Draco Memoraid
Forum > Fanfiction > Draco Memoraid
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Älskar din fanfiction så sjukt mycket hur kunde drackos mamma dö starcars draco jag vill inte att han ska vara ledsen
11 jul, 2013 16:06 |
Borttagen
|
JIPPI!♥ Och i samma sekund du lägger upp ditt kapitel, lägger jag upp mitt ♥
11 jul, 2013 16:07 |
Gellert Luna Dumbledore
Elev |
YAY NYTT KAPITEL ♥ *glädjedansen*
11 jul, 2013 16:45 |
Bree Smith
Elev |
HUR KOMMER DET SIG ATT JAG HAR MISSAT DENNA FF!
Jag har bara läst två kapitel men är redan fast! Cinderella Walked on broken glass, Aurora Let a whole lifetime pass, Belle Fell in love with a hideous beast, Jasmine Married a common thief, Snow White Barely escaped a knife, Beacuse LOVE means facing your biggest FEARS 11 jul, 2013 18:01 |
Borttagen
|
Skrivet av Bree Smith: HUR KOMMER DET SIG ATT JAG HAR MISSAT DENNA FF! Jag har bara läst två kapitel men är redan fast! Samma var det för mig ♥♥♥♥ Men jag läste ut den på 2 dagar… KÄNN PRESS! Ne, jag bara skoja Ta din tid 11 jul, 2013 18:07 |
Bree Smith
Elev |
Än så länge är jag på kapitel 4
Cinderella Walked on broken glass, Aurora Let a whole lifetime pass, Belle Fell in love with a hideous beast, Jasmine Married a common thief, Snow White Barely escaped a knife, Beacuse LOVE means facing your biggest FEARS 11 jul, 2013 18:11 |
Borttagen
|
Bra ^^♥
11 jul, 2013 18:13 |
Elzyii
Elev |
Åh tack mina sötnötter! ♥
Jag typ dör av glädje varje gång jag läser en kommentar från er! :'D Och Mily trodde inte du läste längre?! GLAD jag är över att du är kvar. Bree Smith, jag får typ aldrig nya bevakare så känn dig väldigt välkommen! Molly Evans... Är du beredd? Och som jag lovade, här är era svar på kommentarerna som jag avgudade: Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Carisma Evans Spoiler: Tryck här för att visa! Freddelito Spoiler: Tryck här för att visa! ENJOY!♥ Kapitel 50 En kung utan krona Det var som om en torped hade slagit sig ner i Draco. Han, Draco Malfoy, killen som ingen visste någonting om men som alla fruktade. Den renblodiga överlägsna dödsätarsonen, grabben som till sist fick ett slag under bältet. Han kunde känna sina vänners fundersamma blickar i nacken, han såg hur dem i smyg gav varandra ögonkast bakom ryggen på honom när de trodde att han inte såg. Han visste att de undrade hur länge han skulle stå ut. De undrade hur länge han skulle klara av rollen som Draco Malfoy, Slytherins kung och stora stolthet. Vad de inte visste var att Draco kunde spela sina kort väl. Han visste precis vart deras svagheter satt och nu när han blev tvungen att kämpa för varje andetag han tog för att det inte skulle höras hur mycket han rosslade, så spelade han ut sin roll mer än vad han behövde. Han njöt av att plåga förstaårseleverna som flydde fältet med svansen mellan benen så fort de såg honom, han skrattade högt när han drog av femtio poäng från Gryffindor bara för att Neville existerade och han kände sig märkbart bättre efter att ha fått trakassera Zabinis försvunna mugglar farsa en stund. Men det fanns sådant som inte kunde botas med elakheter. Det värsta av allt var att han blev tvungen att känna. Draco avskydde att känna saker. Hans kropp tog varje obevakat tillfälle att försöka släppa ut de fasttjudrade känslorna som Draco tvingat in i ett mörkt litet hörn i bottnen på sitt dunkande hjärta medan hans hjärna arbetade febrilt på hans kommando med att tvinga tillbaka dem igen. Och så länge som han var sysselsatt eller tillsammans med sitt gäng så gick det väl an, då visste Dracos hjärta vad som stod på spel och lät sig snällt tyglas ett par timmar. Men så fort som Elli var i närheten blev det plötsligt svårare. Hon hade följt honom som en trogen hund hela dagen och stått och tittat sorgset på honom när han rastlöst utan att kunna komma till ro vandrat fram och tillbaka längs med strandkanten utefter den frusna sjön. Om han hade kunnat så hade han bett henne att försvinna därifrån. Hennes stora medlidsamma bruna ögon fick honom alltid att bli sådär äckligt sentimental och varje gång hon rörde vid honom med sina varma händer på det där försiktiga snälla sättet fick han