Sjunde året, det värsta, bästa året

^ Hihi, Majis. Jag håller med dig om att de flesta nuförtiden säger att de ''gillar'' någon istället för älskar och att det inte är helt säkert att Ida ÄLSKAR Draco, därför att hon inte har haft känslor för honom lika länge som Ronny-Ponny har haft för Hermione!
Men det är faktiskt 96hpevanescence berättelse och hon kanske bestämde kärlek vid första ögonkastet (efter sju års tid..)

Jaha, okej Fy vad kul att du håller med mig!!!
Men jag förstår det 96hpevanescence menar, men jag bara sa det med vad de har för olika betydelser med uttryck nuförtiden så det i princip kan betyda samma sak Men denna berättelse är ju grym

Ojoj, här har ni diskuterat lite
Men jag körde lite som Kattninen säger (men det blir ju inte kärlek vid första ögonkastet, utan snarare kärlek vid 1344:de ögonkastet )
Jag har nog inte skrivit det, men Ida hade motvilligt under sitt sjätte år "fått upp ögonen" för Draco, och efter de här "incidenterna" under början på deras sjunde år har stärkt hennes känslor för honom drastiskt. Kär var kanske lite starkt uttryckt, hon är nog egentligen mer förälskad i honom

Men tack för att ni gillar det i alla fall ♥

Jag sa inget fel med det, men jag menar att bara för hon säger kär betyder det ju inte att de som säger gilla inte är kär. Det var så jag menade typ

Jag vet Majis

Men det var jätteroligt att diskutera med er men nu vill jag att du, 96hpevanescence fortsätter att skriva på din ff! XD
Vill läsa fortsättning!!!

Jättebraaaaaaaa!

Thank you everybody for your comments!!!! ♥

Här är ett nytt (och lite längre) kapitel

Hoppas ni gillar det!


Kapitel 12


Resten av lördagens eftermiddag förflöt lugnt och Ida umgicks mest med Harry och Ginny, de hade medvetet lämnat Hermione och Ron åt sitt öde.
Harry, Ida och Ginny strosade mest i skolans korridorer, utomhus kunde de inte gå eftersom regnet fortfarande vräkte ner.
”Det tog lite väl lång tid för dem att bli tillsammans, tycker ni inte?” frågade Ginny och lade armarna om både Harry och Ida.
Ida skrattade.
”Jo, alldeles för lång tid. Det märktes ju redan i våras att de gillade varandra!” sade Ida.
”Jag vet! Men Ron har ju alltid varit lite trögtänkt…” flinade Ginny och puffade på Harry. ”Eller vad säger du, Harry?”
”Nja, jag skulle inte kalla honom trögtänkt, men att han ibland har vårt att se andras känslor…” svarade Harry undvikande och det märktes på långa vägar att han tyckte att det var ett obekvämt ämne. Han tyckte nog inte det var kul att prata illa om Ron.
”Har ni planer för kvällen?” frågade Ida och bytte därav ämne och fick ett tacksamt ögonkast från Harry.
”Ja, det har vi faktiskt” sade Ginny och tittade plötsligt oroligt på Ida. ”Men du blir ju antagligen själv eftersom Hermione och Ron…”
”Bry er inte om det! Jag klarar mig!” sade Ida skrattandes. ”Gå ut, och jag tycker om att vara själv. Ibland.”
”Okej om du säger det så. Men vi kan faktiskt skjuta på det annars.” sade Harry och tittade med är-du-alldeles-säker-på-det-blicken på Ida.
”Nej, ni ska inte skjuta på något! Och om jag blir själv får jag väll umgås med någon annan från Gryffindor eller helt enkelt gå ut i slottet och ragga lite!” skämtade Ida och fick de båda andra att dra på munnen.
”Visst Ida gå ut och ragga på Hogwarts! Vem är förste man? Zacharias Smith?” retades Ginny och skrattade.
”Ja, hur kunde du veta det? Åh Smith! Kom hit din äckliga, högfärdiga, idiot!” skrattade Ida. ”Min egna raggningsreplik, gillar ni den? Fungerar ju i och för sig bara på en person då men ändå!”
”Det blir jättebra!” skrattade Harry. ”Vem blir andra offret? Och har du en speciell replik för den också?”
Ida skrattade och blinkade.
”Vi får väll se? Jag lever i stunden vet du!”

