Quirrells första år på Hogwarts

Hurra
Nytt kapitel på världens bästa fanfiction

Jättebra!!!
Roligt att du kör igen!

Vad kul att du fortsätter igen!
Superbra kapitel!

Hej hopp denna söndagskväll! Nu kommer ännu ett spännande kapitel. Hoppas ni gillar det.

____________________________________________________


Kapitel 26- Överfallet


”Det är ju vansinne!” väste Frank när Quirinus berättade om sin teori. ”Skulle Marrigburn smuggla in Du-vet-vem till Hogwarts?”
”Varför tror du hon hatar mugglarfödda? Hon är förstås en sån där dödsätare, och Voldemort hatar ju mugglarfödda”, sa Quirinus.
”Är du inte klok!” väste Frank och såg sig om.
”Vad menar du?” frågade Quirinus.
”Du sa Du-vet-vems namn!” sa Frank med sammanbitna tänder.
Quirinus suckade; visserligen tyckte han att det var hemska saker Voldemort hade utfört, men han tyckte ändå att det var förvirrande på något sätt.
”Förlåt”, mumlade han.
Frank suckade lika djupt.
”Hur som helst, så låter idén vansinnig! Marrigburn skulle aldrig kunna göra något otäckt mitt framför näsan på Dumbledore, jag menar, alla har respekt för honom”, sa han.
Quirinus bet sig i läppen och sa:
”Varför hjälpte hon inte Martin då?”
”Kom igen nu Quirinus!” sa Frank och dängde sin bok på bordet med en sådan kraft att en bläckflaska föll till golvet. ”Marrigburn hatar alla som inte går i Slytherin…”
”Hon ogillar dom elever som inte går i Slytherin. Mig hatar hon, som om jag vore pestsmittad”, sa Quirinus dystert.
”Jaja! Men i alla fall”, fortsatte Frank otåligt, ”så ville hon helt enkelt inte. Hon är ju olik Snigelhorn eller hur? Han favoriserar inte sitt elevhem, utan bara dom elever som gör bra ifrån sig. Alltså så finns det ingen anledning att fundera. Du råkar kanske illa ut! Det är klart hon vill säkert bli av med alla mugglarfödda, och hon försöker göra det utan att Du-vet-vem har gett order om det.”
”Du har väl rätt”, suckade Quirinus och återgick till böckerna.
Men på natten kunde han inte somna. Det var så märkligt alltihop. Visserligen litade Quirinus på Frank, men han kände på samma gång att allt var fel. Han suckade och somnade.


Ett par veckor efter dom märkliga händelserna drog Quirinus fram osynlighetsmanteln. Han hade beslutat för att ta reda på allt som hade med Voldemort att göra och dom böckerna fanns bara i Den Avskilda Bokavdelningen.
”Du är fullkomligt galen!” sa Frank.
”Jag måste ta reda på varför Ma…jag menar någon inte skulle kunna smuggla hit Du-vet-vem”, sa Quirinus.
Frank såg ut att vilja bita tungan av sig, men han sa ingenting annat än lycka till.

Efter lektionen i trollkonsthistoria, som var den sista, gick Quirinus iväg mot biblioteket. Han gick så hastigt att han råkade slå till flickan som han hade hjälpt innan lovet.
”Förlåt!” sa Quirinus och plockade upp hennes bok. ”Jag såg dig inte.”
”Det gör ingenting”, sa flickan glatt.
”Så Lestrange har inte gett sig på dig igen”, sa Quirinus.
”Nej, faktiskt inte”, sa flickan och log strålande.
”Så bra”, mumlade Quirinus, medan han kände efter så att osynlighetsmanteln låg kvar i väskan.
”Du brukar väl umgås med Frank Longbottom?” frågade flickan plötsligt.
”Ja”, svarade Quirinus. ”Hur så?”
Flickan ryckte på axlarna och sa:
”Jag bara undrade.” Hon sköt upp sin glasögon på näsan och gick sin väg.
Biblioteket var lyckligtvis tomt när Quirinus kom dit. Han tog fram fjäderpennan och sin anteckningsbok och stuvade ner dom i sin ficka, innan han gömde väskan bland några hyllor. Sedan svepte han manteln över sig och gick in. Quirinus kände hur håret reste sig i nacken; det var som att han hörde viskningar från böckerna.


