Kärlek vid första ögonkastet [SV]

Jättebra kapitel!

Myyyysigt♥ den här historien är feel Good just nu om du fattar vad jag menar och jag älskar det

Tack så jättemycket! Okej nu e det så här, har två olika fortsättningar och behöver någons hjälp med att välja vad som passar bäst någon?

Gärna!

Jag är inte bra på att vägleda någon i en ff.
tyvärr

Jag vet hur det ska fortsätta nu, så jag jobbar på nästa kapitel, förhoppningsvis kommer det senare idag

ok
längtar

Okej här kommer det, sa att det skulle komma igår , men det kommer nu, en timme och 37 minuter försent men lite längre än vanligt vill tacka Sirius_Musta som nu har gjort att jag har AWESOME planer inför fortsättningen Är dock inte så nöjd med detta kapitel, men jaa, jag skrev ju det när jag var trött så använder det som ursäkt haha

Kommer inte att komma mer nästa vecka för jag drar till Portugal imorgon yay Kommer inte ha så mycket tid över där, ska plugga till nationella, skriva på min bok OCH hinna spela golf som vi egentligen är där för Lovar att det kommer ett kapitel ganska strax efter lovet, hoppas ni kan hålla er dit

okej, nu blev det så där mycket text igen, i alla fall här är kapitlet

Kapitel 18

Första dagen gick bra på dagiset och jag försökte komma ihåg så många namn som möjligt, vilket till slut inte blev så många. Jag lyckades handla mat utan att hamna i någon större katastrof, jag var bara lite ovan med att hantera pengarna även om jag hade vuxit upp med dem. På något sätt hade tiden försvinnit snabbt den eftermiddagen och det blev ganska snart kväll. Jag kunde knappt hålla mina sömniga ögon öppna och valde att gå och lägga mig tidigt. Det var ändå inte så tokigt att bo ensam, man fick tid att rensa huvudet, tänka igenom livet.

Väckarklockans ringning skar sig i öronen och det ilade av det höga ljudet. Utan att öppna ögonen slog jag händerna mot väckarklockan. Efter mitt femte försök slutade den att ringa och jag lade ansiktet i händerna. Jag hade fruktansvärd huvudvärk men jag visste att jag skulle vara tvungen att gå till dagiset ändå. Jag ställde mig upp försiktigt och gick långsamt mot garderoben. Jag tog på mig ett par mörkblå jeans och ett simpelt vitt linne tittandes i spegeln. Mitt hår var rufsigt och jag drog några drag med hårborsten i det. Jag krafsade ihop allt hår och placerade det i en slarvig knut. När jag väl hade kommit in i köket satte jag på en kopp te och tittade ut genom fönstret. Molnen hängde som ett tungt tak över ängen och träden gungade av all vind. Jag rös av tanken att behöva gå ut i vädret men glömde snabbt bort det när jag fick i mig mitt varma te. Jag tittade på klockan som hängde lite snett över bordet och såg att det redan var dags för att gå. ”Hur kunde tiden bara försvinna sådär?” Tänkte jag frusterat och slängde på mig min beigea, tjocka tygjacka. Jag tog på mig mitt vinröda stickade pannband och påminde mig själv om att köpa flera inför höstens kallare väder. Teet i koppen hällde jag snabbt ner i en mugg med lock och jag sprang ut genom dörren. Huvudet värkte mer när vinden visslade i öronen och jag kom ihåg att jag hade glömt att ta av trolldrycken mot huvudvärk som stod i köksskåpet. Jag struntade med att vända mig om och hämta den och istället gick jag för att hämta min cykel. Jag stack in nyckeln i låset och rykte för att den skulle lossna men de satt hårt kvar i stolpen. Jag tittade på klockan och insåg att jag inte hade tid att försöka få cykeln att vilja lossna så jag började gå i rask takt mot dagiset.

