Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

När du nämner mina berättelser och länkar till dem: Åh, du anar inte hur glad jag blir!

Bra kapitel som vanligt! Håller med Miriam om att det inte vore så dumt att få älvornas flygförmåga. Tycker dock att trion borde berätta för henne om Sirius. De behöver bara be henne att hon inte ska skvallra för Snape. Jag tänkte, i och med att hon har blivit vän med Harry, Ron och Hermione. Eller så ber hon Dumbledore ta hennes minne och gömma det.

Längtar till nästa kapitel. Hoppas nästan hon ska stöta på Karkaorff, men samtidigt inte. Undrar vad de ska göra med honom.

c8aina, DU är bäst som ger en sådan fin kommentar! 100 Berättelser låter intressant, tagga mig gärna om du lägger ut den här!

Mintygirl89, jag är glad att få länka till dina berättelser. De har betytt så mycket för mig.

Jag tycker att du framför en högst berättigad synpunkt angående Sirius. Det är verkligen inte otänkbart att trion skulle berätta för Miriam om honom, speciellt eftersom de faktiskt inte vet om den nära förbindelsen mellan Miriam och Snape. Att hon skulle be Dumbledore gömma minnet är också en intressant idé som jag inte tänkt på tidigare.

Sedan hamnar vi dock i dilemmat hur det skulle kännas för Miriam att ha en sådan hemlighet för Snape. Hon är starkt fäst vid honom och måste i och med träningen de utför tillsammans öppna upp sitt sinne totalt.

Gällande Karkaroff: Du tar verkligen orden ur min mun! Hehehe

Jag har väl nämnt någon gång att jag älskar dina kommentarer?

SweeneyTodd, Nordanhym,
Viloss och Mintygirl89, tack för tummarna! ♥



Kapitel 29 - Hatbrev



Vid måndagens frukost berättade Ron att de skickat brev till Percy för att ta reda på mer om hur mr Crouch kunde tänkas må. De var övertygade om att något inte stod rätt till. I tidningarna stod det att Crouch var sjuk sedan en lång tid tillbaka och ändå hade ju Harry sett att han var på Snapes kontor. Nu gjorde trion vad de kunde för att ta reda på mer fakta.

Hermione hade, som ett led i detta, beställt en prenumeration på The Daily Prophet. Hon var less på att höra alla nyheter av eleverna från Slytherin, sa hon.

Plötsligt kom ett antal ugglor susande genom luften och de landade alla kring Hermione. De hade svårt att få plats bland alla fat med ägg, bacon och kippers. Det var ett virrvarr av flaxande och fjädrar överallt.
– Hur många prenumerationer tecknade du egentligen? frågade Harry och försökte rädda Hermiones tallrik och bägare från alla fåglarna.
Men det visade sig att kuverten de hade med sig innehöll något helt annat. Hatbrev.

Du är en StyGG flicKa. HaRRy PottEr förTjäNar BättRe. FörSviNN TillBaka Dit du koM ifRån, din mUgglare.

De andra breven innehöll samma typ av meddelanden. Suckande plöjde Hermione igenom deras löjliga innehåll. Uppenbarligen var de från läsare av Häxornas Värld, läsare som trodde på innehållet i artikeln om Harry, Hermione och Krum.
– Aj! skrek hon plötsligt när hon öppnade det sista kuvertet. En gulgrön starkt doftande vätska rann över hennes händer där bölder började slå upp. – Fy, vad det gör ont! Hon fick tårar i ögonen.
– Du måste till sjukhusflygeln genast! utbrast jag. Kom, jag följer dig dit. Ron och Harry, ni får berätta för läraren vart Hermione tagit vägen.
På väg ut ur stora salen passerade vi gänget från Slytherin. De tittade hånfullt på oss och flinade.
– Varför så upprörd? ropade Pansy Parkinson till Hermione. Har Potter gjort slut med dig?
Hermione och jag bara tittade på varandra och skakade på huvudet. De var inte ens värda att ödsla sin ilska på.

