Livets eviga lek [Hungerspelen, SV]

Längtar!!( jag har läst och sett hungerspelen nu! )

Längtar ! Har läst i sträck nu ♥♥!!

Längtar!!

Hej!
Tack så mycket för alla underbara, fina kommentarer! Jag hoppas att det här kapitlet uppskattas lika mycket som de andra! Jag skrev bara ihop det nu, och jag hoppas att ni blir nöjda med det!
Kramar!

Kapitel 11

Klockan är fem på morgonen och jag vaknar upp av Enobarias desperata bankande på dörren.
’’Dags att gå upp!’’ Säger hon tydligt och knackar ännu mer. Jag ryter till svar och hon ger sig till slut. Gårdagens kläder ligger i en hög bredvid sängen och varsamt drar jag på mig dem. Idag är det dags. Det är bara några timmar kvar tills vi står på plattformarna och väntar på blodbadet. Jag ler svagt för mig själv och kommer på mig själv med att tänka alldeles för hemska tankar om Katniss Everdeen och alla andra spelaren. ’’Det här är Distrikt 2’s år.’’ Tänker jag och vänder mig om. I matsalen sitter Cato med handledarna och pratar, han ser sammanbiten och koncentrerad ut, men när han ser mig lyser han upp.
’’Taggad?’’ Frågar han och ler ondskefullt.
’’Mer än någonsin.’’ Svarar jag och ställer mig på tå för att ge honom en kyss. Han besvarar kyssen ömt och ler mot mig. Jag går bort mot matbordet och förbereder en kraftig frukost. Lyme skrattar åt mig och klappar mig på axeln.
’’Någon planerar att rulla fram till ymningshornet ser jag.’’ Säger hon retsamt. Jag slänger en kort, sur blick mot henne och skrattar till.
’’Nja, men det dröjer ju ett tag tills jag äter nästa måltid här.’’ Säger jag kaxigt och stoppar in en jordgubbe i munnen. Jag känner Catos blick bränna i sidan. Ja, just det. Han har ju också planerat att vinna. Vi äter frukosten i lugn och ro och klär på oss efter det.

Vi lämnar den stora byggnaden och jag har inte med mig någonting. Cato tar tag i min hand och vi går med spänstiga steg mot svävaren som står parkerad på ett stort fält en bit bort. Enobaria tar tag i min arm och jag vänder mig om. Bredvid henne står Lyme och Brutus. Utan att säga något så omfamnar hon mig och jag kramar henne ömt tillbaka. Jag kramar om de två andra också och Lyme lovar att hon ska se till att vi får de bästa sponsorgåvorna. Cato och jag tackar och börjar återigen gå mot svävaren. Han är nervös, det märks för att han spänner sig i hela kroppen. Klumpen i min mage börjar växa och blir tyngre än vad den var i morse. Jag är nervös, men jag kommer klara mig länge, det vet jag. Jag håller Catos hand hårdare ju närmre svävaren vi kommer, och när vi klivit på kommer vi in i ett litet rum med metallväggar och 24 stolar. Det är redan några spelare här, och jag sätter mig i ena änden av svävaren, så långt bort från Cato jag kan. Katniss Everdeen och hennes distriktkamrat kliver på och självklart så tar hon platsen bredvid mig. Jag stirrar hatiskt på henne och hon märker det. Hon ignorerar det och tittar ner i golvet.
’’Ingen gick på lögnen om dig och pojkvännen.’’ Säger jag kallt till henne. Hon vänder sig mot mig och hennes gråblå ögon möter mina för några sekunder.
’’Det var inte tanken.’’ Säger hon kort och återgår till att stirra ner i golvet. En kvinna kommer in med flera gigantiska sprutor ser det ut som och hon förklarar att hon ska placera ut våra sändare inuti våra armar. Jag ryser och gåshuden sprider sig snabbt på kroppen. En fredsväktare kommer fram till mig och tar ett fast tag om min arm då han trycker in den gigantiska nålen i min arm. Det gör ont, det gör det, men jag skakar snabbt av mig det. Jag känner att svävaren börjar vibrera och jag misstänker att vi har lyft.

