Vandalen på ridskolan (Berättelse)

Jättebra, du kanske ska använda lite mer komman? Ibland är dina meningar väldigt långa.

Bra ♥ Längtar till nästa

Jättebra!!!!

Amazing!!!

Nu har jag läst kapitel 1 där man får veta en hel del inledande information om huvudkaraktärerna. Gillar att man får veta något viktigt om varje person i tjejgänget till exempel.

Det är några detaljer jag fäster mig vid lite speciellt:

-Hur ridläraren beskrivs. Att hon har en vaksam blick. Det gör att jag blir nyfiken på henne.

-Amys rädsla för vatten och svårighet att simma. Känns definitivt som att det kommer att bli betydelsefullt.

Som alltid är det välskrivet och tydligt berättat.

Kapitel 2

Myskänsla. Det är vad jag får av detta kapitel.
Systrarnas relation är så fin, och det måste ha varit väldigt pirrigt när

Bakom allt det mysiga finns en skugga - att pappan lämnat dem.

Kapitlet gjorde mig även nyfiken på Ringaren i Notredame vilken jag missat att se, men om tillfälle uppenbarar sig kommer jag att ha i tankarna att den här beskrivits som bra.

Tack för detta kapitel Mintygirl89, fortsätter läsa

Kapitel 3

Intressant hur det ska bli med Förstår dock att hon vill hålla känslorna hemliga än så länge och dela dem endast med sina närmaste vänner.

Sedan det här att Amy har ett besvärligt förhållande till vatten och killen hon gillar är simmare. Det kan bli en hel del händelser kring det, kan jag tänka mig.

Det blev ett riktigt spännande slut på kapitlet!

Kapitel 4

Ingen tvivel alls om Lionels intresse!

Ännu mer spännande slut på detta kapitel.

Jag har känt det sen första kapitlet med de vaksamma ögonen. Det är något med ridläraren.

Kapitel 5

Oj, nu blev Då är frågan hur det fortsätter. Väldigt bra uppbyggt med ledtrådar och misstankar.

Kapitel 6

Du är väldigt skicklig på att skriva denna typ av berättelse. Vid det här laget finns det knappt någon av karaktärerna jag inte misstänker vara inblandad. Supersnyggt jobbat!

Mamman är väldigt sträng - fastän det är på grund av oro - och det är lätt att förstå att Amy känner sig frustrerad.

Därav det stora antalet stora bokstäver. Kan känna mig lite tveksam till så långa partier med stora bokstäver även om jag förstår anledningen, men det är nog en smaksak.

Det ska bli väldigt roligt och spännande att fortsätta läsa

Kapitel 7

Som någon skrev, om miss Moyes ljuger är hon en skicklig skådespelare. Du skriver väldigt skickligt så att misstankarna hela tiden går åt olika håll.

Kapitel 8

Nu trappas spänningen upp ännu mer i och med Isadora.Är oerhört nyfiken på hur det här ska sluta till sist.

Kapitel 9

Direkt när hon bestämde sig för att åka till mrs Dubois tänkte jag: "Nej, nej, åk inte dit själv." Litar inte på mrs Dubois. Och - det här kan låta jättekonstigt och visa sig vara helt fel - men i det här skedet av berättelsen litar jag inte hundra på Lionel heller.

Kapitel 10

Oj, vilken cliffhanger! Och kapitlet bekräftar att det var något skumt med Lionels telefonsamtal - om det nu var han som ringde.

Kapitel 11

Förstår att det börjar kännas som en deckarroman för Amy. Någon har ögonen på henne nu.

Den här borde finnas i bokform

Kapitel 12

Det är ruskigt spännande. Jag skulle vara riktigt rädd om jag var Amy! Förstår att hennes kompisar är oroliga.

Nu är det mrs Dubois som misstankarna kretsar kring. Lionel är supergullig och snäll som han varit hela tiden, definitivt Amors pilar där. Men jag litar fortfarande inte på någon i berättelsen.

Imponerande att kunna skriva så här med ledtrådar och misstankar. Förstår inte hur du gör

Kapitel 13

Jag tycker det är jättebra att du tog den tiden du behövde mellan kapitlen. Det betyder mycket att läsa en text som verkligen är väl bearbetad innan den läggs ut.

