Min julkalender

Sorry för att jag är så dålig på julkalendrar... Nej, jag har verkligen INTE lagt upp varje dag, men jag har gjort det jag hunnit och orkat, så don't mördas!

Men men... Del 16:
Seph höll hårt i ena ärmen på tröjan. Även om såren från den vassa plasten höll på att läka, så syndes de fortfarande alldeles för bra. Hon kände hur hon krampaktigt kramade slutet av ärmen igen, samtidigt som hon kände hur handsvätten trängde på. Hon bet sig själv svagt i kinden och tvingade sig själv att andas djupa, långa andetag. Om hon inte behöll fokus var hon nästan säker på att hon skulle kräkas. Hon tog ett djupt andetag igen och kollade ner i den vita boken hon förväntades skriva i. Hon suckade och la ner huvudet i bänken, samtidigt som hon hörde hennes lärare skylla på någon för att den pratat lite. Hon log lite för sig själv. Hon hade inte skrivit en ända siffra på pappret på hela lektionen, fast det gjorde hon aldrig, så ingen brydde sig. Men om någon annan yttrade ett ända ord så fick den skäll för det. Gud vad livet var orättvist egentligen. Alla drömmande blickar hon fick på sig ibland. Tänk att slippa jobba, och bara vara inne i sina egna tankar på lektionerna. Vilken dröm. Hon blev nästan arg på alla som tänkte så. Hon hade aldrig bett om att det skulle vara så, och hon skulle mer än gärna byta. De fattade ingenting! Ingen av dem! De såg inte hur illa hon mådde hela tiden. De såg inte hur hon helst av allt bara ville ge upp. De såg aldrig någonting! Seph hade nästan blivit säker på att alla blivit blinda. Någon borde väl märka det ändå? Men hon hade blivit alldeles för bra på att dölja sina känslor.

Tre år senare så gick Seph i fyran. Hon mådde fortfarande illa minst en gång om dagen, men hon hade lärt sig att kontrolera det. Att inte visa. Bara jobba på som vanligt. Låtsas som att allt bara var normalt. Hon bet sig själv svagt i kinden när gatan hon gick på svängde och hon såg sitt hus. Hon drog sin tjocka halsduk tätare omkring sig och hon huttrade till i den torra vinterluften. När hon kom till huset så stampade hon snabbt av sig snön från skorna innan hon gick in. När hon öppnade dörren så möttes hon av ett tårfyllt skrik. Hon visste mycket väl vem det tillhörde. May. Seph suckade och gick in medan illamåendet svagt bubblade upp. Hon tryckte ner det igen. Att hennes storasyster May skrek och grät hade nästan blivit en vana. Hon gick snabbt in på sitt rum medan tysta tårar sakta rann ner för hennes kinder. Hon brydde sig mer än hon ville erkänna. Seph och May hade alltid varit väldigt nära. Det var bara nu när de sakta växte upp, som tiden bestämt att de skulle långsamt glida ifrån varandra. Seph snyftade till så tyst hon kunde. Hon ville inte att någon skulle veta att hon grät. Då kanske mamma och pappa skulle komma in. Många skulle velat att de gjorde det, men för Seph var det det värsta som kunde hända. För då kanske skulle de bry sig om henne också. När det var May som behövde all deras energi. Det värsta var att hon visste hur det kändes. Visste precis hur May kände sig. För hon hade ju själv varit med om det. Och hon kom ihåg varenda sekund. Det var minnen som aldrig skulle släppa. Minnen som bränt fast sig i hjärnan. Minnen för livet. Hur lite Seph än ville det. Mays skrik brände sig in i Seps öron och hon försökte hålla för dem. Mamma och pappa sa att May inte mådde så bra nu. Att hon kommer bli surare, och ledsnare. Som nästan alla tonåringar blir. Hon knep hårt ihop ögonen. Hon ville inte att May skulle förändras. Kunde hon inte bara vara den gamla vanliga, glada May? Men hon visste att det inte gick. I alla fall inte nu.

Jättebraaaaaaaaa!

Så. Bra!

Oh nooo... Kidding me...? Raderade heeeela kapitlet, cuze blev klar, men glömde kopiera det och ibland så bara lägger inte min telefon ut inläggen jag vill, så hela är borta... Måste sova nu, men har iaf tid att skriva två imorrn!

Den är så bra så det är värt att väntaaaa!

