Memories In A Diary [Sv][PG]

Kapitel 17
Breaking free!
6 maj 2017

Nästan en vecka efter vårbalen träffade Dave Victoire utanför den stora porten efter frukosten. Den var en sorlig försommar dag och Dave kände sig på bra humör. Qudditch säsongen var nästan helt över, det återstod en sak, att veta vem som skulle åka till Europaturneringen i Paris om två veckor. Dave och Victoire satte sig ner vid muren bara strax utanför utgången.
”Dave?”
”Ah?”
”Vad tycker dina vänner nu när de vet att vi träffas och så?”
”Nja… De är väl inte så glada precis, men de får acceptera dig helt enkelt” sa Dave och log mot henne. Victoire nickade mot honom.
”Vad säger Teddy och din bror då?” frågade Dave sedan försiktigt.
”Ja, de hävdar att pappa och farfar kommer göra pastejer av oss” sa hon lite nedstämt. Dave tog hennes ena hand i sin.
”Du Vic, jag har sagt till dig förut och jag säger det igen. Jag bryr mig inte om vad dem säger för så länge du vill vara med mig, så tänker jag vara med dig. Jag tycker om dig och jag tycker inte sådant strunt ska komma i mellan oss… Vet inte hur du känner förstås, men jag känner så…” sa han ganska bestämt.
”Du har rätt Dave…” sa hon lite tankspritt.
”De borde inte komma mellan oss…” hon lutade sitt huvud mot hans axel och Dave la sin arm om henne.
”Vi kanske verkar som ett omaka par, men så länge de känns rätt för oss tänker jag köra på de och inte låta något komma emellan om jag så får gå upp i duell både mot din far och farfar samtidigt” sa han och Victoire började skratta.
”Då kan låta så väldigt vuxen ibland Dave…” sa hon roat.
”Jag är ju typ vuxen…” sa han och puttade lite på henne.
”Jo, du är ju 17 såå…”
”Ja, och de är du med” sa Dave påminnande, Victoire hade fyllt år 4 dagar tidigare.

Efter en stund böjde sig Dave fram mot henne och kysste henne mjukt. Victoire besvarade kyssen och sen tittade de lite på varandra. Victoire fnissade lite och Dave log mest belåtet. Han trivdes väldigt bra med situationen, om man bort såg från lite sura miner som kom då och då. Dave trivdes med Victoire och hon tog fram en ny sida hur honom han inte vetat han haft. Han kollade upp mot himlen och tänkte `tack morbror för att du ger mig mod`. Sen kysstes de lite igen och Dave hörde plötsligt en harklande röst. Han tittade upp och såg James Potter stå där.
”Vad tror ni två att ni gör?” fräste James. Dave hånlog lite mot James, nu skulle han allt jävlas tillbaka.
”Vad ser det ut som? Svartsjuk kanske?” sa Dave lite fräsigt tillbaka och kysste Victoire igen.
”LÄGG av med det där” flög de ur James.
”Varför då?” replikerade Dave och kollade på honom med intensiv blick.
”För att… För att jag säger det…” sa James illröd i ansiktet och marscherade iväg. Dave skattade roat.
”Det är inte kul Dave… Jag vill inte att du och min familj ska bråka hela tiden…” sa hon och såg läskigt seriös ut enligt Dave.
”Okey, jag förstår vad du menar… Du borde säga det till dem eftersom det är dem som stör sig…” sa Dave lite avvaktande.
”Jo, jag vet… Men håll lite låg profil i början snälla…”
”Visst” sa han och kysste henne mjukt.

De satt kvar där till Lunch och då gick de in, åt var för sig med sina vänner och sen träffades dem igen efter en timme eller så ute. Dave lutade sig mot en pelare när han väntade på henne. Solen lös varm och de var inte många moln på himlen. Han njöt av vårsolen.
”Dave!” hörde han någon ropa och Dave tittade dit rösten kommit ifrån.
”Oh, hej Scorpius” sa Dave och log halvt. Dave tyckte de kändes knepigt att veta det var hans halvbror, medan Scorpius inte hade en susning om det.
”vad gör du?” frågade Scorpius sen lite smått leende.
”Inte så mycket, väntar på en kompis”
”Okej… Öh, mor ville att du skulle ha den här…” sa han och räckte fram ett paket till Dave.
”Okej… tack då, jag får skriva och tacka sen när jag öppnat det” sa Dave och kom på att han inte skrivit och berättat att han visste om sanningen om Scorpius.
”Ja, det får du… Föresten… Är de sant att du gillar den där Weasley tjejen? Alla pratar om det…” sa Scorpius lite halvt osäkert.
”Jo, det är väl ganska sant.”
”De tror jag inte din far och mor skulle gilla det lika mycket…”
”Jag vet… Så säg inget till dem, jag gör de själv om det behövs” sa Dave och fick sin ”tremänning” att nicka förstående.
”Har du blivit storebror än då?” frågade Dave sen och halv log.
”Nej, men mor säger det nog inte är länge kvar i sina brev… Tror de kanske blir strax efter jag kommit tillbaka hem” sa Scorpius och log stolt.
”Längtar du hem?”
”Både och…”
”Förstår vad du menar…” sa Dave och de skildes åt. Scorpius fortsatte till några av sina vänner och Dave såg Victoire komma precis när han var tillbaka efter att gömt paketet nere vid hans säng i fängelsehålorna.


