Don't wanna loose you!

SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ F*CKING BRA!!!!!!!!!!!!!

Jag LÄNGTAR SÅ MYCKET TILL DE ÄR INNE PÅ ARENAN!!!!!!!♥

Men det är sorgligt, för man vet att Finnick kommer vinna (eller? ), så då vet man att Hernietta kommer dö! ;( :´(

Du bara ÄGER!!!!!!

Tack!!!!!!!!!
Kapitel 27:

"Finnick." Vendela satt på stolen bredvid med händerna i knät. "Hur är det?" Hon lade ena handen på mitt ben och försökte få ögonkontakt. "Finnick?"
"Det är okej." Jag var allt förutom "okej", men vad skulle jag säga? "Ni huvudstadsbor är dumma i huvet! Jag vill inte mörda eller bli mördad! Vafan! Gå in dit själv och slakta oskyldiga barn!" Nej. Så kan man inte säga, verkligen inte.
"Okej?" Hon tog bort handen och lutade sig bakåt i stolen. "Du ser inte så okej ut, men vad vet jag?"
"Ja, vad vet du?" Snäste jag tillbaka.
"Okej, ta det lugnt. Red ut det här om det är något, men ta det inte utöver mig. Det, är inte rättvist." Jag hade lust att slå till henne på käften. Rättvist. Så det här är rättvist då eller? Skulle inte tro det.
"Jaja. Kom hit." Hon stod med kläder i händerna och vinkade fram mig. Jag gick fram och sträckte ut armarna så att hon kunde sätta på mig jackan- vind och regnsäker, absorberar värme och fukt- den var helsvart. Alla tributer blev klädda i samma kläder så att ingen hade någon fördel i spelen. I år var det bruna långbyxor, svart undertröja, militärgrön kofta och ovanpå det jackan, även underkläder såklart.
"Tre minuter." Vendela log lite för att lätta upp stämningen mellan oss, men det gjorde mig bara ytterligare besvärad. "Är du spänd?"
"Mm." Jag nickade omärkbart och gick runt i det lilla rummet, drack lite av vattnet på bordet bredvid och proppade i mig det sista av den efterblivna mackan, jag visste inte när jag skulle få chansen att äta igen, väl ute på arenan kan det ta dagar tills man ens hittar något ätbart. Om man nu överlever så länge. Jag kommer ihåg föregående år, det var snö, laviner, kalla dagar och ännu kallare nätter. Det var ingen höjdare, de flesta dog de två första dagarna av köld, inte ens karriäristerna orkade gå på sin vanliga jakt. Spelen höll på i mindre än en vecka och det var inte särskilt underhållande att se på när barnen frös till döds på ett ytterst smärtsamt sätt. Det ätbara gick knappt att hitta.
"Finnick. Det är dags." Vendela följde mig till en slags cylinder gjord av glas. "Du ska gå in. Kom ihåg, gå inte av plattan innan de första sextio sekunderna. Det räcker om du bara tappar något och du sprängs i bitar." Jag nickade allvarligt, svalde och gick in i cylindern. Nästan direkt slöts öppningen och den åkte upp, upp till arenan. Ljus flödade in i glaset när det började närma sig ytan och för varje sekund som gick såg jag mer och mer utav arenan.

"Finnick! Kom och ta mig då!"
"Annie! Vart är du?"
"Här Finnick, här."
"Jag ser dig inte." Jag rundade trädet och när Annie fick syn på mig tjöt hon.
"Se du hittade mig ju!"
"Japp, men vi måste gå snart."
"Mm, men Finnick. Bli inte vald till arenan i år. Snälla." Bad hon och ängslan frigjordes i hennes blick. "Inte i år, inte nästa år. Måste du ens vara med något år?" Jag suckade.
"Nej Annie, jag ska inte vara med något år."
"Bra, inte jag heller. Vi kan plocka snäckor istället! Så kan vi göra halsband, åh så mor älskar dem! Vi kan göra till Linus också! Han blir nog glad! Visst e han söt, han har så knubbiga kinder!"
"Annie..."

