Allt för popularitet

Nej precis, för J.K är ju inte en utbildad författare c:

Du skulle ha skrivit det från första början. Men, gjort är gjort.

Jag måste tyvärr säga att jag slutar att bevaka denna. Har helt enkelt tappat intresset för den och du ska få lite kritik; Sluta skriv i korta stycken. Det blir tråkigt att läsa.

^ JAG tycker att det är mycket bättre med för korta än för långa stycken

Jaså, men så skriver inte en författare.

Jag bryr mig inte om den är lång eller kort, jag älskar den ändå!

Fast jag skrev ju att jag tyckte att hon skrev som en utbildad författare för att jag tycker det.
Och för att jag ville berömma henne för att hon skriver så bra.
Det var inget illa menat mot Joanne.

Och sedan tycker inte jag att du behöver ge kritik om du ändå ska sluta bevaka denna fanfiction.
Det är lite onödigt enligt mig.

Jättebra!

Jag är glad för kritiken. Eftersom detta dock är en kortare fanfiction och inte en berättelse på samma sätt som Harry Potter och andra böcker så finner jag det ganska naturligt att styckenas längd är anpassad till historiens längd. Tycker ni på något annat sätt så får ni gärna säga det. Jag tycker bara att det är bra att veta vad ni tycker/inte tycker om i novellen.

Kapitel 8: Elakheterna slutar

Erica vaknade morgonen därpå med så dåligt samvete att hon inte var med på några lektioner alls den dagen. Hon låg bara med huvudet nerborrat i kudden och hoppades att ingen skulle komma in till henne. Efter flera timmar av ensamhet rörde sig Erica mot Missnöjda Myrtles toalett. Hon behövde någon att prata med eftersom hon kände sig mycket ensam. Det var inte speciellt kul att bara ligga på kudden och se upp mot taket i sin ensamhet.

Erica var glad att hon inte träffade någon på vägen ner, då hon mådde mycket dåligt för vad hon hade gjort. Hon öppnade dörren och såg till sin häpnad att Myrtle var förtjust (något som inte hände ofta) av att se henne. Erica såg på henne och berättade allt från början. Myrtle var en god lyssnare och hon klagade inte en enda gång på att hon var död (något annat som var ovanligt). Då Erica hade talat klart såg Myrtle mätande på flickan.
"Var den du är", sade spöket och satte sig på ett av båsen.
"Men då blir jag retad igen."
Myrtle skakade på huvudet.
"Inte om du säger ifrån."

Erica såg sig själv i spegeln igen och insåg astt ingenting hade blivit bättre sedan hon började med leken om popularitet. Allt hade bara blivit värre. Det var nästan värt att bli mobbad igen. Erica böjde sig ner mot handfatet och fyllde händerna av skimrande vatten. Det sipprade ut mellan hennes fingrar. Det som tillsist var kvar i hennes kupade händer hällde hon över sitt ansikte och tvättade bort allt. Erica tvättade bort sminket, hon tvättade bort lögnerna, hon tvättade bort allt det onda hon hade gjort mot de som hon inte hade menat att såra. Nu skulle hon återställa allt.

Erica kände sig ren när hon gick ut ur badrummet. Ren men smutsig. Ren på utsidan, smutsig på insidan. Gärningarna gick inte bara att tvätta bort. Erica visste vad hon skulle göra först. Hon skyndade sig upp för trapporna och genom korridorerna för att snart finna sig ståendes utanför sjukhusflygeln. Erica tog ett djupt andetag. Det här var oundvikligt. Hon gick in och fram till Terences säng, där han låg precis som gårdagen.
"Hej, Erica." Terence försökte sätta sig upp, men hans smärtor verkade trycka ner honom på sängen igen.
"Jag ska inte stanna länge", sade Erica. Hennes nästa ord stockade sig i halsen på henne och hon mådde återigen illa.
"Det var inte Annie som förhäxade dig. Det var jag." Erica suckade och Terence verkade vilja höra mer.
"Jag ville bara bli populär och få tillbaka dig igen." Erica ställde sig upp innan han hann säga något.
"Jag ska gå nu." Hon gick med nedsänkt huvud mot dörren. Vad skulle hon göra nu? Dumbledore, just det. Hon var tvungen att berätta allt för Dumbledore.

En timme senare satt Erica i en bekväm fotölj i Dumbledores arbetsrum med ögonen fästa på rektorns ljusblå. Han log mot henne.
"En karamell?" Professor Dumbledore såg på Ravenclawflickan som han av någon konstig anledning inte kände igen, trots att hon verkade vara i sextonårsåldern. Han var ju trots allt gammal och kunde skylla på det. Erica skakade på huvudet.
"Nej tack, professor Dumbledore. Det jag kom hit för att säga var att..." Dumbledore avbröt henne.
".. att det var du som sköt ner den där pojken från sin kvast, menar du?"
Erica gapade.
"Hur kunde du veta det?"
"Jag kan faktiskt hålla ögonen på mer än en sak i taget."
Erica kände sig lite lättad. Det var mycket enklare att tala med Dumbledore än hon hade förväntat sig. Hon bestämde sig att berätta allt från början. Dumbledore lyssnade och nickade på alla de rätta ställena. Då Erica hade berättat klart sin historia nickade bara Dumbledore kort.
"Ja du, Erica. Detta var allt en historia. Eller hur? Jag ska hålla ögonen mer riktade mot din klass i fortsättningen."
Erica svalde hårt. Nu kom hon till det värsta.
"Och vad händer med mig?"
Dumledore log artigt oförstående mot flickan.
"Med dig?"
Erica suckade.
"Ja, du tog ju ifrån Annie hennes prefektmärke och..."
"Jag tänkte ge henne det tillbaka så snart du kom och erkände, som jag visste att du skulle göra."
Erica log mot sin rektor.
"Så jag blir inte relegerad."
Albus Dumbledore plirade mot sin elev och skakade på huvudet.
"Nejdå."
"Tack, professorn."
Erica ställde sig upp och gick ut ur rummet, fasandes för hur nästa dag skulle bli.

Jättebra!

Haha äkta Dumbledore Style

Jättebra som vanligt!!