Att hitta balansen.

Halloj min kära Medmugglisar, så här är det. Jag har fått tillbaka min dator! (ÄNTLIGEN!) Så nu kommer det bli en update snart. ^^ Bara det att jag måste göra klart en uppgift i svenskan. Dessutom måste jag säga såhär. JÄTTELEDSEN för det stora hålet

/ Kram Therese

Välkommen tillbaka! Har saknat dig här på mugglis
Ser fram emot nästa kapitel!

JAG HAR SAKNAT DIG TETRAPACK ♥

Grawr! Jag kommer börja skriva när jag gjort klart min svenska uppgift, har lämnat in bokanalysen (någon som vill läsa? ^^) och ska skriva en respons nu så är jag klar.
Sen har jag en argumentation att skriva men...

Det är kul att du är tillbaka :3

Vi hoppas på att du klarar av dina svenskauppgifter och sedan skickar iväg ett kapitel c;

Kommer upp ett kapitel ikväll! (förhoppningsvis kommer ni förstå allting efter det. ^^)

Den är jättebra! Längtar tills nästa kapitel!

WOHOO YAY NYTT KAPITEL! ♥
Gosh vad jag har saknat den här ff:en. O__O ♥

Här har ni ett litet kort kapitel, eftersom jag satte mig och såg på film i stället, Johan Falk, vet ni vilken det är? x)

Kapitel 11. Dimmor som lättar.


Lara.

"Hörde du?" nästan skrek Avery. Jag flinade halvt.
"Ja vi hörde Avery. Men hon lär inte vakna på en ett tag." svarade jag och min blick föll mot sjukhussängen där hon låg. Hon hade legat såhär ett tag nu. I en sorts koma där hon upplevde allting verkligt, som om hon var vaken. Då och då sa hon några ord , nyss hade hon sagt något i stil med. "Vem i hela världen kan man lita på."
Avery tog sin systers hand och kysste den lätt innan han reste sig upp och gick iväg utan ett ord. Jag såg efter honom, han såg ut som att han aldrig brytt sig och gick nonchalant ut ur flygeln. Innan han rundade hörnet såg jag hur han tittade tillbaka hur han såg mig rakt i ögonen och försvann med ett ord på läpparna som jag inte kunde tolka. I stället ställde jag mig försiktigt upp med blicken fäst vid Jessica. Jag undrade så vad som hände i hennes tankar, hur lång tid det gått. Vad som hänt henne. Kanske kommer hon ihåg. Som om någon hällt en hink med lava över mig kände jag frestelsen av att böja mig ner vid hennes hals och dricka. Jag svalde hårt och satte mig ner på stolen igen. Så såg jag det plötsligt, hennes fingrar rörde sig och hon drog täcket hårdare om sig. Kunde hon? Efter bara två dagar?


”Jessica?” Viskade jag stelt. Halvmånen lyste upp hennes säng och mörkret slukade mig.
”Varför gjorde jag det? Varför?” Snyftade hon. Då hennes ansikte lystes upp av månskimret såg hon ut som en ängel.
”Du har inte gjort något, Bellatrix och Lucius hittade dig avtuppad utanför stora salen, du låg under trappan. Någon hade slagit till dig.” Berättade jag. Hon såg på mig utan att säga något. ”Du låg i koma. Men inte särskilt länge, det är tionde september. Det hände för två dagar sen.” Sa jag.
”Så jag… Inget hände? Du hittade mig inte i Den förbjudna skogen?” Hon såg rädd ut.
”Nej det gjorde jag inte Jes, du behöver inte oroa dig, du borde somna om. Avery gick just. Jag ska tala om för honom att du har vaknat upp. Jag kommer i morgon.”


Nu, efter en stund så kunde jag äntligen förstå vad Avery mimade. ”You-know-where”, hade han mimat och ja, jag visste vart. Jag började promenera ner mot fängelsehålorna i mörkret. Ibland hörde jag en röst, men den dog bort ögonblicket senare. Lärare som patrullerade antog jag. Det började bli mörkare i gångarna jag gick i och jag förstod att jag snart skulle vara framme då facklorna var mindre i fängelsehålorna än i resten av slottet. Jag gick som vanligt in bakom Slytherin bannern och gick åt höger. Ett rött silkestyg hängde för och då jag trevade för att komma in så märkte jag att det började låta mer och mer desto längre in jag kom. Avery låg på den silvriga soffan och över den smaragdfärgade heltäckningsmattan låg svarta blad från rosor. På glasbordet låg rökelse och ett enda mörklila stearinljus flöt i luften som en enda ljuskälla. På glasbordet stod två vinglas och en vinflaska.
”Sätt dig.” Sa han snällt med bestämt. För stunden glömde jag av att berätta om Jessica, i stället gjorde jag som han sa och gick dit och satte mig ner bredvid honom.

Vi satt tysta en stund och beundrade varann innan han drog en hand genom sitt svarta hår och tog ett djupt andetag.
”Vin?” Frågade han lugnt.
”Jag kan inte dricka det.” Sa jag och log försiktigt. Han nickade och plockade upp en liten flaska från sin ficka. I den, varm tjock vätska i färgen röd. Han hällde upp det i glaset.
”Vart fick du det ifrån?” Frågade jag bestämt utan att vända min blick från hans ögon. Han kavlade upp armen och visade ett skärsår från det. Han log brett.
”Det är rätt kul att tömma sig på lite blod, man blir yr som fan och dessutom har jag fem liter, så vad gör en liter mindre?” Skrattade han. Jag vägrade dricka hans blod. Aldrig.
”Kom igen, om du inte dricker det så är det bara bortslösat.” Sa han och tog min hand i sin för att föra handen till glaset. Jag tog ett stadigt grepp om det. Även om jag inte ville. Han hällde upp vin i sitt glas och jag väntade på honom, han höjde glaset i en skål och vi skålade. Då jag drack behärskade jag mig och drack inte allt. Jag satte ner mitt glas och han gjorde detsamma, därefter torkade han av en droppe blod från min mungipa med fingret och slickade på det försiktigt. Som om han var rädd att bli en vampyr.
”Du är så vacker.” Sa han tyst och tog bort en slinga med rött hår från mitt ansikte och satte bakom örat. Hans varma hand kupade sig mot min kind och den iskalla blicken såg mer ut som smält is. Han började luta sig framåt för att kyssa mig. Jag visste inte vad jag ville, jag som alltid varit förälskad i en och samma person. En person som jag trodde, nej jag visste att han aldrig mer skulle komma tillbaka.

Asdfghjkl JAG ÄLSKAR DIG! ♥
Och nu blev jag en Lavery shipper. 83

Men seröst älskar dendär lilla pojkiga detaljen med att "det är rätt kul att tömma sig på blod, man blir yr som fan", såå klockren! xD ♥