Mot kvällen satt Quirinus och stirrade in i brasan, trött och ledsen efter sitt sökande. Det hade inte funnits något enda spår av Voldemort i böckerna.
Alla mugglarfödda kommer att bli vettskrämda och åka hem innan terminen ens är slut, det kan till och med hända att dom vägrar komma tillbaka. Då får jag aldrig mer se Sharon! tänkte Quirinus sorgset.
Just då kom Frank instormande med en tjock bok i famnen.
”Jag visste väl att jag hade läst nånstans varför Du-vet-vem aldrig skulle komma in på Hogwarts” flämtade han.
”Är det sant!?” frågade Quirinus och torkade sig snabbt i ögonen.
”Läs här!” sa Frank och slog upp en sida. ”Stycket är rätt kort, men det kan vara nyttigt att veta!” tillade han.
Quirinus tog emot boken och läste:


I flera år har Ni-vet-vem härskat över trollkarlsvärlden.

Ni-vet-vem har spridit skräck även i mugglarvärlden. Många människor har fått sätta livet till, häxor och trollkarlar som mugglare. Ni-vet-vem gör sig av med alla trollkarlar och häxor som är mugglarfödda. Ingen har någonsin kunnat stoppa honom eller hans fruktade dödsätare. Den ende som Ni-vet-vem någonsin har fruktat är Albus Dumbledore, som anses vara den störste trollkarlen i vår tid.

”Förstår du?” viskade Frank dramatiskt.
”Ja, så länge Dumbledore är i närheten så kan ingen bli skadad”, mumlade Quirinus.
”Just det!” sa Frank triumferande.


Under trollformelläran, funderade Quirinus på vad som kunde hända, om Dumbledore lämnade skolan. Skulle Voldemort storma in i skolan utan vidare?
”Snälla, släpp det där nu”, suckade Frank när lektionen var över. ”Du-vet-vem stormar inte in hit, okej? Tänk istället på våra examensprov nu”, tillade han.
”Jag tänker på våra examensprov också”, sa Quirinus. ”Men det kanske inte är så lätt när man tänker på vad som kan hända med Sharon och dom andra eleverna som är mugglarfödda.”
Frank bet sig i läppen och dom sa ingenting till varandra på ett tag.
Mot slutet av eftermiddagen gick Quirinus iväg till biblioteket för att lämna igen några böcker. Han skulle just gå mot stora salen (efter att Sam hade uppehållit honom och frågat hur han mådde efter händelsen i sjön), när han plötsligt hörde ett hjärtskärande skrik från ett klassrum.
Det lät som någon höll på att bli torterad. Quirinus vände på klacken och sprang bort åt det håll han hade hört skriket och kom fram till en dörr. Han ryckte i den för att ingripa när han återigen hörde skriket. Men den var låst. Skriket hördes igen.
Utan att fundera, slet Quirinus fram sin trollstav, pekade med den mot låset och sa:
”Alohomora!”
Han ryckte upp dörren och gick in. Det var ingen trevlig syn som mötte honom. Mitt på golvet låg en pojke från Hufflepuff och vred sig av smärta. En dörr stängdes med en smäll i andra änden av rummet. Quirinus sprang fram till pojken och utbrast:
”Vad hände egentligen?! Snälla, säg något! Kom igen! Säg något!”
”N-någon…använde…” Pojken avbröt sig och vred sig av smärta.
”Vad använde personen?” frågade Quirinus och tog tag om pojkens axlar.
”Cru…”, sa pojken innan han svimmade.
Quirinus ruskade försiktigt på honom, men när det inte hjälpte satte han ett par fingertoppar mot halsen. Han drog en djup suck av lättad när han kände pulsen. Men pojken behövde komma iväg till sjukhusflygeln så fort som möjligt.
Quirinus sprang iväg mot dörren och ropade:
”Hjälp! Det är någon som har blivit överfallen! Hjälp!”
Steg hördes vilket kunde betyda att någon hade hört honom. Quirinus skyndade fram mot pojken.
”Det är ingen fara. Någon kommer nu, du ska snart vara i säkerhet”, mumlade han i ett försök att lugna pojken, så som han försökte övertyga sig själv.
Efter några sekunder dök professor Dumbledore upp, tillsammans med Flitwick, Snigelhorn, Sprout, madam Hooch och McGonagall. Quirinus ställde sig åt sidan, medan han kände hur han ryste. Han såg hur det ryckte i pojkens kropp, trots att han hade svimmat. En hand sattes på axeln och Quirinus såg upp på professor McGonagall.
”Professor Dumbledore har bett mig att ta dig till hans kontor. Han kommer upp dit sen, när han har hjälpt mr Fowler till sjukhusflygeln.”
Hon lät inte alls lika sträng som hon brukade, utan mycket vänlig.
Quirinus följde efter henne, medan det knöt sig i magen; dom där ryckningarna var svåra att glömma. Saken blev inte bättre av att mr Filch dök upp runt ett hörn, tätt följd av mrs Norris, som började jama högljutt.
”Det handlar inte om något straff, Filch!” sa McGonagall när vaktmästaren hade börjat prata om straffkommendering. ”Han är med mig. Gå istället till professor Marrigburn och säg till henne att genomsöka klassrummet.”
Dom fortsatte gå vidare genom korridoren. McGonagall stannade framför en konstig stenfigur.
”Hallonsorbet!” sa hon klart och tydligt.
Stenfiguren började röra på sig och en spiraltrappa syntes bakom den. När Quirinus satte foten på trappan, började den röra på sig, samtidigt som muren slöt sig bakom honom. Trots att det gick långsamt, kände Quirinus att han blev yr.


