Inte som du tror [SV] (Luna ff)

The end of our story (13)

Jag omfamnades av skrik. Överallt, från alla håll, kom folk springande. Jag borde nog ha varit rädd, men istället stod jag bara där. Förlamad. Vad skulle hända? Skulle någon av dem jag älskade leva i slutet av dagen? Och det fick mig att ta mig framåt. Jag kunde inte bara stå där. Nu var det dags, nu skulle jag bevisa för alla att jag inte var som dem trodde. Konstig, kanske, men jag var mig själv. Det var dags att slåss tills jag föll ihop för dem som betydde något för mig.

-Så… Är lilla flickan ute och springer?
En röst nästan spann i mitt öra och jag kände en trollstav hårt tryckt mot min hals.
-Jag tycker att det verkar rätt sent. Kanske dags att.. Somna? Sa rösten, och stannade upp lite mellan varje ord.
Utan att tänka svängde jag runt.
-Avada kedavra! Skrek jag.
Först när Fenrir Grårygg föll ihop insåg vad jag hade gjort. Dödat en person. Han skulle aldrig aldrig aldrig andas eller säga något eller röra på sig eller… Jag kunde känna mina egna hjärtslag.
Jag var så feg. Så jag vände mig långsamt om och sprang därifrån. Jag stod inte ut med de där gula, uppspärrade ögonen som aldrig skulle sluta se på mig.

Jag sprang. Mitt långa hår trasslade sig och var fullt med tovor när jag försökte få bort det från ansiktet. Bredvid mig hördes en smäll och ett skrik. Vem det var som hade dött nu visste jag inte, och ville inte veta. Jag ville bara låtsas som om allt var en mörk mardröm. Snart skulle jag vakna, slå upp ögonen och vara i min egen säng. Ljuset skulle strila fram mellan gardinerna och… Borta i mina tankar märkte jag först ljudet efter några sekunder. Det var ett dovt dunkande som fortfarande vibrerade genom hela slottet. Stel av skräck stod jag kvar. Marken skakade. Allt. Skakade. Plötsligt sprack en av de enorma golvplattorna och jag fick syn på orsaken. En jätte. Jag kastade mig undan för att inte krossas under den stora foten.


-Jag är Luna. Allt kommer att bli bra. Alla mår bra. Jag mår bra bra bra.
Jag kunde inte hindra mig själv från att flämta mellan varje ord.

Utan tankar hade jag tagit mig till stora salen. Jag såg mig om och kramade staven i handen.

Sekunden innan hann träffades av formeln som fick honom att sjunka ihop så såg han på mig. Munnen formade ordet ”fly”. Och jag visste att han skulle ha gjort vad som helst för att få stanna kvar. Inte för sig själv. För mig. Philip.

~Era kommentarer gör min dag ♥

jättebra!

Omr! Hittade just den här, den är ju jättebra!

Synd att du först hittade den när den var slut...

Men Molly Tonks, det är ditt kapitel som gör min dag! Men... Varför? Varför ska Philip dö? ;( varför?!

The truth can hurt (14)

Jag sprang. Bort bort bort bort ville bort. Vart som helst, men jag kunde inte vara här. Jag var en växt men blommorna hade vissnat. D ö d. Philip fanns inte mer. Jag sjönk ner mot en vägg. Tårarna kom av sig själv och jag flämtade för att få luft. Högre och högre sa jag det, om och om igen.
”Han är död”
Till sist skrek jag.

Jag skakade, lutade mig om och om igen fram. Min kropp krampade och jag var säker på att jag skulle spy. Långsamt tog jag några steg framåt innan jag hittade balansen. Det kändes som någon annans kropp, någon annans ben som inte bar, ögon som rann utan att jag märkte det. Det här var inte jag. Det kunde det inte vara. Jag snubblade över en kropp. Ett ljudlöst skrik kom upp från min strupe när jag insåg vem det var. Padma. Padma Patil. För bara några dagar sen hade hon suttit bredvid mig, pratat med mig. Jag orkade inte med verkligheten. Hennes mörka ögon såg upp på mig och armen låg i en konstig vinkel. Död. Som Philip. Jag sköt bort tanken. Philip skulle inte vara såhär. Jag skulle inte låta honom ligga och bli nertrampad. Hans sista kroppsvärme skulle lämna honom i min famn. Fast besluten om detta började jag springa. Denna gång var det inte för att fly.

Om jag skulle klara av att se in i dem där mörkt blåa ögonen en sista gång visste jag inte. För mig var de fortfarande ett hav, levande med vågor som drog mig in i honom. Så jag hoppades för mitt liv att det skulle kännas likadant nu. Att han skulle se på mig, prata med mig som det var innan allt hände. Hans händer i mina. Utan det skulle jag inte klara mig.
Bra eller dåligt? ♥

Super!

Jättebra!

Tack ♥