Bakom min fasad [SV]

Hihi, varsågod ♥ c:

Fantastisk braaaaa! Min favorit fanfic helt klart !!

Jättebra! Har inget mer att säga, det har alla andra redan sagt.

fannyy, din fanfiction är bara bäst! Jag vet att jag har sagt det många gånger, men det går inte att sluta, för du och din fanfiction är bäst! ♥♥♥ Nu vill jag också säga något lite mer negativt, i kapitel 9 skrev du "Jag vaknade på morgonen av att solens svaga strålar lös in genom fönstret. Man skriver inte lös, man skriver lyste. Jag vet att det bara är en småsak, men jag stör mig lite på sådant, och kunde inte låta bli att säga det.

Kapitel elva is here! Ska försöka få in ett till nån dag! Ugglan Hedwig, jag har fått för mig att det faktiskt heter samma sak, samma med bytte och böt, så är böt rika rätt som bytte. Men, ska försöka att hålla mig till det jag vet

På vägen till Läckande Kitteln gick jag och tänkte på dagen, och insåg att jag inte fått svar på en fråga jag ställde ett tag innan regnet.

Vi satt under eken, och helt plötsligt hade jag frågat henne varför hon ville träffas igen. Hon bara tittade på mig med en oläsbar blick och bytte snabbt samtalsämne till skolan och hur hon såg fram emot att träffa alla igen. Hon hade bara varit hos Ron i kråkboet, men hon kom hem för att Harry inte kommit dit än, och hon ville spendera sista veckorna med sina föräldrar innan hon återvände till Hogwarts. Jag måste erkänna, tanken på Ron och Hermione i kråkboet, utan Harry störde mig mer än den borde.
Det är väl fullt normalt att två vänner spenderar tid med varandra, eller hur?

Ännu en gång argumenterade jag med mig själv, i min skalle, det är inte riktigt bra. Jag knuffade undan alla tankar på Hermione och Ron när jag kom in till värmen på Läckande Kitteln. Jag kollade runt på gästerna för att se om det var någon jag kände igen.

Jag hajade till när jag såg en gammal man med långt, vitt skägg.
Dumbledore, tänkte jag snabbt. Det går inte att ta miste på honom om man så var blind! Sakta gick jag fram mot honom, osäker på om jag skulle hälsa eller inte. Han tittade på mig med extrem uppmärksamhet, nästan som att han memoriserade varenda rörelse jag gjorde. Det är inte att överdriva när jag säger att den mannen är ytterst märklig.

"Ursäkta mig, Professor Dumbledore, kan jag slå mig ned en stund?" frågade jag och kände mig oerhört löjlig. Varför i hela världen skulle han vilja ha mig där? Jag var precis på väg att vända om och gå upp till mitt rum när han svarade mig.
"Gärna, Draco. Det hade varit trevligt." sa han med ett försök till ett leende, men det blev istället en oerhörd ful min. Han verkade trött och sliten, men jag valde att inte ställa några frågor förutom den enda jag behöver ett svar på.

"Professor, jag undrar över brevet du skickade till mig för någon vecka sen." började jag sakta, och fortsatte sedan "Hur mycket vet du om det jag och Voldemort pratat om? Och, hur fick du reda på det?" frågade jag nyfiket men samtidigt ville jag inte riktigt veta svaret. Om han visste allt, skulle han definitvt inte låta mig gå kvar på Hogwarts. Han tittade på mig och tog ett djupt andetag och tittade mig djupt in i ögonen, som att han letade svar i min själ.

"Jag tror att jag har en aning om vad han bett dig om. Jag vet att du gått med på det han vill att du ska göra, för att få din frihet. Och jag vill att du ska veta att oavsett vad det är du har gått med på, så ska du göra det. Det finns ingen mening med att riskera ditt liv för att rädda någon annans. Kom ihåg det." sade han lugnt, som att han försökte hypnotisera mig, men sedan bröt han alla spår av att han just snackat om liv och död med en nyfiken fråga som chockade mig. "Hur var din dag med Granger? Du verkar ha väldigt trevligt, Draco."
Hur kan han ha vetat om att jag umgåtts med Hermione under dagen? Det började skrämma mig att han visste om allting. Jag tittade på honom med en 'hur-i-hela-merlins-skägg-kan-du-veta-det?' min, och han skrattade gott åt mig.
"Jag ska nog ta och traska hemåt igen. Och som svar på din inre fråga, jag vet allt." Det sista sade han med eftertryck för att visa att han verkligen visste allt.