Det visade sig att Hermione behövde stora bandage om båda händerna. Madam Pomfrey ojade sig en hel del. Det var outspätt Bubotubervar som Hermione råkat ut för, vätska från en magisk växt, så det gick inte att läka med magi hur fort som helst.
– Jag ska minsann ta reda på hur Rita Skeeter kan lyssna på andras privata samtal här inne på slottet, sa Hermione sammanbitet när vi var på väg tillbaka genom korridorerna. En del detaljer i den där artikeln stämmer ju, som att Krum bad mig hälsa på honom i sommar, till exempel - även om allt det där om mig och Harry bara är påhittat, tillade hon hastigt. - Du tror väl inte på det, Miriam?
– Det är klart att jag inte gör, om ni säger att det är så, sa jag lugnt. Har du tänkt på att Skeeter kanske använder sig av dolda mikrofoner, avlyssningsutrustning, som hon planterat in här då hon besökte slottet senast?
– Nej, det går inte, sa Hermione. All sådan utrustning som mugglarna använder för att ersätta magi - mikrofoner, datorer, inspelningsutrustning - fungerar inte nära Hogwarts. Det är för många magiska störningar i luften. Hon använder någon form av olaglig magi för att få information till sina reportage. Jag tänker ta reda på vad det är hon gör och se till att hon åker dit för det, så att hon inte kan fortsätta förstöra folks liv på det här viset.
- Det är ju riktigt obehagligt att veta att vi kan vara avlyssnade var som helst här inne, rös jag och tänkte på vad det kunde innebära med tanke på allt det som jag, Snape och Dumbledore dolde.
- Ja, och det måste bli ett stopp för det! sa Hermione bestämt.
Trion hade också hemligheter de dolde av goda skäl, så mycket hade jag ju redan anat. I alla händelser var det rätt av Hermione att försöka stoppa den eventuella hemliga avlyssningen, fast jag inte hade en aning om hur hon skulle bära sig åt för att göra det.
– Säg till om du behöver hjälp, sa jag med ett stygn av dåligt samvete. Hon var så oerhört mycket mer kvicktänkt än jag, och jag skulle behöva allt mitt fokus och min tid på att lära mig hantera mina krafter.



Veckorna gick. Hermione fortsatte att få hatbrev varje dag vid frukostbordet, och trots att hon inte öppnade dem märktes de ändå genom att vissa så kallade “illvrål” exploderade och skrek förolämpningar till henne så att alla i salen hörde det. Antingen man var intresserad av skvaller eller inte, kunde man inte ha undgått att vid det här laget höra allt om det påhittade triangeldramat.
– Det måste lägga sig snart, suckade Harry när ett ovanligt ilsket illvrål exploderat över samtligas frukosttallrikar en morgon. Jag vet inte hur många gånger jag förklarat för folk att du inte är min flickvän, Hermione.
– Ja, detsamma säger jag, stönade Hermione och torkade bort lite äggröra ur ansiktet.
– Nu är den här skolveckan snart slut i alla fall, sa Ron för att lätta upp stämningen lite.
– Ja, synd bara att den slutar med dubbeltimme i trolldryckskonst, sa Harry.
– Åh, det glömde jag! kved Ron.
– Men hör ni, sa Hermione, nuförtiden förstår jag faktiskt inte varför ni klagar på trolldryckslektionerna. Visst är Snape sträng men det är väldigt länge sedan han var elak eller orättvis, märker ni inte det?
– Jag har alltid tyckt att han är okej, sa Elvira.
– Eftersom du är bäst i din klass, ja, bet Ron av.
– Fast nu när du säger det, Hermione, sa Harry fundersamt. Det är faktiskt sant att Snape inte är hälften så hemsk nuförtiden. Varför är det så, tror ni?
– Han kanske är kär, flinade Ron.
– I vem då? fnittrade Hermione. Professor McGonagall?
Kvartetten exploderade av munterhet. Elvira spillde ut sin pumpasaft över hela bordet och i villervallan som uppstod såg ingen hur mina kinder hettade.
– Eller, flämtade Harry med tårar av skratt i sina gröna ögon … professor … Trelawney!
Ungdomarna tjöt om igen av skratt. Trelawney var lärare i spådomskonst, ganska vimsig och dramatisk.
– Ååååh, Severus! pep Ron i falsett. Jag ser våra öden sammanlänkade i stjärnorna! Jag förutser att jag blir den första i detta jordeliv som får dig att le!
– Sluta! kved Hermione som låg dubbelvikt över bordsskivan. Nej, hör ni, nu måste vi gå. Hon samlade ihop resterna av frukosten och de exploderande breven och vi andra följde hennes exempel. Jag också, fastän händerna darrade så att det nästan var omöjligt.

Ja såklart att jag taggar dig! Superduper bra kapittel du skriver så ##### bra!

Underbart kapitel som vanligt! Jo, du har sagt att du älskar mina kommentarer! Förstår angående Miriam och Sirius. Det blir ett dilemma för henne, när hon är fäst vid Snape.

Gud, vad jag hatar Rita Skeeter! Det är hennes fel, alltihop! Nå vi vet ju vad som händer sedan. *Ler hånfullt*

När vi kommer till slutet: Pfft... HAHAHAHAHAHAHA!

Gillar hur trion spekulerar om Snape och hans kärlek! Hehe! Synd att han inte var i närheten! Undrar varför de inte föreslog Pomfrey, Hooch eller Sprout.

