Tårar från himlen

Ooh, vilket fantastiskt bra kapitel!

Jag blev faktiskt riktigt rädd i slutet.

Hoppas alt går bra med Mia, jag längtar att få veta!

Vilket otroligt känslosamt kapitel! Både i början när de ska skiljas åt och i slutet, med Mias hjärta. Nu undrar vi verkligen hur det ska gå.

Quirinus verkar lugn inför både avresan, angående drömmen och hur han ska hantera den elake pojken. Föräldrarna har verkligen lyckats få honom att hantera alltsammans.

Hittade några fler tips:

Så fort Quirinus och hans föräldrar anlände till tågstationen, var klockan halv elva.

Jag tror inte man använder uttrycket 'så fort' på det sättet; det är känslan jag får i alla fall. Vad sägs om detta alternativ?

När Quirinus och hans föräldrar anlände till tågstationen, var klockan halv elva.

***

Efter en kvart kände han hur tåget sattes i rörelse, och han visste att han var på vägg tillbaka till Hogwarts.

Nu skulle det dröja till december innan hans son kom tillbaka under.

***

”Nu blir det tomt i några månader”, sa hon. ”Och du är ju på Sankt Mungos”, tillade hon.

Prova något av dessa alternativ för att undvika känsla av upprepning:

”Nu blir det tomt i några månader”, sa hon. ”Och du är ju på Sankt Mungos.”

”Nu blir det tomt i några månader”, sa hon. ”Och du är ju på Sankt Mungos”, tillade hon sorgset (eller något annat adverb).

Dotterns omdöme: Det var bra!

Nu är det fruktansvärt spännande, på ett sorgligt sätt, och vi hoppas att Mia får bra hjälp på sjukhuset! ♥

Välkomna till ännu ett kapitel! Nu ska vi se hur det går för Quirinus, när han har klivit på skoltåget.

ginnymollyw ♥


Avis Fortunae ♥



catradora ♥


Elzyii, Pixelow och boknörd_ ♥



____________________________________________________________________________________


Kapitel 17



Quirinus såg sig om var han skulle sitta, när han kände en hand på sin ena axel. En ljus pojke med ljusbrunt hår och gröna ögon stod bakom honom och log vänligt.
”Vad roligt att se dig igen, Quirinus”, sa han glatt.
”Detsamma, Remus”, sa Quirinus och log, när han kände igen Remus Lupin, som var två år äldre än han själv, och tillhörde Gryffindor. Han var väldigt vänlig och en av de få elever som pratade med honom.
”Jag tänkte att du kunde sitta med oss”, sa Remus och ledde honom till en kupé. ”Så behöver du inte vara ensam under resan.”
”Remus ska sitta i prefektvagnen”, sa en annan röst plötsligt, ”så hans plats blir tom!” I nästa sekund dök en pojke med svart, rufsigt hår och glasögon upp och log retsamt.
”Vet du James, det blir inte så lång stund. Jag ska bara få information om hur vi prefekter ska göra.” Remus himlade med ögonen åt årskamraten James Potter, som även han var femton och tillhörde Gryffindor.
”Det gör jag hemskt gärna”, sa Quirinus tacksamt, för han var lite orolig att han skulle möta pojken från Slytherin och då kändes det tryggt att vara tillsammans med de äldre pojkarna. Han följde med James och fick träffa hans bäste vän och ständige vapendragare Sirius Black, som hade långt svart hår, och även han log stort.
”Så bra att du kan vikariera för Remus!” sa han medan han slängde upp sin skolväska på en hylla.
Quirinus slog sig ner bredvid en rund pojke med musbrunt hår och vattniga ögon. Peter Pettigrew log vänligt mot honom och sa:
”Bry dig inte om James och Sirius. Remus har blivit prefekt, så de gillar att busa med honom.”
James och Sirius log ännu okynnigare, vilket fick Quirinus att skratta. Trots att han inte tillhörde samma elevhem som dem, kom de väldigt bra överens. Remus skrattade och sa:
”Jag kommer tillbaka om en liten stund.”
Därefter gick han iväg.