Awww... Tack! Och det kmr ut ett kapitel idag, cuze varit borta hela dan typ... x)

Del 19:
Seph tryckte ner handtaget till ytterdörren som ledde in till deras hus. Den öppnades med ett halvläskigt knarrande. Seph förväntade sig att mötas av Mays skrikande som nästan alltid nu, men istället hördes bara tystnad. Hon gick in försiktigt in.
-Hallå? ropade hon högt.
Hon fick bara dem påträngande tystnaden till svar.
-Är någon hemma?
Det den intensiva tystnaden hängde kvar. Seph började knyta upp sina skor, och prydligt ställa dem vid väggen, innan hon hängde av sig hennes långa, svarta jacka på en av krokarna. Hon ryckte till när telefonen plötsligt började ringa. Så mycket skrämmande tankar som kunde yra omkring i huvudet på bara några sekunder. Hela situationen var som hämtad ur en skräckfilm. Men när Seph tillslut svarade så sköljde en våg av lättnad igenom henne. Mamma.
-Hej älskling, sa hon.
Seph svarade inte.
-Vi kommer hem lite senare idag, fortsatte hon. Vi är på sjukhuset med May.
Seph höll nästan andan. Tänk om något hänt! Hon skakade snabbt bort tanken och lät mamma fortsätta prata.
-Vi ska bara kolla varför hon är så ledsen och sur så ofta.
Seph suckade av lättnad, innan hennes tankar satte igång igen. Tänk om det var biverkningarna av någon jättefarlig sjukdom! Innerst inne visste Seph mycket väl att det inte var så, men hon kunde inte låta bli att oroa sig. Hon klickade av samtalet, och gick in på sitt rum och la sig i sängen, för att bli uppslukad av tankarna. De nästan styrde henne. Tog över hennes kropp. Och hon hade slutat kämpa emot. Alla oroliga tankar, ångesten och illamåendet var som en del av henne nu. Och hon kunde inte stöta bort en del av henne själv. Så hon nästan välkomnade den. Lät den ta över hennes kropp. Lät den bestämma vad hon skulle göra, säga och välja. Hon hade bara blivit som en passagerare, som fick bestämma mindre och mindre för varje dag som gick. Visst var allt det där en del av henne, men det kändes som någon helt annan. Det var något nytt som Seph aldrig sett förens hon blev sjuk. En oönskad del, som hon inte kunde få bort. Hon tvivlade på att den någonsin skulle gå bort. Att den någonsin skulle försvinna. Att hon aldrig, aldrig skulle bli frisk. Men ändå så syndes inget av det på utsidan. Hon hade blivit läskigt bra på att hålla inne sina känslor. Hon kunde le, skämta och prata som vanligt. Som om inget vore fel. Och ingen såg. Inte någonsin. Ibland skämtade hon om det.
-Haha! Tänk om jag skulle ha självmordstankar, hade hon sagt här om dagen.
Lägg bara på ett fakeat litet leende så tror ingen att det är så. Alla tror att det bara är på skoj.
-Jaa. Tänk om du skulle ha det! Du som alltid är så glad hela tiden! hade de svarat.
Det var då Seph förstod. Hon var alldeles för bra på att dölja hur hon mådde. Ingen skulle någonsin se. Hur mycket hon än ville, så vågade hon inte säga det heller. Hon önslade bara att någon kunde se. Bara vem som helst. Någon gång.

Så hemsk men så braaaa >.<

Hellu folk! Som sagt så har jag rest i två dagar nu, och inte kunnat skriva, för att har bara haft tillgång till internet i perioder. Men nu kmr iaf ett kapitel! Men tänk att det bara är två kapitel kvar nu! Känns så overkligt! Men men... Så äre iaf.

Kapitel 22:

