Berättelsen om Fortunia

7. Skeppsbrottet

”God morgon”, sa den krokryggiga tanten. ”Låt mig vara”! Sa Fellrendión och slog bort hennes händer. ”Jag vet att detta bara är en dröm”! Sa han ilsket och reste sig upp. Han hade visst ramlat ihop på golvet. ”Dröm, ditt Fortunia som du kallar är en dröm”, sa tanten och skrattade. ”Skojar du eller”? Frågade Fellrendión, ”Skojar? Det är det som jag undrar om du gör”, sa hon. ”Du förstår ingenting! Jag är uppvuxen i Fortunia, jag har ju bott i Fortunia ända sen min födelse så hur kan du påstå att det inte är på riktigt”? Sa Fellrendión. Damen gick då iväg och hämtade en liten bok. I boken fanns det målningar på honom och några andra personer som liknade föräldrar som han inte kände igen, eller rättare sagt inte kom ihåg.

”Det här är när du föddes i London. Det där Fortunia eller vad du kallade det måste nog vara något ditt undermedvetna skapat under den tid du legat i koma, du har varit i koma i snart en vecka. Inte konstigt att du förlorat ditt minne”, sa damen. Fellrendión ryckte till av att höra att han inte hade något minne men sa inget om det, det var ju trots allt sant. Boken verkade vara något som kallades fotoalbum och foton verkade vara ett enklare sätt att avbilda folk på papper än att måla, förklarade hon också. Fellrendión började sedan bläddra i fotoalbumet.
Han kände igen bilderna. Men kunde aldrig minnas då bilderna togs.

”Jag börjar tro på dig smått, men det där med att det undermedvetna skapade Fortunia förstår jag inte riktigt”, sa Fellrendión. Den gamla damen tog då med honom genom en lång smal korridor med mörkgröna blommiga väggar med familjeporträtt på väggarna. Korridoren ledde ner till ett stort vardagsrum med en purpurröd soffa och många skulpturer som stod runtom i rummet, och så fanns köket alldeles intill. Det hade vita väggar och kopparfärgat trägolv under. ”När du var med om den där olyckan…”, sa hon men blev strax avbruten. ”Vilken olycka”? Frågade Fellrendión och samtidigt fick han en smäll. ”Låt mig tala till punkt din förbaskade unge”!
”… så gjorde dina föräldrar allt för att få dig vid liv igen, de trodde att de hade förlorat dig och kämpade med allt de kunde. Och ditt undermedvetna verkar ha försätt dig i en slags simulator som lurar dig vad verkligheten är”, sa hon. Fellrendión trodde dock inte på vad hon sa om Fortunia. ”Så jag har alltså levt i en dröm menar du”? Frågade Fellrendión ironiskt. ”Ja, det har du”, sa hon. Sedan så öppnade hon dörren till ett annat sovrum där en man och en kvinna sov. ”Det här är dina föräldrar”, sa hon. Det var några från fotona han hade sett.

Sedan överlämnade hon ljuset till honom.
”Ta det här och väck dina föräldrar, det stör dem inte, de blir bara glada av att få se att du vaknat men säg inget om mig. De vill nog inte se att jag var den första att se dig”, viskade damen och stängde dörren efter sig. ”Varför då”? Frågade Fellrendión. ”Det är så svårt att förklara, hej så länge”!


