Vägen till döden [THG]

Kapitel 9 (Grace)
Jag och killen, som tydligen hette Liam, blev fösta in i det stora huset. Jag visste inte vad det hette, ingen som jag kände pratade någonsin om det, men jag visste att det fanns där. Massor av fredsväktare gick bakom oss, framför oss, och på båda våra sidor. Vi fick gå in i ett litet vitt rum, med inga möbler utom en vit, smutsig soffa. De puttade ner oss i soffan och gick sedan ut genom dörren igen och låste den.
Ur en annan dörr kom min familj stapplande mot mig. När jag såg dem fylldes mina ögon med tårar och jag rusade mot dem och omfamnade dem hårt. Jag kunde inte släppa taget, för då skulle det kännas som om jag släppte taget om dem för alltid. Så jag fortsatte att hålla om dem, allihop, med Lucy inträngd i mitten. Inte ens när de försökte dra sig loss släppte jag taget. Det var först när de började kvida som jag förstod att jag höll om dem så hårt att det gjorde ont på dem, och då släppte jag taget. Jag hade egentligen ingenting att säga till dem. Eller jag hade massor att säga, men jag kunde inte bryta tystnaden.
"Du lovade... Du lovade att... Att... Inte bli vald..." Snyftade Lucy och jag lyfte genast upp henne i min famn och kramade henne hårt. Jag visste inte hur jag skulle svara på det. Därför förblev jag tyst.
"Grace... Se till att komma hem." Sa mamma med sorgsen röst, och jag såg hur tårarna började glänsa i hennes ögonvrå. Jag drog in mamma och Jack i kramen och det ända jag kunde få fram ur min mun var ett tyst "Förlåt". Efter en stund kysste jag alla på pannan och sa åt dem att de borde gå hem, så fredsväktarna tog dem med sig och alla försvann ut ur rummet.
"Du har tur som har en familj." Jag snurrade runt och såg Liam sitta på samma plats i soffan som innan. Jag hade glömt att han var där. Jag undrade vad som hade hänt med hans familj. Som om han hade läst mina tankar svarade han: "Min familj dog i svält."
"Jag är ledsen." Sa jag och satte mig ner på soffan bredvid honom.
"Var inte det. Det var länge sedan." Svarade han och den stela tystnaden la sig över rummet.

Så fort vi klev på tåget föste några personer mig till ett rum, som tydligen skulle vara mitt eget under tågresan. När jag kom in i rummet slängde jag mig genast på sängen och tankarna bara flög genom mitt huvud. Skulle jag aldrig få träffa min familj igen? Skulle jag behöva dö för regimens skull? Varför skulle just en av mina lappar dras upp och väljas ut till Hungerspelen?! Det var ju trots allt bara 20 lappar som det stod mitt namn på. Och såklart så skulle Laila McKinley dra upp just en av de lotterna. Tack. Nu är jag dömd till döden, och om jag lyckas klara mig, då måste jag bära på en oerhört hemsk börda: att veta att massor av liv har gått till spillo för att jag skulle få komma hem. Det skulle jag aldrig stå ut med.
Jag fortsatte att stirra upp i taket tills jag kände att tåget sakta började rulla. Då satte jag mig upp och gick långsamt till ett stort fönster i mitt rum, där jag såg mitt hem sakta glida ur mina händer och förstod att det här var något så hemskt att jag aldrig, aldrig någonsin skulle förlåta regimen.

~~~~~~~~~~

TAAAAACK FÖR ATT NI LÄSER! Och förlåt för att jag inte har skrivit på jättelänge... Men men, hoppas att ni gillade kapitlet! ♥

Det här kapitlet var värt att vänta på The trumpet witch!!! ♥♥♥

Hihi taaaaaack ♥ ♥ ♥

LALALALALLALALALALLALALALAL VAAAAAAAADDDDDDD BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! I LOVE IT!!!!! ♥ ♥

♥ ♥ ♥ ♥

Superbra!

Taaaaaaack!! ♥ ♥

Suuuuperbraaaaa!! ♥

Taaaack ♥

SÅÅÅÅÅ HIMLA FINT!!♥♥