Det hårda livet (SV, Dramione)

*kommenterar*
Vi kan vänta

Nu kommenterar jag!

LÄNGTAR!

Jättebra !

Skriv meeeeer

Säg till när du är redo för ett till kapitel^^

Till.


Här har du det.

För övrigt så har jag ändrat mötestiden, dom träffas klockan nio istället.

Kapitel 8, Astronomitornet
Draco:
Väl tillbaka i min sovsal slängde jag mig på sängen och plockade fram boken jag hämtat. När jag såg framsidan trodde jag att jag skulle smälla av. Mitt liv som smutsskalle, av Emma Watson.
Jag kastade in boken under sängen och lade kudden över huvudet. Det dröjde inte länge innan jag belönades med en välförtjänt visit i drömmarnas land.

Hermione:
Jag ser ut genom ett utav fönsterna i sovsalen, bort mot sjön. Det sitter en liten ljus figur borta vid det stora trädet. Jag tänker att det är Sarah Andrew, en blond huffelpuffare som oftast brukar hålla till i biblioteket. Hon läser samma ämnen som jag, vilket gör att vi har många lektioner tillsammans.
Jag springer genom slottet för att komma ner till Sarah, och väl ute saktar jag ner lite. Genom att först springa, sedan jogga och tillslut gå tar jag mig fram till trädet, där jag sätter mig ner bredvid Sarah.
Jag vänder mig mot henne och hajar till, för det inte är Sarah som tittar på mig, det är inte ens en tjej.
Han kysser mig mjukt på kinden och drar fingrarna genom mitt hår.
”Hej älskling.” Viskar Malfoy, och jag känner hur jag faller.

Jag vaknade med ett ryck, och känslan av att falla försvann inte direkt.
”Det var bara en dröm” tänkte jag lättat, men ändå lite sorgset.

Plötsligt insåg jag att det låg en liten bit pergament framför mig, samma typ som jag brukade använda. Den var prydligt hopvikt och jag visste att den inte var min.
Med en obehaglig känsla i magen fattade jag tag i lappen, vek upp den och mumlade tyst för mig själv:

”Har din bok. Om du vill ha tillbaka den, så föreslår jag att du kommer och hämtar den.
Astronomitornet 21.00
D.M ”

D.M? Som i Draco Malfoy? Snälla, säg att det finns någon annan på skolan med dom initialerna! tänkte jag desperat, men självklar var det från honom. Jag kände igen den eleganta handstilen från något grupparbete vi hade varit tvungna att göra under tredje året. Ett tag senare fick han en örfil.

Med en suck packade jag ihop mina grejor och reste mig upp från stolen.
På väg upp mot Gryffindortornet tänkte jag på ifall jag skulle gå eller inte. Svaret fick vänta, bestämde jag mig för när jag väl var framme och såg mina två kompisar sitta och tugga på sina pennor i frustration över dom svåra läxorna.

Efter tre timmar var killarna klara med sina läxor, vilket resulterade i att vi alla tre var lediga. Det ledde till en knallkortsomgång. Och en till. Och ännu en.
Vi slutade inte spela förrän vi insåg att det ar dags att gå till maten. Så när vår egen larmklocka (Rons mage) sa åt oss att det var dags att äta lade vi ihop grejorna och gick ner mot stora salen.

Väl vid bordet kunde jag inte sluta tänka på ifall jag skulle gå eller inte. Jag behövde min bok, det kunde jag inte ändra på. Men jag var tvungen att få veta varför han inte bara hade lagt boken bredvid mig. Jag menar, det hade sparat oss båda en massa tid.

Jag sneglade bort mot Slytherins bord, och upptäckte att Malfoy redan såg på mig. Frågan var tydlig i hans ögon, och jag insåg att jag var tvungen att bestämma mig, och det snabbt. Innan jag han tänka nickade jag. Jag vet inte varför, jag bara gjorde det.

Jaha, det här blir en… intressant kväll, tänkte jag tyst för mig själv och återvände sedan till min mat.

Draco:
Jag fattade det inte, sade hon ja!? Fan också, hur ska jag göra nu?!

Hermione:
Jag var på väg upp mot astronmitornet, helt utan några som helst idéer kring vad det var Malfoy ville. Jag rundade ett hörn, och var nästan framme.

Draco:
Klockan var två minuter över nio, och hon hade inte kommit. Gick hennes klocka för långsamt? Gick min för fort? Var hon sen? Jag var så nervös att jag nästan svettades. Plötsligt kom hon in genom dörren, och jag trodde jag skulle dö.

Hermione:
Av någon anledning lugnades jag lite av att se honom stå där, vilket förhoppningsvis dolde lite utav min osäkerhet.
Jag gick med lugna steg mot honom där han stod på andra sidan rummet, och frågade, utan att rösten skar sig:
”Har du min bok?”
”Ja.” svarade han, och gjorde en gest mot en väska som låg några meter bort.
”Åh. Bra.” Jag förstod inte varför jag inte fick den. Efter en stund gav jag upp hoppet om att han skulle berätta det frivilligt. ”Varför får jag den inte?”
”Jo, du förstår… Jag har kysst varenda tjej i vår årskurs. Förutom en. Du.” sade han, och började sakta röra sig mot mig. ”Och jag skulle inte ha något emot en komplett samling.” Nu stod han cirka två meter framför mig.
”Så om jag vill ha tillbaka min bok… så måste jag kyssa dig?” Paniken började växa inom mig när jag insåg att det stämde.
”Wow, kom du på det helt själv? Bravo. Men ja, det stämmer.”

Går det kanske att beställa en ny bok innan nästa lektion? Nej, antagligen inte. Det här måste vara en dröm. Om det var en mardröm eller en vanlig dröm visste jag däremot inte.

Men jag behövde verkligen min bok, så jag tog ett tvekande steg emot honom. Efter ännu ett steg i hans riktning var det ungefär en meter mellan oss. Med ett långt kliv slöt han sedan det korta avståndet mellan oss.

Jag blundade, och kunde känna hans andedräkt mot min hud. Det luktade lite som pepparmint och… Citron? Jo, pepparmint och citron. Blandningen utav dessa dofter var berusande, och jag försökte tänka på hur mycket jag hatade Malfoy, men när han stod så nära var det svårt att ens komma ihåg hur man andas.

Draco:
Jag förde handen ner mot hennes ansikte, och la ett finger under hakan på henne. Jag lyfte upp hennes huvud en aning, och skakade lätt på mitt eget, som för att skaka bort rösterna som sade åt mig att det här var fel sätt att kyssa henne första gången. Jag lutade mig långsamt mot henne, våra läppar skulle snart mötas, snart skulle jag få veta hur det kändes att kyssa Hermione Granger, tjejen jag gillade.

”Mr. Malfoy och Miss Granger vad håller ni på med så sent?!”

Vi vände oss båda om och stirrade rakt in i ögonen på en mycket ilsken och förvånad professor MacGonnagall.


Hihi

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEERRRRRRR!!!!!!!!!!!

MEN GUD MER!

Hur kan du sluta där?! Dör, le dampar på bevakaknappen, bara så att du vet...

Jättebra ju! Fortsätt!