"Annie." Viskade jag lågt för mig själv när jag hörde någon räkna ner. 52, 51, 50. När jag väl återkom till verkligheten synade jag hela arenan. En större damm låg framför mig och bakom det en massa berg. Smala gummiträd täckte en stor del av ytan. 30, 29, 28. Nu letade jag efter treudden vid ymnighetshornet, ingenstans låg den. Spjuten, knivarna och pilbågen låg ända fram, jag var tvungen att ge mig in i blodbadet, men utan vapen är jag lika körd ändå. 13, 12, 11. Tänk att Annie såg mig i detta nu, själva tanken fick mig i obalans och jag blev vek. Hur skulle jag kunna döda när hon såg på? Jag var tvungen att stänga henne ute, men varje gång jag försökte hörde jag henne viska mitt namn i mitt inre. 5, 4, 3. Nu gäller det, in i blodbadet. 2, 1, kanonen ljöd över hela Panem. Reflexmässigt tog mina ben mig ända fram till spjuten och eftersom att jag var så snabb var jag en av de första väl framme. Jag grabbade hastigt tag i det längsta spjutet, tog två knivar och en väska fylld med förnödenheter. Jag började springa mot skogen bort från allt blod, bort från all död, men den följde mig vart jag än gick. För att vara på den säkra sidan vände jag mig om för att se om jag blev förföljd, oturligt nog blev jag det.
"Fyra! Du ska fan dö!" Det var han som gett oss inbjudan till karriäristgänget för någon dag sedan. Han tog ett hårdare tag om yxan han höll i vänsterhanden, tog ett språng och högg mot mig. Turligt nog vek jag undan i tid och slapp det dödande hugget. Djuret inom mig dök fram och lyfte upp spjutet och genomborrade den i hans skära kropp när han gått emot mig. Allt på bara några ögonblick. Djuret regerade fortfarande och jag drog ut det blodiga vapnet och sprang iväg in i den fuktiga skogen.

"Hur kunde du Finnick?" Annies ljusa stämma ekade ljudligt inne i mitt huvud.



Så, det var detta kapitlet... Blev det bra? Var det okej. Blev arenan bra? - har jättedålig fantasi när det gäller sånt så den blev inte bäst men, men. Säg till om jag skrivit fel, om jag ska förbättra något eller om det är något annat! Kritisera gärna alltså

ÅÅ jag kan bara säga två ord: DU ÄGER!!!!!!!!!!

SÅÅÅÅÅÅÅ HIMLA BRA ATT JAG DÖÖÖR!!!!♥

Men beskriv lite mer, om det är skog eller öken

Jätte bra!!!!!!

Okej! men nu har jag skrivit några kapitel och orkar inte ändra men ska försöka få in det! Hoppas det e okej

Kapitel 28:

( ANNIES PERSPEKTIV !!!)

Jag stod på torget med mor och höll hårt i hennes hand. Snart skulle spelen börja. Jag hörde mansrösten räkna ner från sextio. Sextio sekunder hade tributerna på sig att betrakta arenan, sextio sekunder på sig att besluta om man skulle in i blodbadet eller fly så långt bort från det som möjligt. Jag undrade vad Finnick skulle välja, men var nästan säker på att han skulle välja blodet. Han var en kämpe och skulle inte fly oväpnad- då klarade man sig inte så långt om man skulle bli attackerad av fienden och om man inte tar vapnen från första början tar karriäristerna beslag på dem och det blir nästan omöjligt att få tag på ens en kniv. Även funderade jag på om han skulle alliera sig med karriäristerna, han var nog lockande i deras ögon.