Ja, slutet fick mig att skratta ordentligt!

Asså så bra!❤️❤️❤️❤️❤️

Hej för låt att jag inte har skrivit något på ett tag men jag har inte hunnit och sedan har jag suttit och försökt koma i kapp.
Men du är hellt otrolig

Har bara läst till kapitel 18 hittills men oj vad bra den är!
Fantastiskt språk och enormt målande stil. Mycket imponerande! Helt i min smak.
Ska upp tidigt till jobb imorgon men fastnade här en stund, man riktigt sugs in i berättelsen och ser det framför sig!
Inte alls ofta, om jag ska vara ärlig aldrig, som jag annars tycker om fanfictions som inte handlar om 'canon' karaktärer, men Miriam är riktigt spännande att följa.
Längtar tills jag har tid att läsa fortsättningen, keep up the good work! Jag bevakar

Det börjar med att du c8aina lyser upp kommentarsfältet som en solstråle med dina fina ord. Tack!

Och apropå solstrålar, vaknar jag extra tidigt (för att vara jag) på fredag morgon med en liten förhoppning att du, Mintygirl89, varit uppe med tuppen och kommenterat - OCH DET HAR DU! Ja, Rita Skeeter kommer definitivt att få sina fiskar varma! Gillar också att du skrattade åt slutet på kapitlet Tänk om Snape varit i närheten, jösses. Jag tror att de skojade med McGonagall för att hon leder trions elevhem och med Trelawney för att hon ... tja, är som hon är!

Sedan, när man tror att det inte kan bli bättre, dyker Viloss upp igen! Oj, vad jag har saknat dig! Fem hjärtan tillbaka! ♥♥♥♥♥

Så tar hjärtat ett riktigt glädjeskutt:

_{Skrivet av Ginerva2003:}
Hej för låt att jag inte har skrivit något på ett tag men jag har inte hunnit och sedan har jag suttit och försökt koma i kapp.
Men du är hellt otrolig

Ginerva2003, vet du att jag fick glädjetårar i ögonen när jag läste detta? Och det har jag aldrig fått av en kommentar förut! Att du har lagt tid på att läsa ikapp texten! Tack snälla, snälla du! ♥

Och gissa om jag blev glad i morse när jag såg att du, SweeneyTodd, har börjat läsa och bevaka. Att du gillar att följa Miriam trots att hon inte är en 'canon'karaktär, och drogs in i berättelsen, är ju det bästa betyg jag kan få. Jag länkade kapitlen på första sidan så det ska bli lättare att hitta dem

Än en gång måste jag tipsa alla om SweeneyTodds underbara fanfic Andromeda Black. Riktig, gyllene kärlek!

Imorgon kommer jag att vara upptagen och på måndag kör jobbet igång igen, så jag lägger upp nästa kapitel redan ikväll. Det pirrar fortfarande lika mycket i magen att lägga ut kapitel och det är tack vare ER! Ni är underbara, ska ni veta!


Kapitel 30 - Sten


- Fokusera. Stanna kvar i känslan. Behåll den där, exakt där … kapsla in den … fortsätt se mig i ögonen … nej, låt inte tankarna glida iväg … behåll fokus … och nu … befria känslan!
Våra ögon lämnade varandra. Med ängsgräset snoende om mantlarna tog vi oss bort till stenbumlingarna.
– Ja, de har flyttat sig, konstaterade Snape. Nästan en meter. Du gör framsteg.
– Igen, sa jag. Vi försöker igen.
Att lära sig styra en känsla hade varit en mycket intressant process. Med något som kunde jämföras med millimeterprecision - om man nu kan använda en sådan liknelse i sammanhanget - hjälpte Snape mig att framkalla och kanalisera dem. Det var en kombination av hans hypnotiska röst, exakta guidning och en underlig förnimmelse att han tycktes kunna ta sig in i mina tankar.

Tillsammans hade vi fått mig att flytta allt tyngre föremål i naturen med tankekraft. I början hade en hemsk misstanke slagit mig, nämligen att kraften som flyttade föremålen egentligen kom från honom, men han hävdade att han behövde en trollstav till det, och att vi så småningom skulle gå över till att jag styrde helt själv. Då skulle jag få se att det faktiskt var jag som åstadkom förflyttningarna.

Hela tiden skedde små framsteg - från att bryta kvistar till att fälla flera grenar, från att flytta små stenar till att ge sig i kast med större, tyngre bumlingar. Vi hade nästan helt fått övergå till stenar eftersom jag inte tyckte om att göra växter illa även om de sedan kunde repareras på magisk väg.

