Noveller-blandat! ( alltså både Harry Potter och annat!)

dillen99, Haha, x) TacK för kommentaren! Glömde skriva det innan är något tankespridd. Men den är slut där.

å, oki, får väll leva med det... ♥

dillen99, har redan tjatat på henne x) jag tror det är lättare att flytta på en vägg x) man får hitta på en egen fortsättning >.< x)

Men i alla fall, nu kommer kapitel fem om någon vill läsa ^^ Eftersom att ingen av kapitlen jag lägger ut här är rättade så kommer det finnas massor med fel kom jag på ._. x)

•••

Kapitel 5.

"Rör honom inte!" tjuter jag när jag ser Dominick böja sig ner mot Viktor och räcka ut handen. Han tittar upp mot mig med ett sorgset uttryck.
"Hur vet jag då om han är död eller inte? Och hur får vi ut er? Hur kan du röra gallret?" frågar han medan han ställer sig upp. Sedan börjar han leende skaka på huvudet.
"Du är utvald!" säger han och lyser upp medan han kollar på mig. Hans ögon glittrar stolt, men jag är inte glad. Jag är förvirrad och chockad.
"D-d-du ve-vet?" stammar jag chockat.
"Utvald?" undrar Angel från sitt hörn.
"Det förklarar allt! Du kan röra gallret utan att stekas, ditt gyllenesken kommer från din kraft. Och det förklarar varför du plötsligt är modigare än Angel, för tillfället i alla fall, 'krigaren' i dig har äntligen trätt fram!" fortsätter han utan att ta en notis om oss.
"Eh... Viktor är inte död men hans vingar är nog inte precis hela, om man uttrycker det så..." säger jag i ett försök att byta ämna och rikta fokus på något annat än mig.
"Va? Aha. Ja", säger Dominick och kollar på Viktor med avsky. "Dags att dra då", fortsätter han.
"Och hur hade du tänkt att vi skulle komma ut?" undrar jag fastän jag vet svaret. Undrar hur mycket han kan om att vara utvald?
"Eh... Patrick?" undrar Dominick och vänder sig mot honom. Patrick skakar på huvudet.
"Fråga inte mig", svarar han och rycker på axlarna.
"Men... Kan du inte bli osynlig och typ glida genom stängerna?" försöker Dominick.
"Antagligen", svarar jag. "Men Angel då?" frågar jag och försöker dölja ett leende medan jag sätter armarna i kors över bröstet. Angel börjar skratta lågt när hon känner vad jag håller på med. Dominicks ansiktsuttryck ändras från glad och stolt till förvirrad.
"Vaddå Angel då?"
"Ja", börjar jag. "Hur blir det med henne? Om jag försöker få henne genom gallret medan jag är osynlig kommer hon bli bränd, värre än honom", fortsätter jag men en nick mot Viktor. Jag börjar le svagt medan Dominick börjar tänka. Bakom honom har Patrick ett stort flin på läpparna.
"Du är den första personen som lyckats göra Dominick förvirrad", ler Patrick glatt. Dominick verkar inte ens höra honom.
"Låt honom hålla på ett tag till. Sedan kan du befria honom från att vara okunnig", fortsätter Patrick. Jag nickar till svar medan jag leende kollar på Dominick.
"M-men... Om..." börjar han. Han skakar förtvivlat på huvudet.
"Det finns inget sätt!" utbrister han uppgivet. Angel skrattar högt när hon ser Dominicks ansiktsuttryck. Hon känner även hela min idé nu och vet att jag kommer få ut oss, kosta vad det vill kosta.
"Lägg er bara på marken", säger jag till våra skyddsänglar. Jag griper tag i järnstängerna och börjar kyla ner de tills allihopa har ett tjockt täcke av is omkring sig. Sedan börjar min jordbävning. Jag känner svettpärlorna rinna nedför ryggen och pannan. Jag känner marken rycka kraftigt under mina fötter. Skaka kraftigare och kraftigare. Jag försöker rikta min kraft mot stänger. Och försöker, och försöker, och försöker och lyckas. Isen spricker med ett högt poof och även järnstängerna brister. Svetten rinner över hela kroppen, jag har svårt att hålla balansen, rummet snurrar och min kropp darrar kraftigt. Mina fingrar söker efter något att gripa tag i men det enda jag känner är luften som glider mellan mina fingrar. Jag ramlar flåsande ner. Kroppen känns inte längre som min. Ändå ser jag fortfarande, och känner även fortfarande Angel. Hon lägger sig ner samtidigt som mig och låtsas svimma. Jag känner hennes skräck, fasa och chock. Jag ser allt men känner ändå inget.
Fyra änglar stormar in genom dörren och böjer sig ner över Dominick och Patrick och elchockar dem tills det svimmar. De släpar ut Dominick men låter Patrick vara. Jag ser allt, känner vad Angel känner men känner inget själv. Tre tankar snurrar runt i mitt huvud tills allt svartnar.
Tog min magi för mycket kraft? Är det såhär det känns att vara död? Är jag död?

