laurnick xD
Plus, att skriva allt det som kommer hända... om vi säger det så här: det värsta har inte hänt ännu Jag satte mina barn i klistret... owo

Thank you! You are so sweet, I swear! ♥ I just love when jag får läsa kommentarerna (som råkar vara få, men ändå får mig att bara vilja flyga och dansa på moln en stund) för allvarligt, det är bland det bästa med hela DEK: att den blir uppskattad och att folk faktiskt gillar den! ♥ Det betyder mer än någon någonsin kan ana... ♥
I love you guys! ♥

Och vet du vad det bästa är, Selma...?

Du är värd allt beröm du någonsin får, för det här är ett mästerverk. Seriöst!
När jag läste det första gången bara satt jag och gapade, trodde allvarligt att det var en ovanligt bra fanfic på en bok, men icke! Det var din helt egna historia, och det är så otroligt att du kan skriva så!
Du är så sjukt duktig!

Åh. Åh. Åh. Så. Himla. Fvggsv,fritt,wejhvf,kjwevfwk,hvev,kj.

Ärligt?!♥ Jag kan inte beskriva det. I ship Laurunick myyycket, de är skapta för varandra. ♥ Och nu kommer kriget, som alla har väntat på ♥

I NEED MORE I CAN'T HANDEL THE FELLINGS ANYMORE I NEED MY FIRST FANGIRLING!♥

Oh, gud, bara för att ni är så himla underbara får ni ett nytt kapitel xD Jag... seriöst, förr i tiden var jag inte lika uppspelt som jag blir nu när jag ser att Skuggans födelse har fått ett nytt inlägg! Att bara få läsa era kommentarer är så himla underbart, och ni är så awesome att det är obegripligt! ♥