Quirinus såg efter honom innan han vände sig till de tre äldre pojkarna.
”Har du haft ett bra lov?” undrade James medan han bollade med en papperstuss.
”Ja, det var som vanligt”, sa Quirinus. Han blev lite skamsen, men han ville helst inte berätta om sin mammas märkliga beteende och utbrottet hon hade fått nu på morgonen. Sedan visste han att Sirius inte kom så bra överens med någon i sin familj, så han ville inte göra honom ledsen.
”Vad gjorde du allt mest?” undrade Sirius och drog en hand genom håret.
”Jag var hos farmor”, sa Quirinus, glad över att han inte behövde känna sig besvärad. ”Vi bakade jordgubbstårta. Det var jättekul!”
Peter såg drömmande ut och sa:
”Åh, jordgubbstårta! Det var längesen jag fick det!”
”Men din gottegris!” skrattade Sirius. ”Du får väl tänka på att spara efterrätt till oss andra nu efter festen!”
Peter svarade med att slita upp ett pergamentstycke som han slängde mot Sirius, som duckade.
James däremot såg bekymrad ut och böjde sig fram mot Quirinus.
”Du har ju en gång berättat att din farmors hus ligger ett kvarter från Spinnargränden”, viskade han. ”Såg du till… honom?”
Innan Quirinus hann svara, hördes steg, och en kall och obehaglig röst sa:
”Nej, men ser man på! Är det inte tråkmånsen Quirrell?!”
________________________________________________________________

Klicka på videon!





Åh, nej! Nu är det trubbel! Ni vet nog vem som kommer. Hur ska det gå? Hur ska det gå?!
Det får ni se nästa fredag! Ännu en gång ber jag er att sätta spoiler, om ni vet vem som kommer. Det blir sista gången, jag lovar.

Och återigen tackar vi Avis Fortunae för hennes hjälp och engagemang!

Ledsen om kapitlet blev kort, men det kan inte hjälpas.

Trots att kapitlet var kort, var det fantastiskt bra!❤

P.S. Förlåt för min korta kommentar.

Vilket bra kapitel! Gillar hur marodörerna beskrivs, som att James bollar med en papperstuss, Sirius drar handen genom håret, Remus är den som blivit prefekt och Peter är ständigt sötsugen.

Vad bra att du gillade tipsen från förra gången! Denna gång har jag bara ett.

Han följde med James och fick träffa hans bäste vän och ständige vapendragare Sirius Black, som hade långt svart hår, och även han hade ett stort leende på läpparna.

Han följde med James och fick träffa hans bäste vän och ständige vapendragare Sirius Black, som hade långt svart hår, och även han ett stort leende på läpparna.

Jag tror att det skulle bli snyggare om hade inte upprepas, även om det nog inte är något direkt fel.

SLUTET är så himla bra! Så spännande skrivet! Det pirrar i magen, fastän jag ju vet lite i förväg eftersom jag hjälpt till, så det är verkligen bra gjort av dig...och hihi, älskar videon! Nu längtar jag till nästa kapitel för då...

I’m back! Tack för att du taggade mig!

Jag har inte mycket att säga om kapitlen utom att de är otroligt välskrivna och väldigt bra. Du är så himla bra på att skapa levande situationer.



Förlåt för bristfällig kommentar, jag är trött och ville bara säga att jag har läst och jag tyckte om det ♥

Å va härligt med ett nytt bra kapitel från bästa Minty!

Du har som vanligt skrivit ett kanonbra kapitel. Både spännande och intressant, och som vanligt välskrivet!

Jag älskar hur du beskriver marodörerna. Du får dem att framstå så verkliga, och du beskriver dem precis som Rowling själv gör. Du fångar verkligen deras personligheter, och det ska du ha beröm för!

Jag tycker Q verkar så gullig. Kan inte tro att det är samma Q som går i pakt med Voldemort senare... Kanske får vi här svaret på varför, eller så ser du till att det blir en helt annan vändning? Hur det än blir vet jag att du kommer göra det fantastiskt bra.

Det här kapitlet ska du verkligen vara stolt över!

Det var en fröjd att läsa. Jättespännande på slutet, vem är det som kommer in? jag har mina aningar (Hmmm... Lucius Malfoy...?)
Men det kan ju vara vem som helst.

Ser framemot nästa kapitel med spänning!