Denna gång vältrades stenarna nästan två meter och föll isär på vissa ställen. Det var ändå mäktigt för någon som alltid varit ganska svag fysiskt. Jag plockade upp en av de mossiga stenbitarna som glödde svagt i grönt och såg upphetsad på Snape:
- Igen!
- Så ivrig, sa han mjukt. Nu behöver du vila. Du vet att det här tar på krafterna.

Det var sant att en tung trötthet ofta kom över mig när jag använt kraften, men även den tycktes minska för var gång. Vi övade ofta under de allt ljusare kvällarna, och orken tycktes öka i takt med ljuset.
– När du själv kan framkalla och styra kraften blir risken att den går igång då du inte vill det försumbar, berättade Snape. Det är samma fenomen som barn med magisk förmåga får uppleva. De kan inte styra sin förmåga på samma sätt och den är heller inte lika stark under deras tidiga år.

Vi gjorde också försök för att se om jag skulle kunna förvandla föremål, på samma sätt som trollkarlar och häxor kan lära sig, men som förväntat gick det inte alls. Förmågan sträckte sig till att påverka föremålen så att de flyttade sig eller gick sönder, och vårt mål var nu att jag skulle kunna styra exakt vad jag ville skulle hända med dem.
– Det här går bättre och snabbare än väntat, var Snape tvungen att erkänna.

En faktor som spelade in måste ha varit att jag vågade öppna mitt sinne totalt eftersom jag litade så fullt och helt på honom. Jag visste att Harry och Ron inte gjorde det, samt att Hermione litade på Dumbledores omdöme och därför var av en annan mening. Min tillit var dock av ett annat, instinktivt slag. När man lever nära en människa en längre tid uppfattar man små nyanser som den yttre omgivningen annars inte märker. Trots Snapes kontakter med sådana som Malfoys - vilket ju för övrigt verkade godkänt av Dumbledore - och förmodade historia eller förbindelse med Karkaroff, växte den intensiva övertygelsen att jag skulle kunna lägga mitt liv i min läromästares händer. Och jag hade också en obestämd känsla av att han beskyddade fler än mig.



Allteftersom påsklovet närmade sig, stötte jag oftare på ungdomarna i biblioteket. Det var inte långa stunder jag själv hann vara där nuförtiden, men då jag kom dit träffade jag dem nästan alltid. Harry och Ron kämpade med mängden läxor som ökade innan påsklovet och Hermione forskade utöver detta om magiska avlyssningsmetoder, dock utan att be någon av oss om hjälp. Hon tycktes fast besluten att lösa det själv. Jag behövde ägna mina få bibliotekstimmar åt latinet så att jag skulle kunna skicka en ny uggla till Leonardus. Ibland undrade jag vad som hänt i mugglarvärlden under det halvår jag varit borta, men naturligt nog kunde jag inte nämna något om dessa undringar.
– Vet ni, sa Ron, att pappa har berättat att mugglarna har något slags nät numera för att meddela sig med varandra? De kallar det för internät eller något sådant, säger han. Har du hört talas om det, Hermione?
Hermiones föräldrar var båda icke magiska.
– Nej, det måste vara något ganska nytt i så fall, som inte nått alla än, sa Hermione. Det måste ha kommit under det här läsåret. Ett nät, sa du? Som flampulvernätverket i de öppna spisarna hos trollkarlar?
– Nja, det ska vara något som länkar samman deras datorer på något sätt, så att de får tillgång till information från hela världen. Rätt häftigt, va? Det borde vi haft här på biblioteket. Jag tror det finns en sökfunktion ...
– Ron, läs Hogwarts historia någon gång, datorer fungerar inte här inne på slottet!
– Tänk om mugglarna håller på att gå om oss. I utvecklingen, så att säga, funderade Ron.
– Jag tror det är som att jämföra äpplen med päron, sa Hermione vist. De båda världarna är var för sig väldigt avancerade, men på helt olika sätt.

Det kunde jag definitivt hålla med om.

Avis Fortunae, du har som vanligt gjort ett strålande jobb! Roligt att Miriam får öva med att lyfta tyngre saker. Blir väldigt spännande att se hur det går.

Lite tips:

Allteftersom påsklovet närmade sig stötte jag oftare på ungdomarna i biblioteket. Det var inte långa stunder jag själv hann vara där nuförtiden men då jag kom dit träffade jag dem nästan alltid.

Ett par komma-tecken vore på sin plats.

Allteftersom påsklovet närmade sig, stötte jag oftare på ungdomarna i biblioteket. Det var inte långa stunder jag själv hann vara där nuförtiden, men då jag kom dit träffade jag dem nästan alltid.

Vi får se hur detta ska gå.

Som vanligt ett Hjättebra kapitel! ♥ ♥♥♥