Oblivion [SV]

Jag hejar på Cedlow!

Suuuuuuuuperbra kapitel!

Cellow (superbra kapitel förresten!).

AWSOME KAPITEL!
TACKTACKTACKTACKTACKTACK!!!!!

Cedlow blir det nog...

KRAMKRAM!

Ja, Cedlow är bra. Now, lets ship it!

Willee (Willow/Lee)

Willgeo (Willow/George)

Willed (Willow/Fred)

Jag skulle nog personligen säga att jag hejar på George eller Lee...eller Fred. Men superbra iaf!

Hahhaha, då kör vi på cedlow!

JossiMarauder omg älskar Lees & Willows shipnamn hahhha, och vi får se vad som händer

När kommer det mer? ♥

HOPPAS NI GILLAR DET HÄR KAPITLET SKRIV GÄRNA ERA TANKAR OCH SÅNT I KOMMENTARERNA BC SKRIVER PÅ NÄSTA KAPITEL JUST NU OCH HAR KOMMIT FAST LITE HAHAHA
I NEED INSPIRATION

(fråga inte varför jag skrev allt det där i capslock maN KAN ALDRIG ANVÄNDA CAPSLOCK FÖR MYCKET)
____

Kapitel 11
“Willow, du har varit ovanligt tyst sedan du kom ner hit.” påpekade Maddie samtidigt som hon snurrade hennes gaffel mellan fingrarna. Jag lyckades stoppa mig själv från att himla med ögonen åt hennes kommentar och gav henne istället ett leende.
”Jag är bara trött.” sa jag och hon skrattade tyst till.
”Jomen visst…” mumlade hon och istället för att hoppa över bordet och slå henne i ansiktet så låtsades jag att jag inte hade hört henne och bad Angelina att skicka potatisplättarna. Resten av middagen satt jag och lyssnade halvt på en konversation Olivia och Angelina hade om turneringen i magisk trekamp som skulle äga rum på Hogwarts. Jag zonade ut totalt när jag för första gången kom och tänka på att Durmstrang var en av skolorna som skulle delta, vilket betydde att jag skulle få möta flera elever från min förra skola. Jag hade många vänner där, men det betydde inte att jag var vän med allihop. Flera av de äldre, och även yngre, eleverna på Durmstrang var väldigt självcentrerade och uppkäftiga och jag hade ingen lust att träffa dem. Plus, många av dem skulle fråga mig och Gabriel frågor om varför vi helt plötsligt slutade och jag orkade inte hålla på och förklara det. Det var för invecklat.
Jag drogs ut ur mina tankar av ett högljutt skratt åt höger. Min blick flög snabbt dit skrattet kom från och fastnade direkt på Fred, George och Lee. De satt med två andra killar också, som jag hade sett både i sällskapsrummet och de två lektionerna jag hade varit med på, men som jag aldrig riktigt hade lagt märke till. Jag suckade lågt, jag ville egentligen inte erkänna det, men att sitta med dem skulle ha varit mycket roligare än att sitta med Angelina, Alicia, Olivia och Maddie. Jag hade inte något emot Alicia eller Angelina, egentligen inte Olivia heller, fastän jag inte kände henne så bra. Det var Maddie jag hade problem med. Hon verkade vara vänlig första kvällen, men efter det gick det utför. Jag hade även problem med att hon vägrade att sitta med Fred och George, jag förstod att de hatade varandra, men ändå! Hon kan väl sitta på sidan och ignorera dem. När jag först hade kommit in i stora salen så var tvillingarna de första personerna jag såg, och jag höll på att gå till dem ända tills jag såg hur Alicia vinkade åt mig att sätta mig vid dem. Jag började ångra att jag inte hade suttit mig vid Fred och George, jag var jätteirriterad på dem under tågresan och då önskade jag mer av allt att de skulle lämna mig ifred, men jag hade börjat tycka om deras sällskap mer och mer det senaste dygnet.