en tjock klump i halsen. Draco klarade inte av att någon var snäll mot honom just nu, då skulle han bryta ihop. Och han hade ju trots allt klarat sig så bra hittills utan någon som helhjärtat faktiskt tyckte om honom, så varför skulle han inte klara sig nu? Att han dessutom hade lagt till sig den hemska ovanan med att rodna så fort hon öppnade munnen eller bli alldeles svettig om händerna varje gång hon rörde vid honom gjorde inte saken bättre. Trots sina motstridiga känslor hade Draco stått vid sitt ord och följt med henne upp till Dumbledores kontor senare på kvällen. Hans rektor sen sex år tillbaka hade inte haft något vettigt att anförtro dem, precis som Draco förutspått. Bara en massa svammel om att de tänkte på Draco och att det fanns folk att prata med, om han kände för det. Om han kände för det? Han skulle hellre dö än att prata med någon patetisk blodsförädare från den här korkade skolans ledning. Dumbledore hade också sagt att han förstod hur Draco kände sig. Som om han ens kunde föreställa sig det. Draco visste ju knappt själv hur han kände sig, så hur skulle då en gaggig gammal trollkarl kunna veta det? Han hade stirrat upp på den gamla mannen och känt en vrede så stark att han utan minsta tvekan skulle ha kunnat strypa Hogwarts rektor med sina bara händer. Han visste att allting var Dumbledores fel. Om inte Dumbledore hade funnits så hade Draco aldrig fått det här omöjliga uppdraget och då hade inte hans mamma blivit mördad. För Draco var inte dummare än att han förstod att det var så det låg till. Det här var en varning från Mörkrets herre, en stark sådan. Om han inte skyndade sig så skulle också han bli tvungen att sätta livet till. Aurorerna hade ingen aning om vem som hade överfallit Narcissa. Det kommer ni aldrig få heller, hade Draco ilsket tänkt. Dödsätare lämnar inga spår. Vi lämnar inga spår. Märkligt nog kändes inte den tanken ett dugg motbjudande längre. Han var ju en av dem, allting var som det skulle vara trots att hans mor aldrig mer skulle återvända. Hon skulle inte kunna komma med sina tafatta uppmaningar för att rädda honom längre, sina halvdana försök till att tala honom till rätta... ”Draco, hur är det med dig?” ”Va?” Han snurrade förvirrat runt och fick syn på Elli som stod bredvid den fula gobelängen av Barnabas den barnslige (som till ära för sällskapet försökte få trollen att göra luftpiruetter) och oroligt betraktade honom. ”Du verkade helt borta.” Hon tog några steg närmare och han rös ofrivilligt till när hennes fingerspetsar snuddade vid hans vänsterarm. ”Blaise och Pansy frågar efter dig.” Han ryckte bara på axlarna. ”Låt dem fråga.” ”Draco.” Hennes röst var allvarlig när hon la sin mjuka hand på hans spända axel. ”Du kan inte hålla dig borta för alltid, tids nog kommer du bli tvungen att se sanningen i vitögat, dessutom börjar det bli ganska sent nu och vi får inte vistas i korridorerna efter klockan nio.” Han svarade inte utan såg bara bort, stirrade uttryckslöst på en ful tavla med en hårig stor man som drog och stretade i kopplet på en trehövdad dreglande hund. Den påminde så mycket om Hagrid att Draco flinade till. ”Kom, vi kan inte stå här längre.” Hon stack sin hand i hans och gav honom en försiktig puff i sidan. ”Draco!” ”Ja, jag kommer.” Uppgivet började han följa efter henne ner mot fängelsehålorna. Han kände sig så konstig, tom på något vis. Sedan skämdes han för hur han hade betet sig tidigare idag och en stark rodnad flammade upp på hans bleka kinder. Stå och böla som en annan barnunge, hans far hade dött av skam. ”Vad har ni för lösenord?” ”Rent blod, men...” Draco hann inte hindra henne, ormarna hade redan väsande slingrat sig åt sidan och avslöjade nu öppningen in till Slytherins sällskapsrum. Bestämt marscherade hon in i uppehållsrummet med honom efter sig som en liten nickedocka. Sällskapsrummet var fullt av folk som det alltid brukar vara på kvällarna, och inte en enda av dem lät bli att undgå att stirra när Draco och Elli kom in. ”Vad gör du här?” Utbrast Pansy förvånat och glodde på Elli. ”Du får inte vara här inne!” ”Det bestämmer inte du”, svarade Elli kyligt och betraktade hastigt Pansy med sina mörka ögon