Just a hollow sound [SV]

Jättebra

jaättebra skrivet

Tack för alla kommentarer och all beröm! ♥ Glöm inte att jag gärna tar emot konstruktiv kritik också, för att bli bättre.

Här kommer sista delen av kapitel två. Hoppas att det har varit godtagbart. ^^
***

Kapitel 2.8

Lite mindre än en vecka hade gått efter Zachs lilla uppvisning med svärdet. Chris hade bestämt sig för att träna upp honom lite mer. Det hade varit svårt för honom att övertyga kaptenen, men de kompromissade med att ställa krav och villkor på Zach och hans användning med svärdet. Till exempel så fick han inte använda det utanför hytten, och aldrig ens lägga en hand på skaftet om han var bland de andra piraterna. Det togs som ett tecken på motstånd. Chris fick inte lära honom sina egna, speciella knep utan var tvungen att följa en läroplan som kaptenen själv gjorde upp. Zach var tvungen att göra precis vad Chris sa åt honom utan att klaga och även svära lojalitet till kaptenen. Med detta fick han också tillåtelsen att ströva runt lite som han ville, men alla visste ändå att han skulle hålla sig borta från de ställen där piraterna höll till.

Det kändes inte så konstigt för Zach att han hade svurit att hans lojalitet låg hos kaptenen. Han hade börjat lita mer och mer på Chris och denne verkade stå kaptenen nära. Då försäkrade han sig om att han också kunde lita på befälhavaren. Sedan träffade han mannen allt oftare och fick sin egen uppfattning om honom. Även ifall han betedde sig som en pirat så var han varken brutal eller hårdhänt mot Zach eller Chris. Han verkade stå på deras sida. Vad den motsatta sidan var kunde Zach däremot inte lista ut. Det var som om piraterna hade en fientlighet mot Chris, samtidigt som de respekterade honom och behandlade honom som en i mängden. Men det var konstigt. Chris var sällan med de andra och visade fler tecken på en mer varsam personlighet än den kalla, retsamma som Zach först fick uppfattningen om. Men Zachs respekt - om inte fruktan - till hans bror minskades inte för det. Pojken var fortfarande skämtsam och ibland farlig i sättet och gång på gång påmindes Zach om sången som fortfarande spelades i hans huvud; den rena rösten som väckte de mörka orden till liv.

-
Idag var Chris på dåligt humör. Zach visste inte varför. Han hade inte tillbringat mycket tid med pojken under dagen som gått och visste därför inte vad han kunde ha haft för sig. I vilket fall så skrek Zachs instinkter åt honom att lämna honom ifred. Minsta uppretning och han kanske skulle tappa allt förtroende han byggt upp den senaste veckan.

Hytten var ovanligt kvav. Det hade inte regnat på flera veckor och det bekymrade flera i besättningen. Nu hade hettan blivit så intensiv att man knappt kunde bära de heltäckande kläderna som piraterna hade. Zach satt på sängen lutandes mot väggen och studerade de kungliga tapeterna. Det hade ofta kommit honom att undra varför Chris hade den här hytten istället för att sova med de andra. Han hade redan visat tecken på att han stod aningen högre än de andra piraterna, men han hade ingen bestämd ställning. Det var som om han var en passagerare som måste tas om hand och behandlas med respekt.

När dörren öppnades bröts den tankfulla tystnaden och Zachs uppmärksamhet riktades mot pojken som kom in. Han hade god lust att fråga vart han hade varit, eftersom det var kväll och han hade gått iväg då det börjat skymma utan att säga ett ord. Orden formades på tungan, men Zach höll dem kvar där. Han ville inte störa sin bror. Det här var inte rätt tillfälle att bli frågvis.

"Fram med svärdet", sa Chris utan att låta sig beröras av Zachs granskande uttryck. "Jag ska lära dig något nytt. Det kommer att bli svårt, för vi har inte ens nått den nivån än."