Fellrendión visste ju verkligen inte vad han borde göra.
Han kände ju inte ens sina föräldrar. För ett kort tag sedan visste han ju inte ens vilka de var. Av att kolla på föräldrarnas ansikten kunde man redan då avgöra att de verkade väldigt stränga ut till utseendet. Han vågade inte väcka dem. De såg ut som om att de skulle ge honom dödstraff eller någonting liknade ifall han väckte dem.
”Öh tanten”! Viskade han när han lämnade rummet.
”Mitt namn är inte ’Öh tanten’ jag heter faktiskt Sally, Sally Austen”, sa hon lite irriterat. Det var nog inte särskilt artigt att bli kallad ’Öh tanten’. Sedan stannade den gamla krokryggiga damen vid en trappa som ledde till nedervåningen. ”Ska du inte väcka dina föräldrar”? Frågade hon. ”De verkar inte så trevliga”, svarade han. Damen skrattade då lite grann (fast inte mycket för att hon ville ju inte riskera att väcka de som sov).
”Ja, det har du rätt i”, sa hon och sedan visade hon ett märke på halsen som kunde varit efter ett strypgrepp eller ett annat mordförsök. ”Oj då”! Sa Fellrendión förvånat. Vad våldsamma typer, tyckte han. ”Är jag verkligen släkt med dessa alver… männiksor”, sa han. ”Människor”, rättade hon. ”Och ja, det är du”, fortsatte hon och suckade. ”Usch”, sa Fellrendión. Det var ju misshandlare han sett förut. Inte konstigt att de inte verkade så trevliga. (Fellrendión var en sån person som kunde se på folk hur de var).

”Sally! Jag måste verkligen tillbaka till Fortunia nu”! Sa Fellrendión kort därefter då han insåg hur länge han hade spenderat tid i den här världen. ”Åh, det går tyvärr inte! Jag ska avrättas imorgon om inte dina föräldrar får veta att du är tillbaka”, sa Sally lugnt. ”Avrättas”? Frågade Fellrendión. ”Du menar… du menar väl inte att de ska döda dig”? Frågade han. ”Jo, jag bröt mot lagen förstår du”, sa hon lugnt. ”Det är så vi gör här”. Det där fick honom verkligen inte att vilja stanna. Men det gjorde ju honom så illa tvungen.
Han ville ju inte låta sig få några skuldkänslor heller. ”Kommer de inte att döda dig i vilket fall”? Frågade han. Kvinnan i sovrummet påminde lite om Wellythernia. Det verkade som om att hon var svekfull och barbarisk precis som henne.
”Jag vet inte, men det är nog bäst om du stannar åtminstone ända tills efter rättegången, men nu ska jag tillbaka till barnhemmet. Du får absolut inte lämna huset men annars får du göra vad du vill här utan att de blir lite irriterade”, sa hon. ”Lite irriterade”, upprepade Fellrendión ironiskt. Lite irriterade skulle nog kunna betyda stryk.

Han följde Sally till dörren.
När han såg hur det såg ut utomhus så var det visst fullmåne den kvällen. Han ville så gärna följa med men han var tvungen att stanna där. Huset luktade illa och hade inte så mycket ljus därinne. ”Hejdå”, sa Sally innan hon gick. ”Hejdå”, svarade Fellrendión och stängde dörren.

Resten av kvällen låg Fellrendión bara på sin smutsiga gamla säng och längtade tills dagen var över. Han ville få hjälpa Sally på rättegången, men han ville ju inte stanna där.

Nästa morgon vaknade han när en sträng röst ropade på honom.
”ETHAN, ÄR DU VAKEN”? Ropade den stränga rösten. Fellrendión reste sig upp fast att han inte var så van vid att kallas för Ethan, vilket han inte tyckte om att kallas. ”Ja, det är jag”, svarade han och tog på sig sin morgonrock. Sedan gick han ner till köket för att äta frukost.
Föräldrarna satt på trästolar vid ett matbord och riktade utryckslösa blickar mot honom. Det var helt omöjligt att se vad de tänkte på eller om de var arga eller glada. Innan han öppnade skafferiet för att kolla vad de hade så såg han en underlig bok upphängd på en vägg där det stod 1945.
”Vad är det här”? Frågade han. ”Det kallas almanacka, det är något man använder för att hålla reda på…”, sa fadern men avbröts. Almanackorna såg mer ut som reliefer i Fortunia eller så var de inristade i ett flyttblock. ”Jag vet vad en almanacka är till för. Det är bara det att de ser helt annorlunda ut där jag kommer fr…”, avbröt Fellrendión men strax blev själv avbruten. ”Tig”! Vrålade han och smällde till honom. Fellrendión glömde helt bort att de var farliga. Fellrendión kände på såret och det började svida. Därefter talade han bara när han blev talad till ända fram tills det var dags för rättegången.

