George Weasley - When I'm gone

Du är sjuukt bra på att skriva!! Om du blir författare skulle jag bli lycklig! Man verkligen kände oron i luften och man ser en tydlig bild om vad som händer när man läser, jättebra!! ♥♥

Grymt bra kapitel!

(själv uppskattar jag kortare, täta kapitel )

Tack - som alltid Kapitel 18 blev otroligt långt.. så jag delar upp det i två delar. Enjoy :3
-------------------------


18 - del 1.
"You are important to me, I need you to survive"

George kände inte igen sig. Det var omöjligt att urskilja väggar och hyllor bland de varma flammorna. Hettan slog mot hans ansikte, röken slingrade sig runt honom och ljuset fladdrade konstant i hans ögon. Vad han såg var insidan av skämtbutiken, den förfallande insidan av vad som en gång varit hans och hans brors. Han hade förlorat brodern, nu skulle han förlora det ända han hade kvar från honom. Han skulle förlora det som betytt så mycket, det han och Fred strävat efter så länge och äntligen fått. Trots sorgen var det inte känslan som var aktuell för George. Han sprang fram på det sotiga golvet, hade armen för munnen för att inte andas in för mycket rök. Det var i stort sätt omöjligt för honom att klara av det här. Han förstod inte varför elden inte fattade tag i hans kläder. Han höll trollstaven i handen och försökte ständigt väja undan från lågorna, men det hjälpte inte. Inget han försökte med fungerade. Trollstaven var bara till nytta då takbjälkar föll ner från taket och yrde upp i ett moln av aska när den slog i det redan spräckta golvet. George nådde fram till vad han trodde var disken. Han kunde inte tänka helt klart. Situationen fick hans hjärta att bulta och hans lungor att värka, men han brydde sig inte. Hans mål var att hitta Ron och Harry. Om inte han, eller ens Hermione, lyckades med att få bort lågorna med magi så kunde säkert inte de två pojkarna göra det heller. Disken var svart av sot. Lågorna slog uppmed sidorna, men tycktes skingra sig då George kom dit. Han försökte tänka. Han skulle inte komma någonvart om han bara irrade runt, men han kunde inte heller stå kvar på ett och samma ställe hela tiden. Då skulle elden hinna upp honom. Vart var det mest troligt att Ron och Harry befann sig? Stället verkade helt öde. Han såg varken några levande eller döda kroppar där han var, men Hermione hade inte sett till hans bror och dennes vän, så han utgick från att de var kvar. Han tänkte inte ta risken och tänka att de klarat sig undan branden. Det lät osannolikt och idiotiskt.
Han började röra sig bortåt igen. Den här gången mot lagret. Det lilla, som han mindes fullproppade rummet hade tjocka dörrar som kunde hålla sig undan från elden en stund. Om Ron och Harry var smarta nog, eller kunde tänka tillräckligt klart trots den brännande hettan och den slingrande röken, så skulle de tagit sig dit på direkten - om inte ut. George var omringad av flammor. Han var inte ens säker på om han var på väg åt rätt håll. Han höll inte koll på riktningen, sprang bara rakt fram, väjde undan för lågor som kastade sig mot honom och duckade för tjocka moln av rök som lade sig över hans huvud. Han stannade inte då han såg en bekant, bastant trädörr framför honom. Den stod på glänt. Det betydde att lågorna lyckats ta sig in där också. Kanske skulle det vara för sent om hans lillebror var där. Han nästan flög framåt, kastade sig i stora rörelser för att kunna röra sig ännu snabbare.
Han nådde sitt mål, men det ända han fick se när han tittade in i rummet var lika varma eldslågor som innan. De letade sig fram längs med väggarna, omringade hela rummet med sin hetta och sin rök. Den mörka röken, som gjorde George nästintill vimmelkantig, såg ut som ett täcke där den sökte sig uppåt mot taket. George gick in, egentligen helt utan anledning. Det var som en reflex, eller som något han bara kände att han var tvungen att göra. Han tog sig längre in i rummet, i hopp om att få se Ron eller Harry fortfarande vid liv, men fick inte se en enda gestalt, inte en enda kropp eller levande varelse. Han kände hur han gav upp, hur hjärtat skrek av misslyckande och hur lungorna kämpade för att få frisk luft. Han kände hur kroppen nästan slappnade av och gjorde sig redo för att falla ihop. Trots medvetandet om att han skulle dö, att han skulle brännas inne, så var han inte rädd. Hans kropp protesterade, men hans sinnen var lugna. Han skulle få återförenas med sin bror, lämna den här världen på den plats han älskade. Med dessa tankar verkade omgivningen försvinna, men hans sinnen fördunklades inte. Han såg fortfarande flammorna slå, han såg fortfarande röken stiga, men de verkade inte längre viktiga. Han kunde känna hur hjärtat slog hårt mot hans revben, skarpare och tydligare än någonsin förr. Det var som om det inte var hans hjärta längre. Det var något mycket större. Livets hjärtslag.