•••

Ja, hoppas ni gillade det ^^

Oj, det där var nog det bästa kapitlet hittills! ♥ Selma...

Bara därför kommer det ett nytt kapitel dillen99 x) ♥ måste säga att jag blev förvånad över att se att det var det bästa kapitlet hittills eftersom att jag har utvecklats en del sedan jag skrev det x) ^^

•••

Kapitel. 6.

Ett par starka händer börjar skaka om mig.
"Inte nu, Dominick! Hur kom du in att börja med?" mumlar jag och vänder mig. Kylan från betongen får mig att vakna till. Minnena kommer tillbaka som rinnande vatten.
Jag slår upp ögonen och tittar in i ett par så ljust blåa ögon att de ser gråa ut.
"Var är Dominick?" undrar jag skräckslaget. Jag kollar runt överallt men hittar inte honom. Jag hoppar upp och börjar gå mot dörren men världen snurrar för mycket. En hand läggs på min axel. Jag snurrar runt, beredd att kväva någon om det så behövs. Jag riktar in ett slag istället.
"Vi skulle precis gå och leta efter honom, men", säger Angel och stoppar min hand med handflatan och flyttar den som en irriterande fluga. "...Det skulle vara värdelöst eftersom att vi inte vet var han är."
"Och så skulle vi just presentera dig för Michael", tillägger Patrick bakom Angel.
"Han vet all tom Rådets ledare", säger Angel till mig.
"Vem?" undrar jag både förvirrat och otåligt.
"Båda. Michael visste redan och han berättade för Patrick", svarar Angel. Jag slår ut armarna i en uppgiven gest.
"Vad väntar vi på då? Vi vet inte ens vart han är!" utbrister jag.
"Precis", svarar en mjuk, men iskall, röst från höger. Jag vänder på huvudet och ser de gråa ögonen igen.
"Så du är Michael?" undrar jag. De gråa ögonen lyser klarare tack vare den lätt solbrända hyn. Hans blonda hår lockar sig lite och lyser nästan som en gloria medan hans vingar syns tydligare på honom än på varken Dominick eller Patrick.
En vanlig tjejs dröm kille.
"Ja. Och precis som du sa, så vet vi inte vart han är."
"Alltså, så måste vi börja leta", svarar jag envist.
"Vi vet inte ens om han är nere på Jorden", svarar han neutralt.
"Va?" frågar Angel och jag med en mun.
"Han är troligtvis uppe hos Willliam."
"Driver du?" frågar Patrick. Michael ger honom en genomträngande blick.
"William? Vem? Uppe? Menar du... Ehm... Himlen?" frågar jag.
"William är Rådsledare och jag menar 'himlen' som ni ser det. Fast bara viss kommer in dit, man måste han ha en viss nyckel eller bli dit kallad för att ha ingång till vårt 'rike', inget ord passar bättre", säger Michael. "Alltså så måste du öppna en portal", säger han. Till mig.
"Glöm det!" börjar Angel tjuta. "Hon dog nästan nyss om du inte har fattat det! Hon är inte van ännu! Om hon gjorde det nu så skulle kraften slå ut hennes hjärna och hjärta! Innan vi vet ordet av så ligger hon död!" fräser hon. Oj, hon och Dominick har visst haft några lektioner innan jag visste något.
"Fast vi måste få tillbaka Dominick. Rådsledaren vill honom något. Han kan vilja ha Laurina, han kan vilja ha information, han kan vilja ha vad som helst, men vad det än är så håller det Dominick vid liv, för att inte tala om tortyren som behövs för att få bort en skyddsängels vingar", berättar Michael utan att röra en min. Mina tankar börjar snurra omkring. Hur ska vi få tillbaka Dominick? Hur räddar vi honom? Vart tog Viktors 'vänner' Dominick?
Viktor!
Jag har inte sett honom sen jag svimmade.
"Har du...?" frågar jag Angel. En glimt tänd i hennes ögon. Ilska.
I nästa sekund är Michael upptryckt mot väggen med Angels arm mot halsen.
"Vad har du gjort av Viktor?" morrar hon. Hon är fortfarande förbannad för vad han gjorde mot oss. Och nu är han borta tillsammans med Dominick.
Samtidigt som Michael dyker upp? En slump? Knappast.
Jag kanske får tänka om ändå, för Michael bleknar tydligt och ser förfärad ut. Den iskalla masken har trillat av.