”Vi har samlats här idag för att Sally Austen, blivit åklagad för att ha orsakat en minnesförlust, koma och en grov misshandel mot parets Collins son”, sa domaren. När Fellrendión kom in så satte han sig ner på en stol längst bak i rummet. Sally kunde han se stå upp långt till vänster och sina ”föräldrar” långt till höger.

I mitten av rättegången gjordes en paus och Fellrendión passade då på att prata med Sally när ingen lade märke till det. ”Hur kan du vara ansvarig för min minnesförlust”? Frågade Fellrendión. ”Det är jag inte! Men eftersom att innan du svimmade och föll nerför en trappa i ditt hus så var jag den sista du pratade med och därför försöker dina föräldrar hitta någon att skylla på”, sa hon. ”Riktigt korkat av dem i alla fall”! Svarade Fellrendión.
”Jag skulle vilja hålla med dig men om någon skulle höra så skulle det vara kört för oss. Kanske inte i Fortunia men våra lagar är att den rikaste är den som har mest makt och eftersom att de är en av de rikaste familjerna här så betyder det att de flesta lyder de rikas minsta vink”, sa Sally viskande ifall någon skulle tjuvlyssna.
De stod bakom huset dolda bakom några träd så att ingen skulle kunna hitta de. ”För att vara rika så är de väldigt snåla”! Sa Fellrendión och tänkte på den söndriga sängen och det smutsiga rummet han sov i. ”Jag vet, men folk är inte snällare än så”. Sedan var det dags att gå in igen. Pausen var inte särskilt lång, den var inte längre än en kvart.

Då började de fortsätta med sina onödiga anklaganden fast att Fellrendión visste att de bara ljög. De ville bara låta Sally få dödstraff för att ha någon att skylla på, men om Fellrendión skulle säga sanningen så skulle säkert han också råka ut för någonting. Eller, kanske inte eftersom att han bara var tolv år. Men det hade nog orsakat ännu större problem, och kanske så skulle Sally också få problem för det. Om hon dog så skulle den här världen Fellrendión nu vara i kännas meningslös. Den enda man kunde prata med var Sally för hon var åtminstone inte så sträng och elak som de andra utan gav bra råd istället och höll en bra ton hela tiden.
Sedan blev allt svart.

Sedan började en röst eka högt och den fick honom att öppna ögonen.
”Vakna! Vi är mitt i en strid”, sa Lunéth och i samma stund fick hon honom att resa sig. Ett högt ljud hörde man och skeppet började skaka. ”Vad har hänt”? Frågade Fellrendión. De skyndade sig sedan upp på däck då man kunde se ett stort skepp lite längre bort.
På seglet kunde man se Nórrlendas symbol av en stark ljusblå färg med ett tjockt rött kryss över. ”Vad ska vi göra”? Frågade Fellrendión. ”Åh, jag vet inte”! Ropade Lunéth och sprang in igen. Då började kanoner fyllas med stora svarta kanonkulor på den andra båten. ”De kommer att sänka oss”, sa Fellrendión chockerat.

I samma stund skyndade Nórrlenda och Meyheres ut genom dörren till hytterna. ”Jag skulle vetat bättre! Vi har inget försvar”, sa Nórrlenda och pustade ut. Lunéth hördes då i trappan därnere skrika till och Fellrendión blev alldeles stel. Som tur dök Eudora upp. ”Då kan väl dessa komma till användning”, sa hon och höll upp sin säck med blåspilar.
Blåspilarna hade inte används förut.
”Vänta tills de kommer lite närmare, jag vet att om min syster är ombord så skulle hon gärna vilja se mitt uttryck när vi sjunker”, sa Nórrlenda och smålog lite. Sedan så började de låtsas att de fortfarande var livrädda för dem medan de egentligen var oerhört självsäkra.