innan hon utan ett ord vände henne ryggen och fortsatte att gå med Draco planlöst lunkande efter sig. Hon hade fortfarande inte släppt hans hand, och han kände tydligt hur blickarna de fick brände i ryggen. Dessutom visste alla vad som hade hänt med Narcissa och Draco uppsnappade enstaka ord här och där. Han orkade inte bry sig om det nu, så fort han blev lite klarare i huvudet så skulle han ta itu med de snorungar som vågade yttra sig. ”Du är ju från Gryffindor!” Pansy hade fortfarande inte släppt Elli ur sikte. Hon hade ställt sig upp med armarna korsade över bröstet och sitt fula bulldoggsansikte hungrigt riktat mot Ellis strupe; som om hennes innersta önskan vore att sprätta upp den, bit för bit. Crabbe och Goyle hade också rest sig upp på given signal; när Draco inte var närvarande så var det Pansy det tjänade. Zabini satt avvaktande kvar i soffan utan att låtsas om vad som hände men Draco kunde ur ögonvrån se hur han oroligt sneglade mot deras håll. ”Ja, som om det skulle spela någon roll!” Elli hade stelnat till och vänt sig om mot sin fiende. Hon släppte Dracos hand och gick långsamt fram till Pansy som osäkert hajade till. Hon hade inte väntat sig något gensvar. ”Vet ni vad”, sa Elli föraktfullt och stirrade först på Pansy, Crabbe och Goyle och sedan på resten av Slytherinarna som nyfiket betraktade henne. ”Jag är så trött på det här fjanteriet som ni håller på med! Som om det skulle spela någon roll vilket elevhem man tillhör, alla ser väl likadana ut ändå.” Ingen svarade henne; några himlade med ögonen, andra flinade osäkert och ett par av förstaårseleverna tittade förvånat på varandra som om det inte trodde sina öron. ”Bara för att Salazar och Godric blev osams så betyder väl inte det att varenda elev från Slytherin och Gryffindor måste avsky varandra!” ”Men så intelligent talat”, sa Pansy ironiskt och hennes väninna Millicent Bulstrode som kommit skyndande nerför trappan för att se vad som stod på skrattade högt. ”Du tycker förstås att ni från Gryffindor gör allting rätt, att det bara är vi som bråkar, men då ska du få höra...” ”Jag sa inte att jag tycker Gryffindor är bättre på något sätt”, avbröt Elli och spände blicken i Pansy, ”Jag skulle inte haft någonting alls emot att gå i Slytherin!” ”Du ljuger”, sa Pansy överlägset och drog fingrarna igenom sitt svarta flottiga hår, ”Lilla svensken som tror att hon är så duktig och kommer hit för att leka Miss Perfekt, men oss kan du inte lura. Du kommer att råka riktigt illa ut den dagen då Mörkrets herre kommer tillbaka!” ”Den dagen den sorgen”, svarade Elli kyligt och stirrade trotsigt tillbaka på Pansy. ”Varför kallar du Voldemort för ”Mörkrets herre” förresten? Jag trodde inte att ni Slytherinare var rädda för att säga er ledares namn.” Pansy flämtade till och spärrade upp ögonen, Millicent gav till ett kvävt skrik av ilska och de andra eleverna började upprört mumla med varandra. Draco hade ofrivilligt ryckt till och backat rakt in i väggen. ”Hur vågar du!” morrade Pansy och hon fick medhåll från flera andra av Slytherinarna som hade rest sig upp från sina sittplatser och som nu hotfullt närmade sig. ”Hur vågar en liten smutskalle som du uttala Mörkrets herres namn i hans eget hem!” ”Jag är ingen smutskalle”, svarade Elli lugnt och log ett hånfullt leende mot Pansy, som såg ut som om hon när som helst skulle koka över av ilska, ”Jag har lika rent blod som du, om det nu ska spela någon roll överhuvudtaget. Trollkonsten sitter i huvudet och inte blodet om inte dina föräldrar har lärt dig det, Pansy.” Pansy öppnade munnen, sen stängde hon den igen och stirrade med djupaste avsmak på Elli som på nytt hade tagit tag i Dracos hand. ”Om ni ska fortsätta med att gå runt och hata alla som inte är renblodiga eller tillhör Slytherin, så kommer ni att gå under.” Hon kastade en sista blick på den grönklädda skaran och de vilade något medlidsamt, nästan sorgset över hennes bruna ögon innan hon med en knyck på nacken började gå mot pojkarnas sovsalar. Draco följde förvirrat efter henne utan att se sig om men han kunde utan att överdriva känna de andras misstycke. Han skulle få lov att komma med en mycket bra förklaring