PRS AlexZz och Cindy :D

(Gudmårning! ^^)

Stephanie satte sig upp och hämtade sig tröja och satte på sig den.
Eftersom hon inte hade lust att gå vidare, så hon bestämde sig att den här dungen fick bli hennes hem för några dagar till.

Nathan kommer ut på ett öppnare fält, och det enda som förstör dess simpelhet är faktorn att det finns en dunge mitt i. Han suckar och börjar snedda över för att fortsätta vandringen bort från lägret.

Stephanie hoppade till minst tre meter upp i luften när hon hörde fotsteg.

Hon gick fram till ett av träden runt om dungen och tittade ut.
Det var Nathan. Hon trodde först hon hade sett fel, men det var han.
Hon småsprang in i dungen igen, men halkade på en sten, medan hon ramlade lite lätt på ryggen fick hon ur sig ett ganska högt skrik.

(Det verkar gå bra för Stephanie. c': )

Nathan rycker till och ställer sig i försvarposition vid skriket och söker efter källan. Han ser den inte men gissar på att den kommer från dungen och rör sig sakta ditåt. Som mest för att se om det var ett hot eller inte. Det här med soldatträning kommer någon förfölja honom resten av livet.

(Haha xD Jag vet, hon är inte bara lite klumpig :'3, btw: jag räddade just våran tråd från ett troll )

"F*n." viskar Stephanie lågt och ställer sig upp. Hon hade inte ont någonstans, så falet var nog ett av hennes minst livs-avgörande.

(Ja, tur att Nathan inte är så mordisk, just nu. XD WELL DONE! )

Nathan svänger runt en aning och får syn på Stephanie.
"Åh, det är du." Säger han, om inte en aning lättat. Om det hade varit någon han inte kände till - eller generalen - hade han varit ganska illa ute nu. Nu är han bara illa ute. En klar förbättring.

"Ja, det är jag." sa Stephanie kallt. "Vad gör du här egentligen?" frågade hon medan hon gick bort till stenen som stod en meter ifrån henne. Hon klättrade upp och stirrade undrande på Nathan.

"Jag rymmer från kriget, vilket jag borde fortsätta med. Ciao!" Säger Nathan och vinkar som smått innan han låter händerna falla och han börjar gå igen. Men han är fortfarande redo för eventuella attacker.

"Varför? Du har iallafall en familj och stanna hos." sa hon med en lägre röst, men låg nog för att Nathan skulle höra.
Hon tittade ner i hennes knä och bet sig i läppen.

"Jo, självklart. Men även om jag har det så kommer jag troligtvis bli inspärrad i sisådär 9 år eller få dödsstraff för förräderi. Så jag väljer rymning." Säger Nathan och rycker på axlarna som om det inte var någonting.