•••

Kapitel 15


”Pojken har rätt”, säger Ande bistert och skakar på huvudet. Liksom förra gången har han fått tillåtelse att låna en jordandes kropp. Tomrummet de åter använder är också exakt detsamma.
”Kriget har utbrutit världen över… Vad ska vi göra?” frågar Vatten skräckslaget. ”Vi var inte beredda, ingen var det. Hur lyckades Mörker hålla det hemligt så länge?”
”Det var Mörkers utvalda som planerade”, suckar Luft tungt, ”han är ett riktigt mysterium.”
Eld stelnar till och slutar att gå runt. ”Så, du menar att en sextonårig pojke har planerat vår undergång?” Hans röst är låg av ilska. ”Jag har tydligen varit borta för länge”, muttrar han argt.
”Jag skulle inte säga att han planerade det precis…” börjar Jord sakta och tar sedan ett djupt andetag innan hon snabbt hasplar ur sig allt. ”Han mer gick på magkänsla. Han blev förbannad, ville ha sin hämnd, samlade ihop en armé världen över och attackerade. Han ångrade sig för sent. Armén har spridit sig runt och har börjat attackera småstäder med de svagaste folket och har fått en femtedel av dem de har attackerat att gå över till Mörkers sida. Mörker själv lutar sig tillbaka och låter sin utvalda sköta allt…” Jord kniper igen när hon ser hur elden runt Eld blir aggressivt större.
”Finns det något bra med den här situationen?” frågar han sarkastiskt.
”Mörkers utvalda ångrar sig och önskar att han aldrig hade gjort det”, säger Jord med lugnade tonfall. ”Han är psykiskt instabil just nu, vilket gör att vi automatiskt får en stor fördel.”
”Strategiskt?” frågar Eld och ser hoppfullt på Jord medan lågorna lugnar ner sig.
Luft nickar.
”Om Laurina gör sina drag rätt så har vi en chans att vinna. Vi själva är dock maktlösa just nu, det finns inte så många personer som tror så starkt som Laurina vilket gör att väldigt få hör oss. Men om hon fattar rätt beslut – och på något vis lyckas bilda en liten armé – så ligger det ganska lika. Både när det gäller liv och slag.
Mörker har precis tagit över Kanada men det var väldigt få personer som bodde där. Och det var bara mindre än hälften som visste hur de skulle använda sina förmågor.”
”Vilka släkten?” undrar Eld och försöker hinna ikapp med all information han missade medan han återupprepade sig.
”Alla möjliga”, svarar Ande bistert.
”Vi är i underläge…” säger Eld lågt, till hälften en fråga, hälften ett konstaterande. ”Må Ljus vara med oss alla…”
”Ljus är upptagen just nu”, säger Vatten sorgset, ”med att försöka spåra upp Mörker och åter sprida sig över Kanada, men än är hoppet inte ute.”
Eld stannar förskräckt upp. ”Han kommer att återfödas, han kommer vakna”, viskar han förfärat och om det vore en människas kropp han var i skulle han ha bleknat. Elden kring hans kropp svajar sjukligt till.
Vatten stannar också förskräckt upp och stora vattenklumpar slits ifrån vattenandens kropp och flyger varstans. Vattenklumparna som träffar kroppen elden kring eldandenskropp fräser till.
”Nej”, säger Jord bestämt och några grenar växter ur hennes lånade kropp och faller sedan ner i tomrummet någonstans på grund av ilskan. ”Vi kan inte låta det ske. Då är slaget vunnet och kriget förlorat tillsammans med hela planeten, och ännu värre: alla levande varelser dör. Alla i den här dimensionen.”
”Vi måste göra allt i vår makt för att hindra honom från att komma tillbaka”, säger Ande. Alla instämmer förutom Eld.
”Eld?” frågar Vatten oroligt.
”Om beslutet står mellan Laurina eller… han så kommer jag välja Laurina och riskera mitt eget liv. Jag tror fullt på henne – kalla mig galen om ni vill. Men om vi låter henne dö så är vi alla dödsdömda och om vi låter honom vakna till liv medan hon fortfarande lever så har vi alla en liten chans. Hon är den enda som är stark nog att klara av… honom”, säger han och sväljer. ”Han” är sedan länge en skam. Blott ett minne för de uråldriga som än minns honom. Hans svek mot sina egna – Elementen – är en skam ingen vill tala om. Hur han gick över till den onda sidan och sedan förseglades, dömd att sova för evigt. Men även de starkaste förbannelser slutar verka en dag.
Eld hoppas att om den dagen är nära så kommer Laurina fortfarande vara vid liv och åter rädda dem.
Vatten suckar tungt. ”Dagen är kommen snart…”
”Så sant som att vi står i tomrummet Kristallas”, säger Luft.
”Hon är verkligen vårt sista hopp”, mumlar Jord.
”Vi får hoppas att hon klarar det. Hon är stark, starkare än någon annan vi kunde ha valt, men tror ni att hon kommer upptäcka sin riktiga kraft?” undrar Ande.
