13 och såld

Haha ^^

Du får ett till bara för att du ska få lite nytt att läsa xD

Kapitel 20


Talade den gamle mannen sanning? Eller drev han bara med mig? Hans allvarliga min berättade för mig att det var sant.
Jag kunde inte fara till slottet och lida där mer! Några dagar räckte för att jag skulle försöka svälta mig själv. Hur skulle jag då överleva om jag var tvungen att lyda Richard den Mörke?
"Men, jag kan inte bo där! Han kommer utnyttja mig, när jag lyder honom!" sa jag hysteriskt, men chockat.
"Alice", sa den gamle mannen lugnt. "Du måste förstå att vi inte har något val. Våra idéer var slut för längesen. När du kom dök en idé upp. Vill du inte störta Richard den Mörke?"
"Jo, det såklart. Men ni vet inget om vad han är kapabel till. Han kommer försöka få mig att göra--" sa jag men blev avbruten.
"Vi vet mycket väl vad han kan göra och inte göra. Vi vet också att han inte kommer att utnyttja dig. Han vill ha en dotter, så att hans tronföljare är säkrad", svarade mannen. Fortfarande lika lugn och med en förnuftig glimt i ögat som fick mig att tro honom.
Det tog en stund innan han tillade:
"Och sedan har ingen av våra spioner hört eller sett Aiden. Vi behöver någon som tar reda på vart han är."
Aiden. De visste inte var Aiden var. Han kanske var fängslad som förrädare, eller till och med död! Jag ville inte dit, men jag kunde både ta reda på vart Aiden var, och Stephanie. Jag hade inget val. Vad jag än sade, skulle någon av de dussin männen kunna säga något som motarbetade att jag skulle stanna.
"Visst, jag åker. Men jag vill inte stanna för länge", suckade jag.
"Du kommer stanna där så länge det behövs", sa mannen med en ton av bestämdhet. "Men såklart ska vi försöka få din vistelse att vara så kort som möjligt. Och ifall vi inte ses igen, sjunk aldrig på Richards nivå. Låt dig aldrig luras av hans lögner. Det kan bli vår död. Och Pistores chanser att bli ett lyckligt land kommer minska", sa han med betoning på aldrig. "Kom ihåg det, Alice. Ashton, visa henne ut och hjälp henne att göra sig i ordning."
Ashton reste sig upp på befallning, och gick till mig. Han lade handen på min rygg och föste mig ut ur hyddan. Leslie satt ihopsjunken vid ett träd, men lös upp när hon såg Alice. Hon kom skuttande fram till dem.
"Hej, gick det bra? Är det något allvarligt?" frågade hon sedan när hon såg min sorgsna min.
"Jag ska tillbaka till slottet. Som spion", svarade jag med en klump i halsen.
"Hon ger sig av i skymningen", sa Ashton till min förvåning.
"Skymningen? Så snart?" frågade Leslie åt oss båda.
"Ja, vi måste sätta igång", svarade Ashton med ett halvt plågat och ett halvt försök att se uppmuntrande ut.
"Usch, jag vill inte åka Leslie", sa jag och kramade henne. Hon lade beskyddande sina armar omkring mig. När jag blötte ner hennes axel för andra gången idag tröstade hon mig.
"Såja, Alice. Du kommer ju snart tillbaka", sa hon med gråten i halsen. "När det är över kommer du ju tillbaka."
Hon sade det för att trösta mig. Jag visste att hon inte visste hur länge jag skulle vara där. Just då orkade jag inte berätta att det kunde ta hur lång tid som helst. Det var redan smärtsamt för henne.
Ashton förde mig efter en stund igenom den ljus- och mörkgröna skogen. Det var vackert, men det orkade jag inte tänka på. Leslie hade gått till Rose och berättat, på Ashtons befallning. Nu skulle vi se så att allt var i sin ordning.
Planen var enkel. Jag skulle komma tillbaka till slottet. Haltande och smutsig. Något sår tänkte jag fixa, trots att Ashton sade emot. Jag skulle inte säga något, de fick ana vad som hade hänt på egen hand. Jag tänkte låtsas att vara halvt om halvt medvetslös, så att jag kunde förbereda min lögn. Jag skulle sedan säga att jag blev kidnappad av rånarna som anföll hästtruppen. Om hur stallpojken hade försökt rädda mig, men inte kunnat. Sen fick det gå som det ville.
På något sätt var det skrattretande roligt att ta en näve jord och skrubba mot ansiktet och varenda naken del av min hud. Det var extra roligt när jag förstörde den röda klänningen som jag hade haft på mig när jag blev anfallen. En rispa här och där, och jag såg ut som en brottsling. Håret som var borstat med Roses elfenbenskam fick rufsas till. Jag kunde bara föreställa mig hur jag såg ut med hjälp av deras miner när de såg mig. Hur förvånade, men samtidigt äcklade de blev, men sedan så snabbt som möjligt försökte låtsas som ingenting. Bortsett från Elijah som skrattade en bra stund. Han gav mig en annorlunda blick när jag skrattade med honom.
Jag kunde inte låta bli att le när vi gick igenom lägret. Men leendet försvann direkt när jag såg hästen och mannen som skulle föra mig en bit in i skogen där jag sedan skulle släppas för att gå resten av vägen till slottet. Det var dags att ta farväl och sedan åka mot helvetet igen.