Trappan förde honom till en ekdörr med en portklapp av mässing, som var formad som en grip. Han tvekade ett par sekunder, sedan öppnade han försiktigt dörren och klev in i rummet. En massa tavlor med gamla häxor och trollkarlar hängde på väggarna.
Dom iakttog honom med nyfikna blickar. Quirinus, som kände sig illa till mods av blickarna, såg sig om i Dumbledores kontor. Det var ett mycket vackert cirkelformat rum som var fyllt med spröda ljud. Där fanns också en massa besynnerliga silverinstrument, som sände ut små rökmoln.
Trollkarlarna och häxorna i porträtten slutade efter ett tag med att stirra ut över rummet, vilket gladde Quirinus mycket. Han kände hur det gick kalla kårar längst ryggraden; han hade alldeles glömt bort att fråga McGonagall varför han skulle vara hos Dumbledore. Tänk om han blev anklagad för att ha överfallit den där pojken.
Det var Marrigburn. Hon kommer att göra sig av med alla mugglarfödda. Fowlers föräldrar är ju mugglare, tänkte Quirinus bittert.
Han kände sig tom inombords när han tänkte på att han kanske aldrig skulle få se Sharon, för hennes föräldrar skulle kanske aldrig låta henne få komma tillbaka efter sommaren.
Med en tung suck gick Quirinus fram till ett enormt skrivbord för att sätta sig, när han hörde ett litet halvkvävt ljud.
____________________________________________________

Nu blev det spännande!

Ryser riktigt nu
Vem gav ifrån sig ljudet?

Toppen bra kapitel

Super!!

Superbra!!!

Här får ni underbara läsare ett nytt kapitel.
____________________________________________________


