The end of Draco Memoraid

Yay!!

Åh, det ser jag fram emot!!♥

OMGGGGGGG!!!!!!♥

Läser fortfarande! Tar igen det jag har missat. Hoppas du fortsätter som du lovade mig.

Kram gamla ditto under ett nytt namn ♥

Va gulliga ni är!! Jag har haft fullt upp med att rätta min första fanfiction, Draco Memoraid 1. Jag går igenom den, för att kunna göra detta riktigt bra. Har nämligen en tanke på att lägga upp den här igen, redigerad och fixad. Ännu bättre helt enkelt. Tack till alla mina gamla bevakare, som är här trots att det tog mig 3,5 år att skriva tvåan. Fantastiskt! Och ni nya, ni är.. ! ♥ Här har ni ett nytt kapitel, iallafall! Har ny dator och inget skrivprogram så ber om ursäkt för stavfel. Har nämligen en släng av dyslexi... Tack Trezzan för all hjälp när du var här och hälsade på mig ♥ Hoppas du har det bra i skogen!

Kapitel 12

Tapeterna var vita. Gardinerna var vita. Lakanet var vitt. Varför var allting så vitt i ett rum som bara dolde ett enda stort mörker?

Jag låg i en utav de gamla sängarna och tittade rakt upp i taket inuti sjukhusflygen. Så många gånger hade jag varit här, både för min egen och för andras skull. Så många elever, lärare och rektorer hade legat i de här sängarna var flera decennier gamla. Kanske hade Dumbledore i sin ungdom legat i just den här sängen och fundersamt stirrat upp i taket, precis som jag gjorde nu? Kanske hade han också studerat de vita gardinerna och funderat över varför allting var så vitt? Men han hade nog inte legat i det här vita rummet och känt känslan av mörker komma krypande närmare och närmare. Ensam. Jag var alldeles ensam uppe i sjukhusflygen. Ändå kände jag mig iakttagen. Försiktigt lyfte jag handen och snuddade med fingerspetsarna över pannan. Fortfarande kallsvettig. Jag fick syn på min egen spegelbild och ryggade tillbaka. Ansiktet var blekt och ögonen såg ut som svarta hål i mitt vita ansikte. Stora, mörka avfallsgrundar. Läpparna var nästan lika bleka som ansiktet, som var fullt av rispor. Jag mindes ingenting, ändå kände jag en stor skräck i bröstet. Den satt som fastgjuten och fick mig att vilja kasta mig upp ur sängen, ut genom fönstret och falla handlöst nedför slottet tills jag nådde marken och föll ihop, kall och död. Vad hade hänt? ”Dementorer”, hade Neville sagt. ”Massor av Dementorer”. Det var det enda han hade sagt på flera dagar, och de andra trodde att han tappat förståndet. Jag trodde ingenting, utan var bara tacksam över att de blivit utkörda av Madam Pomfrey ur flygen, så jag slapp delta i deras prat. Vem som hade kastat patronusen och varför denne hade gjort det. Vem det än nu var, hade räddat våra liv. Hade det varit förra hösten så hade jag genast deltagit i deras gissningslek. Nu kände jag bara en stor trötthet. Alla som stod mig nära var borta. Mamma var död. Draco var borta. Hermione, Ron och Harry, som hade kallat sig för mina bästa vänner, hade fortfarande inte hört av sig. Varför då inte jag också?

”Mår du bättre Miss?” Madam Pomfreys uttryckslösa ansikte dök upp i dörren. Om jag inte hade varit så trött, så hade åsynen av henne gjort mig nyfiken. Madam Pomfrey hade alltid varit en sträng, men mycket omtänksam häxa. Nu såg hon bara stel och drömmande ut, som hon var någon helt annanstans. Hon rörde sig som en robot genom rummet och rätade mekaniskt till mitt lakan. ”Något att dricka, Miss Jacobson?”
”Öh, nej tack Madam Pomfrey”, sa jag och drog upp täcket. ”Det är bra tack.”
”Jag hämtar ett glas pumpajuice åt dig, Miss”. Hon försvann ut genom dörren igen och jag stirrade hänfört efter henne. Madam Pomfrey hade väckt mig ur den dvala som jag befunnit mig i senaste dygnet, och hjärnan började långsamt spinna på igen. Rummet var kanske inte fullt så vitt längre.