När de väl kom närmare så flög Eudora upp till toppen av masten och började skjuta pilarna med en våldsam hastighet. I full fart följde de med vinden och träffade en efter en.
”Det här kan inte misslyckas”, tjöt Lunéth av glädje. Men det fick hon äta upp. ”Ni kommer definitivt inte lyckas”! Sa ett blodstroll som stod i fören och inte hade blivit skjuten ännu. Snart var den andra båten bara elva meter bort.
De ombord skrattade elakt åt dem.

”SÄTT FYR”! Skrek ett av vidundren. Sedan sköts några kanonkulor och Najaden började vingla mycket. Eudora sköt då samtidigt med sina blåsbilar tills påsen tömdes. Men än levde några blodstroll och demoner. Meyheres slet då loss en bräda från båtens yttre lager. Med ett poff så höll han då i ett koger med pilar och en båge i andra. ”Kan du hantera pil och båge”? Frågade han. Först var han osäker om han menade Lunéth eller Fellrendión som båda stod nu framför honom men sedan valde han slutligen Lunéth. ”Jag”?! Frågade Lunéth först osäkert. Men sedan när hon såg att Fellrendión gick ner till Awanda och Eix som styrde båten så förstod hon att det var hon själv. ”Okej, men skyll inte på mig ifall jag missar”, sa hon. ”Åtminstone att vi har någonting som försvarar oss”. Meyheres och alla andra trollkunniga ombord hjälpte också till genom att skjuta brinnande gnistor mot den andra båten, men bara tills de upptäckte att båten hade fått en immunitets besvärjelse vilket gjorde att försvarsmagi inte skulle kunna fungera där. Möjligen gjord av Wellythernia eller Demonica.

Najaden var snart tillräckligt skadad och behövde återhämta sig.
Medan Lunéth sköt så försökte de andra gömma sig bland några närstående öar men hur de än flydde så förliste skeppet när man minst anade det och sjönk långsamt ner mot havets mörka djup.
__________________________________________

Och en än gång så säger jag bara, snälla ge mig kritik så att den kan förbättras. Jag tänker trots allt ge ut den när den blir klar. Snälla jag behöver kritik! Och säg till om det var något ni inte förstod så att jag kan ändra lite, eller förklara.

KRITITK TACK!^^

AWESOME | BÄST I VÄRDLEN BERÄTTELSE | WOW! BRA!

Vill du ha kritik? Hm... Svårt, man kan ju inte göra den bättre! Men, jag kanske har missat det, men iallafall:
Beskriv lite mer hur omgivningen ser ut, så vi förstår mer hur/vart de är!

Ta inte det som dålig kritik! ^^

Nej! Jättebra kritik, ska nog ändra nu!
(Man borde ju veta hur familjens hus såg ut!)

Hoppas du inte tar det som en förolämpning, eftersom din berättelse är SÅ BRA!

Såklart det inte är en förolämpning! Och TACK IGEN!!!!

Tack själv för att vi får såna SUPERDUPERBRAIGAKAPITEL!

^^

JÄTTE BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack alla kära läsare för att ni inte tappat lusten för min berättelse och så troget läser vidare!♥♥♥♥
P.S Varelserna som förekommer i detta kapitlet kan ni föreställa som vattufolket. Och jag varnar för blod i det här kapitlet! Jag säger också att ni får lov att meddela mig ifall jag borde ändra kapitlets titel. Ge mig gärna kritik!
_____________________________________________



8. Amfibieplantan gör nytta

Snart syntes bara toppen av det ståtliga skeppet.
Innan Fellrendións huvud helt sjönk ner kunde han höra trollen en sista gång.
”Ska vi skjuta”? Frågade ett av dem. Trollet som ropat ”SÄTT FYR” förut skakade på huvudet. ”I vilket fall är de så gott som döda nu”, sa han. Planen var misslyckad och skeppet de kämpat så hårt med att bygga var nu helt sjunket och samtidigt var det dags för Fellrendións sista andetag.
De andra var borta när han kom ner. Hela havet var fullt av slemmiga havsväxter som blockerade vägen. Det var ett helt fält full av dem.