Zach gjorde som han blev tillsagd och drog svärdet ur bältet. Sedan reste han sig upp och mötte sin tränare med en rät hållning.

"Får man fråga varför du bestämmer dig för att hoppa i schemat?" Han försökte hålla sin ton lugn och okänslig för att inte väcka irritation hos pojken. Denne såg otålig ut när han mötte hans blick.

"Det har blivit lite ändringar i planerna", sa han spänt. "Du måste lära dig lite mer under kortare tid."

Zach nickade för att visa att han förstod och väntade sedan på att träningen skulle börja. Chris ställde upp framför honom med sitt eget svärd i handen.

"Än så länge har du bara lärt dig och förfinat grunder och lätta tekniker", började han. "Men när ett slag väl utbryter måste du kunna mer avancerade försvars- och anfallsstrategier. Just nu ska vi gå in på försvarstekniker. Om du kan försvara dig och är säker på din sak är det lättare att hålla sig vid liv. Försvaret är därför viktigare än anfallet."

Zach nickade igen och lyssnade noga på vad Chris hade att säga. Mycket av teorin visste han redan om, men ville inte påpeka detta. Han drog sig till minnes att hans far replikerade länge och väl om försvarets alla vinklar, fördelar och nackdelar. Det Chris tänkte lära honom nu kanske kunde ge honom en stabil grund och en självsäker utnyttjning av det han redan visste.

"Det första man måste tänka på när man kommer ut på ett slagfält är hur omgivningen ser ut, hur motståndarna är uppbyggda och hur du kan dra det till din fördel", sa Chris och Zach såg att han tog ett hårdare grepp kring svärdets handtag. "Mitt bästa tips är att vara lätt på fötterna. Då är du snabbare och kan lättare vika undan för slag."

Zach funderade en stund. Det Chris hade sagt stämde inte överrens med det hans far hade lärt honom.

"Skulle det inte vara bättre att stå stadigt och stabilt? Då kan man parera slagen", sa han lite halvhögt.

Chris tittade lite på honom. "Det är jag som lär dig här, Zach, inte tvärtom."

"Jag frågade bara om det inte var bättre att stå stadigt. Det ger ju en bättre balans."

Pojken verkade ge ifrån sig en irriterad suck.

"Om motståndaren är stark och kraftigt byggd är det svårt att parera ett slag framifrån utan att en muskel stryker med", förklarade han otåligt.

Zach var inte nöjd. "Men jag har lärt mig att-"

"Det spelar ingen roll vad du har lärt dig!" utbrast Chris då. "Det är mig du ska lyssna på."

En ilska och irritation hade börjat bubbla inom Zach. Han gillade inte att Chris sa emot honom och hans fars tekniker.

"Så jag ska bara släppa det min egen far har lärt mig?" snäste han ut till sin tvilling. Han brydde sig inte längre om att denne var på dåligt humör. Nu blev han också det.

Chris ögon smalnade. Ett mörker lade sig över hans aura och hans hela existens. Han knöt nävarna och tog några hotfulla steg framåt. Zach kände sig plötsligt rädd. Han visste att han inte skulle ha retat upp pojken. Nu såg han att denne var nära att höja svärdet. Men istället höjde han ena handen, grep tag om Zachs krage och tvingade honom att se rakt in i de mörka ögonen.

"Hade din far erfarenhet inom piratyrket?" frågade han med en farlig stämma. "Nej, trodde väl inte det." Han knep hårdare tag om tröjan och var så nära att Zach blev helt kall. "Glöm inte att jag kan döda dig i vilken sekund som helst. Ärligt talat så skulle jag bli av med en stor börda om jag gjorde slut på dig."

I nästa sekund släpptes taget om Zach och han backade förskrämt undan. Hans hjärta slog så hårt att det gjorde ont och kylan från Chris kropp fick hans blod att frysa till is. Försiktigt - utan att göra några hastiga rörelser - placerade han sitt svärd i bältet igen. Han släppte inte sin bror med blicken, även ifall det osynliga mörkret runtom honom gjorde honom illa till mods. Chris granskade honom också, men sa inget.