Nu är det äntligen fredag!
Förra veckan blev det en cliffhanger, för då hördes en iskall röst! I detta avsnitt får ni veta vem som kommer!


ginnymollyw ♥


Avis Fortunae ♥




Pixelow ♥



Elzyii ♥


catradora och Trezzan ♥



Leoney ♥


boknörd_ ♥



Nu mina kära läsare får ni veta vem plågoanden är!
______________________________________________________________________________________________


Kapitel 18



Kalla kårar letade sig uppför ryggraden på Quirinus när han hörde den välbekanta rösten, som plågat honom under hans första år på Hogwarts. Han tittade snabbt upp och fick en klump i magen när han såg den hemske pojken, som han hade sett i bokhandeln. Severus Snape stod i dörröppningen, med gardiner av svart hår som hängde runt hans gulbleka ansikte, och flinade hånfullt. Bakom honom stod Russell Wincott, med det askblonda håret på ända, och hans giftgröna ögon fick Quirinus att rysa. Han blev ännu mer darrig när han såg hur Wincotts jättelika muskler skymtade fram under kläderna. Med smygande steg kom Snape fram mot honom och sa:
”Så du vågar ta dig tillbaka till skolan?”
James, Sirius och Peter kastade mördande blickar på honom. ”Det är väl klart han vågar!” fräste James. ”Kan du inte låta honom vara?”
”Precis!” Sirius ställde sig upp. ”Han gör inte dig något.”
”Lägg er inte i”, sa Wincott och knöt nävarna.
”Vi lägger oss i om vi vill”, sa Peter argt. ”Det är ni som är elaka mot Quirinus utan anledning.”
Snape svarade inte utan fortsatte:
”Säg, Quirrell. Har du bara suttit inne och läst hela dagarna? Du ser sjukligt blek ut!”
Quirinus svalde hårt och låtsades leta något i väskan. Plötsligt kände han hur han drogs upp ur sin plats och såg in i Snapes djupa, svarta ögon.
”Släpp honom”, fräste Sirius och började gå fram, men Wincott hindrade honom.
”När jag frågar, ska du svara”, sa Snape med hotfull röst. ”Eller är du en räddhare, som du var i Diagongränden?”
Quirinus kände hur rädslan sköljde över honom.
”Såg du mig?!” utbrast han förfärat.
Snapes leende blev elakare och en illvillig glimt syntes i de kalla ögonen.
”Ja, för Russell och jag var där för att handla våra skolböcker, och då såg vi dig gå omkring ensam. Sedan sprang du till din lilla mamma, och bad att ni skulle åka hem!”
”Det är väl inte så konstigt?!” sa James ilsket och reste sig upp. ”Du har ju hackat på honom i tid och otid sen han kom till Hogwarts! Släpp honom nu!” Han började gå fram mot Snape, men innan någon hann göra något, gav Wincott honom en knuff så han åkte baklänges och hans glasögon landade på golvet.
”Lämna honom ifred!” bad Quirinus, som kände hur svetten bröt fram i pannan. ”Jag har gjort andra saker”, fortsatte han i ett försök att hålla rösten stadig.
”Som vad då?” undrade Snape med hånfullare röst. ”Har du plockat blommor med din mamma, som inte ens kan trolla?! Konstigt att din pappa inte har slängt ut henne!”
Ett elakt skratt hördes från Wincott.
”Våra mammor kan då trolla”, sa han mellan skrattsalvorna. Quirinus försökte vrida sig loss från Snapes grepp, men den äldre pojken var betydligt starkare.
Snapes smil blev ännu spydigare när han sa:
”Ser du? Du orkar inte ens kämpa emot! Så går det, när man bara har näsan i böckerna!”
”Vad håller ni på med?!” Remus hade kommit tillbaka och såg rasande ut.
”De bråkar med Quirinus!” sa Sirius medan han hjälpte James att leta fram glasögonen.
”Jag förstår”, sa Remus och blängde ilsket på Wincott och Snape. ”Jag skulle råda er att gå, om ni vet ert eget bästa!” Snape släppte taget om Quirinus.
”Bäst vi lyder”, sa han med ett sarkastiskt flin. ”Jag ser att Lupin har blivit prefekt, så vi får väl passa oss!” Han kastade en sista blick på Quirinus och tillade: ”Akta dig, Quirrell, så att ingen köttätande växt attackerar dig!”
Han och Wincott gick iväg. Peter reste sig upp och stängde dörren.
”De där två borde bli avstängda!” fräste han argt. ”Kan de aldrig sköta sitt?”
”Du vet hur de är”, muttrade James hätskt och såg på sina glasögon.
Quirinus rättade till sin klädnad, medan han kände hur tårar av rädsla brände bakom ögonlocken. Han tyckte inte om kommentaren om modern.
Han visste mycket väl hur Snape hade det hemma hos sig, för han hade sett honom under jullovet när han och föräldrarna hade besökt Nicole en dag före nyåret.