”Hej gumman” sa han och kramade henne mjukt. Victoire tog hans hand och log stort.
”Kom…” sa hon och började små springa iväg över gräset. Dave sprang efter en aning oförbered.
”Vart ska vi?”
”Hagrid’s” sa hon leende och Dave stannade genast.
”Du menar den där stora jätten till professor i magiska djur och skötsel?” sa Dave tvekande.
”Ja, men han är en vän till familjen, han bjuder säker på fika eller något. Han är snäll” sa Victoire och log. Hon skyndade tillbaka till honom tog hans hand och drog med honom igen.
”Kom… Det är inge farligt” sa hon och skrattade.

20 minuter senare satt Dave för första gången inne i den lilla skogskojan som var professorns bostad. Han höll sina hände runt tekoppen för att inte visa hur nervös han egentligen var.
”Jag förstår inte Vic…” sa Hagrid.
”Vad förstår du inte?”
”Att du är med honom där…” sa han och nickade mot Dave. Victoire fnissade lite.
”Dave är inte som folk tror… Han hade passat bättre i Gryffindor tycker jag” sa hon och log.
”Du förstår väl vad jag menar, de är svurna fiender; era familjer…” sa Hagrid uppriktigt.
”Jo, jag vet vem hans mamma är och vad hon gjort mot oss… Dave är inte som henne… Lär känna honom så får du se” sa Victoire leende.
”Föresten, har ni läst i ’hör och sätt’ idag? Vi har fått en ny trolldomsminister, en kvinna faktiskt… Saker och ting börjar ordna upp sig trotsallt. Amanda Stuart, det är en bra häxa som varit med om mycket… Hon är skicklig. Det blir nog bra med henne som minister” sa Hagrid leende och visade tidningen. Dave såg på den och tanke som slagit honom bekräftades. Hans mormors ”kompis” var de som blivit minister. Amanda från dagboken, Dave log lite, han skulle skicka en uggla till henne med namnet Malfoy inom parantes. Efter någon timme tackade Victoire och Dave för sig och gick tillbaka vi middags tid.

”Ska vi äta sen middag?” frågade Dave och log mot henne. Victoire nickade mot honom.
”Kom så ska jag visa en grej” sa han och tog med henne ner mot sjön.
”Dave Vänta!” utbrast hon.
”Vad?”
”Hur du inte glömt något nu?”
”Vaddå?”
”McGonagall ska ju tillkänna ge vilket lag som ska åka till Paris ju…” sa hon och kollade på honom.
”Shit, jag det hade jag glömt där en stund. Jag måste hitta Will och grabbarna” sa Dave och de vände om mot slottet i stället. Dave kunde inte förstå hur han kunnat glömma bort det. Han såg två av killarna ute på vägen mot slottet.
”Selwyn, Carrow… KOM NU! Lag möte” ropade Dave mot de båda femte års eleverna. Han kollade bak och såg hur de följde efter.
”Vi ska ner än snabbis i uppehållsrummet, vi syns efter middagen, Okej?” sa Dave och pussade henne på kinden. Victoire nickade.

Nere i uppehållsrummet lyckades Dave få ihop hela laget.
”Okej killar… I kväll nu vid middagen kommer rektorn att tillkännage vilket lag som får åka till Europaturneringen och tro mig, det står mellan oss och James Potters Gryffindor lag. Om vi ska åka, kommer det krävas mycket träning och att alla fokuserar hundra procent tills vi åker till Paris och medan vi är där. Samtidigt får inte skolarbetet hamna efter, så jag kommer lägga in planlagd studietid där vi tillsammans ska hjälpas åt som ett lag att fixa läxläsningen… Är det förstått?” sa Dave bestämt och killarna accepterade villkoren.
”Jag vet att Slytherin inte är känd för att bry sig mycket om studier utan alla tror att vi glider på sammet fram genom livet är ett par uppkäftiga beserviser som tror att vi är bättre än alla andra. Ja, vi är bättre än de flesta, men vi bör och ska sköta våra studier för att vi vinner på de i längden. Om vi får åka till Paris och därför låter våra betyg sjunka kommer rektorn att skicka Gryffindor i stället, förstår ni? Vi ska göra någonting ingen gjort förut. Vi ska samtidigt som vi tränar in för Paris höja våra betyg inför examensproven!” sa Dave och han tyckte själv han var ganska övertygande. Laget var inte alls glada åt det, men de antog utmaningen och vill mer än gärna åka till Europaturneringen.

Vid middagsbordet 20 minuter senare sitter Mell bredvid Dave och Jennie sitter en bit längre bort med Ariana och Wendy Slonew som gick i Daves årskurs. Mell kollar bort mot Jenny och säger sedan till Dave.
”Något är fel med Jenny, hon dras sig bort från mig och ja, hon är inte alls som förut. Jag är orolig för henne, Vladimir kan inte ha varit bra för henne. Något hände i julas, jag bara vet det” sa hon oroligt.
”Förstår vad du menar, jag håller med dig. Vet inte vad vi kan göra åt saken, hon vägrar ju äta när någon ser eller säga något om det eller vad hon gjort hos honom i Transsylvanien” sa Dave instämmande.
”Jag vill göra något…”
”Försök prata med henne i så fall…”
”Hon vill inte prata, precis som du säger… Hon är så bleck i insjunken, ser du det?”
”Ja, när du säger de så… Tänkte inte riktigt på det” sa Dave och de avslutade diskussionen då Kim Carrow knackade på Daves axel för uppmärksamhet.
”McGonagall börjar nog prata snart, såg hur han kollade på Professor Longbottom…” sa hon lågt.
”Okej, då får vi hålla öronen öppna, har alla ätit ordentligt?” sa Dave och kollade runt på sitt lag som hade satt sig i samlad trupp.

De dröjde ytterligare 1o smått olidliga minuter och efterrätten hade inte dukats fram än när Longbottom klirrade i sitt glas . Alla eleverna vände sina ögon mot lärarbordet och såg McGonagall resa sig upp.
”Godafton kära elever! Jag hoppas ni njutit av denna soliga lediga dag och att maten har smakat finemang. Jag hade inte tänkt göra något större utsvävande utan gå rakt på sak, ett av våra fyra fenomenala qudditch lag ska få chansen att åka och spela en europaturnering redan om två veckor i Paris. Alla lagen har jobbat och slitit hårt i år. Jag och mina kollegor är imponerade över alla era insatser denna säsong. Laget som visat framfötterna mest och skrapat ihop mest poäng på plan och extra bonusar för bra ledarskap och spelaranda något vi vill visa ute i Europa. Laget jag har valt tillsammans med Madam Spinnet att tävla för Hogwarts i Paris är Dave Dolohovs slytherinlag! ”sa rektorn och jubel bröt ut kring slytherinbordet.

Efter middagen var uppäten och slytherinarna hade bestämt sig för att fria senare på kvällen gick Dave ut till entré hallen för att möte Victoire. Victoire kom och kysste honom grattis till vinsten eller vad man skulle kalla det. De stod där en kort stund när ett surt gäng kom emot dem.
”Tro inte det här är över Dolohov… Nästa gång ska jag knäcka dig…” sa James Potter med kylig röst.
”Ha! Synd för dig då Potter att de inte blir någon nästa gång… Detta är mitt examensår, vi möts aldrig mer på en Qudditchsplan” sa Dave smått hånande tillbaka. James Potter bara fnös och gick iväg. Dave hade svårt att hålla sig för skratt Potter var så svartsjuk att Dave kunde svära på att han skulle riva sönder sin kudde och kassera sin kvast.
”Oh, att ni ska narras med varandra hela tiden” suckade Victoire.
”förlåt, men de var han…” sa Dave och kysste hennes kind.
”Jag vet” sa hon med en suck.
”Kom jag ska skriva till Minister Stuart” sa Dave och tog hennes hand.

Dave drog med sig Victoire ner till fängelsehålorna och bort mot Slytherins uppehållsrum. Han bad henne blunda innan han öppnade den hemliga porten och de gick in. Victoire hade aldrig varit dit och ja, aldrig varit i ett annat uppehållsrum än Gryffindors innan heller.
”Oh… Ser de ut så här” sa hon lågt och lite häpen.
”Japp, välkommen till Slytherins uppehållsrum… Inte så illa som man skulle kunna tro” sa han och skrattade lite. Victoire såg sig lite stum och stel omkring. De såg mysigare ut än hon trott.
”Kom…” sa Dave och drog med henne in i sin sovsal.
”Vill inte lämna dig utomsynhåll här nere…” sa han och log omsorgsfullt. Victoire nickade och granskade området kring vad hon förstod vara Daves säng. Han rotade nämligen kring bland saker runt den och hittade penna, bleck och pergament.
”Så, då har jag vad jag behöver… Sen är det bara skriva brevet och skicka ugglan. Vil Du är ju bra på de där vid-behov-rummet.” sa Dave och kollade leende mot henne.
”Visst…” sa hon och 7 minuter tog de innan Dave satt i en mjuk hög med kuddar med en söt rödhårig tös lutande huvudet mot hans axel.
”Okej, vad borde jag skriva?”
”Det du vill skriva” föreslog Victoire som pillade med sitt hår. Dave nickade bara och började skriva.

”Kära Trolldomsminister Stuart.
Jag heter Dave Dolohov och är barnbarn till Clowe Dolder, född Malfoy. Jag har förstått från hennes dagbok att ni var vänner under er skoltid tillsammans? Jag vet inte om du vet, men min mormor är död sedan många år och efterlämnade sig sin dagbok till mig. Jag fick några frågor kring henne jag undrar om du kunde hjälpa mig räta ut. Ytterst tacksam i fall jag får svar och du kunde hjälpa mig. Du verkade ha betytt mycket för henne.
Hjärtliga hälsningarna Dave Dolohov”

guuud så bra!

håller med :WP: starkt!

Ja, otroligt bra!!

Jag har inte läst den här fanficen på månader nu, men nu har jag läst ikapp allt, och det var pure awesomeness!