Vid middagen var det mycket stimmigt och Ida hade nästan lite huvudvärk trots att hon annars gillade när det hände lite. Hon funderade till och med på att lämna salen redan nu, trots att hon bara var igenom halva sin portion av lasagne. Annars kunde hon ju äta fortare…
”Ida, har du hört den här?” ropade Seamus till henne från en bit längre ner på Gryffindorbordet.
”Vilken?” ropade hon tillbaka.
”Den om tomtenissen och hippogriffen?”
”Ja, den har jag hört!” log hon tillbaka och återgick till sin mat som hon försökte att snabbt skyffla i sig. Men alla omkring pockade alltid på hennes uppmärksamhet. Lavender ville visa hennes nya hårband, Ron om att hon måste testa det nya brödet, Parvati om någon kille vid Hufflepuff bordet, Seamus som ville dra nya skämt, Hermione och Harry som frågade hur hon mådde…
Det tog en evighet att äta upp och hon reste sig snabbt upp.
”Jag går” log hon stelt mot sina vänner. ”Det är så rörigt här inne och jag har nästan huvudvärk.”
”Okej, vi syns sen!” fick Ida tillbaka och hon hälsade dem alla med en blinkning att de skulle ha det trevligt på sina dejter tillsammans.
Hon gick snabbt ut från Stora Salen och när hon äntligen kom utanför släppte huvudvärken lite.
Hon visste inte riktigt vart hon skulle gå, hon ville vara själv en stund, eller att det skulle vara tyst i alla fall så att hon kunde läsa lite.
Hon började gå mot astronomitornet, det var långt dit men vilka skulle komma på tanken på att gå dit nu?
I väskan, som hon för en gångs skull hade med sig, låg en mugglarbok, ”Stolthet och Fördom”, som hon älskade. Första gången hon läst den var när hon var tretton och gick tredje året på Hogwarts. Hermione hade gett henne den, hon hade sagt att det var en kärleksroman och eftersom Ida gillade sådant tyckte hon att hon kunde läsa den. Ida hade älskat den från första stund och sedan dess köpt ett eget exemplar av boken. Ida var glad att hon det året valt att läsa mugglarstudier som ett utav ämnena, annars hade hon inte förstått allt som stod i boken utan Hermiones hjälp. Och det året hade Hermione verkligen knappt någon alls. Ida log vid minnet.
Plötsligt tog en sval och len hand tag i hennes, och Ida behövde inte ens vända sig om för att veta vem det var. Hjärtat rusade när hon vände sig om och såg in i Dracos grå ögon.
”Hej.” log han.
”Hej.” sade Ida och log tillbaks.
”Jag tänkte att vi kanske kunde träffas ikväll?” sade Draco. Han höll henne fortfarande i handen.
”Visst! När då?” frågade Ida och kollade nerför trappan de stod i så att det inte kom någon nu. Det skulle ju bli lite mer än genant.
”När passar dig?” frågade han.
”När som helst, och vi kan kanske träffas i Astronomitornet?”
”Ja, vid sju?”
Ida kastade en blick på sitt armbandsur. Halv sex.
”Det blir bra” log Ida. ” Då ses vi sju…”
”…i Astronomitornet.” avslutade han åt henne och kysste hennes hand. ”Vi ses sen” Han vände sig om och började med raska steg gå nerför trappan medans hon själv stod kvar mitt på trappan och tittade efter honom. Hon kom på sig själv med att stå och le fånigt och skyndade sig uppför trapporna. Hon svängde vänster i en korridor innan hon kom till spiraltrappan som ledde henne till Astronomitornet.
Solen hade till slut brutit sig fram mellan de grå molnen och var på väg ner.
Ida lade ifrån sig väskan på golvet och gick och ställde sig vid räcket som vätte mot Svartsjön. Solens strålar fick den spegelblanka sjön att glittra och glimma. Träden i bakgrunden dansade i takt med vindens viskningar.
Det var vackert och påminde Ida om en tavla som hon hade hemma i vardagsrummet.
Hon vände sig om och gick tillbaka till väskan för att ta fram boken. Hon satte sig tillrätta med väskan som ryggstöd mot väggen och började att läsa.