Jag vände mig om i sängen för säkert artonde gången på tio minuter. Jag hade försökt att sova i nästan två timmar, men vad jag än gjorde kunde jag inte slå mig själv till ro. Jag stönade tyst och slängde benen över sängkanten. Mina fötter nuddade det kalla trägolvet och jag rös till. Jag satt och funderade på ingenting en stund innan jag ställde mig upp och började smyga fram till slutet av min säng där ett par blårandiga pyjamasbyxor hängde. Jag satte snabbt på mig dem innan jag smög ut ur sovsalen.
Brasan nere i sällskapsrummet var som alltid tänd och jag kände direkt hur det var mycket varmare i sällskapsrummet än i sovsalen, vilket jag var väldigt tacksam över. Min blick flög runt i rummet, jag hoppade förvånat till när jag fick syn på personen som satt i en av sofforna och läste en bok. Jag blev besviken, jag hade hoppats på att få vara ensam. Jag suckade innan jag med tysta steg gick lite närmare personen i soffan. Det var först när jag var runt en meter ifrån eleven jag la märkte att personens hår var eldrött, och det var då jag listade ut vem det var.
”George?” George hoppade och skrek förvånat till, och lyckades även kasta ifrån sig sin bok så att den landade på golvet en halvmeter framför honom. Jag tittade på honom några sekunder innan jag brast ut i skratt.
”Willow… fan vad rädd jag blev!” jag fortsatte skratta och såg hur hans kinder fick en nyans av rött. George böjde sig ner och tog upp boken, och jag fortsatte att småskratta. George satte sig upp i soffan igen, och det var först när jag förstod att han satt och stirrade på mig jag slutade.
”Varför stirrar du?” frågade jag honom, han bara ryckte på axlarna och log mot mig.
”Jag gillar ditt skratt.” osäker på om det var själva svaret eller om det bara var ett allmänt påstående valde jag att inte svara och satte mig istället på andra sidan av den soffan han satt på. ”Jag har inte hört det så mycket den tiden du har varit här.” jag fnös till.
”Jag har varit här i lite mer än ett dygn.”
”Exakt, du borde ha fått jättemånga anledningar till att skratta!” jag himlade med ögonen åt honom. ”Du vet, dina ögon kommer ramla ut snart om du inte slutar rulla runt med dem så mycket.” Jag gav ut ett tyst skratt.
”Det sa min mamma hela tiden.” Jag ångrade meningen så fort den hade kommit ut, och hoppades på att han inte skulle börja ställa frågor om mamma. Jag lät min blick flyga ner till mina händer som jag började fläta ihop med varandra. Vi satt i tystnad i någon minut, och utan att titta upp gissade jag att han hade återgått till sin bok, det var därför jag hoppade till när han började prata igen.
”Vad hände efter lunchen? Du bara… försvann.” Jag suckade, jag orkade inte gå igenom det igen.
”Jag pratade med McGonagall.” George gav ut ett humorlöst skratt.
“Både du och jag vet att det inte är sant.” jag tittade upp på honom, han satt med höjda ögonbryn och jag började fråga mig själv om jag skulle berätta sanningen för honom eller inte. ”Willow, vad hände?”
”Det beror på.” sa jag i en mycket lägre ton än vad jag hade tänkt. George tittade förvirrat på mig.
”Beror på vadå?”
“Om du verkligen bryr dig eller om du bara undrar.” hans blick mjuknade och han flyttade sig knappt märkbart närmare mig.
”Jag bryr mig.” Jag höjde på ögonbrynen.
”Gör du verkligen det?” Han nickade och jag suckade innan jag började berätta historien från början. Jag kommer ångra det här tänkte jag gång på gång, men jag fortsatte ändå att berätta. George satt tyst och lyssnade intensivt på, och när jag var färdig satt han tyst och tog in allt jag hade sagt, precis som Alicia hade gjort.
”Han kommer inte ihåg?” frågade han efter en minut. Jag ryckte på axlarna. ”Han kanske bara inte vill säga något? Han kanske lju – ”
”Gabriel ljuger aldrig.” George nickade osäkert, vilket gjorde mig irriterad. ”Vi kanske inte alltid är sams, men han skulle aldrig ljuga för mig.”
”Willow, jag tror dig.” sa George lugnt.
”Nej det gör du inte.” sa jag förargat, och ställde mig upp för att gå upp till sovsalen igen, men George tog tag i min handled, och drog tillbaks mig till soffan. Jag stirrade på honom ett tag innan jag satte mig ner igen, han flinade åt mig.
”Vad?” frågade jag och krossade mina armar mot mitt bröst.
”Du måste verkligen börja träna på dina aggressionsproblem.” Istället för att börja skrika på honom andades jag in några gånger innan jag försiktigt nickade.
”Jag vet.” sa jag i en låg ton. ”Förlåt.”
”Det är lugnt. Så han kommer verkligen inte ihåg någonting?” Jag skakade på huvudet.
”Han sa att det sista han kommer ihåg var att gå av tåget.”
”Det låter skumt.”
”Jag vet.” Efter det satt vi i tystnad i flera minuter. Tystnaden var dock behaglig, George satt och läste sin bok och jag satt och tänkte på Gabriel. Han kan inte ha ljugit. Eller? Nej, han ljög aldrig. Jag flätade ihop mina händer igen.
”Klockan är kvart i ett, jag tror jag går och lägger mig.” sa George efter en stund och jag nickade, jag kände mig mycket tröttare, men jag gissade på att jag inte skulle somna på ett tag ändå.
”Jag tror jag sitter kvar här ett tag.” Den meningen gjorde att George satte sig ner och slog upp sin bok igen. ”Vad gör du?” Han tittade upp och flinade åt mig.
”Jag kan väl inte låta dig sitta här ensam?” Jag himlade med ögonen åt honom och han skrattade åt mig. Jag försökte få det att se ut som att hans val att stanna inte påverkade mig, medan jag inombords log större än vad jag någonsin hade gjort förut.