”LUNA! MEYHERES! EIX! AWANDA! EUDORA! PHERIDOTH! NÓRRLENDA! VAR ÄR NI”? Ropade han. Men allt som kom var bara bubblor och andningen blev bara försämrad tack vare det. Konstigt nog så hade han glömt bort att man inte kunde tala under vattnet. Ansiktet blev blekt också. Nu skyndade han sig upp med alla sina krafter mot ytan för att andas igen. Händerna blev bara svagare och plötsligt hade det översta lagret av vatten förvandlats till is. Förmodligen måste Wellythernia ha passerat med sin hemska dödande förbannelse som frös ihjäl allt liv och fick stormar att utbryta.

Tur för honom att han hade en amfibieplanta i sin ficka som förmodligen Meyheres smugglat ner. De sista krafterna gick sedan åt för att pressa in den i munnen och försöka äta den. Då gjorde han en grimas. Smaken var så sur och motbjudande men trots det så bet han hårt och gjorde det igen tills den var krossad så att han kunde svälja den. Samtidigt fick det med sig havsvatten och plantans suraste juice.

Sedan började han andas igen.
Det kändes som luft att andas där. Nu kunde han ersätta vattnet med luft i en timmes tid. Tänk om de andra inte haft samma tur. Sedan simmade han genom fältet för att försöka hitta de andra. Även om det gick helt utan framgång. Oavsett hur länge han letade hittade han de aldrig och fick en gång i timmen äta en ny amfibieplanta för att bevara luften han hade kvar. De var så himla gräsliga.
Varje gång han åt dem kändes det som om att han skulle spy. En gång gjorde han nästan det, men det hände aldrig som tur var. Först smakade det som citron när man åt den, men sedan när man svalde den så smakade den bara surare och surare och till sist så sur att man började må illa av den. Vanliga citroner kunde ju vara goda för vissa personer, men en amfibieplanta smakade förskräckligt.

Sedan hörde han en lockande sång.
”Vi ej vackra är, men rösten vi bär, av alla som hört vår sång har inte många hört dess slut, deras liv vi tar men vi ingen glädje har, av all sorg är det den värsta, vi dödar för att vi måste, inte för att vi valt det”, sjöng en vacker röst.
Även om Fellrendión hört sången så ville han se vad den ledde till. Han kunde sedan se en snabb skymt av en gråblå fiskstjärt försvinna runt ett hörn. Mystiskt, tänkte han. Tänk om de andra också sett en sådan varelse. Vad kunde det vara?

”Den besökare som nått vårt land, lever inte länge till, lämnar den ej omedelbart, slocknar ögonen med ett hugg”, fortsatte den.
Fellrendión simmade efter.
Han såg nu några slags ruiner från något uråldrigt gammalt tempel sedan, och han var nu utanför fältet med sjöväxter. Han kunde då se att varelsen han följde efter var en murmaid.
En art som påminde en smula om människor men mest en slags fisk. Håret var oftast färgat som tång och ögonen var som en fisks. Ögonen var stora som en ödlas och hade inga ögonlock. Näsan var bara springor och läpparna var tjocka som en anknäbb. Deras hud var fjällig och oftast grå och de hade en fiskstjärt på fyra meter som kunde variera till färgen. Händerna hade simhud mellan fingrarna som var väldigt smala och långa. Tänderna var lika smala och vassa som nålar och var väldigt obehagliga. Enda skillnaden mellan honan och hanen var rösterna och att honorna var de som fixade maten med deras sånger. Hanarna var mest bara vakter åt deras ungar.
Murmaiden simmade sedan fram till en mycket hög svart klippa som sträckte sig minst femtio meter upp nu och var mycket bred. Mitt i klippan fanns det en dörr av koppar som den sedan simmade in genom. Innan Fellrendión hann komma närmare den så låstes den dock omedelbart av någon på insidan. Mitt på dörren fanns det en liten dörrknackare i form av ett hajhuvud som visade ett öppet gap. Han tvekade på att gå fram men gjorde det till slut.