till varför han hade tagit med henne ner hit och varför han inte hade sagt emot när hon förolämpade dem och herrens namn. Han orkade inte ens bry sig utan lät sig snällt ledas in i rummet. Elli stängde omsorgsfullt dörren efter dem och marscherade sedan fram till sängen som var Dracos och slog sig ner med benen i kors. Han följde osäkert efter och satte sig en bit ifrån henne. ”Håller ni alltid på såhär i Slytherin?” Han ryckte på axlarna och hon krökte föraktfullt på läpparna. ”Isånafall tar jag tillbaka det jag sa om att inte ha något emot att gå där!” ”Är ni i Gryffindor så mycket bättre då?” frågade han vasst och hon skakade eftertänksamt på huvudet. ”Egentligen inte.” Draco bet sig förstrött i läppen och stirrade ner på sina händer. Varför kände han sig så konstig? ”Varför har ni inga fönster?” Elli såg sig nyfiket omkring i det dunkla grönaktiga rummet. ”För att det ligger under sjön”, svarade Draco mekaniskt utan att ta blicken från sitt knä. ”Det är därifrån det gröna ljuset kommer.” ”Jasså”, svarade hon och plockade lite med hans sängkläder, ”På det viset.” Det satt tysta bredvid varandra en stund. Draco visste att han borde säga något men han hade ingen aning om vad. Klumpen i hans hals var tillbaka och han var livrädd för att kvävas om han öppnade munnen. ”Är det dina brev?” Han nickade och hon sträckte sig efter den lilla högen som låg på skrivbordet, mest för att ha någonting att göra. Han gjorde ingen ansats för att hindra henne, han hade ändå ingen nytta av dem längre. ”Vad mycket hon har skrivit till dig”, sa Elli och bläddrade mellan Narcissas brev. ”Står det något som...?” ”Nej”, svarade han lågt och skakade på huvudet, ”Ingenting.” Hon la med en suck breven åt sidan och Draco visste att han aldrig skulle plocka upp dem igen. Varför hade inte hans pappa hört av sig? Borde inte han också vara förkrossad av sorg och vilja prata med sin son? ”Har Lucius hört av sig?” frågade hon som svar på hans tankar. ”Nej”, svarade han och pillade förstrött med madrassen. Kunde hon inte låta bli att fråga så mycket? ”Du kanske borde...” ”Nej”, avbröt han bestämt och såg upp på henne. ”Lägg dig inte i det här.” ”Okej”, svarade hon sårat och drog sig tillbaka. ”Jag kanske ska gå nu.” Elli reste sig upp från sängen och såg tvekande på honom. ”Om det är någonting... Om du behöver komma in i Gryffindortornet... Vårt lösenord är Pinjefärsk, och glöm inte att trycka på den lilla röda knappen nedanför flickornas sovsalar, då slutar rutschkanan att komma fram när du försöker gå uppför trappan. Men kom ihåg att du måste röra fingertopparna tre gånger i en cirkel strax nedanför trappräcket först annars visar den sig inte. ”Varför så komplicerat?” sa Draco och höjde på ögonbrynen, ”Ni kan ju komma upp i vår sovsal bara genom att gå uppför trappan.” ”Kanske skolans grundare ansåg att flickor är mer att lita på än pojkar.” Elli log. ”Hejdå Draco, sov gott.” Hon böjde sig ner och gav honom en kram. Han lät henne göra det utan att röra en fena, och när hon rätade på sig och började gå mot dörren så fick han lägga band på sig för att inte ropa henne tillbaka. Han klarade inte av en enda minut till i hennes sällskap utan att kollapsa. När hon hade stängt dörren ordentligt efter sig och han kunde höra hennes steg dunsa nerför trappan kastade han sig på mage i sängen och borrade in sitt bleka ansikte i kudden. Han suckade tungt. Hur länge till skulle han behöva kämpa med sig själv för att inte gå sönder? Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 11 jul, 2013 19:03
Detta inlägg ändrades senast 2013-07-12 kl. 10:19
|
JonatanDiggory
Elev |
SUPER som vanligt!! Har inte kommenterat på ett tag men jag har läst alla kapitel.
SUPERBRA!!!(ville bara skriva det igen eftersom den är SUPER!!!) Airbus 11 jul, 2013 19:12 |
Trezzan
Elev |
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Bree Smith: HUR KOMMER DET SIG ATT JAG HAR MISSAT DENNA FF! Jag har bara läst två kapitel men är redan fast! Samma var det för mig ♥♥♥♥ Men jag läste ut den på 2 dagar… KÄNN PRESS! Ne, jag bara skoja Ta din tid Jag läste ut den på fem timmar. x) 11 jul, 2013 19:15 |
Du får inte svara på den här tråden.