Jag skyndade mig upp i mitt rum och öppnade min koffert och letade fram ett litet pergament och skrev ett brev till mamma om att jag levde och saknade henne.

Hon har fått för sig att om jag inte skriver brev mindre än två gånger i veckan så har jag slagit ihjäl mig eller något liknande.
Helt galen, men jag älskade henne ändå. Under hela mitt första år skrev hon till mig flera gånger i veckan, och med varje brev skickade hon med en ask med sötsaker.

Jag har aldrig tänkt på det på ett annat sätt än att hon är överbeskyddande och ville att jag skulle trivas. När jag tänker på det så nämnde hon aldrig vad hon och pappa gjorde, hon nämnde inte ens något om honom. Några enstaka ord nu och då där hon skrev att han saknade mig, men jag tvivlar på att han ens sagt det. Breven var hennes sätt att visa att hon saknade mig, men också så att hon kom undan pappa en stund när hon gick för att skriva breven.

När jag var mindre var dom två som en enda person, den perfekta familjen var vi. Med åren blev han mer och mer lättirriterad, paranoid och tillslut blev han den person han är nu. Trots allt han gjort mot mamma, älskar hon honom, men har lite svårare att visa det. Jag, å andra sidan, kommer aldrig förlåta honom.

Jag tittade snabbt på klockan och förstod att om jag inte gick och la mig nu skulle jag vara en vandrande Zombie imorgon. Jag brukar alltid bli så på morgonen, mina vänner brukar bara lämna mig själv i korridorerna, bara så att det var kul att se mig snubbla in i stora salen med klädnaden fel håll.

**

Jag vaknade av att någon slet av mig mitt täcke skrattandes. Jag trodde direkt att det var Blaise så jag började fäkta med armarna i luften.
"BLAISE, ge mig mitt täcke, jag orkar inte!" skrek jag allt vad jag kunde, vilket inte var mycket då jag just vaknat. Mina ord besvarades med ett skratt, ett skratt som inte tillhörde Blaise. Det var ett skratt som tillhörde en flicka.

Jag öppnade mina ögon sakta för att se Hermione stå lutad över mig med mitt täcke över axeln. Jag stelnade till, medveten om att Hermione var lutad över mig, i min säng, i mitt rum, på Läckande Kitteln. Hon verkade inse samma sak ungefär samtidigt som mig, för hon ställde sig upp och backade från sängen rodnande. Hon slängde tillbaka täcket till mig, men hon gick inte ut ur rummet. Hon tittade på mig en lång stund tills hon äntligen bröt den spända tystnaden.

"Du vet väl om att klockan är tolv? Vi skulle mötas för en timme sedan, så jag kom hit för att se om du hade glömt bort det. Professor Dumbledore visade mig vägen till ditt rum då han trodde att du sov. Vilket du gjorde." svamlade hon på samtidigt som hon tittade på allt annat än mig. Hon verkade väldigt obekväm med att titta på mig innan jag hade fått på mig kläder, så jag slängde snabbt på mig en tröja och mina byxor.
"Förlåt, verkligen! Jag är som en zombie på morgonen, speciellt när jag inte sovit så bra den senaste tiden." ursäktade jag mig och kände mig som ett stort fån. Hon tittade ner på min tröja och log.

"Din tröja är ut och in." sade hon samtidigt som hon försökte att inte börja skratta. Jag tittade ner, och som hon sagt var den ut och in. Jag flinade mot henne, sedan drog jag av mig tröjan, vände på den, och drog sedan på mig den igen. Jag tittade upp på Hermione som nu var knallröd.
"Shit! Jag glömde bort att du var här, förlåt! Det var inte meningen att göra dig generad." sade jag samtidigt som jag granskade Hermiones röda kinder. Hon vände sig om och jag tror att jag hörde henne mumla något liknande med "du kan gärna göra det igen.." Jag flinade för mig själv och gick fram mot henne. Jag tog tag i hennes hand och drog henne mot dörren.
"Jag ska bara äta frukost, så kan vi gå sen!" sade jag, nöjd med det faktum att hon inte drog undan sin hand. Vi gick flinande ner för korridoren hand i hand, men helt plötsligt stelnade Hermione till och stannade. Framför oss stog Ron och Ginny.

Så braa!!! Mermermermermeer! Vet att jag redan sagt det, men jag älskar denna fanficen! ♥

Omg omg omg omg awesome!

MER NU!!! MER! MER! JAG LÄNGTAR SOM EN LITEN... GRIS!♥♥♥♥♥♥♥

Gud vad braaa! Meeeraaaahhhh! DD

Jättebra! Fulkomligt älskar det!