Nee! D: Stackars Alice! ,_. och Leslie! D:
OCH Aiden!

Ja.... Får se om det löser sig ;D

I'm bored.... (seriöst, om jag uppdaterar i den här takten varje dag kommer vi snart vara klara xD)


Kapitel 21



Jag fick sitta bakom mannen på hästen och klamra mig fast. Vid hälften av vägen släppte han av mig. Det var mörkt i skogen, man kunde knappt se sina händer.
"Vet du vart du ska gå?" frågade han.
"Jag tror det", svarade jag.
Han pekade åt öster för säkerhets skull. Enligt honom skulle jag se ljuset av de tusentals facklorna som brann utanför och innanför slottet.
"Adjö, och kom ihåg vad gamle Abraham sade", sa mannen och log.
Han hade tydligen varit en av männen i hyddan. Han visste vad jag skulle göra där.
Den gamle mannen hade hetat Abraham. Jag tyckte att det var ett konstigt namn, men accepterade det.
Jag stannade kvar en stund och såg hur mannen och hästen avlägsnade sig i mörkret. Nu var jag ensam. En ugglas hoande fick mig att hoppa till av rädsla. Jag vill gå så fort som möjligt, men var tvungen att utöka min utstyrsel lite ytterligare.
Jag tog upp dolken jag hade tagit ifrån en av kvinnorna eller männen som lagade mat. Med ett djupt andetag tryckte jag dolken mot kinden och gjorde en liten rispa. Det gjorde så ont. Jag ville skrika men bet ihop och tänkte på Aiden och Stephanies ansikten. Där de satt i fängelsehålorna och grät tillsammans. Kusinerna.
Jag gjorde en ytterligare smärtsam rispa på armen, och en lite längre ner, precis ovanför knäet. Jag kände att det räckte. Om jag gjorde mer skulle det nog se onaturligt och överdrivet ut.
Jag gömde dolken innanför den trasiga klänningen. Med tveksamma steg började jag gå. Halvt haltande för säkerhets skull. Jag ville tillbaka till lägret och tryggheten. Jag frös så att jag skakade, och de varma tårarna brände mot kinderna. Det tog några sekunder innan de blev lika kalla igen, och så höll det på. Jag längtade efter värme så mycket att jag nästan blev lättad när jag såg det flimrande ljuset från facklor på långt avstånd. Jag var på rätt väg.
Nu haltade jag ännu mer för att få det att se trovärdigt ut på långt håll. Ett par soldater riktade sina huvuden emot mig där jag stapplade fram ur skogen. Men ingen tänkte väl tanken på att det var Alice, Richards nyblivna försvunna dotter. Det fick mig att kunna förbereda mig för min lilla scen som snart skulle uppstå.
Jag gick närmare den svarta och hotfulla slottsmuren som hotade att sluka mig. Väl innanför dess portar fanns det ingen återvändo. Då var jag fast. En soldat gick några steg närmare mig för att kunna stoppa mig om jag fick för mig att rusa förbi. Men det enda jag gjorde var att göra en plågad och sorgsen min och titta upp. Han kände igen mig och vrålade:
"Hans dotter!"
Ett par soldater kom och stöttade mig när jag höll på att "svimma". Jag låtsades vara snurrig och snubblade fram till porten. Det var som en knytnäve slog mig i ansiktet för att visa vem som regerade, när de stora träportarna stängdes bakom mig med en smäll. Ännu värre blev det när jag såg Richard den Mörke komma gåendes i hög fart...