Seph kunde nästan inte fatta det. Bara två dagar till jul. Två ynka dagar. Det märktes i hela huset. Det var julpynt överallt, fjärde adventsljuset var tänt och granen var klädd. Men det ända hon kunde tänka på var ändå May. Imorse hade de fått ett brev hem. Ett brev som sa att May hade blivit deprimerad. Seph ville inte tro det. May som alltid hade varit glad. De måste ha tagit fel! Men nej. Inte alls. Hur mycket Seph än hoppades så var det så. Det förändrade väl egentligen ingenting, men det var som en bekräftelse på hur dåligt May mådde. Och hur ledsen hon var. Och Seph led med henne. Hon grät sig till sömns varje kväll bara för hennes skull. För hennes älskade storasyster. För May. Seph gick in på sitt rum. Det var det ända stället där hon kunde släppa ut alla tårar. Och ibland kändes det som att de aldrig någonsin skulle ta slut. Hon öppnade telefonen, och såg att hon fått ett sms av sin kompis. Hon öppnade smset, som innehöll en bild på ett instagramkonto. Seph kollade igenom bilderna som syndes på bilden innan hon öppnade själva smset. "Är det här Mays?" löd det. Seph gjorde först en ansats att bara skriva, nej, men kollade igenom bilderna igen och såg ett välbekant ansikte. Det var verkligen May. "Jag tror det" svarade hon istället. Så snabbt hon kunde så öppnade hon instagram, och sökte på namnet på instagramskontot. Det såg ut som att det var privat, och Seph förstod att May hade blockat henne. På personbeskrivningen var det en länk. Seph visste att det egentligen var fel, men hon tryckte på länken och kopplades till ett Ask-konto. Hon visste att hon borde stänga ner den, men kunde inte låta bli att kolla igenom det. Och när hon väl började kolla så kunde hon inte sluta. Illamåendet bubblade snabbt upp i magen när hon såg vad som stod där. Det var precis allt. May skrev precis allt om hur hon kände, och precis varför hon kände det till människor som Seph inte hade någon aning om vilka det var. Hon trodde egentligen inte att May egentligen visste det heller, men hon delade ändå hela sitt liv med dem. Det stod precis om hur dåligt hon mådde, hur ledsen hon var. Precis allt. Och hon kände nästan igen sig i allt. Hur man nästan bara inte orkade mer. Hur man frestades att ge upp. Seph bet sig hårt i kinden samtidigt som hon kände en stark oro till May. Tänk om hon verkligen inte skulle orka mer. Tänk om hon skulle ta sitt eget liv. Seph visste hur frestande det faktiskt var. Hon hade ju själv haft de tankarna.
Hon visste att hon borde berätta för någon. Både hur hon och May egentligen mådde. Men hon ville inte. Speciellt inte om henne själv. Tänk om de inte skulle bry sig! Eller bry sig för mycket för den delen. Nu var det faktiskt May som behövde all deras uppmärksamhet. Inte hon själv. Plötsligt ångrade hon allt taskigt hon någonsin sagt. Hon kom på något som deras lärare sagt om att alla dåliga kommentarer lägger sig som på lager, tills de når en gräns. Den gränsen när en människa inte orkar mer. Den gränsen när en människas högsta önskan är att bara dö. Och Seph hade själv nästan varit där. Varit så nära. Hon kom på den gången för några år sedan när hon skar sig, och blev frestad att göra det igen. Bara ta fram något vasst och skära. Så all den där oron och ångesten bara försvann. Även om det bara var för en sekund. Men hon vågade inte. Tänk om någon såg! Och inte brydde sig! Eller brydde sig för den delen. Hon visste egentligen inte vad som var värst längre.

Oh my gaaawd ♥33

OH MY GOSH! DET ÄR SISTA DELEN EVERYONE! SISTA DELEEEEEN! CAN YOU GET IT!? BECAUSE I CAN'T! Ja... Vad säger man...? Tack everyone som har läst! Även om det inte varit många... Cuze jag suger på dehär... xD I slutet av inlägget iaf, så ska jag skriva vad själva "grejen" var i den... x)

Del 24:
Det var jul! Julafton! Seph kunde verkligen inte fatta det! Idag kunde inget gå fel. Hon skulle inte få uppslukas av tankarna, ångesten och illamåendet. Inte en enda gång! För det var jul! Julafton! Seph kollade sig nyvaket om i hennes välbekanta rum, innan hennes ögon fäste sig på julstrumpan. Den var full med ett ända stort paket. Hon hoppade snabbt upp ur sängen, sprang fram till strumpan och rev av pappret. Där inne låg en kartong. Hon lyfte upp den. Den var tung. Hon öppnade den också. Långsamt och försiktigt, som för att inte skada innehållet, den här gången. Hon log stort när hon såg vad det var. En helt egen symaskin! Hon bar försiktigt upp den och satte den på skrivbordet, innan hon öppnade dörren och sprang ut i huset med ett brett leende på läpparna. Illamåendet steg plötsligt i magen, som varje gång det var något annorlunda. Seph suckade. Inte nu. Inte på JULAFTON! Hon kände ångesten smyga sig på också. Som alltid när något hon verkligen inte skulle hända, hände. De var som sammankopplade. Den ena ledde till den andra, och den andra ledde till den tredje. Först illamåendet, sen ångesten över illamåendet, och snart skulle väl tankarna komma också. Ångesten påminde henne om att hon aldrig, aldrig skulle kunna må helt bra, och då kunde hon inte undvika tankarna. Hon gick in på sitt rum igen, medan leendet sakta dog bort. Hon kunde väl få låta det vara ett litet tag i alla fall? Bara en stund. Då kanske det skulle låta henne vara sen, i resten av dagen. Seph visste egentligen att det inte var så. Det var inte så det funkade. Om hon en gång började tänka så kunde hon aldrig sluta.