Jag suckade och vinden överröstade mina tankar. Jag drog upp luvan över huvudet för att slippa lite av ljudet. Som tur var, var det medvind och jag kunde halvspringa hela vägen utan större ansträngning. De enda gångerna jag stannade var för att dricka mitt te, som tog enligt mig, slut alldeles för snabbt. Jag tog upp trollstaven och tänkte ”Aguamenti” samtidigt som jag viftade staven mot koppen. Koppen fylldes med kallt vatten och jag drack upp allt på en gång. Det hjälpte inte mot huvudvärken på en gång, men jag visste att det troligtvis skulle ge resultat senare den dagen. Dagiset närmade sig snabbt och när jag väl var framme rusade jag in genom dörren och smällde igen den efter mig. Det var tomt i hallen och jag hängde av mig jackan och pannbandet på en av krokarna. Jag gick bort mot rummet vi hade varit i dagen innan. Jag öppnade dörren och blickarna vände sig mot mig precis som förut.
”God morgon allihopa” Sa jag och några sa ”God morgon Jane” tillbaka.
”God morgon Peter” Sa jag till Peter när jag väl hade satt mig ner och såg att han satt på samma ställe som förut.
”God morgon Jane” Sa han och skickade över ett äpple till mig.
”Du kan få hjälpa till att skära upp så går det snabbare” Sa han och jag nickade. Jag försökte koncentrera mig på att skala men mitt huvud värkte så mycket att jag hade svårt att inte grimasera. Jag slant med handen när jag skulle dela äpplet i två delar och kniven hamnade istället för i äpplet, i min tumme. Kniven skar inte djupt in i den men såret blev flera centimeter långt och blodet började flöda ganska snart.
”Skit” Sa jag så lågt att inte barnen skulle höra mig och sträckte mig efter pappret som stod mitt på golvet. Jag lyckades med att inte spilla blod på mattan och hann vira in tummen i den innan någon större scen hann utspelas, dock skulle det inte vara så länge.

”Jane, ehm, är du säker på att det där inte kommer att läcka igenom?” Sa Peter och jag tittade upp på honom. Antagligen hade han iakttagit mig hela tiden och väntat på att jag skulle försöka lösa situationen.
”Öh…” Var det ända jag fick ur mig och jag log lite mot honom.
”Kom så ska jag hjälpa dig lägga om det där” Sa han och ställde sig upp. Jag gjorde mig i ordning för att resa mig upp och visste att jag var tvungen att ta det försiktigt med den huvudvärk som jag hade för att inte svimma. Jag reste mig onödigt långsamt och Peter slängde en undrande blick på mig.
”Lågt blodsocker” Var det ända jag sa och han nickade kort.
”Fiona!” Ropade han när vi hade gått ut ur rummet och lämnat alla barn. En kvinna med svart kom gåendes från ett annat rum och tittade frågande på oss.
”Håller du koll på barnen, jag ska bara hjälpa Jane med att plåstra om sin tumme” Sa han och vi började gå mot arbetsrummet samtidigt som Fiona gick in bland barnen.
”Här, får jag se” Sa han, tog tag i min arm försiktigt och tittade på min tumme som nu hade bloddränkt papper runtom sig. Han tog bort pappret försiktigt och slängde det i papperskorgen. Han granskade mitt sår och jag stängde mina ögon för att försöka ignorera den fortfarande ihållande huvudvärken.
”Gör det ont?” Frågade han och avbröt mina tankar om att försöka stöta bort huvudvärken.
”Vad för nått?” Frågade jag lite väl långt borta ifrån verkligheten och jag tittade ner mot min tumme. ”Jaha, den” Sa jag när jag hur illa det verkligen så ut. ”Nej, ingenting det ända som gör ont nu är mitt huvud” Sa jag och andades djupt för att få ut så mycket syre som möjligt i blodet. Peter gjorde rent såret på tummen med alsolsprit och inte förrän dess kände jag smärta i tummen. Jag grimaserade men var glad över att smärtan i tummen faktiskt överröstade smärtan i huvudet. Han satte på ett stort plåster och satte tejp runt om för att få plåstret att sitta kvar.
”Så, nu är det klart” Sa han och jag nickade tacksamt mot honom ”Här har du en Ipren också, mot huvudverken”
”Åh, tack så jättemycket” Sa jag och tog emot tabletten jag svalde den utan vatten och log belåtet.
”Nu ska du gå hem och vila, för huvudvärken kommer ändå inte bli bättre av en massa skrikande barn” Sa han och jag skakade på huvudet.
”Nej, jag stannar kvar” Sa jag och började gå bort mot rummet med alla barn.
”Gå. Jag tror att vi klarar oss ändå, det kommer bli värre imorgon annars och då kan du ändå inte komma imorgon” Sa han och jag suckade, jag visste att han hade rätt.
”Okej” Sa jag och började ta på mig jackan.
”Tack för hjälpen” Sa jag och han svarade enkelt ”Ingen orsak”.
Jag gick ut genom dörren och möttes av piskande vattendroppar som skar in i ansiktet.
"Perfekt".

jättebra

Jättebra!