Kapitel 18
Letters and N.E.W.T. exams coming up!
17 maj 2017

Vid frukosten den morgonen kom en uggla till Dave. Dave fångade brevet i luften när de singlade ner och granska de det noga. Han såg snabbt att de var från ministeriet och han stoppade in den innan för rocken.
”Vad var det där för brev?” frågade Ariana nyfiket.
”Jag berätta sen om det är okej” sa Dave och började äta upp. Ariana nickade och Dave antog hon förstod. Han skyndade sig att äta upp och väntade sedan på Victoire. Han blev glad när hon sätt honom och kom ut strax efter.
Han tog tag i henne och drog henne nära sig. Gav henne en stor kyss och sa.
”Jag har fått svar från Amanda... Eh, jag menar trolldomsministern” sa han och log stort.
”Oh, vad spännande… Ska vi öppna det?” frågade Victoire nyfiket. Dave nickade och tog hennes hand. De gick med snabba steg in i det tomma klassrum som Dave blivit förtjust i. Han log och kunde lite låta bli att kyssa henne en gång till. Victoire började små fnittra och drog sig lite undan.
”Ska du inte öppna brevet då?”
”Jo visst” sa Dave och sprättade kuvertet. Han vek försiktigt upp pappret och läste högt.

”Kära Mr Dolohov!
Jag blev minst sagt överraskad av din uggla, men inte minst glad.
Jag kände din mormor väldigt väl under vår skoltid, innan vi tog examen och hon giftes bort med din morfar. Efter det hörde jag inte ett ord från henne, jag skickade någon uggla, men fick aldrig något svar… Jag undrar vad blev det av henne? Jag visste inte om hon brydde sig längre eller inte, men eftersom jag aldrig fick någon uggla eller något svar så antog jag hon glömt bort mig. Vad skrev hon i sin dagbok? Hon hade nämnt mig? Vad hade hon sagt? Jag beklagar väldigt hennes bortgång och lider med dig. Jag skulle gärna vilja uggla med dig och diskutera din mormor Clowe. Som jag sa var hon en nära vän till mig en gång i tiden . Fråga allt du vill veta och tror jag kan svara på. Jag ska göra mitt bästa för att besvara dina frågor och du, kalla mig Amanda är du rar!
Din vän Amanda (Trolldomsminister Stuart)”

”Hon vill skriva, hon vill veta mer och kan säkert berätta mer om mormor…” sa Dave lyckligt.
”Ja, det är ju jättebra” sa Victoire lika lycklig.
”Du får berätta för Ariana också” fyllde hon på. Dave drog in Victoire i sin famn och kramade om henne.
”Ja, jag har redan lovat henne. Jag ska göra det lite senare… Jag får svara Amanda sen, nu så måste jag på lektion. Alla F.U.T.T-prov kommer snart och jag får spader. Jag vill verkligen få bra betyg på dem och där går de inte ens att flörta med lärarna för att få en poäng eller två extra” suckade Dave. Victoire skrattade.
”Jag kan hjälpa dig studera i biblioteket någon kväll och i kväll ska du jag plugga med ditt Qudditchlag… Jag tror du kommer klara proven galant. Du är smart Dave” sa hon och smekte hans kind.
”Tack… Men du ska nog se själv nästa år… inte alls någon barnlek” sa Dave och kollade på henne med intensiva ögon.
”Ja, ja… Men du klarar dig, det vet jag” sa Victoire och log belåtet.
”Visst, men nu måste jag rusa” sa han och kysste henne igen medan han la ner brevet i sin axelväska. Victoire log mot honom när han lämnade klassrummet och skyndade iväg.

Dave satt på lektionen i trolldryckskonst och följde professor Snapes instruktioner samt instruktionerna från boken. Han suckade, han förstod inte riktigt varför vissa ingredienser var nödvändiga och vilken effekt de skulle ha eller vad som skulle hände med drycken ifall den inte var med. Han följde vilket fall instruktionerna och han trodde nog han fick till en godkänd dryck. Han kollade sig över axeln och såg Jennies bleka ansiktet stirra ner i grytan och vara väldigt intensivt koncentrerad på sin dryck. Dave kollade sen bredvid sig på Mell och viskade lågt.
”Har aldrig sätt Jenny sådan. Hon tittar inte bort från kitteln eller skärbrädan en sekund ens. Hur orkar hon fokusera så hårt? Hon har ju aldrig gjort de förut?”
”Vet inte… Jag säger ju att något hände hos Vladimir…” mumlade Mell lågt med irriterat.
”Du har rätt…” sa han lågt tillbaka innan Snape dök upp framför dem.
”Mr Dolohov och Miss Jackobs… Återgå genast till era drycker annars kommer ni inte vara lika lyckligt lottade att slippa skura kittlar i natt...” Sa Snape i snäv ton. Dave svalde och återgick till sin trolldryck. Han hörde Snapes steg vandra vidare genom klassrummet. Efter ytterligare än stund ringde klockan och alla städade snabbt undan och lämnade fängelsehålan.

Lunchen kom snabbare än han räknat med och han satte sig bredvid Ariana.
Han tog för sig av kycklinggrytan och la på några grönsaker på sin tallrik också.
”Ia… Hur går det med dagboken?” sa Dave i lågt tonläge.
”Jodå, jag har läst en del. Väldigt nyfiken på vem tusan Amanda är… Vet du det?” frågade hon lika lågt. Dave nickade in stämmande.
”Jag grubblade mycket över henne och jag har en lite överraskning på gång. Jag har nämligen hittat igen henne och har skickat en uggla och fått svar…” sa Dave och log.
”Var det brevet i morse?” Dave nickade igen.
”Vad skrev hon?”
”Att hon gärna vill brevväxla med mig för att prata om mormor” sa han och log stolt.
”Okej… Sa hon något mer intressant?” frågade Ia ivrigt.
”Nja, inte precis. Jag ska skriva lite frågor till henne nu när jag svarar henne… ” sa Dave leende.
”Okej… Du får berätta allt du får veta…” sa Ia ivrigt.
”Självklart, men jag vill att du läser ut dagboken först…” sa Dave och puffade lite på henne. Ariana suckade med accepterade det.