”Jag hoppas att hon slipper märka att hon är märkt av både Mörker och Ljus. Att hon kan kontrollera båda krafterna, att hon är mäktigare än dem”, säger Eld bistert, ”då är det mycket troligt att hennes öde slutar som Adriana och alla innan henne! Hon kommer dö, bli maktgalen och dö, bli psykiskt instabil och dö, förlora för många och ta självmord, allt kommer sluta med att hon på ett eller annat sätt dör på ett onaturligt sätt, ett sätt som inte var menat för henne.”
”Hon kommer upptäcka det”, säger Luft, ”vi har i alla fall turen på vår sida just nu. Endast Ljus märken har dykt upp på henne, det betyder att hon står på Ljus sida – och därmed vår – för tillfället. Och jag tvivlar inte på henne, jag håller med Eld, hon är den enda som kan kontrollera Skug… honom just nu, och just nu är det viktigast eftersom att vi inte har råd med att vänta på att tiden ska utvisa om det föds någon mäktigare snart, inom något århundraden eller inom tusen år. Hon kommer klara det”, avslutar han bestämt.
”Jag hoppas bara hon slipper”, mumlar Eld tyst och oroligt. Laurina är den enda utvalda som alla verkligen har gillat, som inte har skapat problem för de stora makterna. Hon är den enda som inte blivit maktgalen trots att hon har vetat om sina krafter, fast kanske, kanske, så har hon aldrig riktigt förstått exakt hur mäktig hon är? Hur till och med Ljus är glad över att hon är på deras sida för tillfället och inte Mörkers? Samtidigt fruktar Ljus, Elementen, Livet och alla andra styrkor att hon är utvald av Mörker också. Hur hon blev utvald av både Ljus och Mörker. Krafterna hon bär på är större än någon skulle vilja att de var.
”Hon kommer klara av det i vilket fall som helst. Det är Laurina vi talar om”, påminner Jord. Alla ler och nickar som om de hade glömt det för en sekund.
”Vi ska inte krångla till saker och ting för henne, hon har redan ett tufft öde och är starkare än hon någonsin kan ana”, säger Ande.
”Jag är bara rädd att hon kommer krossa sig själv”, säger Vatten tyst, ”att hon kommer förtära sitt inre utan att veta om det. Jag är rädd att hon en dag kanske kommer låta krafterna ta över…”
”Hon är så mycket starkare än så, min kära”, säger Eld självsäkert. Laurina är inte svag, det är därför hon blev utvald. Av två stora krafter dock.
”Hon kommer inte låta sig besegras. Hon kommer inte heller välja Mörker, hon har alldeles för många personer som hon älskar och som älskar henne tillbaka minst lika mycket”, ler Jord varmt.
De är alla överens. Laurina är värd att offra sitt liv för. Hon kommer bli räddningen folk så länge har längtat efter. Och den som kommer att uppta balansen igen – efter alla dessa år.
”Tack för lånet, Jord”, säger Ande och nickar ner mot den lånade kroppen. Jord ler mot honom.
”Det var så lite så, kära vän. Han står gärna till tjänst igen. Jag var tvungen att välja någon slumpartad från den stora gruppen av frivilliga”, säger hon mjukt.
”Jag tror jag blir så illa som tvungen. Flera möten kommer hållas, och jag kan inte förmå mig att samla in en ande från min grupp för att kunna vara delaktig här. Mitt folk har sedan länge spridit ut sig, ingen finns i närheten av mig, inte just nu i alla fall”, säger Ande med ett något bistert leende.
”Seså, de kommer komma snart. När deras uppgift är uppfylld så kommer de återvända till dig och ert rike kommer blomstra igen”, uppmuntrar Vatten honom.
”Jag lever ju inte för evigt för inget”, ler Ande svagt tillbaka.
”Tur så minns han inget”, mumlar Eld lågt.
”Vem, min kära?” frågar Vatten förbryllat.
”Han, han minns inte vem han var, vem han är. Han tror att han föddes genom Alice död, inte genom oss”, svarar han bittert. ”Låt förrädarens namn bli onämnt i all evighet”, ryser Jord.
”Laurina kommer klara det här”, säger Luft.
”Hon kommer rädda oss”, säger Ande.
”Må Ljus vara med henne ända intill slutet och hon med Ljus”, säger Jord.
”Jag hoppas hon till slut får gifta sig med Dominick och leva det liv hon vill leva”, säger Vatten med hoppfull röst.
”Jag kommer finnas vid hennes sida till slutet och även försöka hjälpa henne då. Jag tänker inte låta henne dö. Må hennes kärlek leda henne och inte hatet”, säger Eld och sprakar av liv.
Enade om ett beslut försvinner de och överger kropparna de har lånat så att de kan övergå till sina liv de med.
Enade om ett beslut som kommer förändra hela historian, ett beslut som kan bli deras undergång såsom deras lycka.