Det var som om han var inne i en glasbubbla. Han hörde knappt någonting längre. Vindar smekte hans kinder, som en svalkande bris i den förfärliga hettan. Luften tycktes bli renare, luftstrupen och lungorna verkade tömmas på rök och giftiga ämnen. Elden vek undan under hans fötter, flydde mot sidorna av rummet. Men framför honom flammade ännu lågor, stora och tydliga. De sträckte sig upp mot taket där de verkade försvinna bort i ett svagt moln. Hans hjärta tog ett skutt. Mitt bland lågorna tyckte han att han såg ett väldigt välbekant ansikte. Blekt, nästan svagt lysande. Fred. Så fort George fick syn på gestalten, som såg så verklig ut, bildade lågorna framför honom en gång. Det var som om en matta bredde sig ut framför honom, gjorde en väg till honom. Och denna undanvikelse fick Freds hela gestalt att synas. Ögonen glödde, som om elden speglades i hans pupiller. De var otydliga och nästintill skrämmande, men varma - på ett bra sätt. Håret verkade ha samma nyans som elden som omringade honom. Han hade inget leende på läpparna. Han såg varken sorgsen eller glad ut. Det var inte så George mindes honom. Det var inte så han skulle se ut. Han skulle vara glad; skratta och le. Varför gjorde han det inte?
"Fred?" George kunde höra sin egen viskning eka klart och tydligt i rummet. Det var som om tiden stannat upp, som om lågorna tagit en paus - trots sitt piskande mot den kvava luften.
"George." Han hörde sitt eget namn eka lika tydligt. Rösten som kom från gestaltens läppar var tunn, tonlös.

OMG sjuukt bra! Längtar efter nästa kapitel ♥♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeer

detta är världens BÄSTA fanfiction för alltid!

Man tackar.. ^^ Här kommer del 2. :3
-------------------------

18 - del 2.
"You are important to me, I need you to survive"