Snöflingorna föll mjukt på marken när Quirinus såg ut genom bilfönstret.
”Det ska bli kul att få se Nicole”, sa Mia muntert medan de passerade några hus.
”Eller hur”, sa Nathan medan han svängde runt ett hörn.
”Jag hoppas hon gillar chokladtårtan”, sa Quirinus.
Mia log mot honom.
”Det är väl klart hon gör”, skrattade hon. ”Hon gillar det mesta.”
Efter en halvtimme var de äntligen framme vid farmoderns solgula hus, vars tak täcktes av snö.
”Så roligt att ni kommer!” utropade Nicole glatt där hon stod vid grinden, iklädd en ljusblå vinterkappa.
Hon kom fram till dem och gav dem varsin kram, och Quirinus andades in den härliga doften av rosor från hennes parfym. Nathan svängde på staven så deras väskor svävade in i huset. ”Jag och Quirinus hjälptes åt att baka igår”, sa Mia och räckte fram en kartong. ”Det är som tack för att vi får sova över här några dagar, innan Quirinus ska tillbaka till Hogwarts.”
”Det var snällt av dig”, sa Nicole med ett strålande leende. ”Men nu ska vi inte stå här. Kom in nu, så får ni lite te och smörgåsar! Ni har ju åkt så långt.”
Hon ledde in dem i huset och Quirinus gick förväntansfullt in i köket. Det vattnades i munnen när han såg ett fat med sockerkaka. Han gick sedan mot vardagsrummet och kastade en blick mot fönstret, och innan han visste ordet av, kände han hur en våg av rädsla sköljde över honom.
En bit ifrån Nicoles hus såg han några grå tegelhus som stod på rad, och bland dem såg han en välbekant figur vandra omkring. Severus Snape, vars svarta, flottiga hår hängde som gardiner runt det gulbleka ansiktet, tillhörde Slytherin och var två år äldre än Quirinus. Snape var dessutom väldigt elak mot honom, för varje gång de sågs i korridoren, skrek han elaka saker.
”Vad står du och grubblar över?” hördes en röst, som bröt tystnaden.
Quirinus vände sig om och fick syn på sin farmor.
”Jag… jag såg någon från skolan”, svarade han undvikande. Nicole gick fram till fönstret och kikade ut.
”Åh, det är Eileen Snapes son”, sa hon. ”Jag har sett dem gå omkring nära floden när jag är på promenad, eller letar bär på somrarna. Hon är en stark kvinna.”
”Hur då?” undrade Quirinus, medan han försökte ignorera klumpen i magen.
”Hennes man, Tobias Snape, var mugglare och dessutom väldigt lat”, muttrade Nicole. ”En dag slängde hon ut honom, för hon fick nog av att han skällde på henne utan anledning i tid och otid. Det hände när pojken där var fyra år. Sedan sökte Eileen jobb i en butik som heter Dervish & Banges, och de har det väldigt bra tillsammans.” Hon log och klappade Quirinus på kinden. ”Det är ju trevligt att hennes son går på samma skola som du! Då har du någon att prata med, när du är här.”
”Ja… det… det är toppen!” sa Quirinus och pressade fram ett leende.
Hans föräldrar kom in i vardagsrummet, slog sig ner framför den öppna spisen och försåg sig med te. Quirinus kände dock att smörgåsen med apelsinmarmelad växte i munnen. Tanken på att hans plågoande bodde i närheten av farmodern, gjorde så att all glädje kändes bortblåst, och att dagen hade blivit förstörd. Hur skulle det nu gå att hälsa på Nicole under somrarna?


