Min syster Katie

Har läst till kapitel 4 nu!

Kapitel 28- The End
Jag har aldrig varit på en begravning. Och jag har aldrig trott att min första skulle vara min systers. Jag sitter framför min sminkspegel. Drar hårborsten genom håret. Sätter upp det i en tofs.
- Beth! Bilen är här! ropar mamma ifrån undervåningen.
Jag ställer mig upp. Drar händerna över min svarta klänning för att släta ur att eventuella skrynklor. Stänger dörren när jag lämnar mitt rum. Är redo att passera Katies rum men jag bestämmer mig för att gå in. Glassplittret från när jag krossade hennes spegel ligger kvar. Mina föräldrar har alltså inte orkat gå in i hennes rum. Bland splittret ligger också läppstiftet. Jag plockar upp det för att ställa tillbaka det på nattduksbordet. Men det blir kvar i min hand. Jag drar ut en låda ur nattduksbordet och plockar upp en liten handspegel. Jag håller spegeln framför mitt ansikte och målar mina läppar med läppstiftet. Sen tittar jag på mig själv. Jag ser inte ut som Katie. Jag ser ut som mig själv med en del av Katie. Jag lämnar rummet och går ner till mina föräldrar som väntar i hallen. Båda två är svartklädda. På trottoaren framför huset står den svarta bilen parkerad. Vi sätter oss och den åker iväg. Ingen säger någonting. Det verkar bli en vana. Chauffören tittar på oss genom backspegeln.
- Får man fråga vem det är som ska begravas? undrar han.
Mamma börjar gråta. Pappa tittar sammanbitet ut genom fönstret. Det är visst bara jag som kan svara.
- Min syster, svarar jag.
Det är då chauffören verkar förstå vilka vi är.
- Åh, ni får ursäkta. Jag visste inte. Jag har självklart läst om det i tidningen men jag visste inte att begravningen var idag, säger han.
Jag nickar. Efter vad som känns som en evighet stannar vi utanför kyrkogården. All snö är nästan borta Så fort jag kliver ur bilen kan jag se dem. En bit bort står de. Alla är svartklädda. När vi kommer fram kan jag inte slita blicken ifrån kistan. Den är redo att begravas. Redo att hålla min syster under jorden. Någon ställer sig bredvid mig och jag känner hur personen letar efter min hand. Jag tittar på Marcus. Sammanflätar våra händer. Prästen börjar prata. Men jag lyssnar inte. Tittar mig omkring. Katies vänner är här. Mormor och morfar, farmor och farfar är också här. Moster Jade håller David i handen. Jamie är också här. Han håller en ros i handen. Flera andra bekanta är också här. På min andra sida står Ellie. Över prästens ord kan jag höra hur min mamma gråter. Jag känner hur en tår rinner ner för min kind. Kan höra Katies röst i mitt huvud. ”Du är så känslig Beth”. Jag ler ett snett leende. När prästen är klar med sina ord får man gå fram till kistan. Först fram är mamma och pappa. Mamma håller ett hårt tag om pappas arm när de går fram på skakiga ben. De slänger varsin röd ros och går sedan tillbaka till sin plats. Sen går Jamie fram. Hans ansikte är blött av tårar. Även han slänger ner en ros. Han älskade Katie. Både före och efter jag berättade om otroheten. Han vet fortfarande inte vem det är men jag tror inte han bryr sig längre. En efter en går de fram till kistan. Till slut är det bara jag kvar. Hand i hand med Marcus går jag fram. Ellie går ett steg bakom oss. Jag har ingen blomma. Jag sätter mig på huk. Kysser mina fingrar och pressar de sen mot kistans lock.
- Jag lovade att jag skulle lösa det Katie. Och det gjorde jag. Jag fick ett fint ärr på köpet. Nu är vi inte så lika längre. Men du hade fel i en sak. Du kunde ha berättat för mig. Om allt. Jag skulle inte ha blivit arg på dig. Jag har aldrig kunnat vara arg på dig. Men just nu är jag väldigt arg. Fan Katie. Det var inte såhär det skulle sluta. Men jag lovar att jag ska leva mitt liv för oss båda två. Jag älskar dig Katie, säger jag och ställer mig upp igen.
Jag blir omfamnad av Marcus. Fler tårar rinner ner för min kind. Begravningen är över. Kistan förs ner i hålet och de börjar genast dränka den med jord. Jag tittar mig omkring. Då får jag syn på honom. Jag visste inte om han skulle komma eller inte.
- Ge mig en stund, säger jag till Ellie och Marcus.
De nickar och jag går iväg. Dustin står en bit bort. Han är också svartklädd. Och han gråter. Jag plockar fram armbandet ur min jackficka och räcker fram det.
- Katie älskade dig verkligen. Jag hittade en sak som hon hade skrivit i sn dagbok. Vill du att jag ska läsa det för dig? undrar jag och tar fram papperslappen.
Dustin nickar. Jag harklar mig och börjar läsa.
Älskade Dustin...
att du läser det här betyder att jag inte finns längre. Att vi aldrig mer kommer ha fler underbara stunder tillsammans. Att jag aldrig kommer få visa världen hur mycket jag älskar dig. För det gör jag. Jag älskar dig verkligen. Jag har inte alltid varit rättvis mot dig. Det fanns tillfällen då jag verkligen ville komma ut till Jamie om vår kärlek för men jag fegade ut i sista sekunden. Nu när jag skriver det här så inser jag att jag skulle ha gjort det för din skull. Hur ska du kunna sörja min bortgång när ingen vet hur mycket vi älskade varandra? Men gör som vi gjorde när vi var tillsammans, strunta i alla andra. Det är du och jag mot världen älskling.
Din för alltid Katie.
Han gråter ännu mer och tar emot pappret.
- Tack. För allt, säger Dustin.
Jag nickar och vi kramar varandra. Sen går jag därifrån. I ögonvrån ser jag hur det står någon och tittar på männen som gräver ihop hålet. Jag vrider på huvudet. Det är hon. Den finaste. Hon står där och tittar på dem. Vi får ögonkontakt. Katie lyfter handen och vinkar. Ger mig en slängkyss. Ett ljus bildas bakom henne. Ljuset blir större och större. Snart har ljuset svalt henne.
- Beth, är du redo att gå? frågar Marcus.
En varm bris glider förbi oss och jag känner hur den smeker vid min kind.
- Ja, jag är redo, säger jag och tar tag i hans hand.
Han ler mot mig och jag ställer mig på tå och kysser honom. Marcus ser förvånat på mig.
- Vad var det där för? undrar han.
- Det har alltid varit du. Och det kommer alltid vara du, säger jag.
Marcus ler och omfamnar mig. Sen lyfter han upp mig i sin famn och kysser mig. Egentligen borde jag inte vara såhär glad. Jag menar, det är min systers begravningsdag men jag har ingenting att vara ledsen för just nu. Katie mår bra. Hon väntar på mig på andra sidan. Och när det är min tur att komma dit, då kommer hon att möta mig med öppna armar. Sen kommer vi vara tillsammans för alltid. Jag och min syster Katie.