’’Lycka till.’’ Säger Cato kallt och pressar sina läppar mot min panna just innan han går in i sitt rum som ligger mittemot det rum jag ska in i. Jag svarar inte på hans lyckönskning, istället kollar jag ut i korridoren med spelare och alla stirrar på mig. Jag lägger märke till att jag har en kortärmad tröja på mig, så jag spänner armarna och ler kaxigt. Min stylist, Rossy, slår upp dörren och jag slänger en sista blick mot spelarna innan jag kliver in i rummet. Han ler varmt mot mig och klappar mig på axeln.
’’Hur känns det?’’ Frågar han och sträcker fram ett glas med vatten till mig. Jag tar emot det och dricker en klunk.
’’Det känns bra. Jag är taggad.’’ Säger jag och ler sådär kaxigt överlägset som bara jag kan. Han nickar gillande. Jag vet att han är riktigt nöjd med att få vara Distrikt 2’s stylist, någon av spelarna når alltid till en tredje plats, och det är inte dåligt.
’’Du har varit jättebra att jobba med.’’ Säger han vänligt och jag vet att det är komplimang. Jag vet att jag borde tacka, men jag ser ingen anledning att göra det just nu.
’’Jag vet. Folk brukar säga det.’’ Säger jag och en röst uppmanar att det är 30 sekunder kvar tills vi ska befinna oss i våra glasrör. Han kramar om mig lätt och jag kramar tillbaka. Jag går med korta, spända steg mot glasröret och kliver in i det. Dörrarna stängs och jag spärrar upp ögonen. Vad händer? Rossy gör en tumme upp och jag tvingar fram ett leende. Jag känner hur plattan under mig börjar hissa mig uppåt. Hjärtat börjar slå snabbare och jag tvingar mig själv att fortsätta andas. Andas in, andas ut.

Vinden viner och min långa tofs fladdrar. Cato står på plattformen bredvid mig. Våra ögon möter för några sekunder och sen fokuserar vi. Claudius Templesmiths röst ekar över arenan och han förklarar de 74:e Hungerspelen invigda. Nedräkningen börjar och jag kollar mig omkring. Skog bakom mig och ett fält med högt gräs bakom ymningshornet. Jag spanar in mig på vilka vapen jag ska försöka ta vara på. Bland alla vapen ligger en stor låda, jag förutsätter att det är där kastknivarna finns. En silverpilbåge, tio ryggsäckar ligger utspridda en bit utanför ymningshornet. Klockan är nere på 20. Jag tar ett djupt andetag och kollar bort mot killen från Distrikt 12. Han ser ut att skaka på huvudet. Men vem kollar han på? Jag ser Katniss som nickar svagt. Jo, det är klart att det är hon.
3… 2… 1…. Gonggongen ekar och jag hoppar spänstigt av min plattform. Jag springer allt vad jag har mot ymningshornet, greppar en ryggsäck på vägen dit och ändå är jag framme först. Jag öppnar desperat trälådan och jo, visst är det kastknivar. Jag rycker ut två knivar och siktar på en liten flicka i en gul jacka. Kniven träffar henne i sidan och hon faller ner mot marken. Jag ser i ögonvrån hur Glimmer tar pilbågen, siktar, skjuter och missar. Jag skrattar till. Det är då jag ser henne stå paralyserad i mitten av fältet. Katniss Everdeen. Jag flinar för mig själv och kastar iväg en kniv åt hennes håll. Hon börjar springa iväg och min kniv träffar i ryggsäcken som hon desperat håller över huvudet. Jag suckar av frustation och tar en annan kastkniv och kastar efter den sista levande ungdomen som befinner sig på fältet. Han faller ner mot marken och jag ler.

Jag vänder mig om och ser de andra karriäristerna stå och roffa åt sig sina vapen. Jag markerar tydligt att knivarna är mina.
’’Det är lugnt nu.’’ Konstaterar Cato. ’’Det är ingen kvar. Jag har kollat runt ymningshornet.’’ Säger han och Glimmer nickar gillande.
’’Så vi har slutit en pakt?’’ Frågar Marvel och tittar på oss andra. Vi har samlats i en cirkel.
’’Jag antar det.’’ Svarar Glimmer med en axelryckning och jag nickar långsamt.
’’Då måste vi lova en sak inför varandra.’’ Säger Marvel och tittar allvarligt på oss andra som tittar oförstående på honom. ’’Så länge vi ingår i en pakt så dödar jag ingen av er.’’ Säger han och håller sin högra hand på sitt hjärta och den vänstra håller han upp som han väntar på en high-five. Han tittar på oss för bekräftelse. Det här blev jobbigt. Jag skulle kunna hoppa på Glimmer och döda henne vilken sekund som helst. Jag ser hur hon placerar sina händer på samma sätt som Marvel.
’’Så länge vi ingår i en pakt så dödar jag ingen av er.’’ Säger hon allvarligt och Cato upprepar hennes ord. Alla tittar på mig och jag blänger på Glimmer.
’’Så länge vi ingår i en pakt så dödar jag ingen av er.’’ Säger jag lamt och suckar. Alla nickar gillande och vi plockar upp det sista som finns kvar bland alla döda kroppar. Jag öppnar väskan och slänger ner de 17 knivarna som finns kvar i uppsättningen i den. Glimmer svansar efter Cato och jag suckar. Jag ser hur de vinkar efter mig och vi går in i skogen.

Superbra!

AWESOME!!!!!!!

Jag är helt förälskad i denna ff, den är så fantastisk! ♥♥♥

Jätte bra! Kul att se hur detta ska sluta =)

Azum!

Så sjukt bra och välskrivet!