"V-Viktor?" stammar han chockat. "Var han här? Fängslade han er?" frågar med en aning större ögon. Han inser genast sitt misstag och på en sekund är den iskalla Michael tillbaka.
"Kan du släppa ner mig nu, tack?" Angel släpper taget och muttrar lågt.
"De var faktiskt sex stycken, två visste vi inte ens om."
"Ursäkta?" säger Michael.
"Du blev förvånad över att de lyckades fånga oss. Två stycken smög upp bakom mig. Ena ströp mig medan den andra höll fast mig", mumlar hon ursäktande. Jag känner att hon fortfarande tycker att det är hennes fel för att även jag blev fängslad.
"Aha. Nej, det var inte det.
Viktor blev utslängd från våran fristad för en månad sen. Det betyder att William har förådit oss ännu en gång. Och så har han gjort sig fiende med både Elementen och häxorna", säger han och kollar på Angel och mig.
"Va?" frågar Patrick förvånat. Han stannar upp efter att ha gått runt i rummet medan han tänkte.
"Blev han utslängd? Sen när då?"
"För en månad sen, precis som jag sa nyss", svarar Michael smått irriterad.
"Jaja, det förstod jag Herr Iskall", säger han och viftar med ena handen. "Det jag undrar är varför blev han utslängd?"
"Inte vet jag. Kanske något mord där, något rån där, det vanliga."
"Okej, okej", säger jag. "Fast vad menade du med att han gjorde sig fiende till Elementen och häxorna?" 'Lilla flicka, han menar att vi kommer förstöra för den ni kallar William.
Du betyder mer för oss än du kan ana. ' Jag har en konstig känsla av att Eld flinar elakt.
Halsen känns plötsligt torr. Jag sväljer hårt och lyckas fråga vad min instinkt säger mig. Kan ni ta över min kropp?, tänker jag rädd.
'Om vi vill, ja', svarar Eld nonchalant. Kylan börjar genast krypa längs min hud och färgen försvinna från mitt ansikte.
'Men ta det lungt. Ingen ska göra dig illa, om man i ärlighetens namn ska vara ärlig kan vi inte ta över din kopp utan din tillåtelse. Så vaka bara över din tunga och dina tankar', säger en ny mjuk röst. Ande. Det är det enda Element som jag använt, utom Eld. Är du en kille?, tänker jag förvånat. Ande skrockar mjukt.
'Ja, kära vän. De flesta blir förvånade. Man brukar vänta sig en kvinna av någon underlig anledning.'
Sedan blir det tyst. Angel och Patrick kollar nyfiket på mig medan Michael synar mig som ett objekt.
"Vad är det?" undrar jag och börjar vrida på mig.
"Du har ändrat ansiktsuttryck, bara sådär", säger Patrick.
"Eh... Jo... Alltså, äsch skit i det. Berätta om häxorna istället. Finns det fler som oss? Fler som mig?" undrar jag fast jag vet att vi bara slösar värdefull tid.
"Som Angel, ja. Som dig? Nej. Att vara utvald innebär att tillhöra både häxornas och elementärernas släkte. Och just nu finns det bara en utvald. Du.
William gjorde sig fiende till de när han beordrade Viktor att fängsla er. Eller mer korrekt, dig. Häxorna hämnas när en av deras systrar tas tillfånga. Ingen vet om den sker nu eller om ett århundrade men att hämnden sker är något som är säkert. Är ni säkra på att det var Viktor?" undrar han och synar oss med genomträngande blick.
"Ja." Paricks röst är hård. Bestämd.
Plötsligt ringer en telefon. Michaels uttryck ändras till förvånad när han tar upp den och svarar.
"Hallå? ...Va?" Michael bleknar och börjar darra på handen. "O-okej. Ja. Va?! Nej! Han blev kidnappad!" skriker han. Jag flyttar mig närmare Patrick och viskar lågt.
"Varför skriker han? Och hur länge har vi vart här?"
"Sist jag kollade så var det bäckmörkt.
Michael är Williams yngre bror och en av Dominicks närmaste vänner. Man ser faktiskt att han är upprörd. I vanliga fall så skulle hans ögon göra de flesta livrädda och så känns det nästan som om han avger någon slags kyla", svarar han bistert.
Bäckmörkt! Det är mitt i natten! Hur länge låg jag avsvimmad?!
Michael stänger av telefonen och kollar på oss. Han ser förfärad ut.
"William och Viktor är döda. De blev mördade, båda två." Han sväljer hårt. "Dominick är i domstolen just nu. Misstänkt för båda morden."