Fellrendión fick sedan en idé om att känna på hur vassa tänderna kunde vara i hajgapet. Han sträckte in handen och skulle känna på dem en efter en. Men när han väl kom in med handen längst in… PANG! En sådan smärta! I samma stund som handen kommit längst in i gapet så smälldes käkarna igen. Fellrendión började vråla av smärta. Han kunde heller inte få ut handen därifrån heller.

Hajhuvudets ögon blinkade sedan rubinröda.
”Inkräktare vid den västra stadsporten”, sa en röst. Ett alarm verkade sedan ha satts igång. Käkarna öppnade då sig och stängde sig om och om igen mycket fort i flera sekunder. Handen blev bara mer och mer mosad. Sedan när han inte längre hade någon känsel för handen så öppnades gapen lodrät och han drog ut handen, eller det som var kvar efter den. Kort därefter öppnades porten.

Några murmaider simmade ut genom porten.
De bar vassa spjut och treuddar och såg inte särskilt glada ut över att få besök.
”Borde jag kanske lyssnat på sången”? Tänkte Fellrendión och började simma in bland fältet av sjögräs. ”Kom tillbaka landvarelse”! Skrek de med pipiga röster. ”Ni tar mig aldrig levande”, pustade han fram och slog bort några växter som stod i vägen. ”Då tar vi dig väl död, avskum”! Sa murmaiderna. Kort därefter hördes ett bubblande ljud och han duckade. Ett spjut hade kastats, inte mycket långt över hans huvud.

Sedan stannade han upp när han väl hade chansen bakom en stor sten tills de simmat förbi. Han tog sedan ett djupt andetag. ”Måtte det vara över nu”, tänkte han. Han stannade där i några minuter för att försäkra sig om att de var borta innan han kom fram igen.
Förrådet med amfibieplantor blev mindre och han var tvungen att ta en till. Om bara några timmar så skulle han få ta sin sista planta visste han.

Nu letade han kämpigt efter de andra. Han hoppades innerligt att få träffa dem snart. Tänk om de var hos murmaiderna. Han kom på att simma till Najaden och hämta Enthorcys. För ifall de var hos murmaiderna så behövde han kunna försvara sig för att inte bli en måltid. Sedan såg han ner på sin blodiga hand. Det var bara krossat brosk och ben nu.
I Najadens källare stod Enthorcys stående lutandes mot en vägg. Bredvid låg Eudora medvetslös och blek på golvet. Hennes vingar såg dessutom skrynkliga och fördärvade ut. Fellrendión ryckte till. Han rotade då fram en amfibieplanta och gav den till henne.
Efter några sekunder slog hon upp sina ögon.
”Fellrendión… vad gör du…!?”, sa hon chockat och såg sig omkring. Sedan mindes hon när båten sjönk. ”Åh tack! Mitt lager måste nog precis tagit slut och sedan måste jag ha blivit kvävd av allt vattentryck härnere”, sa hon. ”Den där lömska Pheridoth”! Vrålade hon och blev röd. Fellrendión frågade henne vad hon menade. ”I samma stund som vi kom under vattenytan flydde han genast till den andra båten och blev välkommen ombord där istället för att hjälpa oss”! Sa hon.

De borde vetat bättre.
De var ju nu de ansvariga för gruppens misslyckande. De var ju de ansvariga för att Pheridoth fortfarande var i livet och kunde avslöja deras planer för Wellythernia när han kunde ha avrättats tidigare. ”Åh, allt är mitt fel”, snyftade Eudora. ”Nej, sluta och även om det är ditt fel så finns det inget att göra åt det”, sa Fellrendión uppmuntrande. ”Vi borde hämta de andra nu, vet du vart de kan vara”?
”Förmodligen döda”, sa Eudora kort. ”De brutala murmaiderna tillfångatog Nórrlenda och de andra”, sa hon och snyftade. ”Nå? Borde vi inte göra något åt det då”? Frågade Fellrendión. ”Vad föreslår du? De är väl flera miljoner såna otäcka varelser på andra sidan porten med hajhuvudet”, sa Eudora.

JÄTTE SUPER DUPER SUPER BRA!!!!!!!