George hade svårt att tro sina ögon, eller öron. Han tvivlade på att det här hände. Han antog att det var något av en sista blick innan döden trädde in. Han antog att det bara var hans sinnen som spelade honom ett spratt. Han fick inte fram ett ord.
"Du är inte lycklig." Freds stämma var så skrämmande välbekant, men den lät inte glad. Långt ifrån glad, men inte heller arg. Den var nästan... lugnande.
"Du ser inte lycklig ut", svarade George och kunde inte slita blicken från sin brors ansikte.
"Du behöver inte sörja min död, George. Var glad för min skull. Om du är lycklig, så är jag det."
George kände en plötslig förändring inom sig. Hans bror stod där framför honom, sa åt honom att inte vara ledsen över hans död. Hur kunde han ens säga så? Hur kunde han tro att George skulle vara glad över förlusten av hans bror? Trots det att luften var så torr så kände George hur ögonen sved av brännande tårar. Hans hjärta stod inte ut mer.
"Jag kan inte vara glad utan dig", fick han fram och han skämdes över sitt förtvivlande tonfall. "Jag kan inte leva utan dig!" Han kände hur benen vek sig under honom och han sjönk ner på knä.
Han såg upp mot sin tvilling. Fred behöll sitt känslolösa ansiktsuttryck, sa inte ett ljud. George visste inte hur många sekunder de bara befunnit sig där framför varandra, såg in i varandras ögon under tystnad. Det brände i hans själ av sorg. Han hade, som så många gånger innan, stor lust att skrika - eller bara gråta.
"En del av mig är inte kvar här längre. En del av min själ är bortgiven. Den lämnades med dig i graven, Fred. Du måste förstå att jag inte bara kan gå vidare." Rösten var svag, men kunde fortfarande höras tydligt. Han kände hur sorgen hade tagit över hans stämma, hur den tryckte i varje ord han yttrade. Fred såg på honom en stund, en kort sekund, och öppnade sedan munnen igen.
"Om en del av dig har lämnats kvar i graven med mig, borde inte en del av mig finnas kvar hos dig?"
En tystnad, tyngre än någonsin, slöt sig i rummet. George hörde sina egna ansträngda andetag flyga från hans läppar. Han kunde känna tårarna sakta rinna ner för hans kinder. Han sänkte blicken, kunde inte komma på något att säga. Han kunde inte ge något svar. Fred verkade inte förvänta sig ett heller.
"Saker och ting är på väg att förändras George", sa han och den här gången lät hans stämma lite mer allvarlig, lite mer betydelsefull.
Det hade redan förändrats. Från den sekund då George sett sin tvilling ligga död på golvet på Hogwarts hade allt förändrats.
"Jag säger det till dig för att jag litar på dig." Nu lät Freds stämma annorlunda igen. Den här gången var den lugn och nästan tröstande. "Du måste sätta stopp för vad det som väntar. Var beredd. Det ni trodde var slutet av en tid av lidande var egentligen bara en början till en ny era. Den tiden som står framför er kommer att skaka hela världen, och lite därtill."
George såg upp igen. Han förstod inte vad hans bror pratade om. Han förstod inte vad det var han skulle sätta stopp för. Fred gillade att vara mystisk. I alla fall sen efter hans död. Han kunde fortfarande inte få ur sig något, hur mycket han än ville. Så mycket det fanns som han ville säga till sin tvilling och han öppnade inte ens munnen. Just då nöjde han sig med att höra den stämma han aldrig trott att han skulle få höra igen.
"Lycka till."
En kraftig flamma yrde upp framför Fred och i samma sekund kom verkligheten tillbaka till George. Gestalten av hans bror var borta. Elden sprakade fientligt mot honom och röken började på nytt tränga sig in i hans lungor. Luften blev tjock, lågorna började röra sig mot honom igen. George ångrade att han inte tagit sig fram genom gången som ledde till Fred. Han ångrade att han inte lagt sin hand på hans axel. Han önskade att han skulle ha fått känna en omfamning av kärlek, ett sätt att säga hej då - något de inte fick chansen att göra då han först förlorade honom. Han kom snabbt på benen, kände hur en ny energi stärkte honom. Flammorna påminde honom om varför han först kommit dit. Han började röra sig bort från lagret och in bland de rasande hyllorna igen. Det verkade som om elden inte lyckats bränna ner så mycket under tiden han var på lagret. Det brann fortfarande lika kraftigt och röken låg fortfarande tjock i luften. Hade tiden verkligen stått stilla då George pratat med Fred? Han kunde inte ens gissa på hur länge samtalet hade pågått. Det kändes som flera timmar, eller bara några sekunder. Han var beredd med staven då fler och fler takbjälkar började hagla ner över honom. Taket till butiken, eller golvet till andra våningen, började sakta falla sönder. Hans hjärta slog hårt igen, men den här gången tycktes han inte känna av det lika väl. Han begav sig längre in i butiken, försökte ta sig fram så gott det gick. Flammorna dansade framför hans ögon och han kunde knappt se någonting. Då var det något som fångade hans uppmärksamhet. Något som inte passade in i bilden. Mörka, kraftiga skuggor som befann sig en bit framför honom, liggandes på marken. Gestalterna av två han kände igen mycket väl. Han kunde höra pojkarna hosta av röken. Han förstod inte varför de stannat kvar där de var. De skulle redan ha varit ute om de bara rört på sig.
Han fann Harry och Ron på golvet, Harry hukandes och Ron sittandes. De såg upp mot George med dimmiga ögon. Han visste inte vad han kände just då. Han hade bara en tanke i huvudet. Han måste få ut dem.
"Vad gör ni här?" nästan skrek han ut. "Ni måste ut!"
Harry pekade nedåt utgången, snett mot marken. Först såg inte George vad det var, men ögonen föll sedan på en stor takbjälke, eller en mörk bräda som låg tvärs över Rons vrist. Den var flera decimeter tjock och täckte en stor del mot sidorna av den förfallande byggnaden.
"Jag får inte bort den", sa Harry med en ansträngande stämma. "Vi tappade våra trollstavar och jag orkar inte lyfta den."
George såg först på brädan, sedan på Ron som såg tillbaka mot honom med en uppgiven min. Det syntes tydligt att det gjorde ont och man skulle vara en dåre om man påstod något annat. George nickade mot träbjälken med ögonen på Harry som genast fattade vinken. De tog tag undertill på brädan och lyfte upp med all kraft. George hade inte mycket kraft kvar i sina armar efter allt han gått igenom, men de klarade att flytta undan den så pass många decimeter att foten var fri. Det första George reagerade på var att foten tydligt var bruten. Den var vinklad åt helt fel håll.
"Vi måste ut härifrån!" upprepade George och tog ett ordentligt tag runt Ron. Hans bror tog stöd mot hans axlar. Harry hjälpte till på andra sidan.
Tillsammans kämpade de sig genom skämtbutiken, sicksackade genom flammorna och vek undan från fallande brädor och bjälkar. Det gick inte snabbt, eftersom Ron halvt hoppade fram på en fot, men de kom framåt.