MOAR! *se om det funkar*

Hahah, va? ^^ *trögfattad*

MOAR = MORR = MORE = MER! (I min vridna värld.)

Neeej inte till slottet igen, stackare (Superbäst!)

Hittade den här för någon dag sen eller nåt (bra minne, jag vet). Grymt bra! Verkligen. Super. Är jätteglad just nu för det är så bra XD

♥ Love it ♥

Tack hörni! Ni är bäst!
AlexZz Moar är bäst ju! :o it seemes that you are as wierd as I am...


Kapitel 22


Motvilligt lät jag mig själv falla i Richard den Mörkes armar. Jag låtsades vara för omskakad för att kunna svara på hans frågor.
"Alice, vad har hänt? Svara!" sa han med en ton jag inte kunde tolka. Arg, men det var något annat i den också. Något jag inte kunde sätta fingret på. Men det var något annat än ilska. Vilket var nytt.
"Mylord, hon kom haltandes fram hit och är troligen omskakad. Någon har skadat henne rejält", sa soldaten som hittade mig och visade min arm och mitt ben. Jag stönade till av smärta när han rörde vid knäet.
"Hon behöver läkarvård", konstaterade Richard och lät en soldat bära upp mig.
Jag tyckte inte om att vara så sårbar, men skulle man låtsas vara skadad skulle man. Jag kände hur tårarna höll på att komma och låtsades svimma till för syns skull. Det höll inte tårarna borta, som jag otroligt nog hade hoppats.
Jag blundade när jag kände hur någon lade mig i en bädd, den var inte lika mjuk som sängen i min sovkammare. Jag kisade med ögonen och såg att jag befann mig i en stor sal. Med "svårigheter" vred jag på huvudet för att se hur det såg ut på min vänstra sida. Jag motstod lusten att springa fram och krama pojken som låg där. Aiden. Han hade ett bandage runt huvudet, till min plågsamma förvåning. Så svårt hade han inte skadats i lägret. Bara någon liten rispa. Som för mig, fast jag fick göra det i smyg. Soldaterna måste ha skadat honom, men varför hjälpa honom att läka? Man räddar inte någon som man hade gjort illa, i alla fall inte i Pistore. Om man inte var på den goda sidan då.
Richard såg vad min blick riktade in sig på, och sade:
"Han kommer att bli bra. Vi misstog honom som spion. Han skadades svårt innan mina soldater förstod att han var kidnappad, liksom du."
Jag vred försiktigt men ilsket på huvudet. Min hatiska blick såg ut att chocka honom. Men då kom jag ihåg mitt löfte om att lyda honom för att skaffa tillit. Jag tvingade min blick att mjukna och viskade:
"Han försökte rädda mig."
Richard såg förvånat från mig till Aiden. "Han?" utbrast han tvivlande. "Skulle han ha försökt rädda dig?"
För honom var det tydligen skrattretande, vilket störde mig. Men jag tvingade mig att säga:
"Han kom hit för att be om hjälp. Den chansen fick han tydligen inte."
Richards blick ändrades till ilska, men övergick till en mildare blick på någon sekund. Han smekte min kind. "Allt kommer bli bra. Stallpojken ska belönas rikligt för sin insats. Blir du nöjd då?" frågade han och log samma obehagliga leende som för några dagar sen.
Jag nickade. Jag kunde inte motstå lusten att utmana ödet genom att säga:
"Var är Stephanie..." började jag och tänkte igenom om jag skulle säga det eller inte. Det gjorde jag. "...far."
Ordet äcklade mig när jag sade det till honom, men det var väl lika bra att vänja sig.
Richard tittade nöjt på mig. "Hon rymde på något sätt. Vi har inte hittat henne."