Daves eftermiddag följdes med trolldomshistoria och örtlära. Historian hade Dave aldrig något större problem med det ända problemet var när de skulle skriva långa uppsatser att de tog tid att hitta och skriva dit källor. Örtläralektionen hade mest bestått av att Professor Longbottom pratat och att de fått en uppgift att skriva. Dave sjukt trött ner i fåtöljen när han kom in i uppehållsrummet. Hans klasskamrat Will satte sig i soffan bredvid.
”Och du säger att vi ska höja våra betyg, vi får nog kämpa för att få några betyg. Det kommer ta en evighet att skriva allt det där” sa Will trött.
”Vi får kämpa i alla fall” sa Dave och la upp en hög trave böcker på bordet.
”När de andra kommer hit sätter vi ingång med örtläran, gör vi den samtidigt kan vi hjälpa varandra” sa Dave och Will nickade. Will gick inte historia så den fick Dave sköta helt på egen hand. En efter en trillade dem in lagspelarna och alla lastade upp en varsin hög böcker på det långsmala bordet.
”Jaha då killar, då är de bara att slå upp böckerna att börja och be om hjälp av varandra så tror jag fixar det här. Teamwork, samarbete…” sa Dave och slog sitt huvud ihop med Will.

Tre långa timmar senare suckade hela gänget kring bordet. Flera elever som passerar dem hade blivit väldigt förvånade över att laget gjorde sina läxor och dessutom tillsammans. Dave gillade sin taktik och han trodde nog lärarna skulle bli imponerad över den.
”Rapport, hur ligger ni till?”
”Jag och Kim kom gjorde klart förra veckans historia uppgift samt en essä till professor Snape om olika svampars egenskaper” rapporterade John Selwyn.
”Låter bra… Tror ni att ni kommer ligga i fas till era G.E.T-prov?” frågade Dave.
”Tror det…” sa Kim Carrow osäkert.
”Vi siktar på det. Goyle, hur går det för dig?” frågade Dave den yngste medlemmen i laget.
”Jag och Shawn skrev klart vår essä om varulvar till professor Finnegan och börjat på en om mandragoror till professor Longbottom” sa Ken Goyle.
”Bra…” sa Dave och han insåg att alla nog låg rätt bra till och gruppen splittrades. Han hade till sin förvåning hunnit klart med sin egen örtlära och även börjat på historian. Han var själv rätt imponerad över hur bra de hade gått. Han reste sig och gick för att hämta brev pergament för att skriva svar till trolldomsministern.

”Kära Amanda
Jag är oerhört glad över att du vill skriva med mig. Vad jag vet om min mormor är att hon tänkte på dig och saknade dig mycket. Hon skrev många gånger i sin dagbok att hon vill söka upp dig och att hon var orolig för dig när du blivit kidnappad. Jag har aldrig träffat mormor så att jag mins henne tydligt, men den bild jag fått av henne genom dagboken är att hon var snäll och inte alls som min morfar och familjen Malfoy. Jag måste säga jag var förvånad över att både hon och min mamma var sorterade i Ravenclaw under deras tid på Hogwarts, jag trodde de var självklart att alla Dolder och Malfoys var Slytherin som jag, min kusin och min mors kusinbarn, men jag hade väl fel. Kan du inte berätta något som du mins av Clowe innan era vägar skildes åt?
Kram Dave”

Blev de lilla han skrev. Han visste inte hur kan skulle fråga om de han egentligen ville veta. Han tänkte han kunde försöka få ut henne något svar genom andra frågor och låta henne berätta. Han tyckte det var en aning knepigt att han brevväxlade med trolldomsministern som om de vore gamla vänner från förr. Han vek ihop brevet och lämnade ännu en gång fåtöljen. Han ursäktade sig till Will och Mell som var för upptagna med varandra för att bry sig. Han log åt de, kärlek var underbart när de var rätt. Han kliade sig i nacken. Visst gjorde han rätt? Dave lämnade uppehållsrummet och gick upp för alla trappor mot uggletornet då han träffade på Victoire.
”Hej Vic” sa han och pussade henne på kinden. Victoire log mot honom och tog lätt hans hand.
”Jag följer med dig, vart är du på väg?”
”Att svara Amanda, så mot uggletornet” sa Dave och de började gå tillsammans. Dave såg inte Ariana som kom gåendes från biblioteket i sällskap med en flicka ur samma årskurs. Han hade kollat svartsjukt efter den och önskat att hon kunde byta plast med Victoire. Alla verkade ha någon att bry sig om utom hon… Till och med Jennie som nu blivit jätte konstigt hade det även om personen inte var på skolan. Ariana visste de var fel och dumt att vilja ha sin kusin men hon kunde inte riktigt hjälpa det. Visst James Goldstain snygg och han hade en del humor, men han var inte Dave. Hon smått tröstade sig med honom sedan vårfesten då de hade haft riktigt trevligt tillsammans. Relationen var ändå inget som kunde inverka dåligt på henne rykte så hon lät honom hållas med någon liten kyss ibland och läxläsning ihop. Hon vill inte mer som de var nu. Ovetandes om sin kusins tankar gick Dave in genom dörren till uggletornet och genast kom hans uggla susande mot honom.
”Ta de försiktigt…” sa han och smekte ugglan över näbben.