Kapitel 27-Fawkes


Quirinus vände sig långsamt om och blev väldigt förvånad. På en pinne satt en vacker fågel med en röd och gyllne fjäderskrud. Den tittade försiktigt på Quirinus, som gick närmare den. När han närmade sig den, gav den ifrån sig ännu ett halvkvävt ljud. Dörren till kontoret och Dumbledore kom in.
”Jag ser att du har träffat Fawkes” sa han och log.
”Han är mycket vacker”, sa Quirinus och strök den varsamt över vingen.
Fawkes gav ifrån sig ännu ett halvkvävt ljud och lutade huvudet mot Quirinus axel.
”Han är en fågel Fenix. Dom är mycket fascinerande. Dom kan bära tunga bördor och deras tårar kan läka sår”, förklarade Dumbledore lugnt. ”Dessutom, så fattar den eld när den dör”, tillade han.
Quirinus svalde hårt, det lät inte något vidare trevligt.
”Men… blir det inte ensamt för er då? Jag tänkte, om Fawkes skulle börja brinna?” frågade han försiktigt.
Vid dom orden log Dumbledore och sa:
”Om han skulle börja brinna, föds han på nytt ur askan.”
Han strök Fawkes över huvudet innan han satte sig ner vid sitt skrivbord.
”Var snäll och sätt dig ner Quirinus”, sa Dumbledore och gjorde en gest mot en stol framför skrivbordet.
Quirinus lydde genast. Han hade alldeles glömt bort varför han var där.
”Jag kan tala om att mr Fowler kommer att klara sig, bara han får vila upp sig några dagar”, sa Dumbledore.
”Vad var det för formel han hade råkat ut för?” frågade Quirinus.
”Cruciatusförbannelsen”, sa Dumbledore med en tung suck, ”det är en av dom oförlåtliga förbannelserna i alla tider.”
”Jag… jag undrar vem som gjorde det”, sa Quirinus försiktigt.
”Jag har mina misstankar. Men nu vill jag gärna höra din version om det som hände”, sa Dumbledore.
Quirinus tvekade ett ögonblick innan han berättade allt.
”… och sedan började det rycka i Fowlers kropp… ja, det var allt, professorn.” Han stirrade ner i golvet.
”Du hann aldrig se vem som hade stängt dörren?” frågade Dumbledore.
”Nej”, mumlade Quirinus och såg upp, ”men jag tror att det var samma person som… som…” Han ville helst inte tänka på det som hade hänt vid sjön.
”… som använde Avväpningsbesvärjelsen mot dig och miss Roberts, inte sant?” sa Dumbledore vänligt.
Quirinus blev förvånad.
”Hur visste ni att det var det jag tänkte säga?”
”Jag har ett mycket bra minne”, sa Dumbledore med en vänlig glimt i ögat. ”Madam Pomfrey berättade vad som hade hänt, och jag måste säga att du var modig”, tillade han.
Quirinus kände att det började hetta till i ansiktet. Men han kände också en klump i magen.
”Vet pappa om det?” frågade han efter ett par sekunders tystnad.
”Nej, ingen av oss har skrivit om det som har hänt. Så jag ska inte säga något till Harold”, sa Dumbledore lugnt.
”Bra… för… jag lovade att vara försiktig, och… jag talar nog om det för han själv”, mumlade Quirinus.
”Det låter bra.” Dumbledore reste sig upp och följde Quirinus till dörren.
Fawkes gav ifrån sig ett halvkvävt ljud.
Just vid dörren tvärstannade Quirinus och frågade:
”Vad händer… om det här fortsätter?”
”Då blir vi tvungna att skicka ett brev till alla föräldrar. I värsta fall blir vi kanske tvungna att stänga skolan, men vi ska kontrollera saken noggrant”, svarade Dumbledore.


Ryktet om att Fowler hade blivit utsatt för Cruciatusförbannelsen spred sig snabbt, och eftersom Quirinus var den som hade upptäckt alltihop, bad alla honom om en redogörelse.
”Det låter jätteotäckt!” viskade Frank.
Det var under kvällen efter middagen och dom var på väg till biblioteket.
"Just det”, sa Quirinus. ”Och det värsta är att Dumbledore bara misstänker någon!” tillade han.
Dom fortsatte gå vidare, när dom hörde en obehagligt bekant röst.
”…jag skulle gärna vilja hjälpa personen som försöker få bort alla mugglarfödda elever.”
”Det skulle jag också vilja göra!” sa Rodolphus röst ivrigt.
”Det kanske är bäst vi gömmer oss!” viskade Frank förskräckt.
Quirinus drog hastigt upp osynlighetsmanteln; han hade ingen större lust att stöta på Snape. Han och Frank hade just hunnit gömma sig under den, när Snape och Rodolphus hade rundat ett hörn.
”Det kommer snart inte att finnas någon kvar. Först en liten förstaårselev från Ravenclaw, och sedan den där stöddige Fowler från Hufflepuff”, sa Snape elakt.
”Jag undrar vem som gör det”, sa Rodolphus.
”Säg det. Marrigburn har ju alltid haft rätt åsikter när det gäller mugglarfödda elever!” sa Snape. ”Tänk, om inte det här hade hänt, då hade jag nog förlorat hoppet!” tillade han.
Quirinus kände vreden inom sig och råkade i all hast sparka till en staty. Frank såg förskräckt ut. Men Snape och Rodolphus hade tydligen inte hört något, för dom gick vidare.
”Skönt att dom stack!” sa Frank, när dom drog av sig manteln.
”Minst sagt!” flämtade Quirinus. Det gjorde ont i foten.
”Förlåt att jag inte trodde dig! Det måste vara Marrigburn!” sa Frank. ”Det är okej. Nu vet vi i alla fall att alla elever i Slytherin tror att det är Marrigburn.”