Blaise hade aldrig tyckt om Svartkonst. Sedan den dagen som hans morbror förvandlat hans favoritnalle till en köttätande fladdermus, så hade han föraktat det. Detta var givetvis ännu ett skäl till att han inte platsade i Slytherin, vilket Draco alltid varit snabb att tala om för honom. Nu hade han blivit tvungen att använda sig utav det. Han hade blivit tvungen att kasta en confundus besvärjelse över halva sin klass, för att kunna bortförklara varför han stod och pratade för sig själv i ett mörkt rum på andra våningen. Han hade också behövt använda sig av Imperio för att få Ginny, Dean och Seamus att fortsätta låtsas som om de enda de intresserade sig för var Dementor överfallet i den förbjudna skogen. Neville hade han inte ens brytt sig om att förhäxa.
Blaise kände sig nästan stolt när han försiktigt öppnade dörren till puben och steg in. Han sjönk ner på en ranglig stol och såg sig försiktigt omkring. Pubens invånare bar samtliga svarta klädnader. Alla hade sina huvor uppdragna för att dölja sig för mindre välkomna gäster. Vid bordet närmast honom satt tre häxor hopkrupna. De viskade lågmält med varandra samtidigt som det misstänksamt iakttog honom över kanten på sina koppar. När en utav dem lyfte koppen fick Blaise en skymt av innehållet. De var obehagligt likt blod och han tittade snabbt bort.
”Ah, se unge Zabini”. Innehavaren, en mycket gammal och tandlös trollkarl vid namn Slaverik, släntrade fram till honom. Hans utstående ögon snurrade runt i sina hålor, och munnen drogs ihop i ett leende. Blaise kunde inte avgöra om leendet var avsett för att välkomna eller skrämma. Försäkerhetsskull drog han på smilbanden tillbaka.
”Jag ska meddela unge Mr Malfoy att ni är här.” Slaverik såg upphetsad ut, precis som om han blivit tilldelad ett hedersuppdrag.
Blaise nickade och mannen haltade iväg bakom ett skynke, och försvann. Blaise bet sig i tungan och försökte att behålla den lilla värdighet som hans namn fortfarande gav honom, trots att han var obehagligt medveten om att skräcken antagligen lyste om honom. Han blängde på häxorna som fortfarande glodde när de trodde att han inte såg, och beställde sedan in ett stort glas med eldwhiskey, mest för att ha något att göra. Knappt hade han hunnit smutta på drycken, som han i själva verket inte ens tänkte röra, innan det hördes ett dovt POFF, och någon satte sig i stolen mittemot honom. Blaise kände bara en enda person som hade så ljust hår, blekt ansikte och kalla ögon. Malfoy var sig lik. Dödsätarmärket på hans vänsterarm syntes tydligt trots att ljuset inne på puben var dunkelt.
”Ni hade sökt mig.” Blaise försökte att få till en någorlunda karsk ton. Han visste direkt att han misslyckats. Han var fortfarande rädd för Draco.
”Zabini”, Draco talade snabbt. Han såg sig om över axeln, som för att försäkra sig om att han inte var avlyssnad. ”Ge dig av härifrån. Jag menar det”, la han till när han såg Blaises ansiktsuttryck.
”Mörkrets herre har riktat in sig på slottet”, hans ögon spärrades upp.
”Jag vet det inte säkert....Men jag vet att det kommer att ske. Ge dig av och ta Elli med dig. Ta er till ett säkert ställe. Någonstans där dem inte kan hitta er.” Hans röst var stadig men ögonen rädda.
”Varför bryr du dig om det nu?” Blaise lutade sig fram över bordet. Närmare. ”Dementorerna höll på att slita hennes själ i stycken. Jag vet att ni vet vilka som skickade dem. Jag vet att...”
”Tyst med dig!”
Blaise såg skuggan som drogs över Malfoys ansikte.
”Du vet ingenting, Zabini. Om du gjorde det så hade allting sett annorlunda ut.” Malfoy reste sig upp, och mötte Blaise blick.
”Gör bara som jag säger utan att krångla för en gångs skull. Om exakt tre månvarv kommer Hogwarts att stå i brand. Vi kommer för att stötta Mörkrets herres väg tillbaka till makten. Ni vet det, alla vet det. Du och jag också, Zabini. Vi båda vet hur utgången blir. Ni förlorar. Ännu en gång.” Malfoy lutade sig så nära att deras ansikten bara var någon centimeter ifrån varandra. ”Ni kanske kan lura min far att du skulle täcka upp för vår sida, Zabini. Men mig lurar du inte. Lyd mitt råd. Ta Elli med dig och ta er från det där patetiska slottet. Om ni försvinner vid gryningen när det tredje månvarvet passerar, så klarar ni er. Du skulle göra mig en tjänst då.” Malfoy tittade bort vid den sista meningen, och Blaise kunde svära på att hans röst darrade.

YAYYYYYYYY!!! ETT NYTT KAPITEL♥♥♥♥♥♥♥

Jag är glad att du gillar det!

Always♥♥ du skriver sjukt bra ♥♥

Jättebra!!

Du frälser mitt liv med din skrivning å du underbara. Skogen var underbar i förrgår natt men igår var det läskigt så jag sov på hotell. Haha!

Vet att du skriver på kapitel 13 så jag väntar med undran på allt som kommer att hända. Draco din mes. ♥