Jag betraktade Finnicks ståtliga ansikte varje gång han kom på bild och undrade över vad han tänkte på. 30, 29, 28. De räknade fortfarande ner, halva tiden var kvar och jag såg i hans ansiktsuttryck att han skulle in i blodbadet hur riskabelt det än skulle vara. 14, 13, 12. Jag korsade fingrarna i hopp om tur, att Finnick skulle överleva blodbadet, först och främst, och tog ett hårdare grepp om min mors hand. 2, 1, kanonen ljuder över hela Panem och det är kaos i arenan. Jag letade hektiskt efter Finnick på de stora skärmarna där framme vid scenen, men fann honom inte. Man såg bara en massa blod och när barn högg i andra barn med deras dödliga vapen. Varje gång ryggade jag tillbaka och blundade, men jag kunde höra skriken. De hemska, ihållande skriken. Försiktigt öppnade jag ena ögat och fann Finnicks siluett, han sprang bort från döden med famnen full av vapen, men han var inte ensam- han var förföljd. Jag visste vad som skulle komma härnäst och begravde huvudet i mors famn och hon strök lugnande handen över mitt blanka, bruna hår. Mina gröna sjöögon tårades när jag såg tillbaka mot scenen. Det var hemskt, Finnicks första mord, den mordiska blicken i hans gröna, vackra ögon. Han förvandlades till ett monster.
"Hur kunde du Finnick?" Viskade jag i mors famn och svalde en snyftning.


( FINNICKS PERSPEKTIV !!!)


Jag sköt ner spjutet i marken så att blodet doldes och satte mig ner i skuggan av det närmsta trädet. Långsamt öppnade jag den svarta väskan och plockade ut alla sakerna. En vattenflaska, ett vindskydd, jod för att rena det smutsiga vattnet, torkad frukt och kött, sovsäck, tändstickor, en extra kniv, första hjälpen låda fylld av bandage, plåster, tabletter och massa mer. Efter det organiserade jag så att det viktigaste kom längst upp och det mindre viktiga längre ner. Sedan tog jag lite av den torkade frukten, torkade plommon- de var väldigt söta och konstigt nog syrliga.

Törsten hade krupit sig över mig under dagen och jag var tvungen att leta efter ett vattenhål. Jag gick längs skogsbrynet för att vara gömd i trädens ståtliga skuggor. Som vanligt hade karriäristerna belägrat ymnighetshornet, i år var karriäristerna fyra stycken- båda tvåorna, Henrietta och den kvinnliga deltagaren från distrikt ett, den manliga hade jag dödat personligen för inte så länge sedan.

Min blick far fram och tillbaka och stannade flera gånger vid dammen, jag var tvungen att hämta vatten där om jag inte skulle vilja torka ut. Snart var det skymning och karriäristerna skulle säkert gå ut på sin nattliga jakt. För att dra på tiden klättrade jag upp i ett av de långa träden och blickade över delen av arenan som var i mitt synfält. Överallt pryddes det av träd och grönska så långt ögat nådde och jag satte mig vid närmsta grenklyka.

När mörkret täckte hela arenan hörde man nationalsången och natthimlen lystes upp av Panems statsvapen. Nu skulle de döda visas upp, först var han från distrikt ett- mitt första mord. Ingen från tvåan, båda från trean och ingen från fyran och så fortsatte det. Sammanlagt hade nio stycken dött, främst under blodbadet, men dagen är ännu inte slut och dödsfallen kommer att bli fler. Jag hade ett vägval- skulle jag ge upp och dö- skulle jag hålla mig undan- skulle jag döda mordiskt, inget av valen verkade lockande, men jag var tvungen att välja. Dö eller döda. Där var svaret lätt: döda.

När himlen återigen slocknade och de igenkända tonerna tystnades klättrade jag ner från trädet och begav mig till vattenhålet, säker på att de andra var borta. Jag följde skogsbrynet och undersökte stället från håll och när jag var säker på att det var tomt och inga hot gick jag framåt och sprang sedan tyst över de många korta grässtråna som var fulla av dagg.



Nu har jag lite kapitel på lager så jag ska försöka lägga ut ett varje dag, så kommentera gärna något efter varje kapitel så jag kan lägga ut ett nytt!

JIPPI!!!!♥^^


Åh, verkligen SUPER!! Bra att se hur Annie mådde, och om Henrietta hade överlevt.

ÄLSKAR det sätt du beskriver och skriver allt!♥ I ♥ THIS FF C:

Bra.
Jätte bra.
Otroligt jätte bra.
Verkligen otroligt jätte bra.

Superb!