Jätte bra lägg ut ett kapitel till, snälla ♥

Skulle jag kunna göra

--

Kapitel 19
Euro Qudditch Championship!
19 – 21 maj 2017


Dagarna var räknade. Dave och hela Slytherinlaget var på hel spänn när de vaknade på fredagsmorgonen. Dem visste att på kvällen skulle de gå och lägga sig i Paris. Det var Madam Spinnet som är flyginstruktör och Qudditch domare samt Professor Snape föreståndaren för Slytherins elevhem som skulle följa med dem dit. Dave satte sig gäspande upp, de skulle ha en sista träning innan avfärd och han tyckte nog att laget var i topp form, nog var de redo för Europa Turneringen alltid. Dave tyckte det var synd att de inte fick ha med sig åskådare över till kontinenten. Hade Dave fått det hade han velat ta med sig Victoire. Hon skulle ha gett honom modet, kraften och turen han behövde för att segra i turneringen. Till och med hennes namn betyder ju seger. Dave suckade lite för sig själv, kliade sig i nacken och accepterade att hon inte skulle få följa med. Han reste sig ur sängen drog på sig kläder och gick ut till sällskapsrummet. Där satt Carrow och Goyle i en av de gröna sofforna. Dave vinkade lätt åt dem och sen fortsatte han ut. Han gick genom gångarna nere vid fängelsehålorna och sen upp till entréhallen.

Dave kollade sig runt och sen chansade han att kolla mot trappan och såg det han ville se. Victoire kom gående ner för trappan viskande med en brunhårig flicka i samma årskurs, också Gryffindor. Dave var osäker vad hon hette men han gick mot trappan så att Victoire skulle få syn på honom. Det gjorde hon också och sa adjö till sin vän och gick till Dave.
”Hej Dave” sa hon neutralt
”Hej, Vic! Hur är det? Du ser bleck ut?” frågade Dave som fått några sekunder att betrakta henne.
”Vet inte, jag mår inte så bra och vet inte vad det beror på… Kanske ätit någon dåligt” sa Victoire och rykte på axlarna.
”Oh, du kanske får gå till sjukhusflygeln och Madam Abbot då?” sa Dave förslagsvis.
”Jo, om det blir sämre gör jag nog det…” sa Victoire och de började gå mot storasalen.
”Visst kan vi träffas senare idag innan jag åker?” frågade Dave och kollade hoppfullt på henne.
”Ja… Efter middagen ska det nog gå” sa Victoire fortfarande ganska lågmält.
”Mm, vi ses väl då…” Sa Dave och pussade henne snabbt på kinden innan de skiljdes åt för att gå till varsitt bord.

Dagen förflöt ute på Qudditch planen där Dave och hans lagkamrater la upp sista delen av sin taktik inför turneringen.
”Travers…” ropade Dave följt av instruktioner som den unge, snabbe och smidige sökaren sedan följde. Dave log belåtet och blockerade flera klonkar från att åka in genom målstolarna. Travers var den bästa sökaren Slytherin haft på länge och han var i klass med Potter och Weasley sökarna Gryffindor haft genom åren. Dave var nöjd med träningarna och skickade efter 4 intensiva timmar in killarna i duschen. Själv flög han några extra varv runt arenan. Han kunde knappt tro att han skulle få leda sitt lag i en europaturnering.

Dave kom in på slottet och sökte med blicken efter Victoire. Han såg henne inte och gick ner till Slytherins uppehållsrum. Han gick direkt till sin säng och packade i ordning en liten väska med det viktigaste. Det var bara tre timmar kvar till avfärd, han längtade verkligen efter att komma iväg och så rättade han till sin kläder innan gick han upp i slottet igen. Han försökte komma på vart Victoire kunde vara. Om hon var i Gryffindors sällskapsrum hade han ingen suck i att få tag på henne. Han gick bort till biblioteket men där var hon inte och sen fortsatte han gå runt i korridorerna. Hon fanns ingenstans. Han började nästan tappa hoppet och kände sig lite deprimerad.

Victoire hade känt sig blek och illamående några dagar vilket gjorde henne osäker. Hon visste inte riktigt vad de var eller, hon visste inte om hon ville veta vad de var som var orsaken. Hon hade mått riktigt dåligt på eftermiddagen och gjort som hon lovat Dave. Hon hade gått upp till Madam Abbot i sjukhusflygen med en hand vilande på magen. Kunde det vara så? Victoire var osäker om hon skulle vara glad eller ledsen åt det. Efter två timmars långt besök hos madam Abbot med stränga order och uppläxande så fick hon gå. Victoire svalde hårt och visste hon snart skulle få göra ett återbesök. Hon gick ner för trappan och där såg hon Dave. Hon svalde igen och stannade till. Hon ville inte möta honom så han kunde se vart hon varit. Hur skulle hon berätta?

