Det första hungerspelet

Verkligen bra! Längtar tills jag är med!

Åh super! ♥

YAY!!! Distrikt 5 är snart!!! LÄNGTAR!!!

^-^ Man blir verkligen glad av sådant här alltså, tack

Bra

DU ÄR VÄRKLIGEN BÄST!!!!!!!

Om man är först, så behöver mam inte vänta men sen måsye man vänta!!

Jag vet...

Super! ^^

Tack här kommer nästa


Distrikt 5:

Knappt hade konferenciern hunnit stänga av videon från distrikt 13 förrän Skilla Ravenclaw rusade upp på scenen. Och fann sig stirrandes in i en gevärspipa. Vilket trevligt sätt att starta morgonen på. Skilla Ravenclaws dag gick inte som planerat.
"Wow, äh...ta det lugnt! Jag..." Vid hotet av ett gevär mot huvudet så fann han att det var, och detta faktum oroade Skilla Ravenclaw djupt, oerhört svårt att hitta ord.
Men han vägrade att tappa fattningen. Inte idag, inte nu och inte någonsin.
Med förnyade krafter så höjde han sin röst, den ekade ut över den förstummade folkmassan (om man räknade förstummade som lika med en arg pöbel som försökte riva ner stället det vill säga, vilket man, när han tänkte efter, nog inte gjorde).
"Jo alltså... Jag vill vara med i den där spel grejen." Han gjorde en paus och observerade en aning irriterat att ingen reagerade och framförallt att...
"Är det för mycket begärt att sänka geväret... tack?" Tillade han som en eftertanke. Några sekunder passerade och sedan sänkte fredsväktarna sina gevär på begär av konferenciern som Skilla Ravenclaw kunde se hette Eron. I alla fall så var det det som stod på namnbrickan.
"Tack", upprepade han och försökte sig på ett leende men som förvandlades till en grimas av olust.
Eron gick fram till honom med ett brett leende fastklistrat i sitt avlånga ansikte.
"Välkommen till den nya generationen!" Hans röst bars på vindens starka vingar ut till resten av folket som i sin tur kröp ihop när deras undermedvetna äntligen förstod att det inte tjänade något till att kämpa emot.

Eron stirrade. Med ögonen vidöppna, på gränsen att poppa ur dess hålor. Med munnen öppen i en liten glipa som lät avslöja de perfekt gnistrande vita tandraderna.
Flickan framför honom gick med en lätt slokande gång mot honom. Som om en enorm tyngd låg över hennes axlar, en tyngd som var övermänsklig att bära utan att sloka.
Hennes bruna ögon stirrade uttryckslöst ut i tomma luften någonstans över hans vänstra axel. Blicken var död. Som om hon redan hade levt i flera decennier, fått se sådant som ingen i hennes ålder borde ha fått se.
Hon var spöklikt blek, man kunde, om man ansträngde sig, se igenom hennes tunna hud vid halsen. Man kunde se ådrorna som transporterade liv igenom hennes kropp. Vilket var en tröst.
För om man tog en titt på hennes sorgliga uppenbarelse så kunde man lätt tro att hon var ett vandrande lik.

Alicedor kollade förstrött på Eron som inte så lika snygg ut i närbild som han gjorde på avstånd. Och sedan så bidrog det faktumet att han stirrade som en fåne på henne, med öppen mun och allt, till bilden av oförfalskad dumhet som spelades upp framför henne.
Men hon förstod honom. Hon visste om att hon såg ut som ett spöke. Men hur man kunde förvänta sig något annat av någon som, alldeles nyligen faktiskt, hade fått se på medan sin mamma och lillasyster dog i en mordbrand, skrikandes på hjälp.
Alicedor tog till orda, vreden brann i hennes inte längre uttryckslösa ögon när hon sade "Jag är frivillig."