Nu är det som ett riktigt äventyr, och även om det på ett sätt måste vara läskigt att hålla vakt vid ridskolan, får hon ju vara nära Lionel ♥

Kapitel 14

Jag tänkte inte ens på att det var ur Melanies perspektiv och det är menat som mycket positiv kritik. Det var så smidigt gjort att det kändes helt naturligt. Annars är jag ganska kinkig när det gäller byte av berättarperspektiv; det är inte min grej, men här är det som sagt bra gjort och av en bra anledning.

Och vilken cliffhanger, läskigaste hittills! Önskar jag hade någon teori om vem det var på gården men det är svårt!

Lovar att hjälpa till om jag skulle upptäcka slarvfel. I dina texter brukar jag dock inte upptäcka så mycket sådant alls

Kapitel 15

Mysigt hur Amy och Lionel kommer närmare varandra. Amors pilar! Och det var intressant att händelsen med Lionel i början, när han inte hejade på Melanie, togs upp. Den fick mig i början att tro att Lionel skulle vara mer någon som blev beundrad på avstånd.

Upptäckte en superliten grej med stavningen om du vill ändra. Jag är rätt säker på att det heter "längs" utan t. Däremot ser man ofta formen med t förekomma i fanfics men jag har aldrig sett den i en tryckt bok.

Amy kände hur hon fick kalla kårar
längs[color=green][color=red]t ryggraden för hon tänkte att det kanske var samma person som knuffade ner höbalen mot henne.
[/color]

(Sorry, får inte till det med färgerna men du ser vilken mening från texten det är).

Till sist: Det verkar ju onekligen misstänkt att miss Moyes dyker upp i stallet vid den tiden för att hon inte kan sova. Å andra sidan kan det ju vara en sådan där falsk ledtråd ... spännande!

Kapitel 16

Oerhört spännande nu, borde bli en bok, som sagt! Både miss Moyes och mrs Dubois beter ju sig superskumt och vem är det egentligen som huvklädd försvinner iväg på motorcykel? Inte så diskret att stå och skrika utanför ytterdörren så att grannarna hör, så det kan inte vara en speciellt listig person.

Svårt att skapa teorier men jag läser med spänning!

Hittade en mening som du kan kika på beträffande ordval:

”Såg ni vem det var som befann er på kontoret?” frågade Melanie.

Kapitel 17

Kanske är det för att jag är mamma själv som jag hela tiden tänker: "Ni måste berätta för henne! Det här börjar bli riktigt farligt!" Men jag vet ju att så fungerar det inte och att det inte skulle bli lika spännande.

Örhänget och ringen är intressanta ledtrådar och jag undrar om de liknar varandra i sin design. De kan också tyda på att det är en kvinna som är vandalen.

Kapitel 18

Oväntad och rolig tvist med Hazel och "systersonen." Nu har Amy som sagt en vuxen - och dessutom en proffsig sådan - att anförtro sig åt.

Eftersom Amber är så sträng och använder sig av utegångsförbud kan man förstå varför döttrarna inte berättar för henne, men jag kan fastna lite på om Hazel, i och med sitt yrke, inte har en skyldighet att berätta för Amys mamma? Det är nog den mest konstruktiva kritik jag kan komma med, men jag inser ju att det blir mycket mer spännande om föräldrar hålls utanför.

Lionel är, för övrigt, en riktig temperamentsfull riddare och Amors pilar flyger!

Kapitel 19

Ja, nu känns det som om berättelsen befinner sig högt upp på dramaturgikurvan! London Riding är illa ute om de inte löser mysteriet.

Om man tänker tillbaka på det mystiska telefonsamtalet, där någon utgav sig för att vara Lionel, så måste det ju vara någon som vet mycket om dem redan, annars hade inte personen kunnat spela Lionel. Örhänge och ring indikerar att det är en kvinna eller flicka. Det kan ju också vara flera som hjälps åt.

