(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

*exakt* annars super och vi alla längtar så klart efter mer! D

så super

Moar pliiiiiiiiiiiz? :3

awesome minto

jättebra

mer

And here comes moooore ^_^

Harry låg i sin säng med huvudet nertryckt i kudden. Plötsligt kände han en kudde dunka till i hans rygg. Han gav ifrån sig ett jobbigt ljud, men då kom kudden igen fast hårdare. Hastigt vände han sig om och glodde ondskefullt på Ron som stod och flinade med en kudde i handen.
"Om du inte går upp nu så kommer du att missa frukost" sade han och vände sig om och gick över till sin egna säng.
"Måsta jag äta frukost?" gnällde Harry och dunkade ner i kudden.
"Ja, det måste du!" sade Ron högt och slog kudden på honom ännu en gång.
"Du kommer att få betala för detta" sade han med en grov röst och gick in i badrummet.

"Testa igen"
"Minto, Luna har redan testat fem gånger nu" sade Neville. Luna, så var det hon hette! Tänkte Minto och vände sig mot henne.
"Jag vet ärligt talat inte vad som går fel" sade Minto förtvivlat och lutade sig mot Draco. Neville satte sig ner på golvet och strök ett enormt blad från en växt som såg alldeles för liten ut.
"Minto, varför kom du till Hogwarts?" frågade han plötsligt.
"För att komma närmare min syster" sade hon enkelt med ett flin på läpparna.
"Men, nu när du går detta året så har du gått ett år för mycket" och det fick Minto att ändra ansiktsuttryck. Hon försökte rensa sitt sinne.
"Jag kände bara att jag behövde ett extra år" sade hon nervöst.
"Inte för att vara så, men du behöver verkligen inte ett extra år. Det är någonting med dig, eller hur? När du kom in för första gången på Hogwarts så frågade du direkt efter Albus. Inte Dumbledor som alla andrar kallar honom, utan hans förnamn. Du kände honom ganska väl, eller har jag fel?" han hade nu ställt sig upp och ställt sig rakt framför henne. Utan ett enda ord vände hon säg om och gick därifrån med tårfyllda ögon.

"Jag är propp mätt. Får jag gå nu?" bad Harry till Ron som satt med en halvfull talrik med mat. Ron sneglade mot Hermione som nickade lätt mot honom.
"Ja, okej då. Vi ses sen" sade han långsamt.
"Okej, ses!" sade Harry snabbt och försvann ifrån bordet. Han var på väg till gryffindors elevhem för att gå tillbaka till sitt sovande när han bokstavligen krockade med en gråtande Parkinson.
"Minto, vad har hänt!?" frågade han med panik i rösten.
"Sl-lä-pp m-ig" stammade hon.
"Shh, lugna ner dig. Allt kommer att bli bra" sade han lågt.
"Låt. Mig. Vara. Ifred" sade hon med en arg röst. Harry drog sig lite undan och höll hennes ansikte i hans händer.
"Har någon gjort dig illa? Vad är det som är fel?" frågade han förtvivlat.
"Det. Är. Inget. FEL PÅ MIG!" skrek hon och ett lila sken exploderade ur henne och Harry flög baklänges och slog i väggen. Minto sjönk ner på golvet, fortfarande gråtandes.
"Ha-harry?" viskade hon. Långsamt lyfte hon upp sig själv och tittade på den medvetslösa kroppen som låg på stengolvet. Kämpigt, kröp hon över till honom.
"Harry?" viskade hon igen och skakade försiktigt på honom. Plötsligt såg hon en blodfläck som växte sig större för varje sekund som gick.
"Hjälp! Någon! Hjälp mig!" skrek hon, men det enda svar hon fick tillbaka var hennes egna eko...

jättebra

Ja! ^^ Jättebra Skriv mer det är så spännande OwO

SUPER! :3 moreeeee? wants more... ♥