tack för alla fina ord! Nu är hela historien slut och jag vil bara säga hur underbara ni är som har stannat kvar och läst alla kapitel! Hoppas jag får se er på mina framtida ff:s! Ni är de bästa läsare man kan ha! ♥

HERRE MIN GUD!!!!!!! VAD F*N SÅ BRA!!!!!! Åh, VARÖR MÅSTE DEN VARA SLUT?

I LOVE YOUR FF!!!!

Den här en av min favo ff, och den komme alltid vara den som Jag har på min lista!
Tack johhana, tack för alla SUPERBRA och läskiga kapitler, tack för du gör min dag, tack för du är en så bra författare, ja, Tack för allt! ♥♥♥♥♥♥♥♥

Nu är den slut... Men det har varit en av de mest fantastiska hemskaste, sorgligaste, romantiska, awesomiga -Ja, listan skulle kunna gå lika långt som Rapunzels hår!- ff jag någonsin läst!

Åh... Gud, den var toppen.
Synd att den tog slut... </3

*Snyft* Gud vad awesome! *snyft* älskar dina ffs! *snyft* Vad sorgligt...

WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!! du fick mig att börja gråta, och det är inte ofta det händer när jag läser ffs! Du är speciell!! ♥

Oh my god!!! Hittade den här i fredags och har läst så ofta jag kunnat sedan dess. Vill bara att du ska veta att du är en stor begåvning.

Har sträckläst alla kapitlerna helt amazing!