Hoppas verkligen den fortsätter; jag är toknyfiken på mysteriets lösning och tror verkligen att det här skulle kunna bli en bok!

Precis som i berättelsen om Quirinus har jag funderingar kring miljöbeskrivningar - om det skulle finnas lite mer av dem. Även personbeskrivningar. Värt att tänka på om det blir en bok av berättelsen. Men inte för mycket kanske; jag tror många läsare gillar att handlingen drivs ganska snabbt framåt.

Jag försöker också verkligen hitta formella förbättringsförslag men det är svårt. En sak man kan tänka på är i alla fall att alltid byta rad vid ny replik. Så här:

”Det ser jättebra ut”, sa Patricia när hon bläddrade igenom alla papper. ”Du och Lionel har varit jätteduktiga!”
”Tack!” Amy kände sig stolt.”Kommer artikeln att tryckas redan idag?”
”Självklart”, sa Patricia. ”Det blir första sidan. Vi får hoppas att den där typen åker fast.”

Ser verkligen fram emot fortsättningen! Jag kommer att läsa den direkt!

Hej kära vänner! Med tanke på att jobbet på teatern tog upp all min energi, lät jag berättelsen ligga på is. Det blev en längre paus än sist, men nu har jag fått igen styrka att fila på berättelsen! Hoppas ni vill läsa den, trots den långa väntan! NJUT!
_______________________________________________________


Kapitel 20



Amy kände sig illamående när hon hörde miss Moyes ord.
”Det får inte sluta så!” utbrast hon. ”Snälla miss Moyes, jag och Lionel har skrivit en artikel om allt som hänt, så förhoppningsvis får vi fast i vandalen! Och tänk på Lionels föräldrar!”
”Glöm inte Arthur, Apple och Chip!” bad Helen, medan Kate och Janice nickade instämmande.
Miss Moyes såg ännu mer dyster ut.
”Jag är ledsen”, sa hon. ”Men vi kan inte ha det så här. Jag måste tillbaka.” Med de orden vände hon på klacken.
”Det här blir konstigare och konstigare”, sa Amy. ”Och jag hann inte ens fråga henne om örhänget och ringen.”
”Vi skulle ha frågat om den där Joshua Grant”, muttrade Janice.
”Det värsta är att skolan kanske stängs!” Kate fick tårar i ögonen.
Amy lade en arm om henne.
”Vi får inte tappa hoppet. Jag tänker åka till mrs Dubois nu efter skolan och prata med henne igen”, sa hon.
”Jag kan åka till ridskolan och be miss Moyes berätta varför hon inte har köpt någon ny sömnmedicin”, sa Janice.
”Jag sticker till Melanies skola och berättar allt för henne”, erbjöd sig Kate. ”Jag ska även köpa lite godis för att trösta henne efter det som hände i helgen”, tillade hon.
”Men Lionel då?” Amy blev genast moloken, för hon hade inte sett honom på hela dagen.
”Han och jag har simträning idag, så jag kan tala om det.” Helen gav Amy ett lugnande leende. ”Oroa dig inte, jag ska inte berätta om dina känslor för honom.”
Trots den hårda klumpen i magen kunde Amy inte låta bli att fnittra.
”Det är bäst det. Annars ska jag tvinga dig köpa den där knallrosa baddräkten med volanger!” sa hon skämtsamt.
Vid det laget kunde ingen av dem hålla sig för skratt och gav varandra en kram.


