Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon tryckte matlådan mot bröstkorgen och hon tog stapplande steg in i lägenheten.
"Jag ramlade." Hennes röst var tunn och fylld av smärta. Försiktigt räckte hon över matlådan som knappt hade några skråmor och hon såg på honom.
"Jag ville skydda din mat. " Blodet rann ner från benen och hon kved.
"Jag ....."

Alistair tog emot matlådan. Lät blicken vandra mellan den och flickan som nu stapplade in i hallen. Hade hon verkligen offrat sig själv för att han inte skulle missa middagen? Tanken fick hans ena mungipa att vända sig uppå. Han la lådan på närmaste bänk och följde sedan efter Lily in i lägenheten, och då han förstod hur mycket hon led av skadorna gick han fram och la en arm om hennes midja.
”Du kan stödja dig på mig..”, sa han och förde henne bort mot sin fåtölj vid brasan.
”Sätt dig här..”.

Hans arm om sin midja fick henne att ryka till och ge upp ett klagande läte. Tillsammans tog de sig till brasan och hon sjönk ner.
"Jag ber om ursäkt. Jag ska städa. men jag måste fixa mina sår." Hon såg på honom och snyftade.
"De andra skulle iväg men de kommer nog snart...."

Efter att hon sjunkit ner i fåtöljen reste sig Alistair och försvann i sitt rum. Kort därefter kom han tillbaka med en svart necessär i handen.
”Sitt stilla nu..”. Utan att tveka knäböjde han framför henne och ställde ner den lilla väskan på golvet bredvid sig. Ur den plockade han en pincett, en bit bomull och en brun glasflaska som innehöll något slags desinfektionsmedel.
”Vi behöver få bort glasbitarna ur såret och sen göra rent det. Det kommer göra ont. Försök att inte skrika… ”. Försiktigt drog han undan den trasiga strumpbyxan och tog därefter ett varsamt tag om undersidan av hennes ben, och med vana händer började han plocka bort de små glasskärvorna.

Hon snyftade till och hon såg efter honom. När han förklarade vad han skulle göra nickade hon.
"Du kan klippa sönder dem. De kommer ändå att kastas nu." Hon kände sig yr men smärtan av behandlingen fick henne att rycka till. Skrika ville hon men hon bet ihop käkarna.
"Du skulle ha ätit i matsalen. Den var så god..." Hon såg mot glasbitarna och lade huvudet på sned.
"Kommer jag att klara mig?" Hon snyftade till igen men rösten var mjuk. En lättsam ton med ett skämtsamt tonläge under sorg.
"Min hand gör dock väldigt ont med."

Alistair letade fram en liten sax som han använde för att klippa upp strumpbyxan.
”Det underlättar..”, sa han kort och något som påminde om ett litet leende dök upp i hans ansikte när Lily sa att han borde ha följt dem till matsalen. ”Vilken tur att du tog med en portion till mig”.
När alla glasbitar var borta tog han upp den bruna flaskan och hällde dess innehåll på bomullstussen. Lika vant och varsamt började han tvätta såret, som om han gjort det hundratals gånger tidigare.
”Du kommer klara dig. Se bara till att hålla såret rent så slipper du infektioner”. Han såg upp på hennes hand.
”Din hand ser inte lika allvarlig ut som benet. Vi tar hand om den när jag är färdig här…”.

Hon spände sig av smärtan och nickade sedan. Allt hon skulle vilja nu var att ta en varm dushc. Men när han nämde handen såg han på den. Det satt ju en stor bit i och den såg att vara bruten.
"Du menar den här handen?" Hon visade honom.
"Jag har lite smärtstillande medicin med mig så där kan jag bidra." Hon vände huvudet mot golvet och skämdes.
"Vet inte hur jag ramlade...."

Alistair såg upp på henne och hans ögon smalnade. Innan hade han bara sett handen som hade en lätt skråma. Nu såg han för första gången den som såg ut att vara bruten och där det stack ut en stor glasskärva.
”Kan du röra handen? Om den är bruten behöver vi nog ta dig till en doktor”, sa han med lägre ton än tidigare.

"Jag tror inte det är någon bra idé." Hon tog sin friska hand och tog tag om handleden.
"Jag borde någ ta mig till sjukkhuset ändå. Den sitter så långt in. " Hon såg på honom.
"Men jag vill inte oroa dem eller min familj. Så jag kommer be dem fixa handen och jag kommer hem ikväll." Hon såg nu bandaget och hon log svagt.
"Du borde kanske bli läkare. Du är så snäll." Hon hade slutat att snyfta och torkade sig om ögonen.

Nyckeln vreds om och Vincents rös kunde höras.
"Alistair va har.." Han vred huvudet och såg Lily sitta i fåtöljen och blod överallt.
"Vad har hänt?!" Han tog sig fram och såg oroad ut.
"Är hon skadad allvarligt?"

Snäll. Det var inte något han fick höra varje dag. Alistair hade just lagt ett förband om Lilys ben när han hörde hur en nyckel vreds om i ytterdörren och hur Vincent, Caleb och Julian stormade in i lägenheten. Han ville stega fram till dem, ställa dem mot väggen och ta reda på hur detta kunde ske - hur de kunde lämna henne ensam på kvällen när deras enda uppgift var att vaka över henne och se till att hon inte blev skadad. Men det fick vänta. Han kunde inte tappa humöret, inte framför Lily.
”Caleb, ordna skjuts och ta med med Lily till sjukhuset”, befallde han och reste sig raklång igen.

Julian var den sista som kom in i lägenheten, och han blev minst lika förvånad över att se Alistair knäböjd framför Lily som att se hennes skador.
”Vad är det som pågår? Vad har hänt?”.