Good girls don't make history (SV)

DU ÄGER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

SÅÅÅ BRAAA!!!!!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ Så fruktansvärt bra!!!!!!!

Wow!

Asså, det om titeln. Jag har varit och klickat på den titeln typ 15 ggr nu och sedan klickat ut när jag insett att det är en berättelse haha, alltså är ändå titeln väldigt bra!

Jupp, jag kör på. Har ingen inspiration alls och detta är sista kapitlet jag har färdigskrivet. Ni får förebereda er på ett slut snart, antar jag.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Del 11

Jag kände mig stor och mjuk där jag låg. Nästan som att jag hade feber. Skummadrassen var väldigt tunn, så jag kände golvet igenom den. Täcket låg i en korv under soffbordet, jag hade väl sparkat av mig det i sömnen.
Jag glodde upp i taket och trodde för ett ögonblick att tårarna skulle börja rinna igen, men det var som att mina ögon var helt torrlagda nu. Jag bara glodde upp i det vita, fräscha taket.
Koffe hade kommit hem föregående kväll och jag hade försökt gå hem, men både han och Anders hade hållit mig tillbaka och sagt att det nog var bäst att jag sov hos Koffe. Jag antog i nuläget att de trott att jag inte var tillräckligt stabil i psyket för att klara att gå hem i en mörk park. Därför låg jag där jag låg.
Jag önskade att Koffes mamma inte skulle komma hem förrän jag själv åkt därifrån. Hon skulle säkert fråga massor och jag skulle få panik.
Jag satte mig upp och försökte att inte tänka på hur jag måste se ut. Jag hade fått ta en dusch efter Anders gått och nu var mitt hår helt platt och tovigt. Osminkad.
Mina ögon kändes grusiga och jag gnuggade dem när jag satt mig upp. Jag kände hur jag luktade svett och önskade att jag inte hade gått hit. Önskade att jag inte gått med på Eminas förslag. Önskade att jag gått till skolan just den där dagen istället för att ta bussen.
Och så var det Anders.
Jag kände hur en varm våg sköljde genom kroppen. Anders. Hur vi hade suttit där under handfatet. Vi hade hört hur vattnet forsade fram genom rören inne i väggen. Vi hade känt det kalla kaklet på våra ryggar.
Och så hade han helt plötsligt kysst mig.
Jag hade blivit chockad. Anders hade bara lutat sig fram, vridit mitt ansikte mot hans och pressat sina läppar mot mina. Och jag hade inte kämpat emot. Inte ens lite.
Jag undrade hur det hade känts för honom. Om jag hade smakat äckligt av… usch, jag orkade inte tänka på det.
Det enda jag visste var att allt känts fantastiskt för mig. Att jag slutade tänka på allt.
Mina funderingar avbröts av en smäll från en dörr och jag ryckte till av rädsla. Jag hörde trötta steg i hallen och Koffe kom in i rummet. Han hade på sig en t-shirt, flera storlekar för stor, och ett par pyjamasshorts med gula solar på. Hans blonda hår stod åt alla håll och kanter och han gäspade stort så att hans adamsäpple for upp och ner.
“Morgon, Paul”, sa han, tittade på mig och log snett. Jag log tillbaka och kände hur glad jag var över att Koffe fanns här för att stötta mig. Inte på samma sätt som med Anders, utan Koffe kändes mer som en… vän. Han var som en stadig vägg som stöttade upp en. Trots att jag knappt känt honom i en vecka.
Koffe gick genom rummet förbi min madrass och drog upp rullgardinen. Ljuset föll in och bländade mig - en solig dag ute. Det vita rummet såg genast stort och fräscht ut igen. Det enda som skiljde sig från hur det sett ut i går var mattan - den var nere i tvättstugan. Bara tanken på det fick mig att vilja sjunka ner på botten av Marianergraven.
Koffe tittade på mig med en blick jag inte lyckades tyda. Sedan öppnade han långsamt munnen.
“Så…” Han kliade sig fundersamt på hakan. “Du och Anders…?”
Jag kände hur allt blod i kroppen forsade upp i mitt ansikte och jag spärrade automatiskt upp ögonen. Koffe flinade.
“Du anar inte hur kul du ser ut”, sa han och slog sig ner i soffan. Han la upp fötterna på soffbordet och la händerna bakom huvudet. Jag kände mig liten där jag satt på madrassen, så jag ställde mig upp.
“Ta det lugnt, jag lovar att inte säga något till någon om du betalar”, sa han. “Ger du mig pengarna nu eller?”
“Ha ha, jätteroligt”, sa jag men lyckades inte se sur ut längre. Jag smålog. Rodnaden sjönk lite på kinderna.
“Han sa det till mig ute i trapphuset, när du stod i duschen. Han sa att ni hade kysst varandra.”
Jag ville att han skulle berätta om Anders sagt något mer om det, men Koffe satt tyst och betraktade mig med sina blå ögon. Ett leende lekte i hans mungipa. Han väntade på att jag skulle säga något. Den jäveln.
“Eeeeeh…” Jag bet mig hårt i läppen och blängde på honom.
“Vad har du att säga till ditt försvar, Paul?” sa han lågt med en busig blick. “Erkänner du att du, Paulina Eriksson, kysst min bästa vän inne på min toalett?”
Jag tittade på honom och gav sedan upp.
“Fine, din stalker”, stönade jag och lutade mig fram för att ge honom en smäll på axeln. Han tog istället tag i min arm, drog ner mig i soffan och kramade mig. Jag skrek och han kittlade mig.
“Från och med nu har du min tillåtelse att göra det igen”, sa han glatt, rufsade om i mitt hår och gick sedan ut i köket för att fixa frukost.

Så jäävla bra!!!

Snälla skriv mer snart!

haha, vi får se om jag får lite inspiration ♥ just nu har jag skrivtorka.

Neeeeej! Du får inte lägga ner denna berättelsen!!!
Jättebra!!!!!! Sjukt, sjukt bra!!! ♥