^^

Haha bra! Vet inte vad jag ska säga, du beskriver det bra!! ♥ Selma...

Tack ^^ :3 ♥

Jag tar ett litet utdrag från en bok här, om det är okej

Det tog min pappa 132 minuter att dö. Jag räknade dem. Det skedde på Jellicoe Road, den vackraste väg jag någonsin sätt, där trädkronornas skimmrande lövverk bildade ett tak över våra huvuden, Som en tunnel till Shangri-La. Vi var på väg till havet, hundra mil bort, eftersom jag ville se havet och att pappa sa att det kanske var dags för oss fyra att göra den resan.

Jag minns att jag frågade: "Vad är det för skillnad på en utflykt och en resa?" och pappa svarade: " Narnie älskling, det förstår du när du kommer dit" Och det var det sista han sa. Någonsin.

Vi hörde henne nästan på en gång. I den andra bilen, så djupt fastklistrad i vår att det inte gick att avgöra var den ena började och den andra slutade. Hon sa att hon hette Tate och sedan trängde hon sig ut igenom glas och stål och klättrade över sina egna döda- bara för att vara med mig och Webb; För att hålla fram en hand som vi kunde krama så hårt vi förmådde. Och sen kom en kille som hette Friz på en stulen cykel och räddade livet på oss.

Långt efter var det någon som frågade: "Tänkte ni på vilket mirakel det ändå var att det kom någon innan det var försent?"
Tänkte jag på det?

När man ser blixtlåsen dras upp på två svarta liksäckar på Jellicoe Road, som om ens föreldrar var någon slags skräp. Då vet man.
Mirakel dör.