Dave suckade högt, Victoire var som bortflugen och ingen verkade veta var hon höll till. Det gjorde honom lite orolig och det hade gått en halvtimme, nu var de snart bara två timmar kvar till att han skulle åka. Han vill ju vara med henne innan han skulle bort i flera dagar. När han svängde iväg igenom en korridor och började gå ner för en trappa hörde han steg bakom sig.
”Dave! Dave, vänta!” hörde han hennes röst. Han vände sig om och log lätt mot henne.
”Vart har du varit? Jag började bli orolig…” sa Dave och kramade om henne. Victoire lutade sitt ansikte i hans famn.
”Överallt och ingenstans” sa hon lågt och försökte hålla tårar inne. Dave smekte hennes kind och kände något vått.
”Gumman, gråter du?”
”Nee” snyftade Victoire till och torkade snabbt sin kind.
”Det gör du ju visst det gumman, vad har hänt?” frågade Dave och höll henne tätare mot sig.
”Inget” sa hon lågt. Dave trodde inte riktigt på henne, men ville inte pressa henne heller. Han stod där och höll om henne till hon lugnade sig.
”Du vill inte prata om det?” frågade Dave lågt. Victoire skakade på huvudet.
”Inte nu i alla fall, det är inte så farligt som de kanske värkar” sa hon och försökte intala sig själv detsamma.
”Okej, men du kan berätta allt för mig” sa Dave och var lite sårad över att hon inte ville berätta.
”Jag vet det, men jag kan inte… Inte nu!” sa hon och kysste honom. Dave besvarade kyssen och höll ena armen om henne.
”Okej… Men du får önska mig lycka till innan jag far” sa han och log lite. Victoire nickade och kysste honom ömt igen.

En stor klocka hördes slå och Dave smekte Victoire längds med konturerna.
”Måste gå nu, de väntar på mig” sa han lågt.
”Jag vet… Lycka till och vi ses när ni är tillbaka” sa hon och log. Sen kysstes de igen och Dave reste sig upp. Han drog på sig sina kläder och såg en sista gång på Victoires vackra kropp. Sen tog han sig ut ur vid-behov-rummet och skyndade ut till gården. Där stod hela laget och flera av andra Slytherinare och ett gäng lärare. Dave hade precis missat Dumbledores tal och var tacksam över att han gjort Will till assisterande coach. Dave trängde sig fram till Will och log lite lätt när han fixade till håret lite lätt. Will boxade honom på axeln och skrattade lite.
”Missade jag något?” viskade Dave.
”Ne, du hade tur, de räknade inte in laget och eftersom vi inte har spelkläderna på oss kunde de inte se att du kom sent” sa Will lågt tillbaka. Dave var tacksam och så tog de adjö. Slytherinlaget följde efter Professor Snape och Madam Spinnet ut ifrån Hogwarts marker. De gick vägen mot Hogsmead och efter halva vägen stannade de.
”Okej, pojkar, ställ er i en ring och håll varandra hårt i händerna” sa Professor Snape barskt. Han var en gammal professor och Slytherinarna hade respekt för honom. De gjorde som han sagt och tog varandra i händerna. Professorn och madam Spinnet tog dem i var sin ende av linjen som bildades och de transfererade sig iväg till utkanten av Paris. Dave slog försiktigt upp ögonen när han landat och han såg sig med ett nyfiket leende omkring sig.
”Will, titta… Där borta är ju Eiffeltornet!” sa Dave och pekade.
”Cooolt!” sa Will och la en hand på sin väns axel.
”Fick du ett bra lyckatill och ett långt hejdå med Weasley då?” sa han lite retsamt. Dave flinade mot Will och nickade.
”Du skulle bra gärna vilja veta va?!!” sa han och skrattade lite. De skrattade båda två lite. Will hade så smått accepterat att Dave var tillsammans med en Gryffindor och en Weasley. Dave var osäker om Scorpius visste och om han berättat där hemma för Draco. Hade han gjort det, ja då visste redan Daves föräldrar och då skulle det bli ett himla liv.

”Grabbar! Nu går vi… Kom igen!” sa Madam Spinnet med skarp röst och hela gänget på 9 personer började gå. Professor Snape sa inte så mycket just då och han brukade ju inte säga saker i onödan så det var inget ovanligt. De fick gå i nästan 20 minuter innan de var framme. De hade gått genom en tätskog och in i en stor glänta som rymde en gömd Qudditch arena.
”Här ska vi campa, vi hjälps åt att sätta upp tältet, så, så!” sa Professor Snape och alla killarna hjälptes åt för att stätta upp det stora tältet. De tog närmare en timme innan det alla var samlade inne i tältet. Dave hade nästan svårt att tro hur stort de var på insidan gemfört med hur det såg ut utifrån.
”Det är ju helt sjukt hur stort det är på insidan, magi är inte alls dumt” sa Dave roat och en aning imponerad. Will instämde.
”Ja, det är det. Magi är bäst helt enkelt. Synvillor för det mesta, men det är pågrund av alla mugglare…” sa Will leende.
”LÄGG DAGS!” ropade Professorn och de tog inte mer än 5 minuter innan alla ljus var släckta och de var tyst.