Till Amys stora glädje var mattelektionen inställd, så hon sa hej då till sina vänner innan hon tog sig till mrs Dubois. Till hennes stora förvåning fick hon se att den äldre damen stod utanför sin dörr.
”Åh, Amy!” utropade hon glatt. ”Så ofta som du är här, borde du få en nyckel”, tillade hon innan hon öppnade dörren.
Amy klev in och blev hänvisad till vardagsrummet. Mrs Dubois kom med en kanna saft och lite kakor.
”Nå, vad har du på hjärtat?” frågade hon när hon slog sig ner.
”Jo, miss Moyes var förbi skolan och berättade att någon har stulit pengar och redskap”, sa Amy. ”Och jag vill fråga er om ni vet något.”
Mrs Dubois bet sig i läppen.
”Tyvärr har jag inte märkt något”, sa hon och tog en klunk av sin saft. ”Men jag vet ju att Marthas pojkvän är med och hjälper henne.”
Det blev tyst en stund. Allt som hördes var tickandet från en väggklocka.
”Jo, mrs Dubois”, sa Amy försiktigt. ”Varför tror ni att miss Moyes vill skada hästarna?”
”Åh, har ingen berättat det för dig?” Mrs Dubois såg bestört ut. ”Hon hatar hästar för att hon en gång blev bannlyst från tävlingar!” Hon skakade medlidsamt på huvudet. ”Martha var bara sjutton år när hon var med på sin femte tävling. Hon hade just fixat allt när hästen vägrade lyda, och då blev hon rasande på den och började piska den! Hästen fortsatte vara olydig, och då blev hon så arg att hon skadade den så att den inte kunde gå längre. Martha blev diskvalificerad från tävlingen, vilket är synd för hon hade goda chanser att vinna.”
Amy kände hur kakan växte i munnen när hon hörde om händelsen.
”Och vad har det med sabotagen i stallet att göra”, frågade hon.
”Hon flydde med sina föräldrar”, svarade mrs Dubois. ”Sedan efter många år kom hon tillbaka för att få en chans till. Tyvärr fick hon inte det och hon blev ännu mer bitter. Efter ett par månader fick hon dock jobb på London Riding och hon hoppades att hon inte skulle bli upptäckt. Men förra månaden upptäckte Lionels föräldrar vem hon är och hotade med att ge henne sparken. Det är anledningen till att hon förstör allt för att skolan ska stängas.” Mrs Dubois lutade sig tillbaka.
”Hur känner ni till allt det där?” undrade Amy.
”Jag var en av domarna”, svarade mrs Dubois lugnt. ”Du bör även prata med Lionel om det.” Hon log milt och tillade: ”Du gillar honom, eller hur?”
”Ja han… han är en bra kompis”, mumlade Amy och tittade på sina knän.
”Jag vet ju att han är med i skolans simmarlag”, sa mrs Dubois raskt. ”Varför anmäler du dig inte, så ni kan ses oftare?” Hennes leende blev ivrigt.
”Jag är ledsen, men jag är inte så bra på att simma”, sa Amy och i detsamma kände hon att hon blev röd i ansiktet.
”Åh, inte det?” Mrs Dubois såg förbryllad ut. ”Hur kan det komma sig?”
”Jag var fyra år när jag var vid en pool med Helen, Janice och Kate. Jag hamnade efter dem och plötsligt föll jag i bassängen där det var djupt”, svarade Amy undvikande. ”Som tur var såg Helens pappa mig och drog upp mig. Jag är livrädd för vatten sedan olyckan. Fast tack för rådet.” Hon kom genast ihåg påsen med örhänget och tog upp den. ”Känner ni igen det här örhänget?”
”Var hittade du det?” Mrs Dubois såg förbluffad ut.
”Ute i min trädgård.” Amy kunde inte dölja bitterheten i rösten. ”Jag fick veta av min granne att det hade stått en främmande person på gården under fredagen. I lördags när jag och min syster var ute, kom människan tillbaka och jag misstänker att smycket är hans, eller hennes! Hazel beskrev främlingens kläder och jag gissar att det är samma person som knuffade ner höbalen mot mig.”
Mrs Dubois såg bestört ut.
”Kära nån! Stackars flicka, så hemskt det måste ha varit!”
”Det värsta var att den där typen skrämde Melanie!” sa Amy. Återigen blev det en besvärad tystnad.
”Jag är ledsen Amy, men jag tror att du får gå”, sa mrs Dubois och reste sig. ”Jag blev så upprörd av det du har berättat, så jag måste vila.”
”Gör det”, sa Amy. ”Jag kan diska åt er innan jag går.”
Mrs Dubois räckte nyckeln till henne.
”Släng bara in den genom brevinkastet när du har låst”, sa hon. Hon gick in på sitt rum och stängde dörren.
Amy bar med sig sakerna till köket och diskade undan allt. När hon var klar tog hon sig till ytterdörren och skulle just gå, när hon fick se något mystiskt.
På spegelbordet låg ett örhänge som påminde om det hon hade hittat vid äppelträdet, men också ett par nycklar som hörde till en motorcykel. Amy blev fundersam, för mrs Dubois hade ju bil.
”Det kan ju hända att hon har hittat dessa saker och ska gå med dem till polisen”, mumlade hon för sig själv och gick.