Dagsljuset sved välkommet i ögonen på George då de tog sig ut från den brinnande byggnaden. Det första hans uppmärksamhet föll på var den hop med människor som försökte släcka branden. De hade antagligen kommit dit medan han var där inne. Fler och fler människor verkade uppenbara sig desto längre bort de kom från skämtbutiken. Mr och Mrs Weasley, samt Hermione och Ginny sprang fram till dem så fort de fick syn på dem. De pratade i mun på varandra, men George kunde inte uppfatta ett enda ord. Han kunde bara föreställa sig hur det såg ut där de kom, en haltande, helt sotiga i ansiktena och kläderna halvt sönderbrända - svarta och otydliga. Mr Weasley tog över Georges och Harrys grepp om Ron. Hermione sprang fram och omfamnade Harry i en stor kram och vände sig sedan till Ron, precis som Mrs Weasley och Ginny hade gjort. Georges tankar var inte lika klara som innan. Det surrade i hans öron och det var lätt dimmigt framför ögonen. Människorna som kom för att hjälpa till såg ut att vara så långt borta. Branden bakom honom försvann i ljudnivå, likaså rösterna från hans familj. Inte förrän nu kände han hur röken tryckte i hans lungor, gjorde det svårt för honom att andas. Men det var inte det som fick honom att försvagas. Han visste inte vad det var som hände med honom. Musklerna i hans kropp slutade att arbeta. Han tappade balansen och föll. Han märkte inte ens av landningen mot den hårda marken. Han kunde inte se annat än skuggor. Allt annat var dimmigt. Han fick se gestalten från sin mamma böja sig över honom, innan medvetandet försvann och han slungades in i ett kompakt mörker.