Klockan var halv två när vi båda bestämde för att gå och lägga oss. Jag ställde mig upp från soffan och skrattade fortfarande åt ett av Georges dåliga skämt om Professor Snape.
Han ställde sig också upp, och det var först då jag såg att han bara hade pyjamasbyxor på sig.
”Gillar du vad du ser?” frågade han när han såg att mina ögon var fästa på hans mage och höjde skämtsamt på ögonbrynen om och om igen. Jag tog upp en kudde från soffan och kastade den mot honom, men han fångade den lätt. Han skrattade åt mig och jag lipade åt honom innan jag började gå mot trapporna.
”Willow?” jag stannade upp och vände mig mot George som fortfarande stod och höll i kudden. ”God natt.” jag log mot honom.
”God natt.” jag lät min blick flyga ner till hans mage igen. ”Och förresten, jag har sett bättre.” Georges högljudda skratt vad det sista jag hörde innan jag sprang upp till sovsalen och försiktigt stängde dörren bakom mig.
Jag hade verkligen inte sett bättre.
____

såååå... shipnamn för willow och george?

SÅ BRA!!!! ♥
Jag shippar George och Willow tillsammans men också Cedric och Willow...
Georges och Willows shippnamn kanske kan vara Gellow? Inte helt seriöst kanske...
Eller typ Weorges eller Geows eller nått!

Gellow

DET HÄR KAPITLET ÄGDE OCH VAR SUPERBRA ♥

MEN jag vill veta NU vad som egentligen hänt mellan tvillingarna och Maddie. Jag KRÄVER det :c

Fick förresten en teori när det gäller Gabriel:


LÄNGTAR SÅ MYCKET TILL NÄSTA KAP ♥