Under trollkonsthistorian följande dag, diskuterade Quirinus och Frank teorierna om vad som skulle hända med nästa elev som var mugglarfödd. Adam, Martin och Jake hängde också på.
”Det rör sig om mugglarfödda”, sa Adam och gned sig i pannan.
”Just det. Jag tror att Vol… jag menar Ni-vet-vem kanske får hjälp här inifrån”, sa Quirinus, som hade hållit fast vid sin idé.
”Men Dumbledore finns här, så inget händer”, sa Frank.
”Det stämmer nog. Men jag håller med Quirinus. Marrigburn har ju gått i Slytherin och alla i det elevhemmet avskyr ju mugglarfödda!” sa Jake.
”Men vem är det som… ajj!” Martin föll plötsligt omkull på golvet och kved till.
Quirinus snodde om och fick syn på Lestrange som log hånfullt.
”Den där Krokbensbesvärjelsen är ju helt perfekt!” sa han och Black brast ut i gapskratt.
”Väldigt roligt Lestrange! Verkligen jättekul! Jag skrattar ihjäl mig!” sa Quirinus ilsket och hjälpte Martin upp på fötter.
"Ja, det gjorde jag också för några veckor sen. Snape har då sagt att han skulle vilja skicka blommor till den som skickade Avväpningsbesvärjelsen på dig och Roberts”, sa Lestrange och en elak glimt syntes i hans kalla ögon.
”Hördu! Även om jag vet att ni är bra konstiga, så ger det dig ingen rätt ge dig på Martin!” fräste Quirinus.
Black slutade skratta och såg nästan hotfull ut.
”Jag trodde aldrig att du skulle sjunka så lågt, Quirrell!” sa Lestrange lugnt och gick fram mot Quirinus. ”Du umgås med fegisar som Longbottom, och du pratar med Roberts som är mugglarfödd. Och jag fattar verkligen inte hur du kan hjälpa McMillan, som är så vilsekommen av sig och nästan en ynk! Hans mamma är ju en smutsskalle!” tillade han och log elakt.
”Det är hon inte alls!” utbrast Martin plötsligt.
”Inte det? Det var då vad min pappa har sagt i alla fall.” Lestrange log.
”Lägg av!” fräste Frank.
”Det är ju sant! Och så gifte hon sig med en tarvlig mugglare! Inte undra på att du jämt snubblar över dina fötter McMillan, du klarar inte ens av en enkel trollformel!” sa Lestrange och log innan han gick iväg.
”Bry dig inte om honom”, sa Quirinus, men Martin tittade upp på honom. Hans ögon var blanka.
”Det är ju sant! Jag är klumpig!” sa han.
”Du är inte klumpig!” sa Adam bestämt.
Men Martin verkade inte lyssna. Han knuffade sig förbi Frank och gick iväg. Quirinus kände sig rasande på Lestrange.
”Jag fattar inte varför den där Lestrange jämt ska trycka ner andra!” sa Jake argt.
”Det gör inte jag heller!” sa Quirinus. ”Vad är en ynk förresten?”
Adam suckade tungt och sa:
”En ynk är en person som inte kan trolla, trots att föräldrarna har trollkarlsblod i sig. Men Martin är ju ingen ynk! Så jag tycker att det var elakt sagt! ”
”Ordet ’smutsskalle’ är lika elakt! Det är ett skällsord för häxor och trollkarlar som är mugglarfödda!” sa Frank.
Quirinus kände sig olycklig för Martins skull. Han visste ju att mr McMillan hade varit mugglare och dött av en hjärtsjukdom.
”Vi kanske ska prata med Martin?” sa Jake.
”Bra idé”, sa Quirinus som vaknade upp ur sina tankar och dom började gå mot stora salen.
____________________________________________________

Nu fick ni veta vem som gav ifrån sig det halvkvävda ljudet.
Det kanske inte var det bästa kapitlet, men jag hade brist på idéer när jag skrev berättelsen. Hoppas på överseende.

En del kanske tycker det är konstigt att Quirinus inte vill att pappan ska få veta vad som hände i sjön men han sa ju att han berättar själv och om ni har läst de andra avsnitten, så har han ju lovat att inte vara i närheten av sjön. Dessutom är Dumbledore inte den som skvallrar!

Okej, Snape är en riktig knöl, men kom ihåg, sjunde boken hade inte kommit ut när jag skrev storyn!

Jättebra skrivet

JAG VILL HA MER