Följande morgon väcktes killarna tidigt. De skulle upp, vakna till och hinna äta. Madam Spinnet hade gjort i ordning en stor frukost som alla gladeligen åt av. Sen var det ut och värma upp. Killarna fick springa en runda i ledning av Dave, han hejade på dem och de gick riktigt smidigt. När de var tillbaka var det samling på den stora arenan och alla skollagen skulle träffas och ha en gemensam information. Klockan var ännu inte efter 9 på morgonen. Dave var lite spänd och nervös, han hoppade att de hade en stor chans att ta hem turneringen. Skolorna presenterades som Hogwarts från England, Durmstrang från Bulgarien, Beauxbatons akademin från Frankrike och Trique institutet från Transsylvanien. Dave hajade till vid omnämnandet av Transsylvanien. Var det inte därifrån Jennies festman kom? Dave log lite, det kunde bli intressant att träffa dem. Dave såg omkring på de Bulgariska, Franska och Transsylvanska lagen. Vilket lag var vilket? Han såg några lite nätta prydligt klädda ungdomar som han misstänkte var franska. Sen var det en ska bestående av enbart pojkar och grovt byggda sådana, Dave fick bilden av att de kunde vara dem från Bulgarien för den tredje skaran var inte lika grovt byggda, de var längre och bleka de var hur kan misstänkte att de såg ut i Transsylvanien.

Vid 11 tiden hade de Hogwarts sin första match, det var mot frankrike och den slutade 220-70 till Daves fördel. De hade krossat fransmännen med lillfingret. Dave hade räddat många svåra klonkar och Travers hade varit lysande i jakten på kvicken. Matchen hade bara tagit en timme. Matchen innan hade Trique institutet vunnit med nöd och näppe över Durmstrang. 200-190 blev resultatet. Nu skulle Bulgarien skulle möta Frankrike i en match om vem som skulle komma sist . Dave ville röra på sig och tog en lite promenad runt arenan. Han kom bort till Transsylvaniens lilla camping plats och kollade runt. Vad var de för typer egentligen? Dave hann inte se mycket innan han kände en hand på sin axel.
”Mr Dolohov…”
”Ja, professor Snape…”
”Vad gör du här?” frågade professorn kyligt.
”Inte något speciellt, jag ville sträcka på benen och ja-jag hamnade här” sa Dave lite halvskakigt.
”Så du spionerar inte på dem?” sa Snape skarpt.
”Vad gör du här själv föresten?” frågade Dave nyfiket tillbaka.
”Jag såg dig…” harklade sig Snape.
”Okej, så du vill inte få en bild av hur Transsylvanien kommer att bli för Jenny? Ni är ju ändå släkt…” sa Dave lite avvaktande.
”Hur vågar du komma med en sådan anklagelse!” sa Snape fnysande.
”Vad har du sätt?” frågade han sedan lågt. Dave berättade de lilla han lagt märke till.

Finalen kom och den stod mellan Daves lag from Hogwarts och Transsylvaniens lag. Matchen drog i gång efter ett litet tal och efter matchen skulle alla äta än gemensam festmåltid. Klockan var närmare 18 när matchen drog igång, Dave var peppad framför målstolpen och räddade första anfallet som kom. Laget hurrade och Madam Spinnet log stolt från läktaren. Will hade som slagman fick en dunkare mot sig och drämde till dem med ett hårt slag med slagträet. Dunkaren fort iväg i en väldig fart mot en av de Transsylvanska spelarna som slutligen snurrade ner i marken. Matchen fortsatte och Hogwarts laget lyckade få in flera mål medan Dave bara blockerade alla Transsylvaniens. Dave kunde knappt tro hur bra laget spelade och det gjorde Dave stolt. Matchen slutade 300 – 50 till Hogwarts. Hogwarts hade vunnit turneringen. När signalen att Travers hade fångat kvicken hade tjutit så flög hela laget till honom och ner på marken. De kramade om varandra hela laget och madam Spinnet och Professor Snape kom ut på planen för att gratulera dem.

Vid 21 tiden satt alla runt stora långbord och ett franskt band hade börjat spela. De var festmat i klass med avslutningsmiddagen på Hogwarts varje sommar tänkte Dave och åt både med magen och med ögat.
”Det gjorde vi bra killar, tror aldrig jag sätt er spela så bra… Härligt!” sa Dave. Bandet gjorde en paus och arrangören för mästerskapet Mr Jacqué Inglis klev upp på scenen. Han pratade en knakig engelska med det gick att förstår.
”Jag hoppas ni trivs med maten och kalaset. Ni alla har duktiga varit. Jag vill presentera för er föra turneringens vinnande kapten, Mr Vladimir Albu!” Alla började applådera och Dave kände igen namnet. Var det möjligen Jennies fästman? En lång, smal, mörk hårig man med bleck hy klev fram på scenen. Han log ansträngt mot applåderna.
”Tack! Jag ska dela ut och ge vidare denna pokal till årets vinnande skola, Hogwarts! Välkommen upp, kapten…” sa Vladimir med en kallröst. Dave reste sig upp i hav av applåder från sitt lag och de andra. Han gick fram till scenen och upp på den. Sen gick han fram till Vladimir, de skakade hand och Dave tog över pokalen. Han reste den högt upp i luften och alla hurrade. Dave kände sig verkligen lycklig, han hade lyckats! Festen fortsatte i flera timmar och på vägen tillbaka till Hogwarts lilla camp så tog Dave en promenad själv.

Under promenaden kom han åter igen bort mot det området som de från Transsylvanien hade. Han gömde sig lite bland träden och kollade. Han fick syn på två gestalter. En lång och smal kille och en kort tjej. De gick emot honom och Dave tittade noga. Han såg dem tydligare och tydligare. Killen kunde han snabbt känna igen som Vladimir som delade ut pokalen och tjejen… Han tittade närmare och plötsligt häpnade han.
”Jenny…” sa han lågt.

Jätte bra

meeeeer, såå bra!