Dörren slogs plötsligt upp. Spänd som Zach var hoppade han till och spärrade upp ögonen mot personen som visade sig. Det var Thomas. Man kunde se att han antingen var upphetsad eller stressad. Minen kunde inte tolkas, men han såg både allvarlig och skämtsamt glad ut. De unga ögonen lyste av förväntan.

"Chris!" flämtade han fram med blicken direkt riktad mot den andra pojken. "Donzai syns till vid horisonten. Gör dig redo!"

Sedan försvann han lika snabbt som han kom. Chris vände sig mot Zach med ett flin.

"Grattis", sa han med en underton av retsamhet i rösten. "Du ska få vara med om din första plundring."

awzome som vanligt, älsksar dit sät att skriva♥

Fantastiskt

Så fantastiskt bäst! Du är mycket högre än min egen nivå av skrivning, därför kan jag inte ge dig någon konstruktiv kritik

så himla bra

Tack! ♥
Då är vi inne på tredje kapitlet. Det börjar hända lite saker nu, men det är långt ifrån slut.
***

Kapitel 3.1

Zach tittade förvirrat på Chris. Plundring? Inte förrän hans hjärna började förstå vad han sagt kände han kallsvetten i pannan. Han hade - dåraktigt nog - inte insett att han skulle bli tvungen att bryta mot lagen när han gick med piraterna.

Idiot, tänkte han lite irriterat. Han skulle ha tänkt på det tidigare. Han skulle ha förberett sig för nyheten och inte blivit så stelfrusen som han nu var. Han svalde hårt och försökte lugna ner sitt skenande hjärta. Det snurrade runt i huvudet på honom. Han var inte yr, men allt verkade plötsligt bli suddigt. Det här stred mot allt han vuxit upp med. Han skulle inte klara av att plundra ett skepp - ännu mindre stjäla från oskyldiga människor. En sak visste han; han kunde inte tänka klart förrän han fått reda på mer om situationen.

"Varför ska vi plundra det skeppet?" frågade han med en röst som inte riktigt höll sig. Att försöka låta nyfiken gick inte an.

"Donzai har en last vi vill åt", svarade Chris kort. Ilskan hade dämpat sig till hans yttre, antagligen för att det fanns viktigare saker att tänka på.

"Som vadå?" frågade Zach då, smått otålig över den brist på information han fick.

"Det angår inte dig", snäste Chris oväntat till, men lugnade sig genast.

Zach höjde lite på ögonbrynen, försökte se sansad ut och inte alls så skräckslagen som han egentligen var.

"Angår det de andra piraterna då?" fick han fram. "Vet de varför vi ska attackera oskyldigt folk?"

Chris gav ifrån sig ett torrt, glädjelöst skratt.

"Oskyldigt folk?" Han fnös. "Besättningen på Donzai är till och med värre pirater än vad vi är. De har seglat från Asien ända till Atlanten och ger sig på vartenda skepp de kommer åt."

Zach smälte snart det Chris sagt och nickade tyst. Den andra pojken hade gått fram till den lilla byrån och öppnade en låda. Zach såg lite osäkert på när han tog ut ett par näsdukar - en i rött och en i blått. Utan att ge några vidare instruktioner knöt han fast den röda över näsan och munnen. Sedan gick han bort till Zach och kom upp bakom honom. Med samma, tysta rörelser placerade han den blå näsduken över Zachs mun. Pojken var inte helt beredd på detta eftersom allt gick fortare än vad hans förstånd kunde uppfatta. Knuten knöts så hårt att det gjorde ont i bakhuvudet på honom. Detta ledde till att så fort Chris släppt taget drog han ner näsduken från ansiktet så att den hängde under hakan istället. Han kunde andas normalt igen och knuten hamnade bakom nacken istället för att tryckas mot hans skallben. Lite förvirrad flämtade han efter luft i en sekund. Den spända tystnad som följde bevisade att Chris inte gillade vad Zach hade gjort.