”Vad läser du?” viskade Draco plötsligt i hennes öra. Ida hoppade till och hjärtat for upp i halsgropen. Hon hade inte hört att han kommit. Deras ansikten slog nästan i varandra när Ida vände sig mot honom. De var väldigt nära varandra och Ida blev het i ansiktet av intimiteten. Hon flyttade lite på sig, bort från Draco, men hon höll kvar blicken i hans grå ögon.
”Du skrämde mig!” sade hon och tog sig dramatiskt för hjärtat.
”Jag märkte det.” flinade han tillbaka och flyttade sig närmare henne. ”Vad läser du?” Han tog boken ifrån henne för att studera den.
”En mugglarbok” svarade Ida samtidigt som Draco läste på baksidan av boken.
”Är den bra?”
”Min favoritbok faktiskt.” sade Ida och tog tillbaka den. ”Jag var här först idag.”
”För en gångs skull” flinade Draco och Ida slog till honom på armen.
”Jag brukar faktiskt komma i tid annars. Men det hade bara kommit… annat i vägen de gångerna när jag skulle träffa dig.” förklarade Ida och lade undan boken. ”Och får jag fråga en sak?”
”Vad som helst.” svarade Draco.
”Tidigare idag… du tänkte förolämpa mina vänner.”
Draco var nära på att börja bortförklara sig, men Ida avbröt honom.
”Förneka det inte. Jag vet att du har alltid gjort det, men jag tänkte att du kanske skulle sluta med det nu, med tanke på omständigheterna.”
”Förlåt, men jag såg dig inte.” försvarade sig Draco.
”Jag vet, men jag tänkte att du kunde sluta med att retas och förolämpa dem i vilket fall. Vare sig om jag är där eller inte. Och jag får kanske be om ursäkt för att jag var lite uppkäftig förut, men jag kunde inte bara stå och se på.”
Till Idas förvåning log Draco nästan och lade en arm om Idas axlar och drog henne närmare.
”Förlåt igen” viskade han mot hennes hår och den varma andedräkten kittlades. ”Och jag ska verkligen försöka sluta, jag kan inte lova något, men jag ska verkligen försöka. Och det gör inget alls att du är lite uppkäftig.”
”Bra.” sade Ida och log. ”Jag vet nämligen om jag kan sluta.”
De skrattade och blev sen tysta, båda djupt försjunkna i egna tankar. Ida hade sitt huvud mot Dracos axel och undrade om inte just denna axeln var gjord för att ha just hennes huvud vilandes mot den. Draco luktade fortfarande i hennes hår och hade armen om henne.
Det hade börjat mörkna innan någon av dem yttrade sig igen.
”Fryser du?” frågade Draco.
”Nej.” log Ida.
”Säkert?” frågade Draco igen.
”Ja!” skrattade hon.
”Okej! Ville bara vara säker!” sade Draco och skrattade han med. ”När sa du att du hade börjat känna något för mig nu igen?”
Ida rodnade och tittade ut mot den stilla sjön.
”Förra året, jag fick syn på dig och jag var helt plötsligt intresserad av dig. Motvilligt.” flinade hon och puffade lätt på honom. ”Du då? Kan inte du berätta en gång till när du började bli intresserad av mig?”
”Fjärde årskursen, på julbalen. När du gick med han Finnigan. Då såg jag verkligen hur vacker du var.” Vid den kommentaren rodnade Ida och tittade leende på honom. ”Och efter det började jag studera dig på avstånd, för att se hur du betedde dig, hur du rörde dig, hur du pratade, hur du skrattade. Då startade ett riktigt intresse.”
Ida lyfte sin ena hand mot Dracos ansikte och smekte hans kind. Han log, tog tag i hennes hand och kysste den.
”Får jag fråga varför du kysser min hand hela tiden?” frågade Ida.
”Första gången jag gjorde det var för att jag inte vågade kyssa dig på riktigt, sen sa du att du alltid velat bli kysst på handen och då fortsatte jag liksom med det.” Draco log och kysste hennes hand igen. ”Vill du att jag ska sluta?”
”Nej, det vill jag inte!” sade Ida lite för snabbt och log urskuldande.
De blev tysta igen.
”Du kan få kyssa mig nu om du vill.” sade Ida plötsligt och tittade in i Dracos grå, förvirrade ögon.
”Va?” frågade han.
”Du sa att du inte hade vågat kyssa mig den gången, men du kan få kyssa mig nu istället.”
Draco lutade sig närmare henne så att deras läppar nästan snuddade varandra.
”Du är väll medveten om att detta inte blir vår första kyss?” viskade han och såg henne djupt i ögonen.
”Jag vet.” viskade hon tillbaka och slöt avståndet mellan deras läppar.


Och apropå det här med julbalen -94, så i orginalet gick egentligen Seamus med Lavender Brown, men som ni märkte har jag ändrat lite fint där Så när jag ändå håller på bestämmer jag lite fint att Dean gick med Lavender( det är nämligen okänt med vem Dean gick med )

Jättebra!
Men du, om det var okänt om vem Dean gick med skule det väl vara enklare att göra så Ida gick med honom?
Och jag vet inte varför, men hela tiden då jag läser Seaums känns det som att Ida och han är menade för varandra xD Jag har ingen aning om varför, men ändå! Det känns så xD Ida och Seamus eller Ida och Dean känns det som ibland, att hon hör ihop med nån av dom...

Kanske ^^ Men jag har lite planer för Seamus i denna så.... (*mysterious face*)

Och hahah, spännande tanke, men de är nog inte riktigt menade för varandra Eller...?