Quirinus vaknade ur sina funderingar när han kände hur en hand lades på hans axel. Han blinkade hårt ett par gånger för att tårarna inte skulle svämma över, innan han såg Remus medlidsamma blick.
”Du behöver inte oroa dig”, sa han vänligt. ”Jag ska se till så att Snape och Wincott får sitt straff, för jag kommer att rapportera dem.”
”Du ska inte bry dig om dem”, sa Peter tröstande.
”Snape kan fortfarande inte komma över att han förlorade mot dig i schack förra året”, sa Sirius.
”Och Wincott är lika elak som han är lat!” muttrade James och satte på sig glasögonen.
Quirinus suckade djupt.
”Det har ni förstås rätt i”, mumlade han. ”Men jag kunde inte följa mammas råd!” Han svalde och berättade vad han och Mia hade pratat om den där dagen då han skulle besöka sin farmor. ”Hon sa att jag skulle försöka behandla honom som luft. Hon tyckte även att jag skulle försöka vara snäll mot honom, för då skulle han bli förvånad. Men det gick inte!” Han vände bort blicken för att de äldre pojkarna inte skulle se att ögonen åter fylldes av tårar.
”Du var inte förberedd på att han skulle komma hit oinbjuden.” Remus log medlidsamt. ”Du kan ju testa att följa din mammas råd under terminen”, tillade han uppmuntrande.
Quirinus tvingade sig att le.
”Ja, du har rätt”, sa han.
Just då hördes ett skramlande, och en knubbig kvinna med ett vänligt leende öppnade dörren till deras kupé, och sköt fram en vagn med olika godsaker.
”Härligt”, sa James muntert och drog fram några galleoner. ”Jag började bli hungrig!”
Han, Sirius, Peter och Remus gick fram till vagnen, men Quirinus satt kvar. Han kände sig skamsen över att han hade låtit Snape skrämma honom. Han suckade och drog fram en av de nya skolböckerna, i ett försök att skingra tankarna. James räckte fram en pumpapastej och några chokladgrodor till honom.
”Jag tänkte att du kan få de här”, sa han glatt, ”som tröst för det som hände tidigare. Du kan behöva det, för det dröjer innan vi är framme.”
”Åh, jag tror inte jag kan ta emot…”, började Quirinus, som kände hur han rodnade.
”Jag bjuder!” avbröt James. ”Det kan få dig lite gladare.” Quirinus kände att han var lite hungrig, så han tog tacksamt emot godsakerna. På något sätt försvann den oroliga känslan han hade inom sig.
_________________________________________________________________________________

Ni har ju gissat att det var Snape, så grattis! Ni hade rätt! Nu behöver ni inte skriva hans namn i spoilern.


Nu när ni vet vem som bor ett kvarter ifrån Quirrells farmor:



Här vill jag tacka Trezzan! Tack vare en av hennes fina kommentarer, fick jag en idé hur jag skulle göra med Snapes familj! ♥


Till alla som älskar Snape:

Tårtan är till er!


Ni får gärna diskutera alla förändringar jag har gjort, men jag blir glad om ni sätter det i en spoiler.



Bonus:







Detta är det sista kapitlet Avis Fortunae har korrekturläst, och kommit med fina tips om, så vi tackar henne för det! ♥
Ni har kanske undrat varför hon har läst igenom alla kapitel? Det kan jag inte avslöja nu, men det kommer att förklaras när det blir dags.

Nu kommer jag dock ta en paus från berättelsen. Det beror på att fantasin inte vill vara med mig riktigt, samt att jag helst vill ha väldigt många kapitel på lagret. Jag har påbörjat ett kapitel, men som sagt, det är bättre att ha fler till hands.

När jag väl tar upp berättelsen igen, kommer jag dock fortsätta ladda upp på fredagar, oavsett om jag är ledig under julen, påsken och sommaren.

Under pausen kan ni ju, om ni vill, alltid läsa Vandalen på ridskolan (Som dock inte är magisk, utan mer en deckare! Dessutom är det mina egna karaktärer som medverkar.) eller Quirrells första år på Hogwarts!

Tack för era fina ord och tips! ♥

Vilket bra kapitel!

Öppna spoilern om du har läst HP böckerna, eller om du inte har något emot att få veta saker i före väg.




Kommer sakna att läsa berättelsen.

Lycka till!❤

Dotterns omdöme: Kapitlen (detta och det föregående) var nice, och Snape är riktigt elak! Han kan gå och *** i ett hål säger hon. Hon tyckte dessutom att marodörerna kunde ha fajtats tillbaka ännu mer, när de försvarade Quirinus.

EDIT 22/8:

Först, angående ändringen du gjorde: det blev jättebra.

Ja, nu är väntan äntligen över! Snape har gjort entré. Han är väldigt elak i den här storyn, nästan som en karikatyr. Dessutom är det svårt att förstå eller känna någon som helst symapti för honom, när han inte bär på de svåra barndomsminnen som finns i HP-böckerna och Prinsen. När jag läste högt om hur han var mot Quirinus, önskade dottern Snape både det ena och det andra, vilket jag inte kan skriva rent ut! Vi tyckte båda att han var hemsk, men han är bra beskriven. Jag älskar ordkombinationen 'Snapes smil'. Det har verkligen fastnat hos mig.

Bra att det här kapitlet var så utförligt, eftersom det nu blir en liten paus. När det gäller alla ändringar, tycker jag bara att det är spännande och den stora fördelen med fanfiction är ju att man kan göra dessa variationer.

Nu är jag säker på att ett antal spännande inslag kommer efter pausen! Längtar!