"Akta så att jag inte drar åt om halsen på dig istället", sa denne med en viss irritation.

Pojken tog tag om duken igen, men Zach skakade av sig honom innan han fått något ordentligt grepp.

"Okej, okej", lugnade han honom. "Jag gör det själv." Och så placerade han näsduken över näsa och mun igen och knöt åt, inte lika hårt den här gången.

När han vände sig om för att möta Chris blick var pojken redan på väg åt ett annat håll. Enligt Zach gick allt för fort. Han hade inte ens fått veta vad de skulle göra på skeppet - vad han skulle göra. Vad var egentligen meningen med att låta honom följa med?

Efter en kort stund kom den unge piraten tillbaka med ett par svarta tygstycken i handen. Det tog ett tag för Zach att se att det var kåpor. Chris räckte fram en till honom.

"Varför ska vi ha dem på oss?" frågade han lite skeptiskt, men tog ändå emot den.

"Måste du ifrågasätta allting?" frågade Chris i samma ton och började själv ta på sig ena kåpan.

Han höll blicken på Zach en stund och såg ut att vänta på ett svar, men Zach gav honom inget. Det gjorde så att han suckade lätt och gjorde en svag antydan till att han himlade med ögonen.

"Det är för att vi inte ska bli igenkända", sa han, inte fullt så villig att behöva förklara. "Mer än så behöver du inte veta."

Han drog kåpans huva över huvudet så att det blonda håret täcktes av det mörka tyget. Det som fortfarande syntes av hans ansikte var ögonen och området runtomkring. Lite motvilligt gjorde Zach detsamma och valde att lita på Chris. Pojken visste vad de höll på med och vad som var bäst för dem. Att säga emot honom, eller att trotsa hans order, skulle antagligen bara göra det värst för Zach själv.

"Vad ska jag göra på skeppet?" frågade han sedan för att få svar på i alla fall en utan av hans många frågor.

"Hålla dig till mig", svarade Chris kort utan att verka mer intresserad av frågan.

"Och vad ska du göra då?" försökte Zach sig på.

"Det alla andra ska göra." Pojken mötte hans blick i en kort sekund, en sekund som - i Zachs otålighet - verkade som en hel timme. Sedan höjde han lite på ögonbrynen. "Med andra ord så ska jag försöka hitta föremålet vi letar efter."

Zach funderade lite över det tvillingen sagt. Ett föremål? Så det var inte hela - eller ens större delar - av lasten de ville åt, utan ett speciellt föremål. Vad kunde vara så viktigt att man var villig att plundra ett piratskepp; en av sina egna?

"Tror ni inte att det finns i lastutrymmet då?" frågade han efter ett kort tag.

"Nej", sa pojken direkt. "Där skulle den ligga blottad så att vem som helst kunde ta den. Jag har hört att de i Donzais besättning är lojala mot deras kapten, men som varje pirat så är de giriga och skulle säkert inte ha något emot att lägga beslag på föremålet själva."

Zach nickade lite för att visa att han hade förstått. Han kände att han inte kunde ställa fler frågor; inte nu. Det var som om spänningen i luften hindrade både honom och Chris från att tala öppet. Det var inte rätt tillfälle nu. Även ifall det inte skulle komma något annat tillfälle - att nästa gång de skulle kunna talas vid var efter själva attacken - så höll sig Zach tyst. Allvaret hängde över honom som ett tungt, mörkt moln och hela hans koncentration skulle gå åt att följa Chris och göra som han blivit tillsagd. Trots allt hade Chris gett honom tillräckligt mycket information; Han skulle helt enkelt göra det han gjorde utan att ifrågasätta någonting. Det var planen, och så skulle det bli.

OMG! DEt finns inte ord över hurawzome det är kapitlet är♥

Jättebra