•••

Hoppas ni gillar det :3 ♥

YEEES! Tack! ♥♥♥

Ännu ett citat som jag älskar:
”Jag lever ju inte för evigt för inget”, ler Ande svagt tillbaka.
”Jag hoppas hon till slut får gifta sig med Dominick och leva det liv hon vill leva”, säger Vatten med hoppfull röst.


Gud, jag med... ♥
Jag älskar det mer än någonsin! Seriöst! Det håller på att nå kulmen, och jag kan känna hur det riktigt bubblar av längtan att läsa mer! Tack ♥♥

Åh, inga ord för det♥♥♥♥♥♥

Well... (Tack att börja med! xD ♥) då jag vill ha ett mänskligt kapitel, så får ni givetvis ett xD ♥
Tycker ni förresten att jag lägger ut för ofta? owo' Vi har nått ungefär halva Skuggans födelse nu och jag har inte ens börjat på DEK 3 ännu så... ifall alla kapitel fortsätter rasa in så kanske ni inte får tredje delen så snabbt... >.> Ville bara säga det ^^'

•••

Kapitel 16 Del 1


När jag slår upp ögonen stirrar jag mekaniskt upp på taket. Likt en uggla som nyss har vaknat och blinkar.
Jag sneglar på Dominick som ligger bredvid mig som också stirrar upp på taket.
”God morgon”, säger han känslolöst utan att slita blicken ifrån taket som får all uppmärksamhet idag. Ja, då vet i alla fall taket hur det känns att vara jag.
”Det finns ingen ’god’ i denna morgon”, säger jag och han reser sig som väntat upp så att jag kan komma ur sängen. Eftersom att väggen är på min vänstra sida och Dominick låg på min högra sida så var jag fastklämd.
”Man kan alltid önska”, säger han och sträcker på sig.
Mina öron är på helspänn och jag bara väntar på att höra mamma ropa från vardagsrummet eller var hon befinner sig – men hon ropar aldrig och jag minns att hon är försvunnen.
Jag ställer mig upp som om jag vore i hypnos och går mekaniskt mot garderoben.
Jag väljer att klä mig efter mitt humör. Nattlinnet åker snabbt av trots att Dominick fortfarande är kvar i rummet.
Svarta, tunna tajts, svarta shorts och ett svart linne.
Jag ser bort mot fönstret och gardinerna skingras med en snabb blick. Solen lyser klart på himlen och inte ett enda moln syns till – precis som jag visste och sade igår.
Idag håller jag mina känslor för mig själv och låter de inte sippra ut, jag måste behålla de tills eftermiddag till striden. Jag ser på mina tatueringar och märker att de skimrar svagt i lila.
Ande.
Jag använder undermedvetet Ande för att inte bryta ihop och gråta tills jag dör.
”Jag vill inte dölja dem”, viskar jag lågt för mig själv och ser på de vackra tatueringarna som symboliserar vem jag är och vilken sida jag tillhör.
”Det behöver du inte”, säger Dominick och jag känner hans blick i nacken, jag vet inte om han såg på medan jag bytte om eller inte, och jag bryr mig inte heller. ”Jag går ner och gör frukost åt oss alla.”
Jag nickar nästan omärkbart och hör medan han förflyttar sig genom rummet och sedan går nerför trappan och knarrandet från femte trappsteget nerifrån hörs ända hit.
Jag sätter upp håret med en av dem svarta hårsnoddarna som jag alltid bär på höger handled innan jag sätter mig i soffan och hittar fjärrkontrollen alldeles intill mig.
Jag sätter på Tv:n och möts på direkten av en hemsk nyhet.
”… Morden på de åttahundrafemtiosju personerna i Kanada är nu officiellt mord tack vare en bekräftelse polisen hittade. Det stod ’Nu har kriget börjat på riktigt, kära du. – A.’ med blod på marken.
Kropparna som hittades tillhör alla personer som var med i en förening de kallade ’De vises träning’, vad för träning de exakt höll på med är ännu oklart. Föreningen fanns över hela Kanada och åtminstone häften från varje stad som var med i den har hittats död. De som kvarstår, vilket är cirka 30 % av alla medlemmar, är spårlöst försvunna.
Just de här personerna är de första polisen hittade, alla i Ottawa. Kropparna var staplade i en gigantiskt hög som bestod av barn från fem års ålder och äldre personer på åttiosju år.
Kropparna är inte skadade på något vis. Polisen undersöker deras bakgrund i hopp om att…”
Jag stänger argt av Tv:n.
Polisen kommer inte hitta ett skit. Inte så länge de håller detta på mänsklig nivå. Om man skulle blanda in magi i det här så kanske man skulle kunna spåra personen som använda sin kraft för att döda de alla personerna. Om inte personerna var så smarta att någon dödade några och någon annan dödade några andra. Förmodligen så var de så smarta.
”Fan”, mumlar jag. ‘De som kvarstår, vilket är cirka 30 % av alla medlemmar, är spårlöst försvunna.’ Varför dödade de inte allihop?
Lyckligtvis så kanske de lyckades rymma, även om jag starkt tvivlar på det.
Jag tar tag i sminkväskan på väg ut ur rummet och smiter sedan in i badrummet. Bilderna som jag passerade i hallen fick det att klumpas i halsen. En gång i tiden så ville faktiskt ingen döda mig. En gång i tiden hade inte jag hemligheter som jag mindes. Jag var glatt ovetande om omvärlden, vilken värld vi levde i. Och mina krafter, jag visste inte om dem heller. Ovisshet kan vara en gåva och en förbannelse.
Jag låser dörren efter mig och öppnar sedan sminkväskan när jag står mittemot spegeln vid handfatet.
Jag tvekar i en sekund. Jag borde inte sminka mig precis efter att ha hört om massmordet. Jag sminkar mig inte i vanliga fall, så varför borde jag göra det nu?
Men ändå är det massmordet som får mig att vilja sminka mig, om så bara lite. Bara ögonen, ögonen sägs vara själens fönster och nu… nu vill jag att folk ska se vad jag tycker om allt, vilka känslor jag känner.
Jag använder mascara, svart ögonskugga och sedan svart ögonpenna. Allt för att mina ögon ska utstråla hat och ilska och inte den vanliga, vänliga utstrålningen.
Jag kanske borde få mina irisar att se svarta ut istället för gröna, tänker jag hastigt men skjuter undan tanken när jag minns att även faster Cynthia har smaragdgröna ögon och att det vore en förolämpning ifall jag skiftade min ögonfärg, ens för en liten stund.
Jag granskar mina ögon i spegeln.
Vackra. Nästan för vackra. Sminket skulle få det att se ut som om jag var beredd att döda – vilket jag också är – men det blev nästintill perfekt. Jag lyckades inte ens göra det här rätt. Hur ska jag då rädda oss från Mörker?
Mina ögon tåras och jag blundar, tar ett djupt andetag och lugnar ner mig. När jag ser in i spegeln ser jag något nytt i mina egna ögon och i hela mitt ansikte.
Beslutsamhet.
Jag ska göra det här, vad som än krävs.
Och rädsla är något jag inte har tid med nu.

•••

Hoppas ni gillar det ^^ Och, som sagt, säg till och jag lägger ut kapitel för ofta >.> Kan ändra till en gång i veckan eller så så kanske jag hinner påbörja sista delen snart, även om jag har tänkt rätta dem två första så att jag verkligen kan koncentrera mig helt på den sedan och göra den så välskriven som möjligt... ♥

Perfekt ♥♥
I love this more than words can describe ♥♥♥

My heart broke at the end