Och precis som Seph visste att det skulle bli, så var inte tankarna borta ens på kvällen den dagen. Julkväll med familjen, och tankarna var ändå där. Hon låtsades gäspa stort.
-Kan jag gå och lägga mig nu? frågade hon. Jag är jättetrött!
Mamma log varmt och nickade, så Seph sprang snabbt upp för trapporna, och in på sitt rum. Där bytte hon snabbt om och gick och la sig. Hon visste att hon ändå inte skulle kunna sova, så hon bara la sig ner och lät tankarna helt ta över hennes kropp. En liten välbekant tanke trängde sig på igen. "Varför lever du? Varför lever du ens om du mår så dåligt? Varför inte bara ge upp? Innan någon du älskar gör det, så du bara får lida mer? Innan May gör det." Seph blev nästan rädd för sig själv, för hon orkade inte kämpa emot tanken mer. Hon bara lät den vara där. "Hur orkar du Seph?" sa den. "Hur orkar du med så mycket lidande? Om du skulle räkna upp hur mycket dåliga och bra saker som har hänt, så skulle de dåliga lätt ta över. Varför föddes du ens om du bara skulle lida?" Seph bara lät sig uppslukas av tanken. Den tog över nästan varenda cell i hennes kropp. "STÄLL DIG UPP!" sa tanken. Eller mer befallde, och Seph lydde. Den hade blivit som någon annat nu. Något som styrde Sephs kropp. Som fick henne att gå fram till fönstret. Som fick henne att öppna det, och titta ner, trots att hon inte ville. Det var långt till marken. Tillräckligt långt för att hon skulle dö direkt om hon föll. Eller hoppade för den delen. "Gör det Seph. Sätt dig på kanten. Släpp taget och fall. Vad har du kvar här som inte plågar dig? Dina föräldrar plågar dig, genom att de inte ser. Dina vänner plågar dig genom att de inte ser. Och May. May plågar dig mest av alla. Gör det. Bara gör det. Bara en sekunds mer lidande. Inte mer." Seph var livrädd när hon satte sig på kanten till det höga fönstret. Hon ville leva, men samtidigt inte lida mer. Frågan var bara vad hon ville mest. "Du vill inte lida. Vem vill lida? Gör det så slipper du det alla andra tvingas till." Seph höll krampaktigt om fönsterkarmen när hon kollade ner, från där hon satt. Det var så högt. Hon släppte prövande båda händerna. Hon satt fortfarande kvar. Hon satte båda händerna bredvid sig, så hon kunde trycka fönstret ifrån sig när som helst, och falla. "Gör det" Hon tog ett djupt andetag och gjorde sig beredd att göra det, när hon hörde dörren till sitt rum plötsligt öppnas.
-S, Seph? hörde hon Mays oroliga röst. S, Snälla Seph. Gå ner därifrån. K, Kom till mig.
Seph kollade in i sin storasysters oroliga ögon, och brast plötsligt i gråt. Hon vände sig om och hoppade ner på golvet. May sprang emot henne, och höll fast henne.
-G, Gör aldrig så där igen, sa hon mellan snyftningarna, för även hon grät.
Seph log svagt. May. Hennes underbara syster. Hon hade antagligen räddat henne mot en säker död. Hon kramade May hårt, och grät som hon aldrig hade gråtit förut. Det kändes som hon grät ut alla sina känslor. Och samtidigt som hon grät så kände hon hur ångestklupen i magen sakta löstes upp. Hur den sakta försvann.
-A, Allt kommer bli bra, sa May, och för första gången så trodde Seph på det.
Allt skulle bli bra. May visste. Hon kunde hjälpa. Allt skulle bli bra. Bli bra på riktigt.

Jaa... Det var det... x) Men ni undrar ni nog vad grejen var egentligen. Sätter det i en spoiler.



MEN INNAN NI SÄGER NÅGOT: