Annie Crestas historia

ALLTSÅ JAG FANGIRLAR AV MINA STORTÅR SÅ ******** BÄST!!

SNÄLLA GE OSS MER!♥

Förlåt att det tagit sån tid



Träningen är en katastrof.

Eller kanske är det bara jag som tycker det. Karriäristpojken från ettan verkar ha fruktansvärt roligt när han praktiskt taget flår sönder alla träningsdockor innan han slänger ett självbelåtet flin åt mitt håll.
Jag vet inte om det är mina rödgråtna ögon eller min spinkiga kropp som roar honom mest, men vad det än är känns det obehagligt när han tittar på mig med sin djuriska blick.

Jag tittar ner i golvet varenda gång hans mörkbruna ögon möter mina. Flickan från tvåan måste tolka det som ett tecken på blygsel, för hon flinar åt mig.
Karriäristerna liknar inte mig på något sätt. De har tränat för det här i hela sitt liv medan jag hals över huvud tvingats anpassa mig till nya regler. Alla bär en självbelåten min och man kan se att deras föräldrar förmodligen inte sparat på maten - alla karriärister är redan hälsosamt byggda och med stora muskler.

Jag sneglar på mina spinkiga armar.

Jag har inte en chans.
Tror jag.

-o-

Efter att ha varit på träningen i ca en timme blir jag snabbt övertygad omi att jag är chanslös. Jag prövar en pilbåge, men strängen snärtar tillbaka på mig och fläker upp ett sår i min kind. Knivarna går något bättre, men även de är en katastrof. De känns otympliga och tunga min hand och när tränaren säger att de ska kännas som en del av armen får jag nog. Jag drar över till stationen för ätliga växter och testar min kunskap.
Hälften rätt. Ungefär.

Jag känner mig ändå ganska självbelåten, men mitt halvglada humör förstörs snabbt när tränarna annonserar att vi ska ha gemensam träning nu.

De drar oss till kampsportsstationen först - en station jag varit noga med att undvika - och visar oss några
"enkla" försvarsmetoder innan de parar ihop oss. Jag får möta en spinkig, fräknig flicka från 10 och båda ser nervöst på varandra i ett par sekunder innan vi börjar slåss.

Tja, eller slåss och slåss - vår omgång består mest av att hoppa runt på ett nervöst sätt och vänta på den andras attack som aldrig kommer. Till sist får tränaren som noga övervakar oss nog.
"Kom igen!" Vrålar hon. "Attackera då!"
Vid ljudet av hennes skarpa röst hoppar båda till. Flickan från 10 sväljer hårt, ger mig en fruktansvärt bedjande blick - och lyckas på något sätt slå ner mig.

När mitt huvud slutar snurra är det enda jag ser tränarens belåtna blick och flickan som ser livrädd ut.

-o-

"Hur gick det idag på träningen?"
Man kan tydligt höra att Finnick kämpar för att låta likgiltig, ändå låtsas ingen om det. En kylig tystnad sänker sig över middagsbordet.

Jack sväljer sin mat och rycker på axlarna.
"Bra, antar jag. Jag knöt några knopar och övade lite på svärd..."
Finnick ser gillande ut, och än en gång värker mitt hjärta något ofantligt.
"Bra, bra." Han vänder sig mot mig men håller blicken på en punkt på väggen ovanför mig.
"Annie?"

Jag skakar på huvudet.
"Det gick bra", ljuger jag. "Jag prövade en pilbåge..."
Mags ser positivt överraskad ut.
"Det är bra!" Hon ler brett mot mig. "Pilbågar är bra vapen."
Abidella verkar hålla med. "Oh ja! Det blir alltid så spännande spel när någon deltagare kan hantera dem."
Jag ler nervöst. Det märks att Abidella inte glömt mitt utfall på morgonen, för hon ler bara lite kallt mot mig när hon möter min blick.

Jag harklar mig försiktigt.
"Jag vet inte om man kan säga att jag kan 'hantera dem' riktigt..."
Mags gör ett "pff"ande ljud.
"Inte jag heller!" Hon ler brett. "Behövs det? Är det inte bara att snärta till med strängen?"
"Mags har aldrig hållit i en båge", förklarar Finnick med en öm blick på den gamla damen. Bisqet fnissar till.
"Annie har", fnittrar hon. "Åh, jag har alltid velat hålla i en båge... Vill inte du, Abidella?"

Abidella ser nådig ut. "Nej. Jag tror att man blir fruktansvärt smutsig om naglarna, förstår du, kära Bisqet."
"Det vore ju en katastrof", spinner Finnick och rör försiktigt vid Abidellas långa kattklor.
Hon rodnar och jag tittar ner på min tallrik samtidigt som en värk sprider sig i mitt bröst.

Jack harklar sig. "Vad ska vi fokusera på under morgondagens träning?"
Mags ser fundersam ut. "Överlevnadsteknik. Det hjälper en mycket. Fokusera på att lära er hur man gör upp en korrekt eld och hur man känner igen ätliga bär. Inget är så fruktansvärt som att dö av förgiftning! Under mitt Hungerspel så..."
Mags börjar pladdra på och jag stirrar ner i min tallrik samtidigt som jag gör allt för att stänga ute ljuden av Abidellas fnitter och Finnicks spinnande röst.

-o-

Jag går och lägger mig tidigt den kvällen. Huvudstadens grälla ljus som sipprar genom min gardin när jag somnar, och jag förstår inte hur jag kunde älska dem igår.

Min sömn blir inte långvarig.

Efter vad känns som tio minuter blir jag väckt av en försiktig knackning på dörren. Jag ger till ett irriterat, morrande ljud och snubblar upp ur sängen och fram till dörren.

"Vem är det?" Sluddrar jag.
"Det är jag."

Finnicks röst var den jag minst väntade mig.

Så, vad tycker ni?

Jaaaaaaa! Nu tar Annie och Finnick och prtara lite, känske även smakar på varandras läppar..?

Detta var lika bra som alltid!
Gillar sättet du beskriver de olika spelarna! Är.väldigt nyfiken på den här killen från distrikt 1 känns som om han kommer ha ett finger med i spelet när Annie blir "galen"

Gud, du tar död på.mig du underbara människa! Dina meningar som bildar den här fanfiction är så vackra och poetiska på ett sätt få unga klarar av att skriva på! Och jag älskar det!

Jag är säker på att många sitter efter att de läst detta och bara väntar och längtar efter ett till kapitel! Du skriver bara så himla beroendeframkallande, varje ord är som en dag i december, man bara längtar efter.riktigt mysiga Finnick♥Annie stunder, och dem gud var du får till dem, de är som värdens gulligaste par, så olika och söta tillsammans!

Nä nu du! Nu är det dags att säga vad jag tycker om dig som författare! Om du inte förstod det där.uppe så måste jag vara ditt största fan, varje gång jag ser att du skrivit ett till kapitel typ dööööör jag av lycka, och vilka kapitel sen de är helt underbara! Den här är absolut den bästa hungerspelen fanfictionen jag någonsin läst!

Du är en av mugglis största talanger något du måste ta vara på!
Du kommer gå långt i ditt skrivande!

Tack så hemskt mycket för att du ger våra liv ett gyllene glans med din fanfiction! Längtar efter nästa kapitel och under den tiden så kan jag läsa om dina andra kapitel

Kapitel 10

Jag stirrar förvirrat på dörren. Finnick?
Vad vid Poseidons mest brinnande treudd gör han här?
"Vem är du?" frågar jag misstänksamt, för plötsligt kommer jag på att jag inte vet vem Finnick Odair verkligen är.

"Stackars irrande barn", retas han mjukt, "har du glömt din ängel?"
Jag får lust att slå ihjäl honom. Istället viskar jag,
"Vad vill du?"
En ändlös längtan sprider sig i mig. Hans viskning ekar i min hjärna.
"Släpp in mig, snälla rara Annie."
Jag misstänker att han försöker locka mig till något. Ändå öppnar jag.

Och inget i hela Panem kan förbereda mig på den syn jag möter.

Det är verkligen Finnick, ja. Men han ser inte ut som Finnick längre. För den Finnick jag känner har inte smink blandat med tårar utsmetat i ansiktet, är inte naken på överkroppen och full av stora blåmärken som glittrar i nattens bleka ljus. Den Finnick jag känner kollapsar inte på golvet så fort han kommer in genom dörren och har stängt den.

Den Finnick jag känner börjar inte skaka av smärta när jag försiktigt rör vid hans skulderblad.

"Är du okej", viskar jag, trots att jag redan vet svaret.
Jag tror att Finnick snyftar av smärta nu, men jag är inte helt säker - för varför skulle Finnick Odair gråta?
"Kan du gå?" Frågar jag - han kan ju inte ligga på golvet, utan jag måste få honom till min säng. Finnick sniffar till.
"Jag tror han bröt av mitt ben."
"Vem?"
"Han." Finnicks röst bryts och en konvulsion skär genom hans kropp samtidigt som jag försiktigt rör hans ben och konstaterar att - ja, det är brutet. Hans skulderblad, vänsterarm , tre revben och en del av höften också ser jag efter en närmare titt.

Vad har hänt med honom? Vem har mage att göra något sådant här?

"Kan du försöka gå till sängen?" Viskar jag. Finnick biter ihop och med min hjälp lyckas han halvt släpa sig, halvt bli buren till sängen, där jag försiktigt placerar honom.
Nu när han ligger med ansiktet uppåt ser jag att han har ett brett skärsår som går från ena ögonbrynet ner till hakan.

"Jag måste tvätta ur ditt sår", viskar jag försiktigt. En tyst tår rinner nerför Finnicks ansikte när jag försiktigt reser mig upp och skyndar mig in i badrummet, där jag blöter en handduk och skyndar mig tillbaka.

"Vad hände?" Frågar jag när jag försiktigt baddar av hans sår.
"De var lite mer vilda inatt än vanligt." Finnick grimaserar av smärta nu.
"Vilka? Än vanligt?"
Finnick verkar svälja hårt, svetten rinner ner för ansiktet på honom, innan han säger,
"De som köpte mig."

Och då faller alla bitar på plats.

-o-

Finnick somnar av utmattning så fort jag har behandlat hans sår. Jag förstår inte hur han kan sova med så många ben brutna, men han gör det ändå.

Och jag sitter bredvid Finnick och gråter, för jag förstår inte hur president Snow kan göra något sådant här - det måste vara Snow.
Plötsligt känner jag en känsla sprida sig i mig, en känsla jag aldrig känt förut.
"Åh, Finnick", viskar jag, "min själ är din och kommer alltid vara det."

Jag tvekar i några sekunder innan jag försiktigt böjer mig fram och kysser Finnicks spruckna läppar. Han smakar saltvatten och blod.

Sedan kurar jag ihop mig på golvet, trycker Finnicks obrutna hand, och somnar.

Iiiiih! Nu har vi början på lite action här!
Sången som inspirerade mig till mycket av kapitlet heter Wandering Child. Kolla upp den om ni vill ♥
Gud vad ni är snälla mot mig! Jag älskar er också. JÄTTEMYCKET!

GAH!!! Du yr gjort det igen!!!♥ Du gör så jag blir beroende av din ff (eller är det bara för jag älskar Finnick och Annie så mycket ♥)!!! Ååååååååh nej stackars Finnick!!!♥ MEN JAG VILLE ATT BÅDA skulle kyssa varandra, inte bara att Annie skulle kyssa honom när han sover!
Men jaja, det är väl bättre än inget?? ♥

Hoppas bara att inte Finnick blir den dör arroganta typen på morgonen, för DÅ!!! Annie typ säger att hon är kär i Finnick och om han då bara beter sig som en idiot förlåter jag honom aldrig...♥

När ska Annie in på arenan? ♥ Eller ska du skriva om det? ♥ Om du inte gör det, får du verkligen SPAMMA oss med jättefina Fannie moments nu!!♥

Älskar din berättelse JÄTTEmycket!!♥

Molly Evans, tack raring ♥♥
Jo, jag kommer skriva om arenan. Förhoppningsvis i näst-nästa kapitel, jag ska försöka ta intervjun och poängutdelningen fort.

Jojo, det kommer nog vara en HEL DEL Finnick/Annie moments snart... I promise...