På eftermiddagen hade Helen, Kate och Janice samlats i Melanies och Amys rum för att få veta vad mrs Dubois hade sagt.
”Det här blir allt konstigare och konstigare”, sa Melanie. ”Om skolan stängs, blir alla hästälskare olyckliga! Det värsta är att miss Moyes verkar ha plågat en häst!”
”Jag har svårt att tro det”, sa Helen. ”Hon skulle aldrig ringa polisen om hon hade stulit Arthur!”
Amy bet sig i läppen, för hon tyckte att det var något som inte stämde.
”Miss Moyes har ju alltid haft god hand med hästarna. Jag undrar om mrs Dubois bara yrar.” Hon vände sig till Janice och Kate. ”Vad fick ni fram för information?”
”Jag kunde inte få tag på miss Moyes”, sa Janice besviket. ”Men jag sprang på Pamela, Lionels mamma. Hon berättade att miss Moyes har köpt ny sömnmedicin, men så fort hon har lyckats få tag på den, är det någon som stjäl flaskan! Jag passade på att se om jag kunde hitta spår efter personen som överföll mrs Dubois, men det fanns inga tecken på att någon hade hoppat ut genom fönstret.”
”Miss Moyes vän kanske hade gömt sig och tvingat stackars mrs Dubois att hålla tyst”, utropade Kate upprört.
”Det värsta är att vi inte vet om miss Moyes talar sanning!” muttrade Amy bistert. ”Vi får åka och prata med henne om ringen och örhänget efter skolan imorgon!” Med kvicka rörelser drog hon fram alla ledtrådar och lade dem i väskan. ”Vi får bara hoppas att örhänget som låg hos mrs Dubois inte försvinner.” tillade hon.
En gäll signal hördes från Helens telefon och hon svarade.
”Hej mamma! Vi… öh… gör läxor tillsammans med Amy och vi… Vad säger du?!” utropade hon chockat ”Är det sant?! Åh nej!” ”Vad är det?” sa Amy, Melanie, Kate och Janice i kör.
”Mamma var förbi stallet och mötte Lionel. Det… det är miss Moyes! Hon har blivit tagen av polisen för de har hittat alla redskap i hennes skåp!” viskade Helen med darrande stämma. ”De hittade även ett hotbrev som hon har skrivit åt dig, Amy!”

____________________________________________________

Åh, nej! Nu blev det en tvist!

Nå, nu fick ni veta, varför Amy inte simmar som en fisk. Hoppas ni gillade kapitlet.

LunaLovegood123, tack för ditt tips! Uppskattar det verkligen! ♥♥♥♥ Har försökt sätta komma-tecken lite här och där.

Jättebra! Och varsågod♥♥♥

Superbra!

Jättebra och spännande! (fast det var ju väntat )

Nej hu, vilken cliffhanger! Nu pekar allt mot miss Moyes och man undrar ju vad det där brevet innehåller! Men ... det kan också vara någon som vill sabba för miss Moyes och arrangerar det så att alla misstankar hamnar på henne.

Mrs Dubois har gett mig skumma vibbar hela tiden, och varför låg örhänget och nycklar till en motorcykel hemma hos henne, tro?

Nu återkommer Amys förhållande till vatten, och för mig är det naturligt att se en likhet med Quirinus. Kanske kan Lionel hjälpa henne på något sätt ♥ Ser fram emot när han kommer in i berättelsen igen!

Upptäckte också en grej:

Vid

de lagen

kunde ingen av dem hålla sig för skratt

Vid

det laget

ska det vara

Efter denna cliffhanger längtar jag mer än någonsin efter fortsättningen och det känns som vi är högt upp på spänningskurvan nu!